God Jul och Gott Nytt År!

Nu vill jag önska mina läsare riktigt fina helger. Det blir nog för många en annorlunda jul, men den blir förhoppningsvis inte dålig för det. 

Jag och min make har haft det oförskämt bra även under pandemin. Det är vi tacksamma för. Vi har umgåtts med symptomfria barn och barnbarn och träffat vänner utomhus med promenad och fika. Jul och nyår ska vi fira med sonens familj i Luxemburg. Lilla julafton blir det med dotterns familj på Liljeholmen.

De senaste dagarna har vi dock levt nära döden. Min fina svärmor gick bort i lunginflammation på Södersjukhuset den 15 december. Dagarna innan vakade min make och hans bror vid hennes sida. Hon blev 95 år gammal. Igår var vi på begravningsbyrån. 

Mina tankar går tillbaka till min mammas död för snart tio år sen. Hon dog också på Södersjukhuset. Min syster och jag var där i omgångar men inte precis i dödsögonblicket. Alla har sin egen död. Min mammas och min svärmors var inte lika. Svärmor låg över fyra dygn okontaktbar utan att reagera på någonting. Mamma var vaken men båda hade syrgas. Jag hade med mig en liten bönbok som vi läste ur. Jag minns särskilt att vi sjöng psalmen som är uppslagen på bilden, "Jesus för världen givit sitt liv". 

Klimatet, sakkunskap och hopp

I morgon skulle vi ha träffats sista gången för terminen, samtalsgruppen om klimatet i Högalidskyrkan. Men coronarestriktioner hänvisade oss till enskild läsning. Nu har jag läst sista kapitlet i "Ett biskopsbrev om klimatet" som är författat av Sveriges biskopar.

Rubriken är "Vad gör vi nu? Vägar framåt". Återigen understryks att de som drabbas först av klimatförändringarna är de som bidragit minst till att skapa dem. Det är de fattiga länderna. Orättvisan är påtaglig, och konkurrensen om begränsade resurser som jordbruksmark och vatten skapar nya konflikter. De rika måste stödja de som har det sämre och hjälpa dem med omställningen. Det bistånd vi ger nu till utvecklingsländerna för att förhindra fattigdom och förtryck måste fortgå vid sidan om den nya utmaningen.

Som individer kan vi förändra vårt konsumtionsmönster.  Men vi måste också uppmuntra våra ledare att vara offensiva.

Religiösa aktörer kan bidra med viktiga perspektiv, står det i biskopsbrevet. "Det handlar om en djupgående existentiell förståelse av vad det är att vara människa på jorden, av ett etiskt förhållningssätt till skapelsen, av vad som är ett gott liv samt om en förmåga att omfamna längre tidsperspektiv." Svenska kyrkan har också ansvar som ägare och förvaltare av mark, byggnader och kapital.

Med biskopsbrevet vill man visa att det finns vägar framåt som förenar sakkunskap med hopp. Avsikten är att frigöra den goda handlingskraften både individuellt och kollektivt.

Klimatet och vår relation till skapelsen

Nu har det gått nästan två veckor. Samtalsgruppen om klimatet skulle ha träffats i morgon, men nu är det som det är med coronan. Jag får läsa själv i "Ett biskopsbrev om klimatet", ett kapitel varje gång. Detta handlar om jorden, hoppet och framtiden.

Nu blir det mer teoretiskt, tycker jag. Men jag plockar ut några delar som talar till oss. 

Skapelseberättelsen bjuder in oss människor att härska över djuren och att bruka och vårda naturen. Att Gud skapat människan till sin avbild kan göra att vi sätter oss på höga hästar. Den positionen bör vi överge till förmån för en relation med skapelsen och Gud. Vårt uppdrag är att vara goda förvaltare.

Vi kristna är hoppets folk. Kristus har uppstått från döden och sprängt alla gränser. Framtiden är en stor möjlighet.

Friheten att börja om på nytt tillhör också den kristna tron. Det finns förlåtelse och försoning. Och det finns en möjlighet till återställelse av det som Gud skapat.

Klimatet och vårt uppdrag i Jesu efterföljd

Som sagt, nu får vi läsa biskopsbrevet om klimatet ensamma. Gruppen kan inte träffas när vi har en stor samhällssmitta. Jag noterar här några saker ur det kapitel vi skulle ha läst till i kväll.

Parisavtalet bygger på frivillighet. De nuvarande åtagandena ligger långt ifrån målet om att begränsa uppvärmningen till högst två grader. Ett problem är att det finns grupper som förlorar på en förändring. Höjda bensinskatter har lett till de gula västarnas uppror i Frankrike. Hänsyn till dem som förlorar kan inte få blockera hela omställningen, menar man i biskopsbrevet. Det låter vettigt. Men det ska bli rättvist. Utsatta grupper kan behöva kompenseras.

Två avsnitt handlar om oro. Jag har redan sagt att jag inte är så orolig. Jag tror att tekniska framsteg, förändrat levnadssätt och delvis anpassning till ett nytt klimat kommer att göra det möjligt att leva vidare här på jorden. 

Därefter kommer ett avsnitt om ansvar. "Det är svårt att ta ansvar för Kinas utbyggnad av kolkraft", skriver man, "men som individer kan vi förändra vår livsstil och använda vår demokratiska rätt att påverka politiska beslut". En bra sammanfattning. När det gäller individuella handlingar är det lätt att komma med råd: använd mindre fossila bränslen, res klimatsmart, ät mer vegetariskt och kasta inte bort mat. Om vårt samhälle är på fel väg får vi försöka påverka politiker och representanter för näringslivet.

