21 december 2017

God Jul! från bloggen med André Gide, Pastoralsymfonien

Jag vill ge er en liten litterär pärla som virtuell julklapp. Det är André Gides "Pastoralsymfonien", en tunn bok med stor sprängkraft.

För några veckor sedan var jag på julmarknad i Söderköping. Bokhandeln, som är Sveriges äldsta och också har en antikvarisk del, var öppen. Jag sökte direkt på Gide. Och hittade! Det var ett väl bibehållet svenskt exemplar från 1946 i den fina Panache-serien. Året därpå fick André Gide Nobelpriset.

Jag har läst den på franska och kan säga att språket är både klart, nyanserat, poetiskt och vackert. Jag tror inte att man behöver ha franska kunskaper på avancerad nivå för att tillgodogöra sig innehållet. Men känner man sig osäker är förstås en svensk översättning till stor glädje. Det gäller bara att hitta den. På biblioteket finns den i vanligt format och som talbok från 2001. Annars gäller antikvariat, på stan eller nätet.

Det är en präst som för dagbok. Vid ett hembesök hos en gammal dam har han funnit en blind flicka, Gertrude, sittande vid spishällen. Hon är totalt negligerad, smutsig och skygg. Han tar med henne hem till sin familj. Han känner att det är något han måste göra.

Hustrun, som han beskriver som konventionell, blir inte helt förtjust. De har redan barn hemma att ta hand om. Lössen måste tvättas bort, och det är förstås hon som kvinna som får bada flickan.

Pastorn engagerar sig mer och mer i den unga Gertrud. Hon vet inget om världen, har inte varit utanför den gamlas stuga. Man kan säga att det blir han som skapar världen för henne. Han vandrar med henne och berättar om den schweiziska alpnaturen. Han går med henne på konsert för att  höra Beethovens Pastoralsymfoni. Det gör Gertrude lycklig men ställer också till komplikationer. Hon är intelligent, kommer med svåra frågor och anar att pastorn döljer saker för henne. Är världen verkligen så vacker? Efter att Gertrude opererats och fått synen tillbaka inträder den stora tragedin.

Självbedrägeri är temat. Pastorn berättar i jag-person för sin dagbok. Vi får hans version, och läsaren ser efterhand att den bild han ger av sitt förhållande till Gertrude skaver mot verkligheten.

För många år sedan hade jag litteraturcirklar på ett äldreboende. Jag läste högt ur "Pastoralsymfonien". Deltagarna blev så förtjusta att de ville köpa boken. Jag lyckades hitta några volymer på antikvariat.

När min son och dotter var halvstora läste jag ur boken för dem på vår semester. Även bland så unga hittade den hem. Så gå och låna eller jaga på antikvariat! Tipset om denna helt fascinerande lilla roman får bli min julklapp till er läsare. God Jul och Gott Nytt År!


7 december 2017

"En helig skrift ska lyfta oss mot ljuset från mörkret."

I går kväll var bibelgruppens sista sammankomst före jul. Det har blivit ganska mycket avbrott i höst. Jag har varit hos barnbarn i Luxemburg, och vår samtalsledare Gunnar har varit i Egypten. Han odlar sina kontakter där med den koptiska kyrkan. Dock var han inte i Sinai denna gång. Det var i norra Sinai, som enligt Gunnar är laglöst land, som IS förödande attack mot en moské ägde rum. Det var en sufistisk moské. En kvinna i gruppen som varit med i Egypten påpekade att det finns en vers i Koranen som säger att man har rätt att döda otrogna. Vad skulle hända om vi läste Bibeln så? sade då Gunnar. "En helig skrift ska lyfta oss mot ljuset från mörkret."

I Apostlagärningarna har vi kommit fram till det viktiga beslut som fattas i Jerusalem och som skildras i kapitel 15. Evangeliet och Nåden vinner över Lagen, Toran. Judarnas 613 bud ska inte gälla för de kristna, och omskärelse är inte ett villkor för att bli kristen och frälst. Alltså kan även hedningar omvända sig till den kristna tron. Men några regler skulle man hålla sig till för att underlätta måltidsgemenskap mellan kristna judar och hedningar som blivit kristna. Det gällde kött som använts i kultiska sammanhang, kött med blod i samt kött från kvävda djur. Detta hade dock ingen avgörande betydelse för frälsningen. Paulus placerade förbuden under kärleken. "Om du sårar din broder med vad du äter, då lever du inte längre efter kärlekens bud" skriver Paulus i Romarbrevet (kap 14:15).

Bibelgruppens kommentarer kretsade kring det förbjudna blodet. Där ligger vår blodpudding illa till och tyskarnas blodkorv. Och kan regeln om blodet ligga bakom Jehovas Vittnens förbud mot blodtransfusion? Men de är väl inte kristna? Eller? Gunnar menade också att det finns en offerkult inom kristendom som är problematisk i sammanhanget. Vi dricker Kristi blod.

Apostlarna sköter om sin hjord. De återvänder till platser där folk kommit till tro. De sprider också sin mission i vidare geografiska kretsar. Intressant är att det är en grupp kvinnor som tillsammans med Paulus och hans följeslagare grundar den första församlingen i Europa. En framgångsrik affärskvinna, Lydia i Filippi i Grekland, blir en lärjunge. I Filipperbrevet (kap 4:2-3) nämner Paulus två andra kvinnor där, Euodia och Syntyche. "[D]e har kämpat för evangeliet tillsammans med mig". En annan sak är att han i Första korintierbrevet (kap 14:34) skriver att kvinnorna ska tiga vid sammankomsterna. De orden är nog de enda som många känner till om Paulus. Och de är inte bra. Vi får trösta oss med att den tiden är förbi och att Jesus aldrig sade något sådant.

12 oktober 2017

Livligt i bibelgruppen

Vi fortsätter med Apostlagärningarna i bibelgruppen. I går var det särskilt god stämning med mer prat än vanligt. En sak är att vi helt enkelt tycker om att samlas. Om man har varit borta ett tag är man glad för att komma tillbaka. Det andra är att just Apostlagärningarna är så intressanta. Det handlar om den första tiden när folket av Vägen bildar grunden för kyrkan och församlingen.

En viktig fråga är vilka som ska få höra dit. Ibland när jag läser Bibeln får jag intrycket att Jesus predikar för det israeliska folket och judarna. Men han överskrider gränser genom att tala med andra som den samariska kvinnan. I Apostlagärningarna ser vi hur cirkeln vidgas.

