"Vem var Jesus? Hur har kristendomen motstått tidens tand? (Elaine Pagels, Jesus. Ett historiskt mysterium.) Fri tanke förlag

Elaine Pagels, religionshistoriker vid Princeton University, söker i sin bok "Jesus. Ett historiskt mysterium" (Fri tanke förlag) sanningen om den historiska Jesus. Hon inleder med att konstatera att Jesus är en fysisk person som har existerat. Men hon vill komma närmare hur vår bild av honom har skapats och hur han har kunnat motstå tidens tand. En tredjedel av världens människor säger sig vara kristna, och antalet växer. Hon går igenom centrala händelser i evangelierna,  jungfrufödseln, Jesus helanden, glädjebudet, korsfästelsen, uppståndelsen, och hur Jesus blir Gud. 

Vad som verkligen inträffade i fråga om jungfrufödseln är svårt att säga, skriver Pagels. Som i fråga om andra textställen i Nya Testamentet finns olika beskrivningar. Det kan ha med poetiska ambitioner att göra, också viljan att visa på uppfyllelse av profetior i Gamla Testamentet. Framför allt skrevs evangelierna för att sprida Jesus budskap. I Matteus 1:18-19 framgår det att Josef vill bryta äktenskapskontraktet när Maria blivit gravid med en annans barn. Men det kan historiskt ha varit resultatet av en våldtäkt begången av en romersk soldat. Något sådant var inte ovanligt. Josef och Maria var trolovade. Kanske var det Josefs barn? Eller förbarmade han sig och ställde upp för barnet ändå? I alla fall blev händelsen till en betydande teologisk välsignelse i Bibeln.

Jesus botar sjuka, uppväcker döda och lugnar vågorna i Genesarets sjö. Sådant händer också i Gamla Testamentet. Profeten Elia återupplivar en änkas son. Moses stillade havet. I dag känner vi till att det finns psykosomatiska sjukdomar och att tro (placebo) kan bota. Det kan alltså finnas naturliga förklaringar i flera fall. Ett textställe är särskilt intressant. Jesus driver ut onda andar ur en man och in i en hjord med grisar som skenar och drunknar i Genesaretsjön. Vad betyder detta? Galileiska judar levde som Jesus under hårdför romersk ockupation. Den så kallade tionde legionen hade ett banér som var prytt med ett vildsvin. Tillsammans med andra ledtrådar kan man tolka det som ett  av förebud. Gud ska befria Israel igen.

Jesus ger oss ett löfte om Guds rike. Vad är då det? Jesus talar om en undergång som ska föregå den nya världen. Denna apokalyptiska vision delar få i dag, menar Pagels. Men en tillvaro efter döden har hon börjat tänka är möjlig. Själv har hon haft övertygande upplevelser av att ha avlidna människor hos sig. Lukas ord om att Guds rike är inom er tror jag bäst passar nutidsmänniskan. I alla fall är det något jag kan ta till mig.

Det råder inget tvivel om att Jesus blev korsfäst. Han fick det straff som var till för upprorsmakare. Men att Pilatus var så försonlig och ville två sina händer är inte trovärdigt. Enligt historieskrivaren Josefus var Pilatus en särskilt hårdför person. Pagels menar att evangelisterna infört avsnitten om Pilatus för att mildra andra troendes rädsla för att bli förföljda. Det är en lite svag förklaring, tycker jag. Jesus fick i alla fall sitt straff.

Uppståndelsen är den nytestamentliga forskningens största gåta. Man kan bara historiskt verifiera att många människor har sagt att de efter Jesus död har sett honom levande. Paulus, får jag veta här, skrev sina brev decennier innan evangelierna kom till. Han hade aldrig träffat Jesus men fick se honom som ett gudomligt väsen omvälvd av ljus på sin väg till Damaskus. Paulus hade själv förföljt Jesus anhängare. Detta blev hans omvändelse. För Paulus är uppståndelsen central. "Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor" skriver han i första korintierbrevet. Jag är rädd att jag hör till den skaran. Livet efter detta är inte kärnan i min tro. Men att Jesus lever i dag på ena eller andra sättet är grunden för mig.

