30 april 2015

Kristinas Nice och mitt (Kristina Svensson, Mitt Nice)

Eftersom jag känner Kristina Svensson visste jag att hon skulle komma ut med en guidebok om Nice. Det är en plats som jag fattat tycke för. Första gången var jag där första maj, då man demonstrerade och sålde liljekonvaljer. Nice ligger vid Franska rivieran och har ett behagligt klimat året runt. Staden är ganska stor så den kan erbjuda mycket av nöjen, som kulinariska och kulturella begivenheter. Och Medelhavet är där förstås. En bra kombination. Jag införskaffade ett exemplar av "Mitt Nice".

Jag och min man föll genast för Kristinas hållning till staden. Hon inleder: "Att sitta på en uteservering i flera timmar och iaktta folklivet - det är Nice för mig." Så skönt och avkopplat.

Men vi gillar att röra på oss också. Därför tar vi tacksamt emot tipset att man kan vandra kustvägen till Villefranche-sur-Mer. Det var dit vi åkte med tåget och badade när vi var i Nice sist, i juli 2005.Där finns en liten sandstrand och gott om restauranger. Det är inte skönt med stenarna på stranden och på botten i Nice. Därför skriver Kristina också att man får tänka på att ha badskor med sig om man vill bada inne i staden. Det låter njutningsfullt när hon beskriver en heldag på en privat strandklubb. Men billigt är det inte. Det kostar mellan 20 och 25 euro att få tillgång till solsäng, parasoll och andra bekvämligheter. En riktigt bra restaurang kan också höra dit, fast då får man förstås betala en gång till.

Stranden ligger nedanför den berömda Promenade des Anglais, och på andra sidan ligger exklusiva Negresco. Hotellet har två restauranger, Chantecler med två stjärnor i Guide Michelin och Brasserie Rotonde som är en något enklare variant. Kristina menar att Chantecler nog är Nice bästa restaurang - det vill inte säga litet. Vi var i Nice för att fira silverbröllop, så vi ville unna oss en champagne på Negresco. Vi bad om att få sitta inne. De har en uteservering också, men man vill ju smaka på miljön. Rotonde var inredd som en gammaldags karusell. Som tur är rör den inte på sig längre. Då hade vi kunnat sätta bubblorna i halsen.

Negresco överskuggade allt. Därför minns jag inte var vi åt den kvällen. Men jag kommer speciellt ihåg två restaurangupplevelser i Nice. Den ena var den lilla restaurangen Chez Palmyre i Le Vieux Nice, Gamla stan. Menyn var handskriven och genuint fransk. En dam i 80-årsåldern lagade all mat själv och kom ut och hälsade på gästerna. Kristina är öppen för tips från läsare. Hon publicerar dem på sin sajt tomatsallad.nu/mitt-nice. Det här är mitt. Jag ser på nätet till min glädje att restaurangen finns kvar. Men den har övertagits av en ung kock. Han använder bara färska råvaror från marknaden. Köket beskrivs som mirakulöst bra. Och en trerättersmeny kostar bara 15 euro.

Den andra smakupplevelsen var den ljuvliga desserten Profiteroles nere i  hamnen. Det var min första, men man blir fast. Trots att den är mycket mäktig med både mördegskaka, glass, grädde och chokladsås. Jag tror den har italienskt ursprung, men då är det inte konstigt att den serveras i Nice.

Kristinas förslag på utflykter tar vi tacksamt emot. Vi har inte besökt bergsbyarna ovanför Nice utan istället gjort längre resor upp i Provence. Konstnärsbyn Saint-Paul-de-Vence med det berömda museet Fondation Maeght är en charmig ort. Men om man inte gillar att vada genom busslaster ska man åka vidare till Vence, skriver Kristina. Där finns en fin gammal stadskärna.

Det är också roligt att få veta att den italienska gränsstaden Ventimiglia har så mycket att erbjuda. Den har vi bara erfarenhet av som tågstation.

Kristina skriver inte om hur man tar sig till Nice, och det är väl ganska onödigt. De flesta tar förstås flyget. Men vi har faktiskt kommit med tåg flera gånger. Senast med nattåget från Strasbourg, där vår son studerade. Det var helt okej och billigt dessutom.

Boende finns inte heller med. Kristina bor i Antibes som hon för övrigt ska ge ut en bok om snart: Strövtåg runt Antibes.Vi hyrde en liten studio med sovloft en bit upp i staden mot järnvägsstationen. Där svettades vi ganska rejält utan luftkonditionering och med en sliten  fläkt som vi inte vågade använda. Så det stället rekommenderar vi inte. Men vi hade utsikt över ett livligt folkliv långt in på natten. Det får bestämt bli Nice snart igen!


9 april 2015

Mitt iotakors - min glädje och min smärta

Så vackert blev mitt iotakors.
I går i bibelgruppen målade vi färdigt våra iotakors. Det tog fyra sammankomster att bli klar. Det var lite bistra förutsättningar tyvärr den här gången. Det var dålig koll på kaffelistan. Ingen hade förberett fika. Så någon skivade en banan, och så ordnades det med vattenkokare och tepåsar.

En rysk kör hade vi i bakgrunden på cd. Vår ledare Gunnar förklarade också medan vi fyllde i de olika fälten vad de och färgerna står för.

Vi hade nu att färglägga den svarta kanten runt hela korset - eller trädet som man också kan se det som. Det svarta är barken som står emot det onda.

Korsen i korset ska vara vita. Det är svårt att måla vitt på vitt papper, så Gunnar sa att vi kunde fylla i konturerna. Det får de vita korsen att framträda. Korset innehåller alla tider på samma gång och bär in i evigheten.

Gunnar läste Efraim Syrierns bön: "Gå in in dig själv, bo inom ditt hjärta, för där är Gud".

Sedan fick vi säga hur vi tyckte det varit att måla iotakorsen. Jag har sett konkreta saker och innehåll på flera ställen. Bönesvar som förvandlat sorg och oro till kärlek, misslyckanden som jag inte vet om de haft något gott med sig, den svarta barken som består av mina mediciner. Utan dem håller jag inte ihop. Det blå hoppet är Jesus i mörkret. Men nu är jag frisk. Tacksamhet och glädje lever i det röda.