Hur får man då människor att verka för förändring? Gudstjänsten och nattvardsfirandet är viktiga gemenskaper: "vi samlas, får redskap att möta livet och dess utmaningar och sänds ut i världen med ett meningsfullt uppdrag i Jesu efterföljd". Det handlar om vår relation till Gud och skapelsen.

Försämrat coronaläge tvingar klimatgruppen till uppehåll

Vi hade precis kommit i gång med vår samtalsgrupp om klimatet och den kristna tron. Då blev smittläget sämre i Stockholm. Vi får ställa in tills vidare. Vi får läsa själva i "Ett biskopsbrev om klimatet" och spara våra anteckningar. Vår samtalsledare har sagt att vi kan utgå från frågorna "Vad stör?", "Vad berör?" och "Vad funderar jag över?"

De två kapitel vi skulle ha läst till i onsdags utgör en bakgrund om kunskapsläget och hur vi hamnade där vi är nu. Men innan dess kan vi läsa en bön för klimatet. Där kommer min första invändning. "Ge oss oro när vi domnar i bekvämlighetens ro." Aldrig att jag skulle be om oro efter att två gånger varit allvarligt sjuk i ångest! Vem är egentligen betjänt av att vara orolig? Engagemang vore väl ett bättre ord.

För Sverige innehåller klimatförändringarna positiva delar som längre odlingssäsonger och ökad vattenkraftsproduktion. Men risken för bränder blir större, och kraftiga regn leder till översvämningar. Dock har Sverige till skillnad från utvecklingsländer kapacitet att planera för väntade förändringar. 

Vi ser stora orättvisor i samband med klimatkrisen. De fattiga har bidragit minst till klimatförsämringarna. Och nu riskerar de att berövas rätten till utveckling, eftersom de rika länderna redan har uttömt atmosfärens förmåga att ta emot utsläpp. 

Användningen av fossila bränslen tog fart under den industriella revolutionen. Här kommer begreppet tillväxt in. Jag blir positivt överraskad när jag läser kyrkans inställning. Man skriver att tillväxten är viktig för samhället. Det handlar om att omfördela en växande kaka. Och det är tillväxtens innehåll som avgör klimatpåverkan, inte tillväxten i sig. Kyrkan har en realistisk hållning. Man har förstått vilka ramar man har att verka inom.

Men finns det en gräns för vårt ökade välstånd, där det inte leder till större lycka? Det är onekligen ett lyxproblem som bara gäller de mest priviligierade. Fast dit hör många av oss i Sverige. Lyckoforskningen har kommit fram till att de aktiviteter som människor finner mest tillfredsställande är de som har minst påverkan på klimatet. Detta gäller till exempel umgänge, pilgrimsvandringar och kulturkonsumtion. Men då vill jag invända att allt detta ska utövas nära där man bor. Jag och min make har varit på pilgrimsvandring i Spanien. Dessutom har vi sonens familj i Luxemburg. Det blir några flygresor om året. Ordet flygskam har dykt upp. Jag har ingen sådan när det handlar om så viktiga saker som umgänge med barn och barnbarn.

Klimatet och den kristna tron

 

I kväll har jag varit på en kurs i Högalidskyrkan som handlar om klimatet och den kristna tron. Vi ska utgå från "Ett biskopsbrev om klimatet". Det sammanställdes av Svenska kyrkans biskopar inför Parismötet 2015 och reviderades 2019. Det är Svenska kyrkans ställningstagande. Det är politik, sa vår samtalsledare.

Vi hade fått vara åtta stycken men vi blev sex. Vi fick inleda var och en med vad som tagit oss dit. Jag är inte särskilt engagerad eller orolig för klimatfrågan men intresserad av vad ett biskopsbrev är. De andra var mer involverade verkade det som. Jag tror dock att jag kan få ut en del av kursen. Det kristna perspektivet är förstås intressant, och det skadar inte att vända och vrida på det stora och viktiga ämnet.

Till den här gången hade vi inte läst något som vi skulle prata om. Vi gjorde en tankeövning som gick ut på vad som var viktigt för oss på jorden och vad vi absolut inte ville mista. Jag sa att jag aldrig hade uppskattat naturen så mycket som efter att jag sett filmen "Aniara" byggd på Harry Martinsons versepos. Det handlar om ett rymdskepp som kommer ur kurs ut i evigheten. Där lever människorna till slutet en helt konstlad tillvaro. Korta stunder får de gå in i ett rum, där de får uppleva natur och dofter. 

Till nästa gång ska vi läsa förord, inledning och de två första kapitlen. De innefattar en sammanfattning av forskningsläget och en bakgrund till hur klimatkrisen uppstod.

Pandemin och de äldre

I dag, i coronatider, har jag varit på mässa igen. Den mäktiga Högalidskyrkan var förstås ännu glesare besatt än vanligt. Varannan bänk var spärrad med ett blått band och psalmböckerna utlagda med rejält mellanrum. Ingen kör sjöng. Nattvarden bestod bara av brödet och gavs under tystnad. Det var fint ändå att vara där. Min psalmbok innehöll ingen gudstjänstordning, och jag brydde mig inte om att hämta någon. Jag tyckte att jag var med mera när jag inte tittade ner i papper. 