Hur blev då Jesus Gud? Det är faktiskt bara Johannesevangeliet, som skrevs senare än de tre andra, som föreställer sig Jesus som Gud i människogestalt. Under 300-talet kallade kristna romerska kejsaren Konstantin till kyrkomöten för att komma till ett klargörande. I trosbekännelsen från Nicaea stadgas det att Jesus är Gud.

Kristendomen är den mest utbredda av alla religiösa traditioner. Nya medlemmar strömmar snabbt till, särskilt i  Asien, Afrika och Sydamerika. Människor väljer olika trossamfund beroende av kultur och temperament Men att med den kristna tron följer krav på att praktisera rättvisa, barmhärtighet och kärlek är alla överens om.

I en "Slutsats" vill Pagels svara på frågan hur den kristna tron har fått så stort genomslag. Hon visar på vändningarna i evangelierna. Sjuka botas, döda återuppstår, en chockerande graviditet blir en välsignelse, Jesus återuppstår efter att ha blivit avrättad på det grymmaste sätt.. De hebreiska heliga skrifterna etablerar mönstret. Människor i slaveri blir fria, herdepojken David fäller en jätte med en slangbella, hungriga lejon skonar Daniels liv, och Jona kommer levande ur valfiskens buk. Berättelserna ger oss hopp!

Som litteraturvetare vill jag tillägga att intriger med vändningar och goda slut återfinns i otaliga sagor och myter. Men som Pagels konstaterat är Jesus en historisk person. Det skänker extra tyngd åt berättelsen om honom. Den fortsätter att tala till oss.

 

Unga söker sig till kyrkan (Klara Roth om framtidens tro)

I Maria Magdalenas föreläsningsserie hade i onsdags turen kommit till Klara Roth, teol mag och prästkandidat. Hon följde den tjeckiske katoliken Tomas Haliks idéer om hur den kristna tron behöver mogna för att passa dagens människor. Han är särskilt angelägen om de tvivlande och sökande som han menar att kyrkan behöver möta på ett nytt sätt. Kyrkan är i kris, enligt Halik. Kanske Svenska kyrkan också. Klara Roth betonade att mindre än hälften av Sveriges befolkning nu är medlemmar. 

När det gäller de unga mellan 13-18 år ser det däremot lovande ut. Deras medlemsantal har fördubblats de senaste åren. Unga är i behov av vägledning, sammanhang och stöd. Kyrkan kan ta emot dem bäst genom att befria sig från institutionen och dogmerna och mera inrikta sig på upplevd andlig erfarenhet. Men den får fortsatt verka som översättare av budskapet, så det inte går förlorat i en föränderlig kultur. Ungefär så resonerar Halik. 

Vi ska inte överge tron men finna Gud igen i verklighetens ljus. Kyrkan ska få vara en mötesplats för sökare och vägleda människor i kontemplation. Hos Halik har Jungs djuppsykologi sin plats. Där hänger jag inte riktig med. Min skepsis mot teorier om det undermedvetna sätter käppar i hjulet. 

I framtidens kyrka ska man få tvivla och fråga. Men det tycker jag att man får i dag. Det är min erfarenhet från Högalids församling som jag tillhör. Det tror jag också att konfirmanderna känner. Så många som 75 stycken är de i Maria Magdalena som ansluter till nattvarden på onsdagarna.

Möten med muslimer och sverigedemokrater (Simon Sorgenfrei, "Öppna era hjärtan")

 

Simon Sorgenfrei är religionsvetare. Hans senaste bok heter "Öppna era hjärtan". Det är ett citat från Fredrik Reinfeldts tal inför valet 2014, en vädjan till svenska folket att ta emot den väntade flyktingströmmen från Syrien. Orden är också ett citat från Bibeln, där Paulus ber korinthierna att öppna sina hjärtan för honom och hans medarbetare. 

Sveriges migrationspolitik har varit ryckig. På partikongressen 1968 slog Socialdemokraterna fast att Sverige inte kunde vara ett pluralistiskt land.  Ett återvandringsbidrag infördes av regeringen Palme 1984. I Tidöavtalet efter valet 2022 återgick makthavarna till en assimilationspolitik av äldre snitt i motsats till den integrationspolitik som hade varit rådande sedan mitten av 1970-talet. 

