28 januari 2013

Ateist predikar evangelium (Pär Lagerkvist, Barabbas)

Bland de böcker som jag tagit till vara efter min mamma finns Pär Lagerkvists Barabbas från 1950. Det är en häftad och uppsprättad bok som jag nu öppnar igen. Den var en julklapp från pappa 1951, året de gift sig och Lagerkvist fått Nobelpriset. Under en tid var det tradition att pappa skulle ge mamma en pristagarbok. Året innan, då de var nyförlovade, fick hon William Faulkners De obesegrade.

"Vi har ingen rätt att döma en människa för att hon inte har någon Gud" säger aposteln Petrus i slutet av boken. Han har fängslats med andra kristna i Rom. Bland dem som ska korsfästas har också Barabbas hamnat. De har blivit beskyllda för att ha spritt elden i gränderna, men bara han är skyldig. Barabbas hatar denna världen. Han har tagit till sig det apokalyptiska i Jesus förkunnelse.

Barabbas är som bekant den upprorsmakare som folket vid påskhögtiden ville ha frikänd i stället för Jesus. Pilatus lydde.

Hos Lagerkvist får Barabbas stå och bevittna Jesus död och det mörker som kom över jorden då han gav upp andan. Jesus dog för människorna och alldeles speciellt för den frikände, tänker jag. Vad gör han då av det? Han fascineras av berättelsen om Messias, men de kristna ser med agg på honom. Han sticker ned en man som ska stena en harmynt kvinna som tror på Jesus, och han bär henne till en grav. Det kan ses som en kärlekshandling, men Barabbas lever kvar i våldets princip.

Han är en ensam man. Som slav blir han ihopkedjad med en troende. Då låter han rista in Jesusnamnet på baksidan av den bricka han bär om halsen. Men lika lätt låter han kryssa över Jesus Kristus när man så befaller.

Han är ensam, och han lever i mörker. Det illustreras särskilt när han förgäves irrar runt i katakomberna sökande efter de kristnas sammankomst. Han är fast i dödsriket. Men hans sista ord på korset är tvetydiga.

Lagerkvist dyker djupt i livsfrågorna, och han gör det på ett enkelt och stiliserat språk så alla kan ta det till sig. Efter att ha vuxit upp i ett fromt hem öppnade han sig för moderna existentiella tankar men lämnade aldrig den religiösa klangbottnen. Han själv eller någon annan har sagt om honom att han var en troende utan tro, en religiös ateist.

Det finns motpoler och motstridiga stämningar i författarskapet. "Ångest, ångest är min arvedel,/ min strupes sår,/ mitt hjärtas skri i världen" kan vi läsa i diktsamlingen Ångest från 1916. Men i Kaos från 1919 återfinns vid sidan av ett mörkt prosastycke ett annat stämningsläge:

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.

Ett par år senare är han i Den lyckliges väg tillbaka i moderns stilla förtröstan.

Nu vänder mor sitt bibelblad
och följer skriften rad för rad,
där Herrens gärning träder fram
så dunkel, allvarsam.

Men när hans ord syns alltför stort
och alltför väldigt det han gjort,
då sitter hon i skymningen
och finner frid i den.

Så fick ni lite till livs om en klassiker igen. Vill ni läsa Barabbas på svenska får ni gå till biblioteket. På Adlibris finns den bara på norskt bokmål och engelska.

25 januari 2013

En klassiker (Hjalmar Söderberg, Den allvarsamma leken)

En av våra främsta kärleksromaner. Det brukar man säga om Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken som gavs ut 1912. Nu när jag har läst den för tredje gången - tror jag - slår det mig hur liten del av textmassan som upptas av Arvid Stjärnbloms och Lydia Stilles möten. Kanske är det inte ens hälften av boken, och det är nog mindre än hälften av hälften som är lyckliga stunder. Men det är en uppvisning i förälskelsens och passionens olika stadier fram till att hon älskar en annan, det grymma: "har aldrig älskat så!"

Inledningsvis kysser de varandra oskyldigt i en syrenberså. Senare på Arvids redaktionsrum viskar Lydia att hon vill men inte törs vara hans älskade i hemlighet. Han, en lärarkandidat och tidningsmurvel med ströjobb, har inte råd att gifta sig. Hon blir faderlös och låter sig vigas vid en äldre man.

Tio år senare när han också är bunden råkar de varandra på nytt. Nu har Lydia blivit modigare. Under lögnens signum är de tillsammans i hennes lilla våning invid Johannes kyrka. Hon har lämnat man och dotter på gården i Sörmland.