I höst har jag börjat återgå till det normala, trots mina 68 år. Att gå i mässan hör dit. Jag håller avstånd till främmande, men min man och jag har nu några gånger träffat vänner inomhus. Fast bara två åt gången, i dotterns familj alla fyra förstås med barnen.

Något som jag är väldigt glad för är att jag börjat på jympan igen på Friskis & Svettis. Det är mindre grupper där nu. En ledare hade slutat med att springa runt, en annan hade det kvar konstigt nog. Men jag höll mig undan. 

Jag har inte åkt med kollektivtrafiken sedan i mars och inte flugit sedan i februari. Vår lilla bil har varit till stor glädje vid utflykter. Men på fredag ska vi flyga till Luxemburg och sonens familj. Vi ska fira dotterns treårsdag, och storebror har skollov.

Jag är inte rädd för smittan på flyget. Munskydd är obligatoriskt, och i det lilla planet sitter man två och två. Då får man ingen okänd bredvid sig. I Luxemburg ska man bära munskydd på offentlig plats som i affärer och på restauranger när man inte sitter vid bordet. Jag såg på bilder som sonen skickat att de vuxna hade munskydd på ett barnkalas utomhus.

Luxemburg har också fått fler covid 19-fall i höst men man går inte i nuläget ut med nya restriktioner. Det berättade premiärministern igår på en presskonferens. Man vädjar till människors solidaritet. I Luxemburg som i många andra länder ber man inte "les vulnérables", riskgrupperna, att hålla sig undan. Man vädjar i stället till andra att vara försiktiga och ansvarsfulla.

I Sverige uppmärksammas nu mer och mer i pressen hur man har behandlat de äldre under pandemin. Det har funnits riktlinjer från chefsläkare som har uteslutit äldre på särskilda boenden från sjukhusvård. Trots att det funnits platser på geriatriska avdelningar. Vi vet också att de höga dödstalen främst har drabbat de äldre. Folkhälsomyndigheten sade att det inte behövdes skyddsutrustning - för att det inte fanns sådan! Det skulle räcka med att de anställda inte gick till jobbet sjuka. Att de utan symptom kunde smitta ville man inte ta på allvar. Inte förrän i juni kom rekommendationer om visir och annat skydd. 

Vad ska man säga om en sådan hantering? Ohederlig är ett ord. Oetisk är en annan. Från flera håll sades också att de gamla skulle ändå dö inom några månader. Cyniskt är en annan benämning som passar in. Tänk dig själv att du bor på ett äldreboende, kanske är multisjuk men ändå upplever glädje att leva, och då blir fråntagen din rätt till liv! Jag blir mörkrädd. Och Sverige som länge velat vara en humanitär stormakt! 

Behandlingen av de äldre under pandemin andas 30-tal. Omvärlden står frågande inför så många döda. Vid slutet av 1990-talet uppmärksammades de svenska tvångssteriliseringarna utomlands. Ska vi hamna i liknande läge igen - och denna gång för något som hänt alldeles nyss?

Svenska kyrkan deltar inte i debatten nu vad jag kan se. Jag hittar dock ett debattinlägg i Dagens Nyheter den 24 juni från Sveriges kristna råd. Där ställs frågan: "Hur nära är den praktik som vi har sett i Sverige under denna pandemi det som kallas eutanasi?"

Mässa i Högalidskyrkan under pandemin

 

I dag var jag för första gången på mässa sedan pandemin började. Jag tycker om att ta nattvarden. Det är den som hela mässan inramar. Men i dessa tider är det inte riktigt som vanligt.

Högalidskyrkan är stor som en katedral, så att få in 50 personer utan trängsel är inga problem. I bänkarna var psalmböckerna redan utplacerade, bara tre i varje. Det var säkert tre meter emellan. När det var dags för fridshälsning ombads vi att hälsa varandra på behörigt avstånd utan handslag. Nattvarden gick till så att bara brödet delades ut och det under tystnad. Prästen sa inte "Kristi kropp för dig utgiven". Det var väl för att han inte skulle andas på oss. Likväl var det en giltig nattvard. Fika fanns framdukad i vapenhuset, men de deltagande uppmanades att gå ut på trappan när de hämtat sitt kaffe. Detta om corona-anpassningen.

Det var en fin mässa kring "Ett är nödvändigt" som Jesus säger till Marta när hon klagar över att systern Maria inte hjälper till. Hon sitter bara och lyssnar vid Jesus fötter. 

Predikan delades upp på två personer. Diakonen berättade om människor han träffat i sitt arbete som burits av sin tro trots svåra umbäranden. Det kunde vara flyktingar. Men han hade också mött kvinnor som plågats av att vara en Marta som fick ta för stort ansvar för det praktiska. En Maria kunde också känna sig missförstådd.

Prästen nämnde att Marta ofta blivit illa behandlad av kyrkan. Men det var ämnet för en annan predikan, sa han. (Jag har skrivit om det tidigare här på min blogg: "Marta och Maria - bibelverser som provocerar".) I dag ville han att vi hos oss själva skulle söka det som var nödvändigt. Han uppmuntrade oss att stanna upp, lyssna och låta mysteriet fylla oss. Det stora och viktiga är att ge plats åt Guds tilltal.

Min fantastiska coronasommar

Förlåt om min rubrik är provocerande! Många av er har nog behövt hålla er undan, varit försiktiga och inte kunnat träffa vänner, barn och barnbarn. Måtte ni snart kunna göra det! 

