25 juli 2013

En komisk pikaresk (Jonas Jonasson, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann)

2009 gav Jonas Jonasson ut sin första bok, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Den blev en stor succé. Romanen har sålt i över 700 000 exemplar i Sverige och översatts till många språk. Filmen i regi av Felix Herngren ska ha premiär på juldagen i år. Jag tror att det är många som ser fram emot att få se stolligheterna på bioduken.

Jonas Jonasson arbetade länge som journalist innan han grundade det framgångsrika medieföretaget OTW. Han drabbades dock av utbrändhet, lämnade sitt liv i Sverige och bosatte sig i Schweiz där han började skriva en bok.

Den 25 september kommer uppföljaren, Analfabeten som kunde räkna, ut på Piratförlaget. Där ska huvudpersonen vara en ung kvinna från Sydafrika som växt upp med dåliga odds. Men ödet och hennes talanger för henne bort från Soweto. Hon hamnar liksom Allan Karlsson i Hundraåringen mitt i den internationella storpolitiken. Enligt förlaget gör boken upp med fundamentalismen i alla dess former och det på ett humoristiskt sätt.

Hundraåringen är också rolig. Allan Karlsson vill inte bli firad på äldreboendet. Han smiter ut i ett obevakat ögonblick. På sin svenska odyssée hamnar han i diverse äventyr och rör sig klart över lagens gränser. Men han är så godmodig så vi står till och med ut med att han mördar.

Interfolierade med resan i Sverige är kapitlen där vi får bekanta oss med Allans tidigare livshistoria. Han har befunnit sig mitt i 1900-talets stora händelser, i revolutioner och världskrig. Med sina sprängämneskunskaper har han hjälpt både öst och väst och skålat med presidenter och diktatorer.

Jag kommer att tänka på pikareskromanen, där handlingen hålls samman av en kringresande munter och äventyrslysten vagabond. Genom att han rör sig i olika sociala och geografiska miljöer kan han användas till satir och avslöjanden. Det finner jag dock inte mycket av i Hundraåringen.

I nästkommande bok verkar det få sin plats. Kanske kommer jag att tycka bättre om den. Bara komik är lite svårt i långa loppet. Jag föredrar nog den verbala humorn som använder sig av språkliga fyndigheter för att slå hål på etablerade sanningar. Men kanske är inte det Jonassons vapen.



22 juli 2013

En modernistisk klassiker (Willy Kyrklund, Solange)

Härom dagen hamnade jag på Östgötagatan. Där fanns det ett antikvariat med boklådor på trottoaren. Dem kunde jag inte låta bli att rota i. Jag fann en klassiker: Solange av Willy Kyrklund. Hans lilla roman från 1951 hade 1979 getts ut i serien En bok för alla. Då kostade den fem kronor. På antikvariatet fick jag ge 20. 1976 hade man startat lågprisutgivningen. 2008 blev En bok för alla av med sitt statsbidrag. Men böckerna verkar ändå finnas kvar. Priset har dock stigit till normalare pocketboknivå. Vid en hastig titt på Adlibris finner jag en bok från 2012 utgiven på En bok för alla som innehåller noveller av nobelpristagare. Den kostar fast den är inbunden 69 kronor.

Willy Kyrklund föddes 1921 i Helsingfors och dog 2009 i Uppsala. Efter sin studentexamen flyttade han till Sverige. Kyrklund verkade i det korta formatet. Han var en modernist som bröt upp sin berättelse i former som påminde om surrealismens. Hans symbolik är mångtydig med ironiska inslag.

Solange är hans genombrottsroman. Den anses vara en av hans mest tillgängliga böcker, vilket inte betyder att den är helt igenom lättuggad.

Solange är en ung kvinna som inte vill införlivas i verkligheten. Hon svävar, dansar, drömmer. Hennes namn liknar i mina öron Songes, titeln på Carl Jonas Love Almqvists drömstycken. Hennes mor kränker henne och säger att hon som är så omusikalisk och klumpig inte ska dansa. Hon kommer att arbeta som skrivbiträde, men på kontoret ska hon ju bara stanna en kort tid... Arbetet var så till den grad tomt och fåfängt, skriver författaren, att man fast man höll på med det hela dagen inte kunde erinra sig vad man gjort efteråt. Själv försörjde sig Willy Kyrklund som räknebiträde på Lidingö stadsingenjörskontor.

Solange finner i en vikarie någon att älska. Det är Hugo, en man som inte vill sticka ut. Angående giftermål säger han till Solange att de som är så fattiga och obetydliga måste tänka sig för. Om de bor ihop utan att vara gifta skulle folk få en anledning att förfölja dem. Hugo var förnuftig: "Borgmästarens vikaries vikarie vigde dem för deras myckna obetydlighets skull."

