26 januari 2014

En helg - två filmer (Blue Jasmine och Philomena)

Cate Blanchett
Vi hann inte gå på Blue Jasmine förrän den försvann från bio. Så då blev det till att offra På spåret och Skavlan och se på dvd i fredags. En Woody Allen med Cate Blanchett i huvudrollen borgade för kvalitet. En neurotisk pillerätande kvinna - det var som det skulle.

Det intressanta med filmen tycker jag var hur jag skiftade i inställningen till Jasmine. Hennes man hade avslöjats som svindlare - det bygger på en verklig historia kring en Bernie Madoff som hade en framgångsrik investmentbank. Hela hennes bekymmerslösa lyxliv hade fallit ihop. Då flyr hon New York och tar sin tillflykt till sin syster Ginger i San Francisco som lever under enkla omständigheter. Det är inte självklart att denna skulle ta emot henne med öppna armar. Jasmine hade alltid levt egoistiskt och struntat i andras olycka. Gingers f d man hade till och med blivit lurad på en stor summa av Jasmines make.

Jasmine är hysterisk och självisk. Hon sätter i gång att ljuga för att få ihop det med en ny man med pengar. Varför skulle vi tycka synd om henne? Jo, det tragiska är att hon är tom inuti. Hon har ingenting som är hennes eget. Hon är så vilsen intill totalt utslätad.

Det är en stor rollprestation, att vara så skärrad mest hela tiden, att gråta så många tårar framför kameran. Det är en del sensmoral i filmen. Men den får ni söka er fram till själva. Det är sevärt. Så hyr eller köp!

Judi Dench som Philomena
Eftersom vi inte såg Skavlan missade vi hans samtal med den verkliga huvudpersonen bakom filmens Philomena. Men vi kunde se i efterhand. Många andra hade förstås sett. Det var nog därför matinéföreställningen av Philomena på Filmstaden Söder var utsåld i går. Tur att vi köpt biljetter i förväg! 

Det var en stark historia. Efter 50 år valde en irländsk kvinna att gå ut med sin hemlighet: Hon hade som tonåring blivit med barn. Ingen hade talat om för henne hur sådant går till! Skammen var stor, så hennes far satte in henne på kloster för att föda. Där var man tvungen att stanna flera år för att arbeta av sin skuld. Och barnen adopterades bort till amerikanska föräldrar som kunde betala för dem och bidra till klostrets ekonomi. Hon levde med sin son tills han var fyra. Sedan visste hon inget om hans öde. Hennes vuxna dotter kontaktar en journalist som ska hjälpa till med efterforskningarna.

Det är rörande men inte sentimentalt. Judi Dench spelar med små medel. Ett intressant tema är vad den kristna - katolska - tron gör med en människa. Har Philomena blivit kuvad eller upprorisk? Ingetdera, något mycket mer nyanserat och upphöjt. Det får ni själva se det ultimata uttrycket för om ni går på bio. Filmen visas ännu en tid.

16 januari 2014

Från apokryferna till Job

I går hade vi vårterminens första möte i bibelgruppen. Förra terminen var det apokryferna som gällde. Jag skrev om dem här. Vi öppnade med en apokryf nu också: Baruk. Namnet betyder den välsignade. Det är en bok på bara fem sidor, och den är inte särskilt originell. Men just därför är den intressant. Den följer ett mönster som känns igen:

Judarna har blivit fördrivna från Jerusalem. De befinner sig i landsflykt i Babylon. Därifrån skriver de botbrev till de israeliska överstepräster som är kvar i staden. De fördrivna ber om offer och rökelse. De är skamsna över sina synder. De har varit olydiga mot Herren och inte följt hans bud. De har bett till avgudar.

Efter den första delens beskrivning av den historiska situationen och den andra delens syndabekännelse och bön om räddning kommer den tredje delen som är en poetisk framställning av visheten personifierad. "Vem har funnit vishetens boning, vem har gått in i hennes skattkammare?" På samma sätt som israelerna lämnade Gud gick de långt bort från vishetens väg. Den fjärde delen av Baruk är en trösteskrift. Jerusalems upprättelse ska komma: "Gud har befallt att alla höga berg skall sänkas, de eviga höjderna skall sänkas och klyftorna skall fyllas, så att marken blir slät och Israel kan gå fram i skyddet av Guds härlighet".

Boken uttrycker ett hopp. Folket syndar, det vill säga avviker från den rätta vägen, men gör bot. Så blir de mottagna igen som den förlorade sonen.