Jag har haft det oförskämt bra men är också oerhört glad och tacksam för det. Jag fyller 70 om ett par år, så jag inser riskerna med att få Covid-19. Under våren har jag och min man träffat vänner och barnbarnen i Stockholm utomhus. När de senare varit ifrån förskolan en vecka och föräldrarna hade semester kunde vi umgås med dem som vanligt. En vecka på landet tillsammans. Så fint.

Sen handlade det om att kunna träffa sonens familj som bor i Luxemburg. Vi hade ställt in en resa dit i slutet av mars. Vi hade inte sett dem på ett halvår. Morgonen dagen då de skulle ta flyget hit ringde sonen och sa att dottern var förkyld. De sköt upp resan tre dagar. Det är lätt att boka om i Coronatider. Och så fick de provtas. Alla var negativa. Vilken lyx för oss att ta emot en färskt testad familj! Vi blev inte smittade av barnens förkylning heller. Tre veckor stannade de. Kusinerna fick också leka med varandra. Ja, det blev en mycket fin sommar.

I coronatider 2020

En bukett liljekonvaljer från hemligt ställe

Det är nästan tre månader sedan jag skrev på min blogg. Så får det inte vara. Eller hur? Jag har inget särskilt att skriva om nu, tycker jag, men gör det ändå.

De senaste åren har mina inlägg handlat om mitt bibelstudium tillsammans med andra i Högalids församling. Nu är det sommar, så vi skulle inte haft några möten ändå, men vi fick sluta i förtid på grund av coronaviruset.

Det finns inga mässor heller att gå på i kyrkan. Jag ser i kalendariet att på söndagarna finns det halvtimmeslånga andakter och musikstunder, men jag har inte kommit mig i väg. Jag har gått in och tänt ett ljus någon gång men inget mer. Jag saknar riktiga mässor, att få ta nattvarden, men det är kanske bland det värsta ur smittsynpunkt. Jag såg emellertid en digital skärtorsdagsmässa från Uppsala. Där deltog några få. De fick bara bröd, drack inte vin. Så tror jag att det alltid är i katolska kyrkan. Men jag längtar tillbaka till vår vanliga mässa med både bröd och vin.

Ensam läser jag inte Bibeln, inte efter att ha avslutat referenslitteraturen om Lukasevangeliet som jag skrev om sist. Av mitt umgänge med den kristna tron återstår för närvarande bara mina små tysta samtal med Jesus. Men kanske är det de som är kärnan?

Mest tacksägelse är det faktiskt. Visst har jag fått ställa in saker, resor och umgänge. Att inte träffa barnbarnen som vanligt har varit det svåraste. De två pojkarna som bor i Stockholm har vi träffat utomhus med föräldrarna. Det är mycket bättre än inget förstås. Men att mysa i soffan med en barnbok har vi inte vågat än. Barnbarnen i Luxemburg har vi inte träffat alls sedan i början av januari - vi fick ställa in resan i slutet av mars - men mycket FaceTime har det blivit. Fyraåringen ringde flera gånger per dag under en period. Visst tycker han om oss, men det tekniska har förstås också en tjusning. Och i kväll var det plötsligt lillasyster som kunde själv! Nu ser vi fram emot att träffas här om en månad.

Något som många har gemensamt med mig i år är att ha varit mycket ute i naturen. Maken och jag har tagit vår lilla bil ut på många utflykter sen i mars. Vi har vandrat i skog och mark i Stockholmstrakten. I Nackareservatet finns många promenadvägar. Sjön Flaten runt har också varit en favorit. En fin promenad längre bort var Strandvägen i Nynäshamn.

Jag har aldrig följt växtligheten så nära som denna vår. Jag kan inte sätta namn på allt, men videungen kom i slutet av mars, almarna slog ut före björkarna, kastanjerna blommade efter det. Och hägg kommer före syrén. Jag fick dock en tillrättavisning på Instagram när jag kallat en brudspirea för hägg. På Facebook påpekade man att min svarthakedopping nog var en sothöna. Man lär så länge man lever. Vitsippor, som varit ymniga på många ställen, plockade jag i början av april. Tussilago fann jag först en vecka senare. Och de blev aldrig många utmed dikeskanterna. Blåsippor såg jag i mängder. Men de är ju fridlysta. Liljekonvaljer plockade jag i början av juni. Nu är det dags för smörblommor, hundkex, rödklöver och midsommarblomster.

Så mycket vackert i Guds vackra natur! Jag har aldrig följt växandet så nära någon vår. Vilken motsats till all smärta och död som gömt sig bakom sjukhusens väggar! Och det är inte slut än.

Jag läser Bibeln ensam

Att läsa Bibeln ensam är inte optimalt, men nu under coronavirusets framfart träffas inte bibelgruppen. Helt ensam är jag inte. Jag har Tom Wright, "Lukasevangeliet för alla" som följeslagare. Här vill jag dela med mig av några höjdpunkter i mitt läsande.

I Lukas 10:38-42 skildras ett besök av Jesus hos systrarna Marta och Maria i Betania. De var goda vänner till honom. Men Marta beklagar sig. Hon tycker att systern skulle vara henne mer behjälplig med hushållssysslorna. Då svarar Jesus att Maria, som sitter och lyssnar vid  hans fötter, har valt den bästa biten. Jag har intresserat mig mycket för detta bibelstycke och tidigare skrivit om det här. Hos Wright finner jag en kraftfull kommentar om Jesus och Maria från Betania.