De får ett barn och Solange blir hemma. Dagarna blir som på kontoret lika varandra. Den grå tillvaron bryts tillfälligt när hon går på en diktuppläsning och bjuder in författaren att övernatta hos henne och Hugo. Samtalet mellan de tre blir bisarrt och uppbrutet av surrealistiska inre monologer.

Solange kan inte finna sig till rätta i existensen. Hennes man kan inte heller möta den längtan hon bär inombords att överskrida nödvändighetens gränser. Det kan inte få ett gott slut.

Kyrklund skriver att hans redogörelse har handlat om två personer i tryggade omständigheter som har "pretentionen att inte vara lyckliga". Det är ord från en ironins och paradoxens mästare.

17 juli 2013

Tystnad som dödar (Elsie Johansson, Glasfåglarna)

Böcker kan komma till en på många olika sätt. I midsommarhelgen gjorde vi en sväng till Harsagården i Järvsö-trakten för att vandra lite och se hur det ser ut när naturen är i full blomning. Annars är vi där juletid och åker skidor. I kafét fanns nu ett par hyllor med böcker att köpa till det facila priset av tio kronor styck. Jag grabbade tag i Elsie Johansson, Glasfåglarna och Vibeke Olssons Kastellet. Elsie Johanssons Näckrosträdet köpte jag också, men väl hemma förstod jag att jag redan hade läst den. Båda författarna är verksamma inom genren realistisk arbetarlitteratur. I Kastellet och andra böcker skildrar Vibeke Olsson vardagen i romarriket. Romanerna om Bricken låter hon utspela sig i sågverksdistriktet i Sundsvall.

I Glasfåglarna från 1996 är det den 13-åriga Nancy som är berättaren. Det är 30-tal. Hon bor på landet. Till närmaste by är det inte särskilt långt, till köpingen längre och till staden ännu längre. På ytterligare avstånd, några timmars bussresa, ligger storstaden: Stockholm.

Den vackra storasystern Dora har flyttat dit och kommer och hälsar på med fästman. En mystisk väska står under trappan. Nancy som är orolig och nyfiken undersöker den och hittar där idel tjuv- och smuggelgods: choklad, kaffe, cigaretter och sprit. Vem är egentligen Doras Charlie? Och hur har hon det med honom? Alldeles för sent får föräldrarna reda på det.

Betty är den andra storasystern. Hon blir med barn vid 17 och får dispens att gifta sig med Åke som inte är mycket äldre och blyg och tafatt. Två bröder har lämnat hemmet, men dem handlar det inte mycket om. De bor i Eskilstuna och kommer hem någon gång om året.

Glasfåglarna i titeln och på omslaget är sådana sköra fåglar som man satte i julgranen förr i tiden. De packas försiktigt upp och ner i silkespapper varje år. Jag tror de kan stå som symbol för det vackra och ömtåliga som finns även i de mindre bemedlades liv. Det handlar om kärlek mellan familjemedlemmarna men också om en tystnad dem emellan som kan bli förödande.

Nancys föräldrar tillhör samma generation som mina mor- och farföräldrar. Jag får igenkänningens glädje när jag läser om detaljer i deras vardag. Hennes far jobbade som min farfar på sågen. Han och min morfar som var snickare cyklade till och från jobbet med en unikabox på pakethållaren där matsäcken fanns. När Nancys mamma trugar med brödfatet och bullskivorna ser jag min farmor framför mig. Hon hade också en stor oval zinkbricka. Strömmingsbilen kom uppför grusvägen som hos henne och farfar på Alnön. Och så var det skvallret, rädslan för vad grannarna skulle säga om något inte var som det skulle. Det kikades bakom gardiner, och man höll reda på vem som kom gående på landsvägen.

Det finns en mörk sida av igenkänning också. Tystnad och hemlighetsmakeri även inför de närmaste förkortade säkert min farmors liv. Vissa sjukdomar och besvär var det skamligt att gå till doktorn med. Hon dog i långt gången livmoderscancer.

12 juli 2013

Ett typexempel (Tyskungen)

Det regnade, och vi ville gå på eftermiddagsbio. På vår favoritbiograf Victoria passade Tyskungen tidsmässigt bra. Sedan hem och äta. Camilla Läckbergs historia finns i romanform och har visats som tv-serie. Inget av det har jag tagit del av.