Sorgenfreis bok är i mycket en berättelse om islam och Sverigedemokraterna. Den muslimska invandringen och Sverigedemokraterna ökade parallellt. I början av 1990-talet var invandringen stor av muslimer från Bosnien och Somalia. 2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. Efter 11 september 2001 hade fler blivit kritiska till invandringspolitiken och islam. 

En sverigedemokratisk uppfattning att muslimer är sämre integrerade än andra styrks av en nederländsk studie som Sorgenfrei tar upp. Ursprunget finns i islam som religion, kan man läsa, och främst i de fundamentalistiska tendenser som fått allt större spridning sedan 1970-talet. Dessa kan ge mindre utrymme för vilka arbeten man kan ta. Det kan handla om att avstå från hantering av fläskkött och miljöer med alkohol, att inte ta kvinnor i hand eller att bära täckande kläder som försvårar eller omöjliggör vissa yrkan. Sorgenfrei skriver emellertid att de flesta muslimer i Sverige har ett liknande förhållande till sin religion som de kristna. De går inte regelbundet i moskén eller ber sina dagliga böner. 

Hans bok bygger mycket på personliga möten, med muslimer och med sverigedemokrater. Han återvänder till tre orter som haft och har sina speciella utmaningar: Bjuv, Trollhättan och Kiruna. I de två första har industrinedläggningar skapat hög arbetslöshet samtidigt med stor invandring. I Kiruna får man jobb i gruvan men problem med fastan under ramadan. Högtiden skjuts fram för varje år och infaller ibland när solen inte går ner och fastan ska brytas. Man har fått kalla på experter utifrån för att lösa problemet. 

I "Öppna våra hjärtan" får vi en återblick av vad som hänt de senaste decennierna vad gäller den politiska islam som blev uppenbar genom revolutionen i Iran 1979. Vi påminns om terrorattentat, som ägt rum även i Sverige, och om motreaktioner som Muhammedkarikatyrer och Koranbränningar. Den delen fångar mitt intresse. 

Men i boken finns också en genomgång av otaliga riktningar inom islam, en del etniskt eller geografiskt präglade. Det blir för mycket att hålla reda på för en oinsatt läsare. Tyvärr verkar manuset inte heller blivit ordentligt genomläst. Det finns ganska många skrivfel. En del är mindre viktiga, andra allvarligare, som att vi skulle haft val 2020. Att Sorgenfrei inte kommer med någon lösning på integrationsproblemet behöver kanske inte tilläggas.

"Det är smuts som jag har rotat i. Men det är Arndts smuts." (Bo Inge Andersson, Järnår)

Bo Inge Andersson, tidigare Tysklandskorrespondent, har intresserat sig för de så kallade järnåren under Gustav IV Adolfs regeringstid. Efter mordet på Gustav III blev det mörkt och tyst i Sverige. Man fick akta på vad man skrev och vad man yttrade. Och utåt skulle det se bra ut.

Italienaren Guiseppe Acerbi hade rest i landet och utmålat läget i dystra färger med ofarbara vägar, usla värdshus och usel ledning. Då kallades Ernst Moritz Arndt, professor i svenska Pommern, in för att justera bilden. (Obs. inte teologen Johann Arndt som levde tvåhundra år tidigare.) Bo Inge Andersson ger honom en medföljare, den nitiske censorn Bergman som ska fungera som "överrock". Sådana är författaren bekant med sedan sin tid som journalist då han besökte Östtyskland. 

Bergman kände en egendomlig känsla av frihet när han och Arndt träffade "jakobiner" och andra politiskt skumma figurer. De båda resenärerna kom överens om att tiga om somligt. De delade också negativa upplevelser. Falu koppargruva gav viktiga inkomster, men arbetarna var instängda i giftiga dimmor. Här refererar Bo Inge Andersson till konstnären Piranesi. Dennes gravyr "Fantasifängelser" är kopierad i slutet av "Järnår" och får symbolisera tidens rädsla och fasor. Jag känner av en stämning som återfinns i Almqvists "Drottningens Juvelsmycke", i en scen med den grymme Reuterholm och huvudpersonen Tintomara.