Det radikala var att Maria betedde sig som en man. Maria hade överskridit en viktig gräns i hushållet. Det var närapå en skandal att en kvinna slog sig ner obesvärat bland män. Att sitta vid en lärares fötter var en utpräglat manlig roll. Att sitta vid någons fötter betydde att man var dennes elev. Maria har intagit platsen som en blivande lärare och förkunnare av Guds rike, skriver Wright. Och Jesus bekräftar hennes rätt att göra det.

Tom Wright har också några tröstande ord om tron, en tro som i dessa tider kanske inte får lika mycket näring av andra. Det handlar om senapskornet. Apostlarna ville att Jesus skulle ge dem större tro. Då svarade han: "Om ni hade tro så stor som ett senapskorn skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där: Dra upp dig själv med rötterna och plantera dig i havet! Och det skulle lyda er."

Wrights kommentar är att det inte är stor tro vi behöver utan tron på en stor Gud. Tron är som ett fönster som man kikar ut genom. Avgörande är inte hur stort fönstret är utan hur stor Gud är. "Om det är Gud skaparen, den Gud som verkar i Jesus och i anden, så kommer den minsta glugg ge dig tillgång till en kraft som du aldrig har kunnat drömma om."

Slutligen vill jag återge vad Tom Wright skriver om det eviga livet och himlen. I samband med Guds rike och "den kommande tiden" har det grekiska ordet för tid ofta översatts med "evig". Men evigt liv betyder inte bara en tillvaro utan slut utan avser även livet i den kommande tiden. Det har vi tillgång till redan nu genom tron och dopet.

Vad är då himlen? Himlen är Guds dimension av skapelsen, skriver Wright. Vi kan komma till himlen redan i dag om vi hör till de människor som låter sitt jordiska liv styras av himlens normer och syften. Trösterikt men också uppfordrande.

Bibelgruppen och coronaviruset

På grund av smittrisken ska bibelgruppen inte träffas i kväll. Därför skriver jag om min egen läsning av Lukas

Jesus i Simons hus

med hjälp av Tom Wright, "Lukasevangeliet för alla".

Vi hade kommit till rubriken Älska era fiender i kap 6. Där återfinner vi välkända bibelord: "Slår någon dig på ena kinden, så vänd också fram den andra". Och längre ner den gyllene regeln: "Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem". Det första om att vända andra kinden till känns onekligen tillspetsat. Men Wright menar att den gud vi har att göra med är generös, han är annorlunda. Det goda som Gud gör kommer alla till del, både de som förtjänar det och de som inte gör det. Tänk bara på Jesu ord vid korsfästelsen: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de  gör"! (Lukas 23:34) Jesus är inkarnationen av denna godhet. Om alla  i samhället tog Jesus på allvar skulle det inte finnas något våld och ingen orättvisa, skriver Wright. 

Orden längre fram:"Kan väl en blind leda en blind?" och "Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?" syftar enligt Wright på de olika judiska rörelserna vid Jesu tid. Vi ska inte anamma falska läror. Vi ska välja rätt ledare.Att se fel hos andra är också tillämpligt på de olika trosinriktningarna. Wright skriver även att Bibeln är full av judisk humor. Det visar dessa liknelser på. Jag har personligen inte funnit mycket sådant. Det enda som jag tycker är roligt är när Jesus säger att de som har öron ska lyssna!

I kap 7 botar Jesus en officers tjänare. Officeren är inte jude, men han är vän av det judiska folket och har låtit bygga en synagoga. Han skickar efter Jesus. Av ödmjukhet stoppar han dock Jesus innan han har hunnit fram till huset. Han är inte värd att ta emot honom men vet att ett ord  från Jesus räcker för att tjänaren ska botas. Jesus förvånas över en så stark tro som  han inte ens fann bland israeliterna. Officeren hade visshet om att när Jesus befaller sker något.

När Jesus möter ett sorgetåg med en änka som har förlorat sin son grips han själv av medlidande. Han rör vid likbåren utan rädsla att bli oren och återuppväcker den döde. Wright påpekar att här finns ekon från Första kungaboken 17, där Elia räddar en änkas son, och Andra kungaboken 4, där Elisha, en annan profet, återupplivar en änkas son. Jag föreställer mig att vid den tiden var en son avgörande för en änkas försörjning och överlevnad.

Wright uppmanar oss att tänka på något som vi bävar för nu eller i framtiden. Att drabbas av coronaviruset kanske ligger nära till hands? Vi ska föreställa oss att Jesus närmar sig, talar, rör vid oss och befaller. Han kanske inte säger det vi förväntar oss eller gör det vi vill. Men, skriver Wright, "om han infinner sig med sin närvaro är det just det som du bäst behöver. När han väl finns där mitt i allt kommer du att orka ta dig igenom det". 

I Lukas 7:18-35 skickar Johannes, som sitter fängslad, bud till Jesus för att fråga om Jesus är den som ska komma. Jesus ber då Johannes lärjungar att berätta för Johannes om tecknen, om vad Jesus gjort när han botat sjuka.

Efter det talar Jesus till folket. Gick de ut i öknen för att se ett strå som vajar för vinden? Strået syftar, skriver Wright, på det som avbildas på Herodes Antipas mynt. Jesus frågade alltså om de sökt efter en ny kung, en världslig härskare. Någon med dyrbara kläder skulle de inte heller  hitta i öknen. De finns i palatsen. Sökte de då efter en profet? Johannes är mer än en profet, säger Jesus. Han är budbäraren som ska visa vägen. Han är den som profeten talade om i Malaki kap 3:1. "Se, jag sänder min budbärare, han skall bana väg för mig. Plötsligt skall han komma till sitt tempel, den härskare som ni ber om, den förbundets budbärare som ni begär. Se, han kommer, säger Herren Sebaot." Malaki var verksam i mitten av 400-talet f Kr. Han var den siste av de gammaltestamentliga profeterna. Enligt judisk tradition dog profetians ande ut med Malaki, läser jag i inledningen till Malakis bok. 

