8 mars 2013

En energikick mitt i det grå (Hjälp sökes)

Det blev en säregen upplevelse på Orionteatern: en scen förvandlad till manege. Två bröder har av pliktkänsla tagit över fädernegården. Mycket till brukare är de inte. De tar hand om sina djur, men husen förfaller. Mest ältar de gamla oförrätter och öser ur sig Beckett-liknande sentenser om existensens våndor. Dessa är signerade Kristina Lugn, men det är för lite henne för att jag ska bli nöjd. Jag tycker inte inledningen när Johan Ulveson och Magnus Roosman är ensamma är så rolig eller fyndig som jag hade väntat mig.

Så händer det något. En vaktmästare ber att få avbryta, för man måste få ut några "inkräktare". Det är ett antal personer i övre medelåldern som placerat sig i trappan utmed väggen. En vithårig dam mumlar något om att de kom från Mariefred och klockan var redan sju. Hade de gått in efter att biljettluckan stängt? Jag vet inte. Publiken blir förvirrad. Man vet inte om det ingår eller inte. Det är helt surrealistiskt. Nej, det ingår inte. Skådespelarna ber om ursäkt för avbrottet och fortsätter från där de slutat.

Den kontaktannons titeln syftar på får ett oväntat svar. En ung flicka kommer men inte ensam. Hon har sin stumma mamma med sig och denna har en get i släptåg. Nu tar pjäsen fart med det musikaliska inslaget. Sofia Pekkaris sång är skön, brödernas inte så oäven heller. Det är omisskänligt Benny Andersson - bra. Björn Ulveaus texter är kongeniala med musiken och pjäsen i övrigt.

Suzanne Berdino som spelar mamman är en förstklassig dressör. Hennes cirkuskonster med djuren är imponerande. Slutscenen är magnifik med hundar, grisar, gäss och två ofantliga kor som väger ett ton var.

Hon drar vidare med sin dotter. Till nästa behövande, kan man tänka. Som med ett trollspö har de skapat magi och skönhet hos människor det var synd om. Energin lämnar de kvar. Nu har livet vänt för Axel och Engelbrekt.

Det blir sammantaget en mycket sevärd föreställning med såväl vemod och ångest som härlig musik och uppsluppen dans. Djuren inte att förglömma!

4 mars 2013

Tidsatmosfär utan analys (Efter revolutionen)

Nej, den var inget för oss gamlingar: Efter revolutionen av Francois Ozon. Det hjälpte inte att vi när det begav sig var i samma ålder som ungdomarna i filmen. De gick på gymnasiet 1971. Vissa nostalgikickar kunde man väl få. På nyårsnatten 1970/71 höll jag på att hamna i en eftersläntrarnas demonstration i Quartier Latin, och det där med att sola naket eller bara topless minns man ju. Men min man som var stalinist på den tiden kände inte alls igen sig. Det var alldeles för mycket kulturflum för det.

Så var det också unga med konstnärsdrömmar vi fick följa. Huvudpersonen målar och vill bli filmare. Ozons alter ego ska han visst vara. Frälsa världen och öppna medvetanden vill de förstås. De åker runt i Europa, visar dokumentär för italienare om hur Laos folk befriat sig, diskuterar om man ska vara för eller emot kulturrevolutionen och fraterniserar med arbetare i Sydfrankrike. Att de gett en vakt bestående men vid ett av sina attentat hemma besvärar dem inte annat än att de är rädda för att åka fast.

Ganska mycket handlar det om kärlek, om att bli förälskad och om att bli lämnad. Det är något vemodigt över filmen. Jag kommer att tänka på Tillsammans som rätt mycket handlade om ensamhet. Men den var mycket bättre.

Att den franska titeln Après mai är mer adekvat var vi överens om. För någon revolution hade ju inte skett. Mitt biosällskap lanserade När glöden falnat som förslag. Fast i början gick det ganska hett till.

