4 juli 2021

Nu kan vi fira gudstjänst igen

När jag kommer uppför backen till Högalidskyrkan ser jag byggnadsställningarna. En omfattande renovering har inletts som kommer att pågå upp emot två år. Men kyrksalen i församlingshemmet är öppen för gudstjänster. Fönstren står på vid gavel mot Högalidsparken i högsommarprakt.

Stolarna är uppställda med mellanrum med tanke på pandemin. Trettio personer är tillåtna i detta begränsade kyrkorum. Annars är femtio det nya antalet. Tio blir vi denna sommardag, förutom präster, organist och kyrkvärd. Gott så. Jag är glad att vi kan fira gudstjänst igen. Det har inte varit möjligt i Högalid sedan oktober. Då var det även nattvard. Prästen gav oblaten utan ord. Men nattvarden som jag längtar till väntar man med till hösten och om smittläget tillåter. Psalmsången är också utesluten.

Ringningen med spröda klockor som inledde måste ha varit inspelad. I alla fall var det inte Högalidskyrkans. Musiken därefter var "Intåg i sommarhagen" av Wilhelm Peterson-Berger. Så fin. 

Vi läste Överlåtelsebönen tillsammans. "Fyll mig med det goda, så att jag blir till välsignelse." De orden fastnade jag speciellt för. Alla är vi kallade att leva i Jesu efterföljd.

Apostladagen är det i dag. Bibelläsningen är från Lukas och handlar om det stora fiskafänget. Med apostlar brukar man mena lärjungarna som levde nära Jesus och kunde vittna om hans gärningar. Men Paulus var också en apostel, och han nämnde Junia som en högt ansedd sådan. Paulus sade att hon hade varit Kristi efterföljare långt före honom. 

Efter gudstjänsten växlade jag några ord ute på trappan med Joakim Kohls. Jag har deltagit i några av hans studiegrupper. Han bad mig att komma med förslag på ny läsning och diskussion i höst. Roligt. 








9 juni 2021

Nu är tid för släkt och vänner

 

Det är äntligen sommar. Livet öppnar sig för mänskliga möten. Dels är det varmt så man lätt kan ses utomhus, dels går det framåt med vaccineringarna. I morgon får jag och maken vår andra dos. Två veckor efter det är vi fullt skyddade. Då ska vi i stort sett leva som vanligt. Kanske kommer vi att ha munskydd i trånga miljöer. Man vill inte bli förkyld heller.

Visserligen har vi åkt tre gånger till sonens familj i Luxemburg under pandemin. Och vi har träffat barnbarnen på Liljeholmen. Vårt äldsta är sju år. Vi har litat på att små barn inte smittar i någon omfattning. Deras föräldrar jobbar hemma. Vi har också fikat ute med vänner i Stockholm i alla väder. Men förra veckan vidgades umgänget ordentligt.

Vi var bjudna till vänner på Öland. Väl där träffade vi andra gemensamma vänner och åt lunch tillsammans på uteservering. På vägen hem låg vi över natt på hotell i Jönköping. Det var ett fantastiskt folkliv på piren nere vid Vättern. Vi lyckades i alla fall få ett bord för två i den härliga sommarkvällen. Dagen därpå lunchade vi på Tabergstoppen med en systerson till mig, hans fru och dotter. Just när vi styrt kosan norrut såg jag en inbjudan på Instagram från dagen innan att äta rabarberkaka i koloniträdgården hos gamla vänner. Till saken hör att maken bodde i Jönköping som ung. Jag hade missat kommentaren på Insta, men det gjorde inget. Kakan fanns kvar - och vännerna. 

På väg norrut igen stannade vi vid mina föräldrars grav i Mjölby. Jag lade ut en bild på Insta. När vi styrt kosan mot Stockholm igen kom en ny inbjudan. Ett kusinbarn som bodde i Skänninge ville gärna träffa oss. Men nu närmade sig klockan åtta och vi var verkligen på väg hemåt. Nästa gång ska vi höra av oss innan vi kommer ner. Det lovade vi.

2 maj 2021

Stängda kyrkor, en begränsning av rätten till religionsutövning

Det här är en bild inifrån katedralen i Echternach. Vi tittade in för en vecka sedan under ett besök hos sonens familj i Luxemburg. Kyrkorna är där öppna för gudstjänster. I bänkarna är det markerat var man får sitta. Det finns platser avsedda för större familjer också.

När det i höstas var möjligt med gudstjänst i Sverige fanns liknande markeringar i bänkarna. Upp till 50 personer fick man vara. Men sedan ett halvår tillbaka ungefär kan man inte mötas för mässa och gudsgemenskap i våra kyrkor. Däremot kan man gå på restaurang och titta på hockey tillsammans. Gudstjänst i ett kafé får man inte ha. En präst i Betelkyrkan ansökte om det. Man får inte heller titta på gudstjänst i ett kafé. Men hockey skulle alltså gå bra. 