Andersson citerar flitigt ur "Arndts resa genom Sverige 1804". Ibland blir citaten lite väl långa. Det är mycket karakteriserande av människor. En del har nog bara skymtat förbi, men Arndt höjer dalkarlarna till skyarna. De är urstarka men milda till sinnet. Svenskarna är ett med naturen som är romantiskt besjälad i Arndts skrift. Han blir en svenskhetens poet. Men i Tyskland tyckte man att hans bok var tråkig. Den innehöll också många torra fakta.

Författarens ord om att han har rotat i smuts, Arndts smuts, hänvisar till den senare delen av "Järnår". Tillbaka i Pommern blir Arndt förkämpe för ett rent och enat Tyskland. Han reser ut i det splittrade landet. Allt franskt och judiskt blir hans hatobjekt. Han proklamerar hat till och med. Det är hatet som ska befria Tyskland från Frankrike och judarna. "Arndt kan ses som en av vägröjarna för antisemitismen i den tidiga tyska nationalismen", skriver Bo Inge Andersson. När Hitler tog makten 1933 fick Arndt ge namn åt Greifswalds universitet. Den 1 juni 2018 gjorde universitetet sig av med hans spöke. Arndts namn ströks. Men han lever kvar som kultfigur för de tyska nynazisterna.

Bo Inge Andersson konstaterar i slutkapitlet att som författare anses Arndt på sin höjd vara medelmåttig, och som historiker ägnade han sig främst åt propaganda. Han var ordinarie professor i Greifswald bara under ett och ett halvt år. Med "Järnår" har Bo Inge Andersson i alla fall lyckats göra Arndt herostratiskt ryktbar.

 

"Vi kan vår Bibel men tror inte på dess religiösa innehåll" (Hanna Liljefors, Bibeln i svensk politisk debatt)

Igår höll Hanna Liljefors, teologie doktor och forskare, föredrag i Maria Magdalena kyrka. Hon talade om hur Bibeln används i samtida svensk politik. Bland annat återfinns den i opinionsartiklar om migration och integration. Kristna värderingar har ställts emot den numera strama politiken. Fredrik Reinfeldts slagord "Öppna era hjärtan!" i ett tal augusti 2014 är också hämtat från Bibeln. Paulus vädjar till korinthierna att öppna sina hjärtan för honom och hans medarbetare. På samma sätt vädjar Reinfeldt till svenska folket att ha tålamod med de påfrestningar som den förväntade flyktingströmmen kan medföra. I andra moraliska frågor som surrogatmödraskap, coronaepidemin och klimatet kan också Bibeln bli ett retoriskt grepp. 

Bibeln är tillsammans med svenska flaggan starka symboler för vårt land. Det framgick i debatten om koranbränningarna. Bibeln med sitt ursprung i Mellanöstern har integrerats i det svenska medvetandet. Liljefors citerar ur riksdagsprotokollet. I riksdagen är Bibeln en gemensam berättelse som kan ge extra tyngd åt påståenden. Vi kan vår Bibel men tror inte på dess religiösa innehåll, menar Liljefors. 

Muslimer ställs ibland mot kristna. Liljefors citerar ur ett debattinlägg av en sverigedemokratisk riksdagsledamot. Ledamoten beskriver Mohammed som en grym och maktlysten härskare. Islam är en dålig religion som legitimerar våld. Det blir ett argument för stängda gränser.

Hanna Liljefors hade bara en halvtimma på sig. Jag tänker mig att det finns ett stort material att utgå ifrån idag med kristna journalister och författare som ger sig in i det offentliga samtalet. Jag skulle gärna ta del av en sådan sammanställning. 

 

 

Jag har börjat gå till Maria Magdalena

Före pandemin var jag med i bibelgrupper i min hemförsamling, Högalid. Men de har tyvärr inte återuppstått. Nu har jag upptäckt ett intressant program i Maria Magdalena,  grannförsamlingen på Söder. "Tro, otro eller mittemellan" är en serie halvtimmeslånga föredrag på onsdagar kl 17.30 som avslutas med en stilla mässa.

