När Gustafsson blev Garbo (Lena Einhorn, Blekingegatan 32)

Lars Hanson och Greta Garbo i Gösta Berlings saga

Lena Einhorns bok om Greta Garbo har en väl vald titel: Blekingegatan 32.  Den unga Greta Gustafsson bor i en trång lägenhet på Söder med sin mor och sin syster sedan fadern gått bort. Det är 1920-tal, men precis som i dag har en del adresser dålig klang och kan leda till stängda dörrar. När hon som 17-åring kommer in på Dramatens elevskola vill hon inte gärna avslöja var hon bor. Ett litet stipendium möjliggör i alla fall studierna. Modern blev förskräckt när Greta skulle lämna sin tjänst som expedit på PUB. Hon behövdes som försörjare i familjen.

Greta är begåvad - och vacker. Hennes klassiska utseende öppnade vägen till Hollywood via Mauritz Stillers svenska filmer och främst hennes gestaltning på bioduken av Elisabeth Dohna i Gösta Berlings saga. När regissören förstod att ljuset skulle sättas på Greta i närbild var succén given.

Lena Einhorn hade i slutet av 90-talet gjort en tv-dokumentär om Greta Garbo. Och efter filmen Ninas resa gick hon in i ett långfilmsprojekt om den unga Greta. Lena Einhorn arbetade i flera år med filmen, men det blev problem med finansieringen. Så projektet lades på hyllan. Då kom förläggaren Eva Gedin med förslaget att det skulle bli en bok i stället. Det får vi vara tacksamma för och att författaren nappade på det. För det har blivit en mycket läsvärd berättelse.

2005 publicerades brev som Greta och Mimi Pollack skrivit till varandra. Mimi var en studiekamrat på Dramaten som Greta förälskade sig i. De unga kvinnorna kom att stå varandra mycket nära. Korrespondensen sträcker sig till långt efter att Greta Garbo avslutat sin karriär, men boken handlar om de tidiga brytpunkterna då Gustafsson blev Garbo. Inför premiären på Gösta Berlings saga hade Stiller krävt att Greta bytte efternamn. En kväll satte hon sig ned med Mimi och lekte med bokstäver. Så kom det berömda namnet till -  i alla fall enligt Lena Einhorn.

Breven gjorde att Einhorns roman fick ett rikare underlag och ett ljusare, eftersom de inledningsvis skildrar den nya spännande världen på teatern i en kamratkrets som har livet framför sig. En del mörker smyger sig in i den senare delen. Vad som kan tyckas vara en drömtillvaro som stjärna i Hollywood är något strängt och inrutat som liknar livegenskap. Greta fick inte ens ledigt av Mayer för att gå på sin systers begravning. Hon fick inte heller rätt att ha sin egen regissör. Till Stiller var hon knuten av något som liknade kärlek. Han kunde också vara hård, men det var han som stod för hennes metamorfos till fulländad artist.

På sista sidan delger författaren oss sina inspirationskällor, böcker om "den gudomliga" och människor i hennes närhet. Jag undrar hur mycket som finns att tillgå om Garbos liv efter den början som skildras av Einhorn. Se där: ett nytt projekt för den hugade.

Betagande undergång (Melancholia)

Jag går inte och ser skräckfilmer på bio. Men när TV2 i går visade Melancholia av Lars von Trier befann jag mig plötsligt i en sådan. Melancholia gjorde så starkt intryck på mig att jag fortfarande tänker på den. Och den gav mig mardrömmar i natt, precis vad jag trodde skulle hända.

Filmen inleds med kusliga stiliserade bilder där ensamma människor i naturen rör sig drömlikt i ett skymningsljus. En ljudslinga från Wagners Tristan och Isolde ackompanjerar scenografin.

Efter inledningen börjar den verkliga handlingen som är uppdelad på de två systrarna Justine och Claire, spelade av Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg. Justine har gift sig. Hon och mannen, som gestaltas av Alexander Skarsgård, kommer två timmar för sent till festen. Deras limousin har haft svårt att ta sig fram på den smala och kurviga väg som leder fram till slottet, där brudens syster bor med man och son. Justines föräldrar är skilda, vilket skapar dålig stämning. Men det mest olycksbådande är att bruden under kvällen och natten glider in i en depression som får henne att fly sin egen bröllopsnatt. Titta bara på fotot ovan så förstår ni vilken skräckinjagande känsla som bor hos henne!