I en affär eller restaurang är regeln att det ska finnas tio kvadratmeter för varje person. Inför påsken, kyrkans största högtid, började detta också gälla för konsthallar och museer. Mikael Oscarsson, riksdagsledamot för KD, ställde då en skriftlig fråga till socialminister Lena Hallengren om varför annat skulle gälla för kyrkorna. Hon svarade att i en butik, ett museum eller en konsthall kommer och går besökare under långa öppettider. Vid religiösa sammankomster samlas många människor under en begränsad tid. Där behövs ett fast deltagartak. Det är åtta stycken, men hon nämner inte siffran. Vid begravningar får man vara 20. Restauranger nämner hon inte alls. Och inte att samma gäller för små kyrkorum och stora katedraler.

I Luxemburg har restaurangernas terrasser nu öppnat. Men man får inte sitta inne. Dock är kyrkorna öppna för besökare och mässor. I Frankrike är de öppna om man sitter med vissa bestämda mellanrum och bär skyddsmask. Säkert i många andra länder också. Tysklands Angela Merkel backade inför påsken om strängare regler, vilka bland annat skulle innebära stängda kyrkor.

Ute i Europa och i USA har trossamfund protesterat mot speciella regler för kyrkor. Som exempel förklarade Frankrikes högsta förvaltningsdomstol att regeln om högst 30 personer vid religiösa sammankomster var oproportionerlig i relation till att skydda allmänhetens hälsa. Det var en allvarlig och olaglig begränsning av rätten till religionsutövning, slog domstolen fast. Från samfund i Sverige har det inte hörts några stora protester, vare sig från Svenska kyrkan, frikyrkor, synagogor eller moskéer. Man har ställt om till digitala möten. Men det är inte alls samma sak som att samlas i kyrkorummet.

27 mars 2021

Liten bok om stora frågor (Daniel Röjås, Världens vackraste berättelse)

Daniel Röjås, pastor, föreläsare och författare, har skrivit boken "Världens vackraste berättelse". Titeln syftar på evangeliet i Bibeln. Röjås skriver enkelt och kopplar texten till vardagliga situationer. Han riktar sig kanske mest till dem som inte har hört så mycket om Gud eller läst så mycket i Bibeln. 

Den gudomliga frälsningshistorien i korthet: Gud skapar människan till sin avbild men genom olydnad faller hon i synd. Gud fortsätter att älska oss trots allt. Han sänder oss Jesus som på korset tar på sig våra synder och segrar över döden. 

I boken betonas relationens betydelse. Vi har inte själva tänkt ut hur vi ska tro. Vår tro är ett svar på att Jesus har uppenbarat sig för oss. Relationen till honom upprätthålls genom att vi ber, ensamma eller tillsammans. Kyrkan är viktig för att få en gemenskap med andra troende. Att läsa Bibeln själv kan också vara svårt. Därför är det så förödande att gudstjänstlivet har upphört under pandemin, också samtalet om tron och bibelläsningen i grupp. Så tänker jag.

Röjås menar att vi är i vårt rätta element som Guds avbild när vi har goda relationer till andra människor. Nära relationer till andra är avgörande för vårt mående. "Frälsning handlar om upprättade relationer." 

Jesus träffade alla slags människor. Många hade avgörande möten med honom. Röjås tar upp bibelstället i Johannes 4 kap om kvinnan vid Sykars brunn. Hon hörde till samarierna som inte hade den rätta judiska tron. Hon hade också haft flera män, vilket ansågs omoraliskt. Trots det inledde Jesus ett djupt samtal med henne om livets vatten. 

Vid ett ställe i alla fyra evangelierna spelar kvinnor en avgörande roll. Det är när Maria från Magdala och två andra kvinnor finner graven tom. Röjås skriver att det är kvinnornas centrala roll som styrker berättelsens äkthet. Kvinnor ansågs på den tiden inte vara giltiga vittnen. Därför skulle de inte ha pekats ut som huvudvittnen i en fabricerad historia. 

Att bli kristen betyder att födas på nytt - ett uttryck som använts av Jesus själv. De människor som möter honom i Bibeln liksom vi själva får ett erbjudande att börja om på nytt. Påskdagen illustrerar det som starkast, segern över döden. Men det handlar också om en ny chans här och nu. 

Om detta och så mycket annat viktigt i den kristna tron skriver Röjås i "Världens vackraste berättelse". Det är en tunn bok och lättläst. Men den innehåller allt: livet och döden, korset och det levande hoppet.

9 mars 2021

Skrattade Jesus?


Det är fortfarande inställda gudstjänster i kyrkan. Nya regler som tar hänsyn till utrymmet, i stället för de stipulerade åtta personerna, utlovas. Men inte före påsk, kristenhetens största högtid. Det skulle bli fel med speciella regler för kyrkorna, säger statsepidemiolog Anders Tegnell. Men i butiker, restauranger och gym går det bra att räkna ut tio kvadratmeter per person.

