25 februari 2013

Dramatiska vändpunkter i socialrealistisk ram (Pojken med cykeln, dvd)

Vi hyrde en film: Pojken med cykeln. Den utspelar sig i Liège. Upphovsmakare är de belgiska bröderna Luc och Jean-Pierre Dardenne, vilka är kända som mästare i den socialrealistiska genren. Recensenter av Äta, sova, dö, som jag skrivit om och som fortfarande går på bio, har hänvisat till dem. Men den belgiska filmen från 2011 når enligt mig en helt annan nivå.

Pojken heter Cyril, är 12 år och har dumpats av sin pappa på ett barnhem. Det är en ganska kort film på 1.24 minuter, och det är en rakt berättad historia. Men den har flera dramatiska höjdpunkter som är laddade med existentiell och moralisk tematik. Det är sådan täthet i de personliga mötena som skrämmer med sin kyla eller värmer med sin medmänsklighet. Vad som behövs i Cyrils utsatta situation är någon som håller fast vid honom - och håller fast honom när så krävs. En ung kvinna som varit granne med pappan ser Cyril och ger honom en chans.

Det jag saknade av känsla, handling och karaktärsutveckling i Äta, sova, dö är tydliga ingredienser i Pojken med cykeln. Det är helt enkelt en välgjord film med fokus på det viktiga. Se den!

21 februari 2013

Bloggen fyller ett år

I dag är det ett år sedan jag började blogga, något som har skänkt mig stor glädje. Jag tackar alla mina läsare.

Det är intressant att se vilka inlägg som har fått de flesta "sidvyerna" enligt statistiken och vilka vägar besökarna har tagit. Jag länkar bokrecensioner till Adlibris och filmdito till Biosnack, så därifrån får jag läsare. Jag lägger ut på Facebook, och många kommer förstås via Google. Kanske är det studenter som söker sig fram till Fröken Julie och Strindbergs naturalism. Och troligen är det deltagare eller blivande deltagare på coachning som vill veta mer om Ibility - jag har skrivit fler artiklar än den som ligger på topplistan nedan.

Den första posten ligger i antalet besökare skyhögt över de andra. De kommer via Adlibris. Men när Anna Wahlgren varit hos Skavlan återspeglades det också i statistiken. Skvallerfaktorn måste vara betydande. Nummer två är en kriminalroman som marknadsfördes hårt. På femte plats ligger filmen där Nathalie, som spelas av Audrey Tautou, otippat blir kär i en ful svensk.

1. Vi får ett kvitto (Felicia Feldt, Felicia försvann)  743                                        

2. Onödiga ord, onödiga mord (Alexander Söderberg, Den andalusiske vännen)  200

3. Jobbcoachning på Ibility dag 1  151

4. Naturalistisk könskamp (August Strindberg, Fröken Julie)  148

5. Hur roligt är det? (Nathalie)   137

Ni är varmt välkomna att vara med på den kulturella resan.





20 februari 2013

När tanken får råda (Hannah Arendt)

SS-Obersturmbannführer Adolf Eichmann kidnappades i Argentina 1960 av Israels säkerhetstjänst Mossad. Eichmann hade efter kriget flytt till den sydamerikanska kontinenten, där han levde med sin familj och arbetade som svetsare på Mercedes-Benz. Därigenom hade han undkommit Nürnberg-rättegångarna. Israelerna förde honom till Jerusalem. Där ställdes han till svars för brott mot mänskligheten 1961 och hängdes året därpå.

Den judiska filosofen och författaren Hannah Arendt fick uppdraget av The New Yorker att rapportera från domstolsförhandlingarna. Det är det som filmen Hannah Arendt handlar om.

Arendt hade flytt från Tyskland till Frankrike 1933. När landet blev ockuperat hamnade hon i interneringslägret Gurs. Våra fiender satte oss i koncentrationsläger, våra vänner i interneringsläger, säger hon i filmen. Hon lyckades emellertid fly till USA.

Vi får glimtar av hennes tidiga kärleksrelation till den beundrade läraren Heidegger. Hannah kan emellertid inte förlåta att han låter sig installeras som professor i Nazityskland till tonerna av Horst Wessel-Lied.