I Claires avdelning koncentreras handlingen kring planeten Melancholia som rör sig i en bana där den riskerar att träffa jorden. Justine bor nu djupt deprimerad hos sin syster. Hon har tappat all kraft att leva, orkar inte ens gå ner i ett bad som Claire förberett åt henne. Men ju närmare man kommer den dag då jorden riskerar att gå under ju friskare blir Claire.

Jag ska inte berätta mer. Jag råder er bara att se filmen. Det är något grymt vackert över den. Om ni inte spelade in den i går kan ni köpa den billigt som dvd eller hyra förstås.

Genialt konstruerad spänning (Håkan Nesser, Levande och döda i Winsford)

Oj, vilken spännande bok! Det är skönt med författare som man aldrig blir besviken på. Håkan Nesser är för min del en sådan. Hans senaste roman Levande och döda i Winsford gick som följetong i Svenska Dagbladet i somras. Det var nog bra att jag inte började läsa den då. Jag skulle ha blivit väldigt frustrerad över att vänta från en dag till en annan på fortsättningen. 

Nesser har skrivit åtskilliga deckare, dels serien med polisen van Veeteren i den fiktiva staden Maardam - man föreställer sig att det är i Nederländerna, dels med kommissarie Gunnar Barbarotti i den svenska påhittade staden Kymlinge. Hans kriminalromaner är egentligen så bra med sina rika personporträtt att de överskrider genregränsen. Hans romaner har å sin sida ofta inslag som hör till deckaren.

I Levande och döda i Winsford har det begåtts brott, men det är ingen kriminalroman. Det finns inga undersökande poliser. Fast det finns ett mord - eller kanske bara ett mordförsök. Det är den medelålders kvinna som är jag-berättaren som nystar upp det som hänt. Hon har hyrt ett hus i Exmoor, ett hedlandskap i sydvästra delen av England, för att avsluta eller påbörja sitt liv. Hon har verkligen kommit till ett avgörande vägskäl. Hon behöver sin ensamhet men har en hund som sällskap. Hon har föresatt sig att i alla fall överleva Castor.

Det finns en mysfaktor i boken trots den mörka bakgrunden. Maria vandrar med sin hund bland törnen, dimmor och vildhästar. Tillbaka tänder hon brasan i öppna spisen och sätter sig att läsa med ett glas portvin. Hon läser böcker. Hon läser också annat material, där hon söker efter sanningen om sin man. Så finns det förstås en pub i varje by som hon åker igenom när hon ska uträtta sina ärenden. Till de människor hon lär känna säger hon att hon är författare. Nesser låter oss förstå att hon kanske blir det också genom det hon berättar för oss.

Det här är en roman med fiktion på olika plan och diskussion kring vad som är sant eller inte. Men det är för den skull inte någon krånglig berättelse. Den är bara så genialt uppbyggd att den fångar läsarens intresse och håller fast det från den första sidan till den sista.

Underhållning med kvalitet (Monica Z)

Edda Magnason som Monica Zetterlund, Kjell Bergquist som hennes far.

Det var en riktigt underhållande film, tycker jag. Monica Z var nästan två timmar lång, men jag hade gärna suttit kvar en halv eller hel timme till.

I pressen har det förts fram kritik mot sådant som inte stämmer med verkligheten. Hennes första besök i USA skulle ha varit några månader i stället för att hon efter konserten fick åka hem direkt. Framträdandet hade inte blivit ett fiasko på grund av Monica. Det var det att hon den blonda och vackra ackompanjerades av en orkester med svarta män som gjorde att publiken blev upprörd och gick. Detta var i början av 1960-talet. Men, det är klart, jag vet inte om det heller skedde på riktigt.

Tom Alandh kände Monicas pappa. Han menar att porträttet av fadern Bengt är illasinnat. I DN skriver han att han framställs som "en grinig, sur, trist, tvär, ogin, självsvåldig och förgrämd skitstövel". Jag såg filmen i går eftermiddag och upplevde en annan person. Kjell Bergquist gestaltar en man som har gett upp sina egna drömmar och varnar dottern för att misslyckas. Men han är också en ansvarsfull morfar. Monica fick en flicka som mycket ung. När hon är ute på turné tas dottern om hand av morföräldrarna. Hon flyttar till Stockholm med Eva-Lena när hon haft sina första framgångar, men spriten får Monica i sitt grepp. Då är det dags för morfar att rädda dotterdottern undan misären.

I dag i Expressen är P O Enquist inne på samma spår. Han tror att Monica från sin himmel skulle säga att det var ett trovärdigt porträtt av en besvärlig typ som ändå var den finaste, finaste, finaste pappa. Fast så enkelt är det inte heller. Malou von Sivers berättar att Monica Z i en intervju sagt att pappan aldrig var nöjd med henne.

