"Jag är den jag är" - en universell Gud förankrad i historien

Mose och den brinnande busken

Vi har haft olika program i min bibelgrupp. Från första advent och framåt följde vi kyrkoåret med dess texter. Det var mycket givande, speciellt om man gick i kyrkan på söndagen efteråt, fick höra läsningarna och prästen utveckla temat.

När jag började hösten 2011 var gruppen inne i Lukasevangeliet. Nya Testamentet med dess ljusa och försonande syn är det som jag och kristenheten vill hålla oss till. Men till den kristna kanon hör också Gamla Testamentet, där lagiskheten och den straffande guden har sin plats. Genomgående i GT är emellertid Guds förhållande till israeliterna, sitt utvalda folk. Efter alla prövningar de får utstå ska de få sitt utlovade rike.

Jag känner mig ofta utestängd från Gamla Testamentets tilltal. Jag läser det som en blandning av förkunnelse och historisk krönika. Det kan vara intressant nog. Ola Wikander har i sin bok "Gud är ett verb" visat hur den högste griper in i historien. Jag har skrivit om det i Litteraturmagazinet. Fängslande kan också berättelserna om de enskilda människorna och deras öden vara. I "Och Gud skapade människan", en novellsamling från Libris, ger ett antal författare sina tolkningar av bibelställen både i Gamla och Nya Testamentet. Själv propsade jag på att vi skulle läsa Jobs bok i GT förra terminen. Job kan med sina prövningar ses som en föregångare till de moderna existentialisterna. Jag har skrivit om honom här.

I onsdags talade vi om Andra Moseboken och hur Mose fick uppdraget att leda sitt folk ut ur den egyptiska fångenskapen. När han var ute och vallade får ropade Gud till honom ur en brinnande buske - en välkänd söndagsskolescen. Mose frågar vem han ska hälsa från när han kommer inför israeliterna. Då säger Gud: "Jag är den jag är". Mose ska säga att han kommer från den som heter "Jag är". De orden är uttryck för en universell mystik som tilltalar mig. Men Gud säger också att han är israeliternas fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs, alltså förankrad geografiskt och i historien.

Mose, människa som han är, ursäktar sig inför Herren och säger att han inte har ordet i sin makt. Då får han sin bror Aron till hjälp. Han kan tala.

Israeliterna orkar dock inte lyssna. De är tyngda av sitt slavarbete i främmande land. Då säger Herren att Mose och Aron ska gå till farao som en gud och hans profet. De ska med tecken och under besegra den egyptiske härskaren. Aron har en stav som kan förvandlas till en orm, men faraos män kan göra likadant. Då slukar Arons orm de andra ormarna. Det är en religiös strid det handlar om. Israeliternas Gud ska segra över Egyptens gudar. Orm kan med en annan översättning stå för drake. Då får man en gigantisk skräckinjagande scen framför ögonen.

I dag är det 50 år sedan min mormor dog

Min mormor Gunhild till vänster på  bilden från mitt dop

Min mormor Gunhild blev bara 64 år gammal. Hon hade dåligt hjärta hela livet. Hon föddes år 1900 av Anna som 25 år gammal nyss hade blivit änka. Gunhild hade en storebror och kom att få tio halvsyskon när hennes mamma gift om sig. Anna fick tolv barn. Det är hon som håller mig i knät. Hon var en frisk och stark kvinna som levde till hon blev 88. Anna dog också 1964, samma år som Gunhild men i januari. Annas största önskan var att inget att barnen skulle gå före henne, och den bönen blev uppfylld. Anna var en gudfruktig kvinna som fick emotta en utmärkelse i Mjölby kyrka för moderlig gärning.

Gunhild var trots sin klena hälsa en glad och livlig person. Det sägs att min morfar Edvin var så blyg så det var Gunhild som fick fria. När hon gifte sig 25 år gammal var hon med barn, ett tvillingpar. Min mamma Margaretas tvillingbror hette Hans. Släkten kallade dem för Hans och Greta. Tragiskt nog dog Hans endast 14 år gammal i brusten blindtarm och tarmvred. Det var 1939, och penicillinet fanns ännu inte tillgängligt. Familjen hade flyttat från Mjölby och bodde en period i Linköping. Där hade mamma och Hans läst tillsammans, men när det väl blev konfirmation i Tannefors kyrka var hon ensam kvar. Den nattvarden hade satt sig så fast i hennes minne att hon inte vågade gå fram till nattvardsbordet på många, många år. Det var jag som ledde fram henne till den heliga måltiden i Högalids kyrka. Hon kände en stor befrielse och glädje efteråt.