Kristen litteratur kan man i alla fall läsa. Maken prenumererar på den katolska tidskriften "Signum". De har en hel del tunga teologiska artiklar men också recensioner av mer populära böcker. Maken fastnar för ledaren, titulerad "Fakta, fejk och tidens yttersta dom". Det som mest tilldrar sig mitt intresse i senaste numret är en essä som är översatt från italienska, "Jesu känsloliv - en analys av de synoptiska evangelierna" av Vincenzo Anselmo. Han utgår från ett yttrande i Umberto Ecos "Rosens namn" om att Jesus aldrig skrattade. 

I Matteus, Markus och Lukas, som han undersöker, hittar Anselmo många känsloyttringar hos Jesus. "I själva verket visar oss evangelierna ett mycket mänskligt porträtt av Jesus, som gläder sig och gråter, som blir rörd och arg, som blir upprörd och ömsint, som förvånas och känner ångest." Jesus känner också ofta medlidande och "förbarmar sig". I Lukas 10:21 fylls Jesus med jublande glädje. Även om vi inte kan föreställa oss hans skratt så kan vi se hans leende av fröjd, skriver Anselmo. 

Kan det vara så att skrattet inte passar in i den bild evangelisterna vill ge av Jesus? Att den ska hållas på en mer sublim nivå? Så funderar jag.

27 januari 2021

När kan vi leva som vanligt igen?

I vårt kök har vi en kub med papperslappar som vi skriver på vad vi ska handla. I mars förra året skrev maken på lappen längst ner: "Är Corona-faran över?" Nu är vi där i botten av högen, och livet är fortfarande omgärdat av undantag.

Vi hoppas bli vaccinerade innan sommaren är slut. Vi är inte 70 än, så vi får nog ingen förtur. Under tiden kan vi oroa oss för den brittiska mutationen som verkar mer smittsam.

Det händer inte mycket på den här bloggen nu tyvärr. Kurser i kyrkan och bibelstudier som jag brukar skriva om är satta på vänt. Det finns inga gudstjänster att gå på, bara ett par korta digitala andakter i veckan. Kyrkan är dock öppen för egen andakt och enskilt samtal med präst. Är det inte oerhört att kyrkorna är stängda för gudstjänster? Händer det ens under krig? Att kyrkolivet ska komma i gång är något jag längtar till. Det är svårt att hålla ordet levande ensam.

Umgänge med släkt och vänner är också viktigt. Vi tillåter oss att träffa symptomfria barn och barnbarn. Vi var till och med hos sonens familj i Luxemburg över jul och nyår. Så vi ska inte klaga. Men när det gäller vänner får det bli utomhus. Och just nu är det lite kallt för gemensamt fika. Släkt utanför min egen familj längtar jag också efter att få träffa. På påsken brukar vi samlas hemma hos oss. Förra året blev det inställt. Då sade vi att nästa år! Det hoppas jag inte på längre. I maj sköt vi upp en Provence-resa med vänner till i år. Det blir nog inte heller av. Läget i Frankrike är inte bra.

Jag går på jympa ett par gånger i veckan. Det är så bra för mitt humör, och det känns inte farligt. Vi är 15-20 stycken i en stor sal, där vi brukar vara 80. Det blir gott och väl två meter emellan oss. Fast man kan kanske tycka att jag tar en risk ändå.

Något som är helt ofarligt är väl i alla fall min och makens bilutflykter till de naturreservat, där vi vandrar. I dag blev det Tyresta, annars ofta Nackareservatet. Att vara ute är bra - om man inte halkar nu när det blivit vinter. Ska jag kanske köpa broddar?

Att läsa och skriva är också viktigt för mig. Det kan ingen pandemi stoppa. Gå gärna till LitteraturMagazinet om ni vill läsa mina recensioner och blogginlägg där. I dag är det Förintelsens minnesdag, och jag recenserar Margit Silberstein, "Förintelsens barn".



18 december 2020

God Jul och Gott Nytt År!

Nu vill jag önska mina läsare riktigt fina helger. Det blir nog för många en annorlunda jul, men den blir förhoppningsvis inte dålig för det. 

Jag och min make har haft det oförskämt bra även under pandemin. Det är vi tacksamma för. Vi har umgåtts med symptomfria barn och barnbarn och träffat vänner utomhus med promenad och fika. Jul och nyår ska vi fira med sonens familj i Luxemburg. Lilla julafton blir det med dotterns familj på Liljeholmen.

De senaste dagarna har vi dock levt nära döden. Min fina svärmor gick bort i lunginflammation på Södersjukhuset den 15 december. Dagarna innan vakade min make och hans bror vid hennes sida. Hon blev 95 år gammal. Igår var vi på begravningsbyrån. 

Mina tankar går tillbaka till min mammas död för snart tio år sen. Hon dog också på Södersjukhuset. Min syster och jag var där i omgångar men inte precis i dödsögonblicket. Alla har sin egen död. Min mammas och min svärmors var inte lika. Svärmor låg över fyra dygn okontaktbar utan att reagera på någonting. Mamma var vaken men båda hade syrgas. Jag hade med mig en liten bönbok som vi läste ur. Jag minns särskilt att vi sjöng psalmen som är uppslagen på bilden, "Jesus för världen givit sitt liv".