Det finns gott om kultur med anknytning till andra världskriget. Det är också ofta intressant, som den tyska produktionen Krigets unga hjärtan som nyligen visades på SVT. Hemma har vi de senaste veckorna tittat på Tre kärlekar som också utspelar sig under kriget men i Sverige. Den är en mycket, mycket bra Lars Molin med Jessica Zandén, Samuel Fröler och en hel rad andra toppskådespelare. Den kan ses på SVT:s Öppet arkiv. Tre kärlekar gick i två omgångar, och vi upptäckte till vår förvåning att vi bara hade sett den första. Kanske var vi för upptagna av våra barn som var ganska små på den tiden för ett par decennier sedan.

I Tyskungen möter vi författaren Erica Falck som bor i Fjällbacka - Läckbergs inmutade plats - och är gift med en polis. Hennes föräldrar dör i en bilolycka. När hon gallrar i deras kvarlåtenskap finner hon bland moderns saker en tysk medalj med ett hakkors på. Det förflutna dyker också upp med en man som påstår sig vara Ericas halvbror. Så börjar de dö en efter en som det brukar vara i en deckare. Mördaren ska avslöjas förstås men här också vilka som var de onda och de goda under kriget. Och är tyskungen verkligen en tyskunge?

Det är som för det mesta när man har läst klart en deckare eller sett färdigt en filmatiserad sådan. Det är tomt. När man går ut från bion har man inget annat att undra över än om man har förstått slutet rätt. Var det han som var den onda? Ja, det är jag och mitt sällskap eniga om.

Det har slutat regna. Därför upptäcker jag för sent att jag glömt mitt fina gula paraply på toaletten. Var filmen värd det offret? Nej.

2 juli 2013

Skämt och allvar (Mark Levengood, Sucka mitt hjärta men brist dock ej)

Jag fick en fin liten bok i morsdagspresent: Mark Levengood, Sucka mitt hjärta men brist dock ej. Den kom ut 2006 och är en samling krönikör från dags- och veckopress och från P1:s Tankar för dagen.

Jag minns hans lyckade insats som programledare för Filharmonikerna i det gröna för ett antal år sedan. Han berättade om sin mormor och skramlade med hennes gallstenar i en liten burk. I boken skriver han att hon sparade alla stenar som läkarna plockade ur hennes galla. När morgonpsalmen spelades på radion skakade hon takten med stenarna i burken. "Det var hennes sätt att kommunicera med Gud: 'Du gav mig gallstenar, jag gjorde en maracas.' " Han ger också exempel på hur mormodern kan vara rasistisk och fördomsfri i samma mening: "I varje människa bor Gud, i minsta lilla hottentott."

Bland fyndigheterna ryms allvarsamma tankar och uppfordrande påståenden. Mark Levengood tycker inte om "småaktiga själar": "Det finns så många gamla som genom köksfönstret ängsligt bevakar att ingen genar över deras tomt medan de diskar ur ännu en tom mjölkförpackning."

Levengood som är katolik skriver om sin Gud: "Vart jag går och vad som händer är jag inte ensam. I mig bor Gud. Och när min livsdag når sin ända, då är det tid att byta. Då är det min tur att bo i Gud." Han skriver också att när han inte känner någon kontakt och tror att Gud är borta så har han fel. "Han är nog där. Det är jag som är ute och seglar."

Författaren anser att det är människans uppgift att växa. Där håller jag med honom. Och han är glad över sin nyfikenhet. Han kan inte låta bli att ställa frågor. Till exempel undrar han varför man demonstrerar säkerhetsbältets användning inför varje flygning. "Är det för möjligheten att det sitter en japan på planet som gömt sig i en bunker ända sedan krigsslutet för att överraskande dyka upp på Arlanda, fullständigt obekant med begreppet säkerhetsbälte?"

Så går han på och skämtar med diverse företeelser. Rökare och rökning hör dit: Det finns de som röker cigaretter som är så svaga att de nästan är hälsosamma eller hänvisas till en rökruta som är inklämd mellan soptunnan och förvaringen av explosiva kemikalier.

Andra godbitar är fyllot på tunnelbanan som skriker att han heter Håkan. "Jag trodde alkoholister skulle vara anonyma." Eller hans vän Ingrid som blev Dramatenchef och passerade Malmskillnadsgatan på väg hem. Det hände att bilister vevade ner rutan och frågade om hon var prostituerad. Nej, sa hon. Jag är chef för Dramaten. "Där fick hon stå och skämmas för att hon inte levde upp till deras förväntningar."

Sucka mitt hjärta men brist dock ej finns även som ljudbok. Det måste tillföra en hel del att höra författaren läsa själv med finlandssvensk stämma. Men då missar man Ilon Wiklands fina bilder. Som väl alla vet är det hon som har illustrerat de flesta av Astrid Lindgrens böcker. På hemsidan kan ni också läsa om samarbetet med Mark Levengood.