I tionde kapitlet sänder den romerske officeren Cornelius bud efter Petrus. Cornelius var from och gudfruktig, gav rikligt med allmosor till judarna och bad till Gud, står det. Dagen efter, innan Cornelius män kommit fram, får Petrus en viktig syn med "orena" djur. En röst säger till honom att han ska slakta dem. Det avfärdar han bestämt rättrogen jude som han är. Men senare inser Petrus att det är Gud som talat om för honom att ingen människa är ren eller oren.

Hos Cornelius samlas många för att lyssna till Petrus och Herrens ord. Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde hans ord, också över hedningarna. Alla talade i tungor och prisade Gud. Då beordrade Petrus att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. "Vem kan hindra att de blir döpta med vatten, när de har tagit emot den heliga anden alldeles som vi?"

Efter Petrus syn får alla omvända sig till Kristus, inte bara judarna. Gud har visat att ingen är oren. Nu är det dags, nu kan det spridas. Också vi, icke-judar, är inkluderade.

Några viktiga frågor hade bibelgruppen om judendomen. Varför är vissa djur och mat oren? En del har uppenbart med hälsoaspekter att göra. Annat kan inte heller judarna förklara. De säger att man får följa reglerna av lydnad i väntan på förklaring.

En riktigt stor fråga är varför judendomen inte erkänner Jesus som Messias. Jesus etik är viktig för judarna, säger Gunnar, men för dem är han inte den riktige Messias. När Messias kommer skapar han fred på jorden, enligt utsagorna i Jesaja. Och som vi ser är Fredsriket ännu inte här.

Vid nästa sammankomst kan jag inte vara med. Då är jag och min man i Luxemburg. Sonsonen ska få en lillasyster. En stor händelse i familjens liv. Då ska vi vara till hands.

28 september 2017

Folket av Vägen, den första martyren och Sauls omvändelse (Bibelgruppen)

I sjätte kapitlet i Apostlagärningarna klagar de grekisktalande judarna över att de infödda åsidosätter deras änkor vid den dagliga utspisningen. Då samlar de tolv apostlarna alla lärjungar och utser sju män med gott anseende som ska ordna med måltiderna så de själva inte behöver försumma Guds ord. Det betyder inte att de sju som anses vara de första diakonerna är mindre fromma. En av dem, Stefanos, beskrivs som en man fylld av tro och helig ande. "Stefanos var fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket." (kap 6:8)

Emellertid blir han anklagad av dem som disputerat med honom i synagogan för att tala hädiskt. I sitt försvarstal i kapitel 7 redogör han korrekt för den bibliska historien och visar därmed att han hör till det rätta sammanhanget. Han avslutar dock med att de lyssnande alltid gjort motstånd mot den helige anden och att de nu har förrått och mördat den Rättfärdige.

Stefanos förs ut ur staden och stenas. Han ropar: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd." Stefanos blir den första martyren. Hans arrestering och avrättning har flera likheter med Kristus. Annandag jul är Den helige Stefanos dag.

Stefanos stening inleder en trehundra år lång martyrperiod. Församlingen i Jerusalem, utom apostlarna, skingras över hela Judeen och Samarien. Filippos, en annan av diakonerna, förkunnar i Samarien, där Jesus inte varit mycket. (kap 8) Samarierna ansågs inte vara riktiga judar. Därför är liknelsen om den barmhärtige samariern speciell och att Jesus samtalade med en samarisk kvinna vid Sykars brunn.

I kapitel 9 läser vi om Saul, sedermera Paulus, som fortfarande är upptänd av hat mot de kristna. Han beger sig till Damaskus. Han har fått ett brev av översteprästen som ger honom tillstånd att fängsla dem som hör till Vägen. "Folket av Vägen" var det första namnet på de kristna. 

"Men när han på sin resa närmade sig Damaskus omgavs han plötsligt av ett bländande ljussken från himlen." (kap 9:3)  Jesus talade till Saul, frågade varför han förföljde honom och sade att Saul inne i Damaskus skulle få veta vad han skulle göra. Det var en omvälvande händelse som gjorde Saul blind i tre dagar. När han kom ut i ljuset igen var han omvänd och lät döpa sig. Denna historia inspirerade August Strindberg att skriva skådespelet "Till Damaskus".

14 september 2017

Terminsstart i bibelgruppen

Vår samtalsledare, Gunnar, frågade om någon följde tv-serien "Meningen med livet". Jag gör inte det, ännu i alla fall. Några kom in på att Stefan Einhorn hade varit med och nämnde i sammanhanget att han hade skrivit och berättat om sitt infekterade förhållande till fadern, den berömde cancerprofessorn Jerzy Einhorn. David Lagercrantz hade en ännu sårigare relation till sin far, publicisten och författaren Olof Lagercrantz, påpekade en annan. Sonen har berättat i sitt sommarprogram i radio och på tv att fadern helt enkelt inte accepterade honom, den han hade blivit. Han hade till och med sagt att han inte tyckte om honom. Så förskräckligt! Så grymt att få leva med sådana sår. En kvinna i gruppen sade att det var just vad hon gjorde. Hur kunde föräldrar göra något så ont mot sina barn?

Gunnar kom då in på det fjärde budordet om att hedra sin fader och sin moder. I judendomen har budorden underrubriker. Det fjärde budet har sju sådana. Den första är till föräldrarna: Du ska inte göra dina barn missmodiga. Så bra!

Efter en inledande bön och servering av kaffe med lingonkaka - mums - var det dags att återuppta Apostlagärningarna från i våras. Gunnar var osäker på om vi hade läst kapitel 5. Helst ville han inte att vi skulle göra det! Men jag kom med invändningar. Jag hade läst Peter Halldorfs kommentarer till texten i "Andens folk" innan jag gick hemifrån. Fick jag bestämma? Jo, då.

Början av kapitlet handlar om paret Ananias och Sapfeira som vill vara en del av Jesus efterföljare. Dessa hade egendomsgemenskap, så Ananias och Sapfeira gav bort pengarna de fått för sin jord. Paret hade emellertid stoppat undan en del och ljög om det. Då föll de döda ner. Det var hårt. Bibelgruppens medlemmar resonerade kring vad det berodde på. Kanske dog de av skam inför församlingen? Jag hade "facit" från Halldorf. Det var inte människor som straffade dem. Det var den helige anden. Man kan inte leva i lögn inför Gud.