Efter att hennes miljö i New York gestaltats med vänner och maken Heinrich, som öppet inför henne och de andra har en älskarinna, får vi följa henne till Israel. Vi blir delgivna hennes tankar om Eichmann som person och får slutligen vara med om mottagandet av hennes artikelserie. Hon får högar av hatbrev. I dag skulle väl det hela ha utspelats på nätet.

Hannah Arendts slutsats var kontroversiell. Den bok hon kom att skriva om Eichmann fick titeln Den banala ondskan. Det av henne myntade begreppet har blivit välkänt och införlivat i vårt medvetande. Men när hon publicerade sina tankar var det chockerande.

Arendt hade förväntat sig att få se och höra ett monster. I stället kom hon att uppfatta SS-officeren som en obetydlig människa utan personlighet. Han utförde bara order. Han tänkte inte. Om man tänker kan man skilja mellan gott och ont, mellan fult och vackert.

Än värre var att hon menade att också de judiska ledarna hade ansvar för händelseutvecklingen. De hade kunnat agera annorlunda. Det fanns ett läge mellan motstånd och medlöperi. Hon blev betraktad som en förrädare av judarna i USA. Universitetsledningen ville att hon skulle avsäga sig alla kurser, men studenterna beundrade hennes mod och kom till hennes föreläsningar.

Autentiskt material från rättegången är inklippt. Visst framstår Eichmann som en byråkrat medan vittnen övermannas av sina känslor och bryter ihop. Andra har dock menat att hans formella hållning ingick i försvaret. Han skulle framstå som just en som bara lydde order. Men i så fall var det från en mycket hög nivå. Eichmann var protokollförare vid Wannseekonferensen 1942, där man ritade upp den så kallade slutgiltiga lösningen av judefrågan, samordningen och det praktiska genomförandet.

När det gäller vittnena sas det i filmen att de inte var direkt berörda av Eichmanns beslut. En viktigt syfte med rättegången var för israelerna att spela upp det fasansfulla förflutna för den yngre generationen och skapa ett kollektivt minne. Man var mer intresserad av känslor än av tankar skulle man tillspetsat kunna säga och sätta det som relief mot de reaktioner som drabbade Arendt.

Min man som var biosällskap sa att det var den mest intellektuella film han sett. Ja, det är ovanligt att det på vita duken så till den grad handlar om tankar. Jag minns till exempel Järnladyn, där Margaret Thatchers känsloliv överskuggade hennes ideologi.

Hannah Arendt ville förstå. Naturligtvis försvarade hon inte Eichmann. Men hennes filosofiska stringens gjorde att hon blev kallad för arrogant och känslokall.

14 februari 2013

Gud Fader, Jesus Kristus och den helige Ande

Andrej Rubljevs ikon Heliga Treenighet från 1400-talet
Nu är det fasta. En 40 dagars inre resa har påbörjats. Det är väl något av det vi håller på med i bibelgruppen. De senaste gångerna har vi dock ägnat oss åt kyrkans kollektiva trosbekännelse. Läs här om den första artikeln.

Förra gången var vi inne på den andra och längsta artikeln. Den börjar i den apostoliska med "Vi tror ock på Jesus Kristus". Vi höll oss emellertid till den nicenska. Den är mer utförlig och mer poetisk. I den nicenska läser vi: "Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud". Ljuset finns där för att markera mot den bild där Gud ibland vände den mörka sidan till. Gud är alltid ljus.

Jesus är "Guds enfödde son" och "född av Fadern före all tid", står det. Gud hade en idé med Jesus som modell för människan, och Jesus är född och inte skapad. Han är född in i denna världen. Det är det som är inkarnationen. Att han är en historisk person skrivs in med orden "korsfäst under Pontius Pilatus". Han har "lidit". Han var en människa med känslor.

Han har blivit begraven och uppstått på tredje dagen. Simon från Cyrene tvingades bära korset på vägen till Golgata, eftersom Jesus var utmattad. Därifrån utgick ryktet att han bytte själ med Jesus. Därför måste trosbekännelsen tydligt ange att Jesus var den som uppstått.

Han har uppstått på tredje dagen "efter skrifterna". Motsvarigheter finns i Gamla Testamentet, som att Jona levde i valfisken buk i tre dygn.