På onsdagen i förra veckan lyssnade jag på professor Cecilia Wassén som talade om den historiska Jesus. Hon menade att sannolikt historiska var de inslag som sticker ut i berättelsen om Guds son, till exempel att lärjungen Judas förrådde honom och att Petrus förnekade honom tre gånger. Att Johannes döpte Jesus som var utan synd är också sannolikt. De andra dop som Johannes förrättade var helandedop som renade från synd. Det står också i Bibeln att Jesus fick övertyga Johannes att döpa honom. Vi får betrakta Johannes som Jesus mentor.

Mindre sannolik är Pontius Pilatus milda inställning till Jesus och att han lät folket bestämma om denne skulle få leva eller dö. Historikern Josefus, som var verksam några decennier efter Jesus, skrev att Pontius Pilatus var en grym man som genomfört en massaker på samarier. När Jesus under judarnas stora påskhögtid red in med sina följare och predikade om kungariket, Guds rike, torde Pilatus främst ha sett dem som upprorsmakare. Bland det stora antalet människor som besökte Jerusalem under påsken var det av yttersta vikt att behålla lugnet och förhindra eventuella uppror. 

Det var närapå fullt i Maria Magdalena, och när det var dags för mässa vällde det in ungdomar. Kanske var det konfirmander och andra som dröjt sig kvar i ungdomsverksamheten. Roligt att se i alla fall.

På kvinnodagen, söndagen den 8 mars, var det en större begivenhet i kyrkan. Prästen Olle Liljefors, som skrivit boken "12 mystiker" valde ut tre av dem i sitt föredrag. Hildegard av Bingen, beläget vid Rhen, levde på 1100-talet. Hon var ett universalgeni med sina breda kunskaper: diktare, kompositör, läkare, apotekare med mera. Katarina av Siena var en italiensk mystiker som var verksam på 1300-talet. Hon tillbringade dagarna i djup bön men var också en självutgivande person som vände sig till människorna. Hon gick ut på gatorna och beblandade sig med de pestsjuka. Spanska Teresa av Avila, som levde på 1500-talet, gick i kloster mot sin fars vilja. Hon skrev böcker, däribland "Fullkomlighetens värld" som räknas till den kristna mystikens mästerverk, och grundade kloster. 

De manliga mystikerna var mer filosofiska och akademiska, enligt Liljefors. De kvinnliga var dock inte obildade. De förkovrade sig i klostren. Men de visade en annan väg, hur man kunde stå emot orättvisor. 

Författaren Ylva Eggehorn var inbjuden att samtala med prästen Maria Blank om den judiska mystikern Etty Hillesum. Eggehorn har skrivit en bok om henne under titeln "Att ta ansvar för Gud". Hillesum var född i Holland 1914 och dog i Auschwitz 1943. Hon var inte  helgonlik, en ung kvinna i livet med flera erotiska erfarenheter. Hennes gudsbild var särpräglad och utmanande i en svår tid: Vi människor måste hjälpa Gud att hjälpa oss, vi måste rädda det av Gud som finns i oss. Hillesum hade haft möjlighet att fly men begav sig frivilligt till uppsamlingslägret i Westerbork. Där delade hon med sig av sin livsglädje. Hon överlät sig helt och fullt till Gud i djup tacksamhet och samhörighet med livet. Så sammanfattade Eggehorn vem Etty Hillesum var.

I onsdags fortsatte kvinnoperspektivet att sätta prägel på mötet. Docent Hanna Stenström föreläste om Bibelns kvinnosyn. Det som skildras i Gamla och Nya Testamentet är förstås patriarkala samhällen och förhållanden. Perspektivet är androcentriskt. Tio Guds bud är till exempel riktade till männen: Du skall inte ha begär till din nästas hustru, med mera. Det kvinnliga stod längre från Gud. Men kvinnor levde sin religion och andlighet i vardagen, påpekade Stenström. De bad, var med vid förlossningar och tog hand om döda. De kunde också vara aktörer inom denna patriarkala ram, särskilt i NT. I de första kristna församlingarna kunde kvinnor ha hög status. De med god ekonomi kunde stödja verksamheten. Änkor hade, liksom i vår svenska historia, mer frihet över sina tillgångar. 

Bibelns patriarkala normer och manliga gudsbild har traderats genom historien. Det vill feminister av i dag råda bot på. De hebreiska talar nu om Guds närvaro i stället för den manliga mäktiga guden. De kristna feministerna riktar in sig på den heliga visheten. Med hänvisning till kyrkorummet påpekade Stenström att Jesus helade Maria Magdalena från onda andar och att hon framledes kom att bli helig ledare för en grupp följare.