Femte kapitlet fortsätter med de under som skedde bland folket genom apostlarna. Att Petrus skugga föll på någon räckte för att personen blev botad. Halldorf jämför med kvinnan som blev helad bara genom att nudda Jesus mantel. Han kände att hon var där. Den berättelsen tycker jag är särskilt stark. Jag vet inte riktigt varför. Kanske den illustrerar något jag varit med om, att livet kan vända när man tappat hoppet. Men Jesus mantel finns nära intill, och man behöver inte anstränga sig mer. Bara sträcka sig efter den.

29 augusti 2017

Dockteater i Stockholm

I lördags firade Dockteatern Tittut 40 år i Skinnarviksparken. De har sin scen alldeles intill på Lundagatan i Stockholm. Där har jag varit flera gånger med mitt treåriga barnbarn Dante. Deras repertoar kan ses från två års ålder. ”Busiga händer” och ”Petras prick” är nya pjäser i höst.

”Nasse – musikalen!” har vi sett, ”Min lillasyster Kanin” och ”Kanel och Kanin och alla känslorna”. De är alla helt underbara, underfundiga stycken baserade på litterära förlagor.

I Skinnarviksparken var jag med ettåriga lillebror Aron. Där fick han tillfälle att bekanta sig med dockorna inför sin teaterpremiär. Vi pratade en lång stund med Nasse som kittlade honom så han kiknade. Sedan träffade vi på Kanel.

En annan barnteater som Dante bekantat sig med är Teater Bambino som haft sin fasta spelplats i Leksaksmuseet. Nu stänger Leksaksmuseet den 10 september och Spårvägsmuseet som det delat lokal med. Huset på Tegelviksgatan ska rivas och lämna plats för lägenheter. Det är sagt att man ska öppna nytt i Hjorthagen, men det dröjer ett par år. Möjligen kan man under tiden hitta en ny plats för en del av samlingarna. I alla fall meddelar Teater Bambino mig att de under hösten bara ska ha uppsökande verksamhet på förskolor och bibliotek.

I söndags var jag med Dante på Spårvägsmuseet för ett andra besök. Eller var det ett tredje? Vi tänkte inte alls på teatern den här gången. Men så hörde vi plötsligt i högtalarna att ”Bu och Bä på kalashumör” skulle visas i Leksaksmuseet intill. Den hade vi sett. Men varför inte? Det var sista chansen på plats. Dante skrattade på samma ställe som förra gången, när lammen städade bort äckliga trasor. Bläää!

Spårvägsmuseet är ett helt fantastiskt ställe. Och det var skönt lite folk där i söndags på grund av det fina vädret. Det var ingen kö till t-banetåget och spårvagnen som man kan köra verklighetstroget med en film som går framför. Spårvagnen återvände Dante till flera gånger. Det finns ett mini-t-banetåg också som man kan köpa biljett till för en sväng på museets golv. Vi åkte två gånger.

På väg hem med riktiga buss 66 var Dante ganska så utmattad. Blev du trött nu när du lekt så mycket? frågade jag. Jag har inte lekt, jag har kört, blev svaret.

 


24 augusti 2017

Ikea-katalogen har kommit

Nu har Ikea-katalogen kommit. Det är kanske en mindre händelse än förut. Den landar väl i det allmänna bruset. Men den har recenserats ibland, och det är något åt det hållet som jag gör nu.

I det lilla samhälle i Luxemburg där min son bor visar man på sina brevlådor att man vill ha Ikea-katalogen men ingen annan reklam. Ändå finns det inget Ikea i Luxemburg, men det finns ett varuhus i Arlon strax innanför gränsen till Belgien.

Framsidan på katalogen visar ett vardagsrum i gult och grönt - härliga färger. Sommaren varar året ut. Stora gröna växter står i ett hörn. Jag har förstått att det är en trend. När vi var nyinflyttade i vår sekelskifteslägenhet på 80-talet hade vi också mycket grönt. Jag satte om 30 krukor varje år, men nu har jag bara tio växter. Och de flesta är inte gröna.

”Rum för livet” är underrubriken. Det står för att rum ska användas och att olika åldrar ska samsas om utrymmet.

Fortfarande är förvaring ett tema. Tråkigt tycker jag, speciellt när man ser allt skräp ändå. Hellre de byråar som stänger inne kläderna. Vi är inte i det läget att vi behöver köpa möbler nu. Barnen är sedan länge utflugna, och vi har inrättat oss efter det. Men just en byrå behöver vi nog. Den i sovrummet har blivit lite skev efter alla år.

Compact living fortsätter vara intressant, nu med tillägget att man ska ha saker som är lätta att flytta. Det passar bra för andrahandshyresgäster i Stockholm, men jag antar att katalogen ser i stort sett likadan ut i hela världen. Och javisst, migration är ett fenomen som finns överallt.


I katalogen hittar vi också sedan några år tillbaka sidor om hållbarhet, Ikeas sociala engagemang och så vidare. Deras good will helt enkelt. Dessutom får vi bekanta oss med några av deras designers. Jag undrar hur många som läser de avsnitten.

8 augusti 2017

Barn i stan (Pettson i Kulturhuset)


Mamma Mu i Kulturhuset
Härom dagen var jag med mitt treåriga barnbarn i Kulturhuset. Jag hade bokat in oss på Pettsonutställningen och betalt 40 kr för mig som vuxen. Vi kom i mycket god tid, så vi hann vara en bra stund i barnbiblioteket på fjärde våningen också. Där fanns många möjligheter till klättring och kojor att krypa in i. Böckerna kom i andra hand för Dante denna gång. Men han tog fram en berättelse om en ko. Intresset avtog dock när jag börjat läsa och han insåg att den inte handlade om Sven Nordkvists Mamma Mu som han har hemma. Henne fick han i alla fall träffa på utställningen högst upp på femte planet innanför Panoramakafét. Där sitter Mamma Mu och gungar.

Det gick också att gå in i Pettsons kök och sätta sig bredvid honom i soffan. I verkstaden kunde barnen såga ved utan att skada sig. De kunde klä ut sig till Pettson-figurer, spela teater och trycka fram applåder själva. Smärre pyrotekniska effekter gick också att få fram. De är väl från boken "Rävjakten" kan jag tänka.