Vi kan också läsa det på individnivå. Men jag tycker det är svårt med Gamla Testamentet, där det utvalda folket spelar så viktig roll. Vi här uppe i Norden då? Med Jesus i Nya Testamentet blir förhållandet till Gud mer personligt.

När vi till slut övervägde om vi skulle läsa fler apokryfer fick jag i stället äntligen igenom att vi ska studera Jobs bok. Där kan vi tala om den enskilde och Gud! Job har betraktats som den första existentialisten. Han drabbas av olyckor fast han levt gudfruktigt. Varför måste en rättfärdig människa lida? Svaret är inte helt lätt att uttolka. Vi får se vad vi kommer fram till om två veckor. Det blir spännande!

10 januari 2014

På flykt från gruppkulturen (Soheila Fors, Kärleken blev mitt vapen)

Första gången jag fick kännedom om Soheila Fors, hennes spännande liv och goda gärningar var när jag läste boken På tal om tro och skrev om den här. 15 personer vittnade om vilken roll den kristna tron spelade i deras liv. Särskilt dramatisk var omvändelsen för Soheila.

I Kärleken blev mitt vapen berättar hon om sitt liv från barndomen i Iran till det vuxna livet som entreprenör i Sverige. Hon är uppvuxen i kurdiska Iran, kommen ur en mycket inflytelserik och förmögen familj. Hennes far betraktades närmast som en kung, uppfattades som rival av shahens släkt Pahlavi och hamnade i fängelse. Själv lärde hon sig hantera vapen och var redan som elvaåring ute på gatorna och kastade molotovcocktails mot shahens polis. Det var en svår tid för Soheila. Det var fadern hon hade som bundsförvant i sin ambition att leva ett självständigt liv, något som egentligen var omöjligt i den hederskultur hon var född in i. Hon lyckades emellertid som 18-åring få gifta sig med en man hon var förälskad i. Just det var ett dåligt beslut. Mannen hade ljugit om sin sociala status. Soheila som var van vid slottsliknande hem med tjänare fick nu leva trångbott och blev förtryckt som en slav av sin nya familj.

Hon fick en son och en dotter, men äktenskapet blev mycket olyckligt. Soheila flyttade fram och tillbaka mellan sin gamla och nya familj, mannen tog sig andra kvinnnor. Hon höll på att gå under av både kroppsligt och psykiskt lidande. Under en sådan svår period mötte hon Jesus. Ja, han var vid hennes säng och såg kärleksfullt på henne. Hela hon uppfylldes av mäktiga känslor av rening, pånyttfödelse och energi. Hon dansade runt av glädje - till sin mors förskräckelse. Att ha en personlig relation till Jesus var ju helt otänkbart i det muslimska samhället.

Så blev Soheila räddad. Men  hon hade fler prövningar att genomgå och svåra beslut att fatta. En kvinna som skiljer sig i Iran får lämna barnen ifrån sig till mannens familj när de är sju år gamla. Därför blev skilsmässsan inte av förrän efter att Soheila, mannen och barnen bott en tid i Sverige.

Hon fick stöd hos kristna i sitt nya land och gifte sig med en troende. Den styrka hon fått efter sin andliga pånyttfödelse använder hon verkligen på bästa sätt. Hon har startat tehus för kvinnor i Karlskoga, Karlstad och Jönköping som även män från Mellanöstern går med på att fruarna besöker. Och hon har byggt upp ett skyddat boende för både kvinnor och män som är utsatta för hedersförtryck.

Hederskulturen är en gruppkultur. Fördelarna med den är att familj och släkt håller samman. Behöver någon hjälp är alla redo att bidra. Nackdelarna är förstås att man måste leva efter gruppens normer. När Soheilas familj förstått att äktenskapet tagit slut fann man det vanhedrande att hon levde med sina barn utan man. Vid ett tillfälle blir hon bjuden på bröllop i Turkiet. Framme på hotellet får hon en vacker klänning som hon ska ta på sig för festen. När mannen i receptionen gratulerar henne förstår hon att det är sitt eget bröllop hon blivit bjuden på. Hon smiter ut genom köksingången, kastar sig i väg till flygplatsen och mutar sig till en plats på nästa flyg till Sverige.

Soheila har några förslag om hur man kan motarbeta hedersvåldet:

1 Utbilda all personal inom vårdyrken och i skolan om hederskulturen.
2 Arbeta aktivt mot bostadssegregation.
3 Ställ språkkrav.
4 Ställ krav på kulturförståelse.
5 Skapa en jourtelefon på många olika språk.