Visserligen har vi åkt tre gånger till sonens familj i Luxemburg under pandemin. Och vi har träffat barnbarnen på Liljeholmen. Vårt äldsta är sju år. Vi har litat på att små barn inte smittar i någon omfattning. Deras föräldrar jobbar hemma. Vi har också fikat ute med vänner i Stockholm i alla väder. Men förra veckan vidgades umgänget ordentligt.
Vi var bjudna till vänner på Öland. Väl där träffade vi andra gemensamma vänner och åt lunch tillsammans på uteservering. På vägen hem låg vi över natt på hotell i Jönköping. Det var ett fantastiskt folkliv på piren nere vid Vättern. Vi lyckades i alla fall få ett bord för två i den härliga sommarkvällen. Dagen därpå lunchade vi på Tabergstoppen med en systerson till mig, hans fru och dotter. Just när vi styrt kosan norrut såg jag en inbjudan på Instagram från dagen innan att äta rabarberkaka i koloniträdgården hos gamla vänner. Till saken hör att maken bodde i Jönköping som ung. Jag hade missat kommentaren på Insta, men det gjorde inget. Kakan fanns kvar - och vännerna.
På väg norrut igen stannade vi vid mina föräldrars grav i Mjölby. Jag lade ut en bild på Insta. När vi styrt kosan mot Stockholm igen kom en ny inbjudan. Ett kusinbarn som bodde i Skänninge ville gärna träffa oss. Men nu närmade sig klockan åtta och vi var verkligen på väg hemåt. Nästa gång ska vi höra av oss innan vi kommer ner. Det lovade vi.