En tv-skärm fanns, där vi kunde följa Nasse på hans äventyr. Att Nasse var en Sven Nordqvist-skapelse visste jag inte. Vi såg filmen där Nasse inte vet hur han ska använda en stol och blir hånad av andra för sin okunskap. Det kände vi ju igen från Teater Tittut och deras musikal om Nasse!

Det allra roligaste tyckte dock Dante var att styra landsvägsbussen och från den reglera trafikljus på stolpen en bit bort alldeles själv. Har bussen något med Pettson att göra? Den kanske kör förbi i bakgrunden på någon bild i en bok? Eller så har jag missat något.

Efter en dryg timma gick Dante mot utgången. Mormor tog av sig skoskydden, och Dante skulle sätta på sig sina skor. Då säger han plötsligt att det inte var klart och springer tillbaka. Mormor krånglar på sig nya plastskydd. Hon får ont i fötterna av att gå barfota inne länge. Det får förstås inte Dante. Han springer i strumplästen.

Nu har han hittat en bok som jag ska läsa. Omslaget visar Mamma Mu som ska åka vattenrutschkana. Det är inte den som jag gett honom om när Mamma Mu är i badhuset. Nu är hon tillsammans med Kråkan nere vid en badstrand och ser längtansfullt på barnen som åker i kanan ner i vattnet. Det är bara det att boken är på arabiska. Det kan inte mormor, men jag förstår i alla fall att jag ska bläddra baklänges. Och visst kan jag berätta om bilderna.

När Dante för femte eller sjätte gången sitter på förarplats i bussen får vi beskedet att det är dags att stänga. Roligt var det i alla fall så länge det varade. Man får vara inne en och en halv timma.

Utställningen kan verkligen rekommenderas. Från två år står det på ett ställe, och det är nog en bra gräns. Men inte stenhård förstås om man kommer med småsyskon. För alla åldrar, läser jag också. Utställningen håller på till åtminstone den 10 september vad jag kan se.




14 juli 2017

Äkta eller humbug? (Inger Edelfeldt, Fader vår)

I sommar både köper jag och lånar böcker. Jag har förmånen att nästan bo vägg i vägg med Hornstulls bibliotek. Jag gick in och sökte lite på måfå i hyllorna. En bok som jag tog med mig hem var Inger Edelfeldt, "Fader vår".

Jag bekantade mig med Edelfeldts författarskap när jag deltog i "Stockholm läser" förra året. Boken stockholmarna läste och samtalade om då var hennes "Det hemliga namnet". Det var det första jag läste av Edelfeldt, och jag gillade det.

"Fader vår" kom förra året, men det hade gått mig förbi. Historien är lite speciell. Berättaren Anna får efter faderns död veta att en annan man är den biologiska fadern. Modern hade ganska så oförklarligt som nygift haft samlag med en man som hon helt apropå träffade under en cykeltur. Det var allt. Sedan var han ute ur hennes liv.

Naturligtvis blir dottern nyfiken. Hon åker runt till loppisar och köper upp gamla saker för att kunna komma till den gård där fadern bor. Han visar sig vara en obehaglig typ som sticker in handen under hennes kjol när de tittar på gamla saker i ladugården.

Efter en tid får Anna höra att fadern fått en stroke, blivit rullstolsbunden och fungerar som någon sorts helig person för behövande som vallfärdar till hans ställe. Han har förvandlats till en mild gammal man som utstrålar vänlighet och kärlek. Vendela, en halvsyster till Anna är hans medhjälpare. Anna som är journalist tar sig dit under förevändning av ett reportage. Själv upplever hon en oförklarlig värme i närheten av fadern, och hennes ryggvärk släpper. Men hon ger sig inte tillkänna med sitt släktskap.

Boken ställer frågor om falskhet och äkthet, om kärlek och förställning. Anna ser sig som en kritisk person men kan inte förneka att hon blir berörd av fadern. Är det för att det är hennes egen far? Eller är han ställföreträdare för en längtan efter något större, efter Gud?

Den här boken är också läsvärd. Och till min glädje ser jag på Norstedts hemsida att Inger Edelfeldt kommer med en ny bok den 28 augusti: "Kläderna".

29 juni 2017

Guds tilltal (Eva Basch Kåhre, Jag skall ge er ett nytt hjärta)

Eva Basch Kåhre är psykoanalytiker och har skrivit böcker i psykiatri och om kristen tro. I "Jag skall ge er ett nytt hjärta" som alluderar på Hes 36:26 "Jag ska ta bort stenhjärtat" delger hon oss sin dagbok under en trettio dagars retreat hos jesuiterna i Dublin. Meningen är att hon ska meditera över bibelord i Ignatius av Loyolas tradition. Men hela tiden fladdrar hennes tankar i väg till barndomen och hennes tidigare liv. Basch Kåhre är uppvuxen i en familj, där modern och mormodern var judinnor men fadern "gojim", icke-jude. Detta ledde till konflikt när hon började intressera sig för existentiella och religiösa frågor.

Familjen bodde först i Wien. Hennes mor var en orädd person. Efter Österrikes anslutning till Hitler-Tyskland vaktade en tysk soldat ingången till mjölkaffären. Han sade att det inte var tillrådligt att en arisk kvinna handlade av en judisk affärsinnehavare. Då svarade modern att hon var judinna och tog sig förbi honom. Kort därefter flyttade lilla Eva med mor, far, mormor och morbror till Helsingfors. Där pågick krig i omgångar. Eva kände sig särskilt otrygg med sin orädda mor som agerade irrationellt i farliga situationer.

En natt hörde hon modern säga att om Gestapo hämtade dem skulle hon döda dottern för att rädda henne från koncentrationsläger. Det skrämde naturligtvis Eva oerhört. Vad hade modern för rätt att ta hennes liv? Det fanns de som kom tillbaka från lägren. Då bestämde hon sig för att klara sig på egen hand. Hon tränade på att andas lugnt och låtsas sova. Hon var på sin vakt. Och hon slutade gråta.