Jesus har "stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida". Den högra sidan symboliserar makt. Därifrån ska han "döma levande och döda". Det tycker vi är otäckt. Men en dom kan innebära frikännande. Jesus är förtrogen med både det gudomliga och det mänskliga livet. Utifrån det dömer han. Han kommer och befriar oss från det som tynger. Vår dystra domssöndag heter i den katolska kyrkan Herrens dag.

I går var det dags för den tredje och avslutande artikeln: "Vi tror ock på den helige Ande"... Helige Ande är hjälparen och Faderns utförare. Martin Luther förklarar tredje trosartikeln så här: "Jag tror, att jag inte av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom. Det är den helige Ande som har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro". Det kan man finna trösterikt. Jesus själv talar till lärjungarna i Johannes 15 och 16 kap och säger att han när han är borta ska sända Hjälparen, sanningens ande, till dem.

Vi sjöng tillsammans psalm 646, Grip du mig, helige Ande. Den är lättsjungen och enkel i sitt utförande men har ett väsentligt innehåll. Andra versen lyder: "Rör vid mig, helige Ande, /rör vid mitt dolda jag. Lär mig tro att Jesus/leder mig varje dag". Vers 3 talar om tjänst och ansvar: "låt mig till glädje bli". Psalmen visar fint hur den helige Ande finner sin väg in i dig men också får dig att ge och utveckla det du redan har.

Om Gud som går bredvid dig återgav en av deltagarna en berättelse som brukar finnas på vykort i kyrkor: Någon frågade varför Guds fotspår i sanden försvann under svåra perioder. Svaret blev: Det var då jag bar dig. Det är en bild jag vill pränta in i mitt medvetande.

I trosbekännelsen ingår också de dödas uppståndelse. Hur kan den se ut? undrar vi. På något sätt blir vi kvar och fulländade som personer. Det som har varit brutet blir helt. En enögd får två ögon, säger vår samtalsledare. Då erinrade jag mig att mamma ropade innan hon dog att hon såg på sitt blinda öga!

Vi blir igenkända av varandra, fortsätter Gunnar. Lärjungarna kände igen Jesus när han återuppstått. Den nicenska trosbekännelsen talar om den tillkommande världens liv, den apostoliska om det eviga livet. Kanske ska vi återuppstå när den nuvarande världen gått under och liksom stå på kö tills dess.

Vi bestämde oss för att Uppenbarelseboken med apokalypsen kan vara en lämplig fortsättning på detta spår. Det blir vår hemläxa till nästa gång att läsa det inledande kapitlet.

6 februari 2013

Mästerlig avlyssning (Cora Sandel, Kranes konditori)

Jag tog en bok ur bokhyllan. Den var inbunden mellan hårda pärmar: Kranes konditori av Cora Sandel. Jag mindes den som en pärla. Undrar var den kommer ifrån. Jag kan ha köpt den på Myrorna för tio kronor eller något sådant.

Jag har den svenska översättningen från 1954. Det norska originalet kom 1946. I Norge har Kranes konditori gjorts film av och satts upp på teater både där och i Sverige. Det är nästan det första man tänker på, att den har sådana sceniska kvaliteter. Cora Sandel är nog annars mest känd för sin Alberte-trilogi om en kvinna med konstnärsdrömmar.

Denna roman inleds med skvaller. Något oerhört har hänt i den lilla nordnorska kuststaden. Vems var felet? Hade någon kunnat förhindra det?

Så rullas historien ut. Det är en genomförd berättarteknik: allt avlyssnas. Inne i klubbrummet på konditoriet sitter fru Stordal och dricker portvin med Kubben, en vinddriven existens. Hon borde vara hemma och sy klänningar till de damer som ska delta i stadens jubileum. Hon är den skickligaste sömmerska de har.

Fru Krane och hennes två servitriser spetsar öronen. Vad försiggår egentligen? De våndas. Etablissemangets rykte står på spel. Ingen av kunderna får veta vad som är på gång i det bakre rummet.

Vad som sker är att en fattig, olycklig, medelålders kvinna får makt. Stadens damer behöver henne. Men hon har fått nog av sitt slit och av sina bortskämda kritiska barn. Hon sitter där och tar avstånd från anständighet och god ton. När det har kommit fram var hon håller hus dyker en hel armé av personer upp som ska tala henne till rätta och få med henne hem.

Cora Sandel ger oss ett stycke kammarspel i mänskliga tillkortakommanden. Miljön skildras på pricken. Det är mästerligt utfört.