"Fritt efter Monica Zetterlunds liv" står det i förtexten. Här har den konstnärliga friheten skapat en ibland kanske ogin, ibland kanske avundsjuk far men en helt rättmätigt orolig sådan. Sammantaget blir det nyanserat och rörande. Det ser jag inte som särskilt stötande. Annat var det med Call girl, där Olof Palme fullt igenkännlig utpekades som köpare av sex av minderårig. Det var ändå en kriminell handling av låg moral. Inte var det sant heller. Filmskaparna gick med på att klippa och göra om.

Gå och se Monica Z! Jag tror inte ni blir besvikna. Edda Magnason är magnifik i sin roll. Det blir en hel del skön musik och sång. Kjell Bergquists insats är också berömvärd. Och sådant som den genomförda 60-talsscenografin tycker man alltid om.

Värd att läsa (Jojo Moyes, Livet efter dig)

Äntligen hade jag fått tag i en viktig bok. Bland kiosklitteraturen på Gotlandsfärjan fanns en pärla: Livet efter dig av den engelska författaren Jojo Moyes. Storyn har en del gemensamt med En oväntad vänskap vars filmatisering jag sett och skrivit om. Det handlar i båda om en totalförlamad man som får en ny assistent, fast här är det en ung kvinna i stället för en man. Men kulturkrockarna liknar varandra. Lou är av arbetarklass, bor trångbott och har ingen riktning i livet. Hon har fått sluta på ett kafé som stängt och tar sitt nya uppdrag bara för att tjäna pengar. Hon har en pojkvän sedan sju år tillbaka men bor fortfarande hemma hos föräldrarna. Det är hon som är familjeförsörjaren, eftersom pappan är arbetslös.

Will som råkat ut för en trafikolycka har ett statusfyllt och äventyrligt liv bakom sig. Lou förstår efter ett tag att hon anställts för att rädda livet på honom. Han har redan ett självmordsförsök bakom sig och har bett om att få assisterad dödshjälp på Dignitas-kliniken i Schweiz. Föräldrarna har emellertid fått igenom att han ska skjuta upp sin plan i sex månader. De betalar Lou för att hon ska liva upp honom och visa att livet är värt att leva.

Det är en berättelse som går sakta framåt, och det måste den för att vara trovärdig. Det går inte över en natt att omvända en självmordskandidat. Will är till en början butter och argsint. Det tar tid att bryta igenom hans skal. Det märkvärdiga som händer så småningom är att han mer och mer börjar intressera sig för Lous liv. Med den tillvaro han själv haft innan allt slogs i kras tycker han att Lous liv är enahanda, instängt i den lilla staden och fattigt på händelser och nytänkande.

I sin plan för Will växer Lou. Hon sätter sig på biblioteket på lediga stunder, söker på Internet efter platser som går att besöka för en rullstolsburen och chattar med ryggmärgsskadade. Jag tänker att kanske den här boken till och med skulle vara till nytta för andra i Wills situation. Det är mycket information som Lou inhämtar. Jag lär mig också en del, till exempel att det kan finnas mycket kroppslig smärta fast man är förlamad.

Will blir av med sin motvilja att ta sig ut. Lous arbete har framgångar men också bakslag. Praktiska hinder kan bli oöverstigliga och Wills hälsa är vacklande. Före en större planerad resa får han lunginflammation.

Tiden går. Den sista veckan av fristen tillbringar Will, Lou och hans manliga assistent på paradisön Mauritius. Lou har fått känslor för Will, och hon är frimodig nog att visa dem. Hur långt ska det räcka? Mot slutet blir det spännande som i en thriller.

Det här är en roman som med djup medkänsla och fina nyanser skildrar ett mänskligt möte utöver det vanliga. Nu kan jag instämma med recensionscitatet på framsidan: Läs den!

Jag ger upp - igen (Louise Boije af Gennäs, Blå koral)

Som sagt: Jag har hamnat fel ett par gånger i min läsning i sommar. Nu handlar det om en lyssnarbok. Min svåger hade gått med i en klubb men ångrat sig. Så jag fick tre ljudböcker av honom. Jag hade lagt cd-skivorna till handlingarna när en Facebook-vän gjorde mig uppmärksam på Louise Boije af Gennäs, Blå koral som var en av romanerna. Hon läste med spänning och undrade hur det skulle gå för de inblandade.

Jag förstår av Adlibris att det ska hända något dramatiskt som ställer personernas liv på ända. De kommer att drabbas av ofattbar sorg. Det kan inte hjälpas. Jag har lyssnat många timmar nu utan att stöta på den peripeti som utlovas.