Dessa förhållningssätt hade hon kvar långt upp i mogen ålder. Hon hade ännu inte sovit en hel natt. Men "stenhjärtat" skulle komma att lösas upp. På retreaten kan hon gråta igen. Enligt hennes handledare Michael visar Gud på hennes rädslor så att hon kan bli fri från dem, så att hon kan bli mer öppen för livet och för Gud. Hon hade sedan barndomen på grund av bristande kunskap också varit rädd för att bli blind av sin närsynthet. Den rädslan hade liksom de andra hindrat henne från att leva fullt ut. Michael föreslår att hon ska gå igenom sitt liv och försöka se när Gud talade till henne.

Nästa kapitel har rubriken "Guds tilltal" och borgar för en spännande fortsättning. Under bokmässan i Göteborg kan intresserade söka upp Eva Basch Kåhre i Vulkan Medias monter.


13 juni 2017

Mammas födelsedag (Mjölby)

Statygruppen "Det kom en gång en mjölnare" (Elsie Dahlberg)
I dag, den 13 juni, är det min mamma Margaretas födelsedag, men hon är borta sedan sex år tillbaka. Därför åker jag ner från Stockholm till graven i Mjölby. Jag är glad att mina vuxna barn kommer ihåg mormor. De skickar meddelanden med hjärtan till mig. Varje måndag när min mamma var ledig från biblioteket var hon med dem, så jag kunde ägna mig åt min forskning. På deras begäran stod det spaghetti med köttfärssås på menyn. Varje måndag.

I graven ligger fem personer, så jag köper fem röda rosor. Mamma brukade också köpa rosor. Jag fortsätter traditionen. Hennes tvillingbror Hans, som alltså också har födelsedag i dag, dog i brusten blindtarm 14 år gammal. På stenen står det “Ske Guds vilja”. Det var kanske någon form av tröst. Men jag tror inte att Gud ville att en älskad bror och son skulle dö så ung. Det var mänskligheten som ännu inte hade kommit så långt som till att uppfinna penicillinet. Min mormor Gunhild, morfar Edvin och min pappa Erik är begravda på samma plats. (Det är synd att alla namn inte står på gravstenarna, tycker jag.)
Min morfars familjegrav, där mina föräldrar ligger.

Denna gång letar jag mig fram till min gammelmormors och hennes mans grav. Anna fick tolv barn. Hon blev änka 25 år gammal med en son och med min mormor i magen. Tuberkulosen var boven. Hon gifte om sig med Rickard som hon fick tio barn med. Rickard var kvarnförman. Kvarnen var förstås en viktig arbetsplats i Mjölby. Anna fick föreningen Östergötlands barns medalj för god moderlig gärning vid en högtidlighet i kyrkan. Hon brukade säga att bara inget av barnen gick bort före henne. Hon dog i januari 1964. Min mormor som var hjärtsjuk dog i oktober samma år 64 år gammal. Lika gammal som jag är nu.
Här vilar min mormorsmor som fick tolv barn.

1 juni 2017

Pingsten och Den heliga anden

Den heliga Ande som en duva i Peterskyrkan.
Helgen som kommer är det pingst, hänryckningens tid, som vi säger. Naturen står i full blom, och många väljer att gifta sig just i pingst. Det är en stor kyrklig högtid. Det var en vallfärdshögtid på Jesu tid. Många människor hade samlats i Jerusalem och blev vittnen till hur lärjungarna fick ta emot den heliga anden. "Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem." Det kan vi läsa i Apostlagärningarnas andra kapitel. Många folk med olika språk hade vandrat till Jerusalem, och alla blev förvirrade när de hörde just sitt språk talas. Guds gärningar förkunnades på allas språk. Budskapet var universellt.

Några trodde att lärjungarna hade druckit sig fulla på halvjäst vin. Men Petrus trädde fram och sade att ingen var berusad. Det var ju morgon. I stället knöt han an händelsen till tidigare profetior. Profeten Joel hade till exempel sagt att Gud ska utgjuta sin ande över alla människor.

Pingstdagen inträffar 50 dagar efter påsk. Den brukar kallas kyrkans födelsedag. Petrus talade till folket om Jesus och sade: "ni lät laglösa spika fast och döda honom". Men om de omvände sig och lät sig döpas i Jesu Kristi namn skulle de få förlåtelse för sina synder. "Då får ni den heliga anden som gåva."

Men i Apostlagärningarna kan vi också läsa om hur Petrus och Johannes ställdes inför rådet och förbjöds tala eller undervisa i Jesu namn. När de blivit fria igen sökte de upp de sina. Då började alla högt be till Gud om att våga fortsätta förkunna Herrens ord. När de hade slutat be skakade marken där de hade samlats, de fylldes de på nytt av den heliga anden "och förkunnade frimodigt Guds ord".

Deras djärvhet återfinns hos de hårt drabbade kopterna i Egypten som utsatts för flera terrordåd av IS. Biskop Thomas som nyligen besökte Stockholm och träffade Gunnar Lind, ledaren för vår bibelgrupp, sade att folk fått respekt för kopterna som vågar hålla fast vid sin tro. De skulle kunna gå under jorden eller konvertera, men under påsken hade deras kyrkor varit fulla.

Om detta talade vi på vårt sista möte före sommaren. Den 13 september ses vi igen. Men så länge vill jag inte vara tyst på min blogg. Jag hoppas återkomma om ett par veckor med något andligt eller kulturellt. Trevlig sommar! så länge.


16 maj 2017

Den kristna församlingens första tid (Peter Halldorf, Andens folk)

Nu har jag gjort ett alldeles för långt uppehåll på bloggen. Jag brukar följa bibelgruppens träffar. Sist kunde jag inte vara med på grund av resa till barnbarn. Och träffen som skulle vara i onsdags förra veckan fick ställas in för vår präst och samtalsledare ansvarar för biskop Thomas besök i Sverige. Biskop Thomas kommer från den egyptiska koptiska kyrkan som Gunnar och Högalids församling har tät kontakt med.

Sist när jag inte var med påbörjades läsningen av Apostlagärningarna. Det förefaller ha varit ett spännande möte. Apostlagärningarna följer direkt efter evangelierna i Bibeln. De är författade av evangelisten och läkaren Lukas och berättar om den första tiden efter att Jesus lämnat dem. Det handlar om Andens kraft hos lärjungarna, den de hade fått på Pingstdagen, om hur de givits styrka att hela och om hur de lever i både andlig och materiell gemenskap.