Herodes ville döda Jesus, sägs det längre fram i Lukas 13:31. Därför var Jesus inte tydligare med vem han själv var i Lukas 7. 

I Lukas 7:36-50 läser vi om kvinnan som smorde Jesu fötter. En farisé, Simon, hade bjudit Jesus till sig. Alla fariséer var inte kompromisslösa, påpekar Wright, och denne var kanske uppriktigt nyfiken på Jesus. Kvinnan var synderska, står det, och sökte upp Jesus när hon fick reda på var han var. Hon vätte Jesu fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår. Hon kysste hans fötter och smorde dem med balsam. Mycket erotiskt eller hur? Jesus låter sig beröras av en synderska. Inte heller här är han rädd att bli oren. Eftersom kvinnan visat stor kärlek och stark tro förlåter Jesus hennes synder. När vi har med Jesus att göra kastas de sociala konventionerna över bord. Men denna berättelse ska inte förväxlas med den smörjelse som beskrivs i de övriga evangelierna och  utspelar sig närmare Jesu död. Det läser jag i Wikipedia.

Jag slutar här, så kanske vi kan börja med kap 8 när vi ses nästa gång, när det nu blir. Jag vill bara starkt rekommendera en fantastisk österrikisk operaföreställning från 2018 som visas på svtplay en månad till. Det är "Salome" med libretto av Oscar Wilde och musik av Richard Strauss. Den är enastående på alla sätt och vis: tematiskt, röstmässigt, musikaliskt, scenografiskt. Och så finns det en biblisk historia i botten.

Fariséerna, Jesus och lagen

Ernst Barlach, Lehrender Christus

Resten av bibelgruppen är glad för att jag tar hand om bredvidläsningen. Jag läser Tom Wright, "Lukasevangeliet för alla" och försöker med hjälp av den boken tillföra vår läsning ytterligare synpunkter.

Igår läste vi om fiskafänget i Gennesarets sjö i Lukas 5 kap. På Jesus uppmaning att lägga ut de tomma näten igen får fiskarena en så stor mängd fisk att den är nära att få näten att brista. De som lyssnade och såg greps av bävan. Detta blev till en liknelse när Jesus sade till Petrus att han skulle vara med honom och fånga människor - kanske inte så fint uttryck, tycker vi. I alla fall är den kallelse Petrus får intressant. Vi vet att han, när det spetsar till sig, kommer att förneka Jesus tre gånger - innan tuppen gal.

I kap 6 utser Jesus de tolv "som han kallade apostlar: Simon, som han också gav namnet Petrus, och hans bror Andreas, Jakob, Johannes, Filippos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob, Simon, som kallades seloten, Jakobs son Judas och Judas Iskariot, han som blev förrädare." Ordet apostlar som kommer från grekiskan betyder budbärare, fick en i gruppen upp när hon googlade. Vi säger ofta att Jesus hade tolv lärjungar, men lärjungarna var tydligen en vidare krets.

I nästa stycke hade "en mängd lärjungar och en stor folkmassa" kommit att lyssna på Jesus och få sina sjukdomar botade. Det står att de som plågades av onda andar blev hjälpta och att alla försökte röra vid Jesus, för att det utgick kraft från honom. Han botade alla. Innan vi läste detta stycke hade vi just undrat om Jesus bara botade enskilda eller också en stor mängd människor. Vi fick svaret ganska direkt. Men det är nog ett av få stycken i Bibeln. Annars är det individuella mötet med människor så avgörande. Jesus återupprättar sjuka och utstötta människor.

Igår kväll fick vi många exempel på när fariséerna är ute för att testa och avslöja Jesus. Fariséerna brukar vi bara se som onda fiender till Jesus. Tom Wright förklarar att de var en messiansk rörelse bland många vid den tiden. Deras lösning var att på något sätt blidka Gud genom en särskilt sträng hållning till lagen, Toran. Om det israeliska folket klarade det skulle Gud befria dem från de romerska ockupanterna. Jesus såg de som en konkurrent som äventyrade deras mål. Därför slår de hårt ner på Jesus när han synes överträda lagen.

Jesus botade en lam man och gav honom Guds förlåtelse. Det kan bara Gud själv göra genom prästerna i templet, menade fariséerna. Jesus åt med tullindrivaren Levi och hans sällskap. De betraktades som syndare, eftersom de tjänade den romerska makten och tog ut pengar också till sig själva. Fariséerna slog ner på att Jesus hade detta umgänge. Jesus svarar då att han kommit för att omvända syndare, inte rättfärdiga. Att Jesus och hans följe inte fastar utan äter och dricker blir en annan anklagelsepunkt. Varför skulle bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är med dem? är Jesus svar. Fariséerna anklagar också Jesus för att bryta mot sabbaten när han gör gott och botar sjuka. Jesus var jude. Han förkastade inte lagen men bröt mot den när det gällde livet.