Vad har jag fått ta del av? Boken inleds med att en grupp vänner och släkt firar Sagas dop i Falsterbo, dotter till Sanna och Victor. Lite gnissel uppstår, problem med den äldre generationen. Men Victor är lycklig över att hans fru har så fina och trygga föräldrar. De kommer från Värmland och en annan samhällsklass än de övriga. De har inte behov av att platta till andra.

I ett antal avsnitt får vi följa Liv som äntligen har fått en roll på Dramaten. Det är med stor vånda hon närmar sig sin debut. Hon får ihop det med regissören men är inte kär i honom. Vid Allhelgona reser hon ner till brodern Stefans lantgård i Småland och hjälper honom att röja för den ekologiska odling han planerar. Liv och Stefan möts nu som vuxna människor och kommer förbi rester från uppväxten. Brodern öppnar sig för Liv och berättar om problem i förhållandet till hustrun Pela.

Vi ska förstå att vi har att göra med människor som inte bara flyter ovanpå. Sanna får ångest när barn far illa. Det är 2004 och dramat i skolan i Beslan pågår. Stefan som bryr sig om miljön blir glad över att Ryssland skrivit under Kyoto-protokollet och oroad över att USA inte gör det samma.

Man får väl säga att det är för många ord här också. Författaren tar stora risker när hon låter oss vänta så länge på vändningen. Men språket är inte oävet. Det är levande nog för att göra gestaltningen konkret och precis.

Jag läste 50 sidor (Sheila O'Flanagan, Bättre tillsammans)

Jag har hamnat lite snett med min sensommarläsning - mer om det i senare inlägg. Det handlar om kvalitet. Nu för tiden kan man fråga sig: Vad är egentligen kiosklitteratur? I butiker och kiosker samsas flera genrer av skiftande värde. En deckare går att lita på, i alla fall om man är bekant med författaren. Anna Janssons När skönheten kom till Bro motsvarade de flesta krav jag kunde ställa på den.

När det gäller för en själv okända skriftställare kan man studera omslaget och baksidestexten. På Gotlandsfärjan tog jag Sheila O'Flanagans Bättre tillsammans i min hand. Den skulle handla om en ung kvinnlig sportjournalist som blir av med jobbet i Dublin och börjar arbeta i en håla på landet. Men det ska inte bli så händelselöst som hon väntat. Mörka hemligheter finns under ytan vars avslöjande kan bli ett riktigt scoop. Det lät intressant. Framsidan gjorde mig emellertid misstänksam. Titeln var tryckt på ett rosa band, och bilden visade en ung kvinna vid en skrivmaskin med rosa papper i. På insidan av omslaget hade förlaget valt ut positiva recensioner. Damernas Värld hade skrivit om en tidigare bok att "Sheila O'Flanagan handskas med chicklits eviga teman med varm hand." Att genren stod lågt hade jag fattat, men detta skulle i alla fall vara ett bra exempel. Wikipedia skriver: "Chick lit, från chick (i betydelsen ung kvinna) och lit (litteratur), en litteraturgenre som skildrar livet för storstadskvinnor i 20- och 30-årsåldern". Bridget Jones dagbok nämns. Filmen tycker jag är jättekul och bra. Jag har sett den flera gånger.

I alla fall ställde jag tillbaka Bättre tillsammans i hyllan. Men väl framme i den hyrda stugan hittade jag den under tv:n. Allt som är gratis är bra. Jag tog med den hem och tänkte att jag skulle ge den en chans.

Huvudpersonen Sheridan Gray har växt upp i en sporttokig familj. De killar hon dejtade hade hon träffat i olika idrottssammanhang. Hon sågs som en schyst tjej i stället för en sexsymbol. Jaha. Jag läser första meningen i varje stycke. Så kommer beskedet att tidningen måste dra ned på kostnaderna. Hon får sluta. Hennes väninna tröstar henne och säger att allting kommer att ordna sig. Efter det får vi bekanta oss med Nina som ska korsa Sheridans liv. Nina ser tillbaka på den tid då ortens förförare fastnade för henne och till och med friade. Hur kunde han? Jo, hon är hans klippa som ser till att han inte förlorar fotfästet. På sidan 50 tillåter hon sig att smälta i hans famn. Där slutar jag läsa.

Med lite god vilja skulle man kunna läsa in någon form av ironi eller lek med genren här. Men det är så platt, och det dröjer så länge innan något intressant händer. När det gör det kommer det också med största sannolikhet att spädas ut. Det är som det ofta är med dåliga böcker. Det är för många ord.