Gunnar rekommenderade Peter Halldorf, "Andens folk" som bredvidläsning. Jag beställde fram den på biblioteket och började läsa med intresse. Jag tycker att Halldorf säger så vettiga saker. Jag vill citera några ställen, där jag tycker att han speciellt vänder sig till läsaren. "Andens vägledning ges sällan i form av eldskrift på vägen. Den döljer sig i vardagens obetydliga händelser men känns igen av den som ser med trons öga." (s. 26) Vidare: "Medan tvivlaren bevarar ett öppet sinne har skeptikern förlorat förmågan till förundran." (s. 37)

Han skriver också fint om hur kyrkan var embryot till en ny mänsklighet. "Här var alla inbjudna." (s. 41) Kyrkan är universell, inte en sekt. Den är inte heller ett brott mot traditionen. Man följer de judiska bönetiderna. Det berättas om hur ledarna Petrus och Johannes gick upp till templet för att be och hur Petrus då fick ingivelsen av Anden att i Jesu namn säga åt den lame mannen att stiga upp och gå. "Traditionen bidrog med ordning. Anden skänkte frihet." ( s. 49) Så sammanfattar Halldorf det som händer.

Fortsättning följer om Apostlagärningarna. Bibelgruppens nästa och sista möte för terminen blir den 31 maj. Ha det gott i sköna maj!

30 mars 2017

Korsvägsandakt

Från Jerusalem kommer seden att i andakt följa Jesus på hans lidandes väg. Många andakter har sammanställts och används också i Sverige för att vara en hjälp vid meditationen över Kristi lidande. Det handlar om att åskådliggöra vad det innebär att ta Jesu kors på sig. Bibelgruppens präst Gunnar delade ut en skriven andakt till oss som vi skulle följa gemensamt. Den var hämtad från den katolska bönboken "Oremus". Vi satt dock i vårt vanliga samtalsrum i Högalidskyrkan under det stora kyrkorummmet. Uppe i kyrkan finns det små skyltar som pekar ut stationerna, där man ska stanna upp.

Korsvägsandakt med kommentarer och en bön till Jesus att upprepas vid varje station
Vad betyder det att bära Kristi kors? frågar jag. Är det allt som det följer med att vara kristen? Gunnar som har många kristna vänner i Egypten tar dem som exempel. De skulle kunna konvertera för att slippa bli förföljda.

Jesus faller flera gånger. Det kan vi också göra, men varje gång får vi komma tillbaka. Vi  får nya chanser. Här tänker Gunnar på det beroendeteam han arbetar med.

När Jesus inte orkar bära sitt kors ber soldaterna Simon från Kyrene att hjälpa honom. Simon är en bonde som ser stark ut. Sen har vi Veronika som sträcker fram sin svetteduk åt Jesus. Vid denna station, nr 6, står det: "När vi gör vad vi kan för någon annan, då är det för Jesus vi gör det. Han lönar oss genom att prägla sin egen bild i oss". Veronikas svetteduk sägs vara inmurad i en pelare i Sankt Peterskyrkan i Rom. I Högalidskyrkan finns hon avbildad med svetteduken på en pelare framme i koret.

Veronika med svetteduken, Högalidskyrkan
Vid station 10 blir Jesus avklädd. Skärtorsdagsmässan kl 18 i Högalidskyrkan avslutas med att altaret kläds av.

Under punkt 11 Korsfästelsen blir vi påminda om att vi inte bara kan välja ut trons ljusa sidor åt oss: trygghet, gemenskap, förlåtelse. "Lärjungaskapet kräver också kamp, offer, oro och ett mod att stå ensam."

Jesus var trogen sin kallelse. "Gud kräver inte framgång utan trohet mot det rätta." De orden fastnar hos mig. Vi människor kan vara mindre rädda för att synda än för att misslyckas.

16 mars 2017

Vad ska vi idissla i dag?

Kristus i Emmaus av Rembrandt
Vi läste ut Lukas i går i bibelgruppen. Plötsligt var evangeliet slut, det som vi hållit på med så länge. När det gäller verserna om påsken ligger vi alltså före i bibelåret. Nästa gång, om fjorton dagar, fortsätter vi inte i Johannes utan tar oss an korsvandringens olika stationer. Det är något nytt som jag inte varit med om förut. Det ska bli intressant.

Lukas berättar att det var en romersk officer som blev den första efter korsfästelsen att säga att Jesus var en rättfärdig man. Det fanns också en man från rådet som inte deltagit i besluten om Jesu död. Denne Josef från Arimataia i Judeen bad Pilatus att få Jesu kropp. "Han tog ner den, svepte den i linnetyg och lade den i en klippgrav där ännu ingen hade blivit lagd." Han agerade snabbt och redigt, för "sabbaten skulle just börja". Då kan man inte befatta sig med döda.

Kvinnorna som följt Jesus från Galileen såg gravläggningen. Väl  hemma gjorde de i ordning välluktande kryddor och oljor. Sedan tillbringade de enligt lagen sabbaten i stillhet. När den var över gick de tillbaka och såg att stenen var bortrullad från graven. De visste inte vad de skulle tro. Då stod två män i skinande kläder framför dem och sade: "Varför söker ni den levande här bland de döda?" - Vilka starka ord! Vår samtalsledare Gunnar berättade om att han varje dag läste i Psaltaren och fäste sig vid enstaka ord som gjorde särskilt starkt intryck på honom. Dessa upprepade han sedan för sig själv. På samma sätt gjorde medeltidsmystikern Ignatius av Loyola som "idisslade" bibelverser. När Gunnar sedan frågade oss vad vi ska idissla i dag föreslog jag dessa fantastiska ord från Lukas 24: "Varför söker ni den levande här bland de döda?"

Kvinnorna berättade för de återstående elva lärjungarna vad de varit med om, men de trodde inte på dem. Bara Petrus som ensam sprang till graven och såg den tomma linnesvepningen. Det är denna svepning som Josef från Arimataia använde som ska finnas i en kista i Turin. Det existerar också en tradition om en "Veronikas svetteduk" som en kvinna använde för att torka av Jesu ansikte med under Golgata-vandringen. Där ska konturerna av hans blodiga ansikte finnas. Den duken bevaras i Sankt Peters-kyrkans basilika i Rom.

Efter dessa verser följer berättelsen om de två lärjungarna som möter Jesus på väg till Emmaus: Samma dag, på den tredje dagen, visar sig Jesus för två lärjungar ur den yttre kretsen. Men de kände inte igen honom förrän han bröt brödet tillsammans med dem på kvällen. De två återvände till Jerusalem och de andra, och plötsligt stod Jesus bland dem också. Då trodde de att de såg en ande. Jesus bad dem då känna på hans kropp och ge honom något att äta. För att visa att han var kött och blod även som uppstånden.