Nästa onsdag, den 18 mars, tar teologie doktor Hanna Liljefors upp ämnet "Bibeln i samtida svensk politik". Det är jag väldigt nyfiken på.

Avsnittet om PKK fångar mitt intresse (Erik Magnusson, Palmemordet)

Sveriges statsminister Olof Palme mördades för 40 år sedan, den 28 februari 1986. Utredningen är nedlagd utan resultat. Vi påminns nu genom böcker och tv-serier om de olika turerna. I sin bok "Palmemordet" gör journalisten Erik Magnusson inte samma granskning av utredningen som Hans-Gunnar Axberger gjort i "Statsministermordet". Axberger var huvudsekreterare i den statliga kommission som undersökte polis och åklagares arbete. Magnusson kommenterar ändå kort de olika spåren i sina genomgångar.

Om Christer Pettersson skriver han att denne för alltid kommer att bli omnämnd som en tänkbar, möjlig eller till och med sannolik gärningsman. Om PKK skriver han att de aldrig har friats från mordmisstankar. Magnusson noterar också att det av många betraktats som ett unikt rättsövergrepp mot en avliden person att presentera Stig Engström som en sannolik gärningsman. Denna inställning har även Axberger i sin bok.

Det som speciellt fångar mitt intresse i Erik Magnussons "Palmemordet" är avsnittet om PKK. Jag har hela tiden sedan mordet haft en DN-artikel i mitt minne som handlat om PKK och kunnat ha ett samband, men jag har aldrig funnit någon referens till den. Så får jag se att Magnusson tar upp ett inlägg i Dagens Nyheter från den 17 januari 1986, där en PKK-avhoppare varnar för att PKK skickat en mordpatrull till Sverige. 

Det har raljerats över att spaningsledaren Hans Holmér drev hypotesen så långt. Men visst fanns det mycket att gå på. Den kurdiska frihetsrörelsen var terrorklassad av två länder, Turkiet och Sverige. Palme varnades att han måste ta bort terrorstämpeln. Annars skulle Sverige ses som det kurdiska folkets fiende. Palme hade också officiellt förnedrat PKK, skriver Magnusson, genom att nio män hade belagts med kommunarrest och deras ledare Abdullah Öcalan nekats asyl i Sverige. 

PKK var redan verksamma i Sverige, där man dödat avhoppare genom att skjuta dem bakifrån. På samma sätt mördades Palme. En månad efter DN-artikeln fångar Säpo upp de första så kallade bröllopssamtalen, där bröllop skulle vara kodnamn för mord. Det fanns fyra teorier inom Säpo och spaningsledningen om hur de sista förberedelserna skulle gått till. Men en razzia mot PKK-medlemmar gav inget. PKK hade en tradition att hålla tyst om vad de visste om olika våldsdåd. De som skvallrat har straffats med döden. Problemet med PKK-spåret och alla andra spår är emellertid att det inte finns någon konkret koppling till brottsplatse, bara indiciekedjor. Inget vapen har hittats. 

PKK är numera upplöst och har gått över till att arbeta politiskt för folkets sak. Men Öcalan, finns kvar i livet i turkisk fångenskap. Han är kanske den enda person som skulle kunna kasta nytt ljus över PKK-spåret, skriver Magnusson.

Hur kunde Säpo tillåta Palme att vara utan personskydd när man kände till ovanstående? Det undrar jag. Axberger menar att svenska myndigheter inte lär sig av sina misstag. Då tänker han nog främst på hur mordet på utrikesminister Anna Lindh kunde äga rum. Hon var också utan livvakt. 

Erik Magnusson skriver att Polismyndigheten har tagit lärdom av de brister som identifierats under granskningen av utredningen. I dag tar en färdig polisorganisation kring en länskriminalchef omedelbart över vid stora mordutredningar. Polisen har också rutiner för att snabbt stoppa all tunnelbanetrafik. Ny teknik, som mobiler och övervakningskameror, har också skapat helt andra förutsättningar att kunna lösa fall som Palmemordet.