Vi slutar vår läsning med Jesus saligprisningar av de fattiga, hungrande och gråtande och verop mot de rika, mätta och skrattande. Wright skriver att det inte är en dygd att vara fattig men att detta handlar om att världen behöver vändas upp och ned för att råda bot på orättvisorna. Veord mot oss här som är mätta är i alla fall lite svårt att ta emot.

Jesus framstår som en revolutionär. Det är dock lite knepigt att ta till sig när man hört hans ord om att ge kejsaren vad kejsaren tillhör. Hur förhåller sig Jesus egentligen till den världsliga makten? Man kanske bör komma ihåg att uttalandet om kejsaren i Markus 12:13-17 också det hör till en situation, där fariséerna försöka snärja Jesus.Jag hittar några förklaringar på nätet av en pastor Christian Mölk.

Själv tycker jag inte att man ska ge Jesus en partitillhörighet. Wright menar att om alla trodde på den generösa gud som Jesus inkarnerar och var lika generösa själva då skulle världen se helt annorlunda ut.

Svåra textstycken, bristande inspiration

Joachim Patinir, The Baptism of Christ, 1515

När bibelgruppen samlades igår var vi fulltaliga, sju stycken. Det var ju roligt. Vi läste först i Lukas 3 kap om Johannes döparen. Folket i Israel väntade på att bli befriade från den romerska ockupationsmaktens ok. Det var bland annat därför de drogs till diverse förkunnare som framträdde vid den här tiden. Men Johannes dop var ett omvändelsedop för icke-judarna.  Han ger dem också ord att leva efter, till dem som har bröd att dela med sig, till tullindrivare att inte driva in mer än det fastställda, till soldater att inte tilltvinga sig pengar med våld. Folket undrade om Johannes var Messias. Då svarar han dem med de berömda orden: "Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld". Jesus blir också döpt av Johannes. Därpå bekräftar en röst: "Du är min älskade son, du är min utvalde."

Vad hade hänt i Jesu liv från tolv års ålder, då han dök  upp i templet, och till när han 30 år gammal lät sig döpas? Han hade bidat sin tid med bön, antyder Tom Wright i "Lukasevangeliet för alla" som vi nu använder som referensbok. Han sökte sig sedan till sin kusin Johannes som beredde väg för den riktiga Messias.

I kap 3 finns också Jesu släkttavla. Man menade, står det, att han var son till Josef, och så får vi Josefs släkt uppräknad i rakt nedstigande led. Var Jesus inte son till Gud? Jesus betraktas som Josefs adoptivson, enligt Wright. I bibelgruppen ser vi uppräkningen av släkten som en bekräftelse på att Jesus har rätt härstamning för sitt uppdrag. Ända ner till Adam sträcker den sig.

I Lukas 4 kap har Jesus återvänt från dopet i Jordan fylld av helig ande. Han tillbringar nu 40 dagar i öknen, där han sätts på prov av djävulen. Jesus resonerar inte med djävulen med sina egna ord. Han svarar honom med citat ur skrifterna.

Tillbaka i sin hemstad Nasaret beger sig Jesus till synagogan och läser ur Jesajas om glädjebudet som ska komma till de fattiga, fångna och blinda. Nu är det här med honom själv, säger han i synagogan. Men därefter: "ingen profet blir erkänd i sin hemstad".

Sedan kommer ett svårt stycke, där Jesus beskriver hur Gud under andra profeters tid hade bönhört andra folk när Israel led av torka eller spetälska. Då blev alla i synagogan ursinniga och drev Jesus ut ur staden. Israels Gud räddade fel personer! Det chockerande budskapet var, menar Wright, att Jesu hade anspråk att nå alla med sin helande kraft, även de hedniska folken. Men jag fastnar i det här. Gud ska väl inte överge Israel för att rädda andra? Det förblir ett svårt stycke för mig.

Jesus driver ut demoner. Vi resonerar kring vad de bestod av. Var det en psykisk sjukdom som man inte kände till då eller en annan form av besatthet?

Vad betyder texten i dag, i vår livssituation? Lennart Thörn som skrivit förordet till "Lukasevangeliet för alla" uppmanar oss att ställa den frågan. Jag tycker att det har blivit lite för lite av det vid de senaste mötena. Det kan också vara mitt eget fel. Har jag ifrågasatt för mycket och tagit emot för lite? Jag har läst Bibeln lite oinspirerad den senaste tiden. Men det är i alla fall en fin gemenskap vi har i bibelgruppen.

Vetenskap versus lectio divina

Dukat för bibelläsning och fika

Igår läste vi Lukas kapitel 2. Men först några ord om bredvidlitteratur. Vår samordnare hade fått besked från Sensus att vi skulle få ett bidrag på ett par hundra kronor, alltså långt ifrån en bok till var och en. Så  hon köpte ett exemplar av Tom Wright, "Lukasevangeliet för alla" som jag nämnde i förra inlägget. Vi kan turas om att låna hem den, också använda den gemensamt under mötena.

Texten om Jesu födelse är bekant för oss alla. Det fanns inte så mycket att tillägga förutom några funderingar kring skattskrivningen, om hur mycket folk som måste ha varit i rörelse och huruvida man fick betala skatten direkt eller om registreringen bara var ett underlag för senare betalning. I Lukasevangeliet står att Josef som hörde till Davids hus begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids födelsestad Betlehem. Jag hade sett något tv-program som problematiserade det. Jag antydde att det kunde vara en efterkonstruktion för att passa in i den bibliska berättelsen och  förutsägelsen om att judarnas frälsare skulle födas i Betlehem. Med största sannolikhet stannade Josef och Maria hemma, läser jag nu i Illustrerad Vetenskap. Skattskrivningen som den beskrivs i Lukas är helt orimlig, säger bibelforskaren Cecilia Wassén på svt/vetenskap som också sammanfattar vad vi egentligen vet om Jesus. Det är tio mil fågelvägen mellan Nasaret och Betlehem.