Efter Jesu död vidtar en väldig väckelse, enligt Gunnar, som inbegriper hälften av Israel. Enligt kopterna i Egypten färdas Markus till Alexandria, träffar en skomakare och berättar för honom om Jesus. Det blir början till missionen där. I Apostlagärningarna och Paulus brev kan vi läsa om andra missionsresor.

Vi kom in på varför judarna inte tror att Jesus är Messias. Det är helt enkelt för att med Messias ska fredsriket komma. Och det kan man ju inte säga att det har gjort här på jorden. Vi kristna löser problemet genom att se fredsriket i Jesus och hans gärningar.

Jag tog upp att Jonas Gardell i sin bok om Jesus betonar att det handlade om en apokalyptisk rörelse. Jorden skulle gå under och ett nytt rike komma. Efter korsfästelsen och Kristi himmelsfärd väntade människorna att han skulle komma tillbaka snart. Det handlade om dagar, veckor eller månader. Sedan gick tiden. Det fick missionärerna kämpa med och på något sätt omformulera för att folket inte skulle sluta hoppas. Gunnar sade att Jesus själv sagt att endast hans himmelske fader vet när han ska komma tillbaka. Maria i gruppen menade att vi människor under tiden ska mogna och bli bättre.

Gunnar gjorde en referens framåt till Johannes 17 som han kallade Jesu slutbön. Det är Jesu förbön för de sina innan han fängslas. Och med "dem som är hans" omfattar Jesus även "alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig." Det är också fina ord som jag skulle kunna idissla.




2 mars 2017

Passionshistorien - lärjungarna och folket

Judaskysssen
Ni som läser det här känner nog väl till Jesu lidandes historia. Men jag tänker ta upp några aspekter efter att vi igår i bibelgruppen läst Lukas kapitel 22 och 23.

Vi vet att lärjungen Judas förrådde Jesus genom en kyss. Jesus förutsåg det och sade vid den sista måltiden att "den som förråder mig har sin hand här på bordet tillsammans med mig. Människosonen går den väg som är bestämd, men ve den människa genom vilken han blir förrådd!" Jesus uttalar något som kan ses som en paradox. Det är förutbestämt, men han dömer den som bidrar till bestämmelsens fullbordan. Kanske finns det ändå en fri vilja här. Det är inte avgjort vem som ska göra det. Judas kan en längre period haft tvivel kring Jesu gärning eller illa förstått den. Det var  han som reagerade när en synderska (som Lukas kallar henne) smorde Jesu fötter med dyr olja. Judas tyckte det var slösaktigt. Han förstod inte till fullo kärleksbudskapet.

Judas blir dock djupt olycklig när han förstår vad han gjort. Han går och hänger sig. En annan av lärjungarna, Petrus, kommer att handla emot sitt eget hjärta. Jesus förutsäger också Petrus förnekelse: "tuppen ska inte gala i natt förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig". Det säger han till Petrus som sagt sig vara beredd att gå både i fängelse och i döden med sin herre.

När Jesus fängslas skingras lärjungarna. De lämnar honom. Men Petrus följer efter på håll. När han blir igenkänd som en av Jesu lärjungar säger han dock nej, han känner honom inte. Det är klart att det är av fruktan. Petrus vänder dock tillbaka och blir vittne till den tomma graven. Han möter också den uppståndne Jesus i Johannes 21 kap, får upprättelse och blir den klippa som den kristna kyrkan byggs på. Han dör martyrdöden i Rom år 64 e.Kr.

Som bekant dömde inte Pilatus Jesus till döden. Inte heller kung Herodes som också befann sig i Jerusalem vid påskhögtiden fann att Jesus gjort något brottsligt. Men den folkhop som hade samlats ropade: "Döda honom och låt oss få Barabbas fri." Det var en man som satts i fängelse för upplopp och mord. Folket fortsatte att ropa och kräva att Jesus skulle dödas i stället för Barabbas. Till slut gav Pilatus efter. Orden i trosbekännelsen att Jesus blev pinad under Pontius Pilatus betyder inte att Pilatus dömt honom till döden utan att detta skedde under Pilatus tid som ståthållare i Judéen mellan år 26 och 36 e. Kr. Det är alltså en tidsangivelse.

Förhören med Jesus skedde på natten. Nu var det tidig morgon. Det var en mobb som krävde Jesu korsfästelse. Vi ska inte läsa det som att folket vänt sig mot Jesus. "En stor folkmassa följde med, och kvinnor som sörjde och klagade över honom."



16 februari 2017

Stridssamtalen

I bibelgruppen har vi kommit fram till Lukas 20. Där finns flera av "stridssamtalen". Det är när översteprästerna och de skriftlärda försöker sätta dit Jesus. De frågade om han har fullmakt att undervisa i templet. Då svarade han med en fråga, om Johannes dop kom från himlen eller människor. De överlade med varandra. Om de skulle svara himlen skulle Jesus fråga varför de då inte trodde på Johannes. Om de svarade från människor skulle folket stena dem, för folket var övertygade om att Johannes var en profet. De vågade inte svara. Vad de än sa skulle det bli fel. Jesus slutord blev: "I så fall talar jag inte heller om för er vad jag har för fullmakt att göra detta."

Liknelsen om den vanskötta vingården är riktad mot översteprästerna. Där konfronterar Jesus dem ordentligt. Bakgrunden är att de inför hårda bud och inger skam hos folket i stället för att vårda det. Vingården är en kärlekens symbol, vilket framgår också i Jesaja och i Höga visan.

I Frågan om skatt till kejsaren skickar de skriftlärda fram några som ska beslå Jesus med ett yttrande så han kan överlämnas till överståthållaren. Först försöker de ställa in sig: "Mästare, vi vet att vad du säger i din undervisning är riktigt och att du inte tar hänsyn till person utan verkligen lär oss Guds väg. Är det rätt eller inte att vi betalar skatt till kejsaren?" Jesus genomskådar deras list. "Visa mig en denar. Vems bild och namn finns på den?" När de svarat "kejsaren" säger han: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud." Detta är välbekanta ord för oss, "och de häpnade över hans svar och teg". Jag tycker det är imponerande hur konkret och pedagogisk Jesus är.