Det snöar mycket hos Söderberg. Vid deras möte på redaktionen faller snön. Den faller och faller över flera sidor. När Arvid åter besöker Lydia efter att hon varit otrogen faller snön igen. Man har tolkat det som att den lägger sig som glömska över det som varit. Det kan stämma i det andra fallet. Men vad är snön i det första? Det oskyldigt vita kanske.

I Doktor Glas från 1905 snöar det också på slutet. Då lägger huvudpersonen sin brottsliga gärning bakom sig och sin omöjliga kärlek till fru Gregorius. Den romanen följer på andra som ställt frågan om det berättigade mordet, som Emile Zolas Thérèse Raquin och Dostojevskijs Brott och straff.

Moraldiskussioner fattas inte heller i Den allvarsamma leken. De verkar mynna ut i en tro på ödet. "Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!"

Hjalmar Söderberg är fritänkare, ateist. Han driver med kyrkan. Han skriver bland annat att den helige ande är den enda gudomlighet som kommit till genom omröstning, och i Sverige avskaffar prästerna djävulen. Jag upptäcker hur rolig Söderberg kan vara. Han beskriver en middagsbjudning hos en generalkonsul som har mod att servera norskt brännvin efter 1905. Och till fisken spelas Die Forelle av Schubert. Verner von Heidenstam får heta P.A. von Gurkblad och Oscar Levertin Olof Levini.

Jag skulle förstås dra ännu mer på munnen om jag var bättre insatt i det förra sekelskiftets kulturliv med dess personligheter. För det är i mycket en samtidsroman. Det hänvisas till Dreyfus-affären, unionsupplösningen, rysk-japanska kriget och Titanics undergång.

Söderberg är den klara prosans mästare. Det är en njutning att läsa honom, att följa huvudpersonens vandringar genom ett Stockholm som i mycket är sig likt, se hur ljuset skiftar över staden och avläsa skymningens vemodiga blå.

22 januari 2013

Se på mig! (Silvia Avallone, Stål)

Är det en tonårsbok eller en vuxenbok? Språket är samtidigt innovativt och klichébemängt, det sista speciellt i beskrivningen av mäns och kvinnors förhållande och känslor för varandra. Silvia Avallones Stål är en debutroman. Kan det ligga något av nybörjarens osäkerhet i stilblandningen? Men författaren kan också medvetet ha velat få fram en tonårsattityd som ju gärna blir svartvit.

Vi är i Piombino på den toscanska kusten mitt emot Elba. Där finns ett stålverk som fortfarande lever, en jätte som slukar människokraft och liv. Men redan är tre av fyra masugnar borta och outsourcing till öst hotar.

Anna och Francesca, båda 13 år, har placerats i denna miljö. De bor i en hyreskasern med utsikt över stranden och havet, i familjer där fadern är tyrannisk och slår eller där han är frånvarande på kriminella eskapader. Mammorna vill skiljas men kommer inte till skott.

Under det år som skildras hotas flickornas vänskap. Eller är det lesbisk kärlek? Åtminstone från Francescas håll. De går olika vägar, den ena med pojkvän och skola, den andra en farligare bana i jakt på beundran och uppmärksamhet.

Det är något i gestalningen av de unga flickorna som stöter bort mig. Det betonas hela tiden hur vackra och perfekta deras kroppar är. De njuter av det och kallar dem som är tjocka och fula för töntar och tycker handikappade är missfoster. Hur ska vi då fatta sympati för dem? För mig räcker inte den socialrealistiska inramningen med dess inneboende misär som bevekelsegrund. Jag tror att det främst är det ovanliga ämnesvalet utanför de italienska turiststråken som bidragit till bokens framgång.

Misstänker ni att jag är en gnällspik kan ni läsa de saxade omdömena på Adlibris och få rätt. Jag får nog gå tillbaka till någon gammal klassiker för att bli nöjd.

18 januari 2013

Bekännelsen

Vi svenskar är individualister. För oss är det viktigt med överensstämmelse mellan ord och tanke. Därför får vi det extra svårt med trosbekännelsen. Men den är kollektiv. Det är kyrkans bekännelse.

Den hör inte till Bibeln. Därmed har den inte heller varit utsatt för någon nyöversättning som Bibel 2000. Trosbekännelsen är egentligen en lovsång som är markerad med en asterisk. Församlingen står upp.

Den apostoliska som läses i Högalidskyrkan är den kortare och vanligast förekommande. Den och den nicenska som är utförligare återfinns i slutet av psalmboken. Båda antogs vid ett kyrkomöte 721. Men den nicenska är lite äldre. Den är från mitten av 300-talet och har österländskt ursprung. Den apostoliska från 400-talet uppstod i Gallien.