Sådana undringar och reflexioner var helt legitima i den grupp i höstas,  där vi studerade Johananesevengeliet. Där hade vi en präst som samtalsledare. Igår tyckte ett par deltagare att det var onödigt att fastna i detaljer. Vi skulle tro på vad vi läste och försöka få fram vad Bibeln säger oss idag. Jag var naturligtvis öppen för det, men när det kom till kritan var det svårt just med denna text. Vi två i gruppen som inte är rädda för att "fastna i detaljer" är, kanske inte oväntat, skolade i vetenskapligt tänkande i egenskap av språk- och litteraturvetare. En annan läsning är den så kallade lectio divina, gudomlig läsning, där man utgår från sin Gudslängtan.

I nästa bibelstycke talas det om hur Maria och Josef  kommer med Jesus till templet i Jerusalem "när tiden var inne för deras rening enligt Moses lag". Att de skulle ta sig till Jerusalem i stället för närmaste synagoga var väl inte heller troligt, för att fortsätta på ovanstående resonemang. I alla fall får där Symeon som väntat länge på Herren erfara att den lilla gossen är Messias. Symeon har nu fått skåda frälsningen som Gud har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och åt Israel. Likadant sker med Hanna, en gammal kvinna med profetisk gåva, som nu kom att berätta om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.

Detta talas det också om på Kyndelsmässodagen i kyrkorna. Den inföll förra söndagen. Och jag har fått bilder från barnbarnen i katolska Luxemburg, där de gått med ljuslyktor till grannhusen, sjungit - och fått godis.

Lukasevangeliet och praktiska frågor

Maria med Jesus och Johannes

Min äldsta bibelgrupp har haft sitt första möte för i år. Där är vi utan präst, eftersom han pensionerats. Vi var bara fyra stycken. En var förkyld, en annan hade körövning, och så är det två som tyvärr blivit allvarligt sjuka.

Denna termin ska vi läsa Lukasevangeliet, har vi bestämt. Vår studieordning är att någon läser ett stycke högt, och sedan samtalar vi om det. Vi funderar både kring det historiska perspektivet och hur texten talar till oss i dag. Vi kommer med olika personliga reflektioner.

Visst är det något som fattas när vi inte har en präst som samtalsledare. Vår cirkel ingår i studieförbundet Sensus. Som studiecirkel har vi möjlighet att få bidrag till litteratur, vilket vi aldrig begärt. Nu känns det som om det är läge. Antingen kan vi beställa en bibel med kommentarer eller så nöjer vi oss med våra egna biblar som är olika upplagor och köper en bok som förklarar Lukas för oss. Jag googlar på Adlibris. Den bästa bibeln vore nog Libris Bibel med kartor, illustrationer, kommentarer och noter. De bästa referensböckerna är kanske "Lukasevangeliet för alla" av Tom Wright och "Ordets tillblivelse: Lukasevangeliet" av Lennart Thörn.

Så till gårdagens läsning. Den handlade först om hur en ängel kom till Sakarias och förebådade Johannes döparens födelse. Sakarias och hans hustru Elisabet var till åren komna och hade gett upp hoppet om ett barn. Sakarias hade svårt att tro på beskedet från ärkeängeln Gabriel, därför blev han straffad med stumhet tills Elisabet fött. Det var hårt. Det kan hända att Jesus tillrättavisar någon för dennes bristande tro, men i Bibeln finns också respekt och förståelse för en spirande eller mindre tvärsäker sådan. Tänk bara på hur Jesus tog emot Tomas tvivlaren! Det skrev jag om i mitt förra inlägg.

Efter sex månader uppenbarade sig ängeln Gabriel för Maria. Hon blir först förskräckt men tar sedan ödmjukt emot beskedet som Herrens tjänarinna. Maria besöker efter några dagar sin kusin Elisabet och brister ut i det som vi kallar Marias lovsång. Marias mottagande av sitt öde är som annat i Bibeln redigerat i efterhand. Man kan fantisera mycket kring vad som i verkligheten hände den unga flickan. Fjorton år har det sagts att hon var. I dag tonar man ibland ned betydelsen av Maria som oskuld. Men att hon var jungfru finns med i Svenska kyrkans trosbekännelse.

En detalj som man kan se praktiskt på är namngivningen av Johannes. Släktingarna vill att han ska heta Sakarias som sin far, men Elisabet säger att han ska heta Johannes. Ängeln har sagt till Sakarias att sonen ska heta Johannes. Men hur vet Elisabet det när Sakarias har varit stum hela tiden? Han använder en skrivtavla för att ge sitt besked till släkten. Han skriver Johannes. Kanske hade han kommunicerat i skrift med hustrun under den stumma tiden? Sakarias tjänstgjorde i templet och var skrivkunnig. Kanske hustrun också kunde läsa? Men nu vid namngivningen löstes hans tunga upp och han lovprisade Gud som Maria hade gjort.

Efter gårdagens läsning kan vi ta  med oss frågan ifall vi själva får besök av en ängel ibland. Låter vi det sanna gudomliga budskapet nå fram eller överröstar vi det? Johannes och Maria uppvisade olika sätt att svara ängeln.