I Bibeln framgår förstås den tidens levnadssätt. Sadukeerna förnekade att det fanns en uppståndelse. En änka som varit gift med sju bröder, vems hustru blir hon vid uppståndelsen? Den frågan ställer de till Jesus. Han svarar att de som befinns värdiga att komma till den andra världen de gifter sig inte och blir inte bortgifta. Uppståndelsen handlar alltså om ett helt annat liv än det på jorden.

Lukas kap 21 får ni läsa själva. Där tog stiftet i min penna slut - igen!

2 februari 2017

"Hos Jesus får man en ny chans."

Sackaios i trädet
Det hände inte särskilt mycket i bibelgruppen i går, känns det som, men desto mer i texterna förstås. I Lukas 19 får vi möta tullindrivaren Sackaios som är så kort att han måste klättra upp i ett träd för att kunna se Jesus som ska gå förbi. När Jesus får syn på honom säger han att han vill gästa hans hem. Då lovar Sackaios att hälften av vad han äger ska han ge till de fattiga. Och om han har pressat pengar ur någon ska han ge tillbaka fyrdubbelt.

De som bevittnade detta förargade sig över att Jesus tog in hos en syndare. Sackaios var en förrädare som arbetade för ockupationsmakten, och han hade också förmodligen frestats att dra in lite extra tull för egen del. Det viktiga här är att Jesus ser på honom med respekt. Jesus ser de små. I detta fall var det bokstavligen en kort man, en som man kanske hade drivit med för hans litenhet. Troligen var han ensam också. Hans yrke såg man på med förakt. Vår samtalsledare sa att detta bibelställe har betytt mycket för många. Hos Jesus får man en ny chans.

Sedan följer ett långt stycke, "Liknelsen om de tio punden". På slutet står välkända men som det verkar grymma ord: "var och en som har, han skall få, men den som inte har, från  honom skall tas också det han har". Texten handlar om en kung som reser till fjärran land och låter sina tjänare förvalta hans pund. Det finns ingen plats i texten, där man kan fästa liknelsen. Bo Giertz säger också i en kommentar att det är svårt att urskilja vad som är Guds rike och vad som är den omgivande miljön. Det är klart att det är otillfredsställande för oss som läser att vi inte får ut något av texten.

Därefter följer "Intåget i Jerusalem". När de närmar sig Betfage och Betania, där Marta och Maria bor och som de brukar besöka, sänder Jesus ut lärjungarna att hämta en åsna åt honom. Gunnar berättar att i Betfage finns en kyrka och inne i den en pelare med ett järnstaket runt. Det var på den stenen som Jesus stod upp för att sätta sig på åsnan.

När Jesus är på väg ner till staden från Olivberget börjar lärjungarna med glädje att prisa Gud för alla underverk som de har sett: "Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn." Några fariséer ber Jesus att tysta dem. Då svarar han att "om de tiger kommer stenarna att ropa". Starka ord. Denna text läses på Palmsöndagen som inleder påskveckan.

I stycket "Templet rensas" kör Jesus ut dem som driver handel där. "Mitt hus skall vara ett bönens hus." Så står det i skriften, säger Jesus. Det kan ha varit handel som ingick i kulten, saker som skulle frambäras som offer, men kanske annat också. Kanske slogs försäljarna och kivades om kunderna. Översteprästerna, de skriftlärda och folkets ledare försökte röja Jesus ur vägen men de visste inte hur "för han hade hela folket med sig och alla lyssnade på honom". Så god var fortfarande Jesus ställning i Jerusalem.


19 januari 2017

Om bön, tacksamhet och kristen enhet

I går var det dags för ny termin i bibelgruppen. Jag hade åtagit mig att ta hand om fikat, för jag visste att det skulle finnas saffranslängder kvar i min frys.

En ny dam, Maria, kom till oss. Det var ju trevligt. Hon kände flera i gruppen redan, eftersom hon deltagit i de ökenmässor med koptiska inslag som vår samtalsledare Gunnar håller i. Jag har inte gått dit än. Det är en lång föreställning varannan torsdagkväll i S:t Ansgarskapellet.

Jag skrev sist att ramen för vårt samtal glömdes bort, inledningsbönen om Andens vägledning och den avslutande gemensamma Fader vår. Jag fick påminna nu, och det uppskattades. Det är egentligen inget som någon vill vara utan.

Jag har inga anteckningar som stöd för det här inlägget. Det var slut på blyertsstift i min penna. Men vi fortsatte att läsa Lukas kapitel 17 och började med kapitel 18. Vi turas om att läsa högt och talar sedan om det som vi fastnat för.

Positiva och hoppfulla är Jesu ord i 17:6 om hur långt en tro stor som ett senapskorn räcker. Och som Maria sade: det är en process. Senapskornet är det minsta av alla frön, står det i Markus. Och det växer och blir ett träd, skriver Lukas i 13 kap.

Tio spetälska botas är bibelverser om tacksamhet. Bara en av de tio vände tillbaka till Jesus och tackade. Gunnar menade att det kan vara svårt att tacka. Det tycker inte jag. Jag tackar ofta för det som är viktigt och som Jesus gett mig. Människor har varit redskap, men jag ger honom äran. Det är ödmjukt av mig, tycker min syster. Jag vet inte. Det rör ändå saker som jag inte kunnat reda ut själv.Nu låter det förstås som att jag skryter, men Gunnar tyckte det var fint att jag hade lätt för att tacka.

Man ska inte ge upp heller och sluta be. Liknelsen om änkan och domaren i Lukas 18 handlar om att man ska fortsätta tjata, fortsätta vara besvärlig. Det har jag också erfarenhet av, att länge ha bett samma bön, i många år, och sedan fått bönesvar. Men Gunnar hade i går mött någon som bad och bad och ändå blev det bara värre, som den personen sade. Han trodde ändå att något hände och byggdes upp i det dolda under tiden.

Gunnar hade med sig ett programblad om en ekumenisk bönegudstjänst i Katolska domkyrkan kl 15.30 på söndag. Den 18-25 januari är det bönevecka för kristen enhet. Kanske ska jag gå nu när jag fått kontakt med det katolska genom min sonsons dop i Luxemburg på julafton. Hans mamma är polska. Jag är en av faddrarna.