När förföljelserna mot de kristna upphört samlades stora skaror till gudstjänst. De behövde ord att hålla ihop kring. Den första bekännelsen var: Jesus är herre. Det var förstås en markering mot den judiska tron. Det behövdes också definitioner som avgränsade mot andra riktningar. Gnosticismen var en sådan med en ond demiurg som skapade och styrde över det jordiska och en gud som var ett högre för människan oförståeligt väsen. Detta anknyter till Platon och grekerna som inte höll materien för helig.

I vår bibelgrupp under ledning av Gunnar Lind ska vi i vår börja med att samtala kring de två trosbekännelserna. Den apostoliska har tre artiklar som alla börjar med ordet "vi". Den första lyder: "Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare". Här har den kristna kyrkan tydligt avgränsat sin bekännelse från den dualistiska. Gud har skapat både himmel och jord.

Martin Luther kommenterar i sin lilla katekes trons artiklar. Han skriver: "Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, gett mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu uppehåller sin skapelse". Fortsättningen finns att läsa i psalmboken s. 1722.

Det finns en trospsalm också, nr 711 Jag tror på en Gud, en enda. Särskilt den tredje versen fastnar i mitt sinne:

Jag tror på en Gud, en enda,
en Ande, mysterium,
som andas i evigheten
och öppnar mitt inre rum.





14 januari 2013

En blytung historia (Sofi Oksanen, Utrensning)

I Sofi Oksanen, Utrensning är vi i Estland under andra världskriget och decennierna därefter fram till 1992. Då har vändningen kommit, men det är ingen lättnad som sprider sig i boken. Nya tider kommer med nytt våld och nya förtryckare. Den unga Zara har fastnat i ett traffickingnät.

På flykt undan sin hallick hamnar hon på gamla Aliides gård. Är det en slump? Nej något mer än så. Splittrade generationer förs samman med stor vånda. Historien vilar blytung på personernas axlar.

Med detaljerad realism och påträngande kroppslig naturalism skildras två systrars öden. Den enas monumentala svartsjuka, oresonliga hat och besatthet växer till rent mytiska dimensioner. För att rädda sitt eget skinn säljer sig Aliide till fienden och deltar i utrensningen av människor men också av sina egna tankar och minnen. Hon ådrar sig en skuld så stor att den inte borde gå att bära.

I slutet av romanen återfinns verkliga eller fiktiva dokument från säkerhetstjänsten som än mer understryker ondskan hos den agent som den försmådda systern gick med på att bli. I min läsning kan inget sådant som ett förtryckande system friskriva henne. Hon är en människa helt enkelt av kött och blod.

Oksanen har belönats med flertalet priser. Hennes roman är en litterär bedrift. Men den är inte rolig att läsa.

1 januari 2013

Boken jag borde tycka om (Cordelia Edvardson, Bränt barn söker sig till elden)

Jag brukar skriva om det jag läser. När det gäller Cordelia Edvardson, Bränt barn söker sig till elden känns det svårt. Är det för att ämnet är så ohyggligt, skribenten så uppburen och mitt mottagande inte vad det borde vara?

Jag är egentligen inte så bekant med författaren som gick bort förra året. Men några krönikor i Svenska Dagbladet har jag läst, och jag vet att hon har en historia att berätta om det förflutnas fasor. Så jag skickade efter hennes bok som kom redan 1984.

Den är ganska tunn, och det är ingen linjär berättelse. Vi möter Flickan hemma i Berlin som lever med mor, styvfar, morbror och mormor. Den biologiska fadern är jude, men själv är hon uppfostrad katolik. Hon är en utanförstående, ofrivilligt utvald också i sin egen familj - ensam om det överhängande hotet. Ett försök av modern att genom en adoption skaffa henne spanskt medborgarskap lurar inte den nazistiska maktapparaten. Koncentrationslägret blir hennes öde.

Senare är det Kvinnan som kommer till Sverige som talar, maka och mor. På bokens sista sidor är hon hemmahörande i Israel. Titeln förklaras med att hon vill vara i krigets verklighet. Det finns en fiende, och i motståndet återvinner de överlevande aktningen för sig själva. Det är en något svårsmält tanke för mig.

Hennes bild av Israel kom över tid att framstå som mycket mer nyanserad. Cordelia Edvardson bodde där i över 30 år och rapporterade hem från Mellanöstern. Jag läser en artikel i Newsmill om judar i Sverige som inte uppskattade hennes kritiska hållning. Hon for inte med osanning, men allt togs inte upp, menade man.

Det är något undflyende i språket. Det är poetiskt och svårfångat. Med det fragmentariska och uppbrutet kronologiska blir det inte heller spännande. Kräver jag spänning när det kommer till Förintelsen? undrar jag. Ja, jag vill i alla fall leva med när jag läser. "Utan minsta spår av sentimentalitet" står det på baksidan. Jag tycker inte riktigt om boken. Är det för lite känsla och närhet för mig?