Jag undrar vem som kan tycka om filmen, förutom recensenterna. Kanske en yngre publik som kan få en historielektion, om än lite förvirrad. Men det var inte den som hade tagit plats i salongen. Det var gravt medelålders som vi. Vi hade velat ha mer politik och mer analys. Det var helt enkelt gymnasialt på något vis. Man flöt med de unga. Fast duger det som kritik att man föredrar en helt annan produkt? En tidsatmosfär skapades i alla fall.

Efter att ha kommit ut från Victoria gick vi på A la crêpe och åt deras underbara galetter. Jag rekommenderar starkt den första med biff på menyn. Utsökt! I högtalarna spelades på behaglig volym Edith Piaf - som alltid - och Jacques Brel. Men jag hörde inte min Brel-favorit Mathilde. Den kommer här.

1 mars 2013

Skräckromantik för alla tider (Mary Shelley, Frankenstein)

Nu var det åter igen dags för omläsning, den här gången av en klassiker i den skräckromantiska genren, Mary Shelleys Frankenstein. Filmatiseringar har gjorts om vetenskapsmannen som skapade ett monster. Kanske den mest kända är Frankenstein från 1931 med Boris Karloff i rollen som monstret. En senare från 1994 får inte lika bra betyg av Moviezines läsare.

Men jag går till den riktiga grundhistorien från 1818. Den har sitt ursprung i att Mary Shelley tilllsammans med sin man poeten Percy Shelley och Lord Byron vistades vid Genèvesjöns strand, och de berättade spökhistorier för varandra. Hennes fantasifulla bidrag är högst imponerande med flera seriösa bottnar.

I romantisk anda har boken en intrikat berättarfiktion. Förutom den förmodat sanna yttre ramen har vi den inre berättarfiktionen där vetenskapsmannen Frankenstein har räddats ombord på en båt och berättar för kaptenen om de händelser som fått honom att ge sig ut på havet. Senare berättar monstret i ett möte med sin skapare om sina egna eskapader. Vi får ta del av brev, och dagböcker spelar en roll.

Romantiskt är också hur naturen spelar med. Det storslagna alplandskapet är sublimt och skänker tröst i svåra stunder. Andra gånger återspeglas melankolin i ett grått regnväder.

Hur var det då med monstret och dess tillblivelse? Frankenstein är besatt av tanken att skapa liv. Han gräver sig ned i tidens kunnande och stänger in sig i sitt laboratorium. Han tillverkar en varelse av likdelar. Till slut lyckas han med elektricitet att få liv i honom.

Är det en ond varelse? Nej, inte från början. Men det är någon som är främmande i denna världen. Varhelst han träffar på människor ryggar de skrämt tillbaka. Efter att ha tillägnat sig språket tror han att han ska kunna få människorna att känna medlidande med honom. Han prövar med en blind man, men när dennes familj kommer hem är slaget förlorat. Nu inleder han, som av människors fördomar blivit ett monster, sina hämndaktioner. Innan dess har han gjort goda handlingar och tänkt empatiska tankar. Han har släpat hem ved till den familj i vars uthus han tagit sin tillflykt. Senare kommer han att rädda en flicka från att drunkna, men blir beskjuten av hennes vän när denne får se vem som bär henne i sina armar.

Monstret blir ont av olycka och totalt utanförskap. Han är en Adam utan en skapare som älskar honom. Frankensteins familj drabbas också hårt av hämnden. Han kräver till slut att få sin Eva, sin like i fulhet och utsatthet.

Romanen ställer de alltid giltiga frågorna om gränserna för människans makt och vetande. Den är en variant av Prometheus-myten. Prometheus stal elden från gudarna och gav den till människorna. Som straff fjättrades hann vid en klippa, där en örn hackade ut hans lever. I grekisk mytologi räknades Prometheus förbrytelse som uppkomsten till all konst och vetenskap.

Det är en riktigt spännande berättelse. Ska monstret få en chans? Eller ska han förgöra sin skapare? Min medkänsla finns hos båda. Det är en bedrift av författaren. Det är nog inte lika lätt på vita duken - jag minns inte att jag själv har sett någon av filmerna. Det är ju i det bildmässiga yttre den olyckliga varelsen är avskyvärd.