Avsnittet om PKK fångar mitt intresse (Erik Magnusson, Palmemordet)

Sveriges statsminister Olof Palme mördades för 40 år sedan, den 28 februari 1986. Utredningen är nedlagd utan resultat. Vi påminns nu genom böcker och tv-serier om de olika turerna. I sin bok "Palmemordet" gör journalisten Erik Magnusson inte samma granskning av utredningen som Hans-Gunnar Axberger gjort i "Statsministermordet". Axberger var huvudsekreterare i den statliga kommission som undersökte polis och åklagares arbete. Magnusson kommenterar ändå kort de olika spåren i sina genomgångar.

Om Christer Pettersson skriver han att denne för alltid kommer att bli omnämnd som en tänkbar, möjlig eller till och med sannolik gärningsman. Om PKK skriver han att de aldrig har friats från mordmisstankar. Magnusson noterar också att det av många betraktats som ett unikt rättsövergrepp mot en avliden person att presentera Stig Engström som en sannolik gärningsman. Denna inställning har även Axberger i sin bok.

Det som speciellt fångar mitt intresse i Erik Magnussons "Palmemordet" är avsnittet om PKK. Jag har hela tiden sedan mordet haft en DN-artikel i mitt minne som handlat om PKK och kunnat ha ett samband, men jag har aldrig funnit någon referens till den. Så får jag se att Magnusson tar upp ett inlägg i Dagens Nyheter från den 17 januari 1986, där en PKK-avhoppare varnar för att PKK skickat en mordpatrull till Sverige. 

Det har raljerats över att spaningsledaren Hans Holmér drev hypotesen så långt. Men visst fanns det mycket att gå på. Den kurdiska frihetsrörelsen var terrorklassad av två länder, Turkiet och Sverige. Palme varnades att han måste ta bort terrorstämpeln. Annars skulle Sverige ses som det kurdiska folkets fiende. Palme hade också officiellt förnedrat PKK, skriver Magnusson, genom att nio män hade belagts med kommunarrest och deras ledare Abdullah Öcalan nekats asyl i Sverige. 

PKK var redan verksamma i Sverige, där man dödat avhoppare genom att skjuta dem bakifrån. På samma sätt mördades Palme. En månad efter DN-artikeln fångar Säpo upp de första så kallade bröllopssamtalen, där bröllop skulle vara kodnamn för mord. Det fanns fyra teorier inom Säpo och spaningsledningen om hur de sista förberedelserna skulle gått till. Men en razzia mot PKK-medlemmar gav inget. PKK hade en tradition att hålla tyst om vad de visste om olika våldsdåd. De som skvallrat har straffats med döden. Problemet med PKK-spåret och alla andra spår är emellertid att det inte finns någon konkret koppling till brottsplatse, bara indiciekedjor. Inget vapen har hittats. 

PKK är numera upplöst och har gått över till att arbeta politiskt för folkets sak. Men Öcalan, finns kvar i livet i turkisk fångenskap. Han är kanske den enda person som skulle kunna kasta nytt ljus över PKK-spåret, skriver Magnusson.

Hur kunde Säpo tillåta Palme att vara utan personskydd när man kände till ovanstående? Det undrar jag. Axberger menar att svenska myndigheter inte lär sig av sina misstag. Då tänker han nog främst på hur mordet på utrikesminister Anna Lindh kunde äga rum. Hon var också utan livvakt. 

Erik Magnusson skriver att Polismyndigheten har tagit lärdom av de brister som identifierats under granskningen av utredningen. I dag tar en färdig polisorganisation kring en länskriminalchef omedelbart över vid stora mordutredningar. Polisen har också rutiner för att snabbt stoppa all tunnelbanetrafik. Ny teknik, som mobiler och övervakningskameror, har också skapat helt andra förutsättningar att kunna lösa fall som Palmemordet.

"Statsministermordet". Hans-Gunnar Axberg om en kaotisk utredning och otydliga ansvarsområden

 

Statsminister Olof Palme mördades sent på kvällen den 28 februari 1986. Morgonen efter skulle min familj och min mor åka till Dalarna på skidsemester. Min far, som var kriminalinspektör, beredde oss på att det skulle vara avspärrningar vid utfarterna från Stockholm. Men nej. 

Hans-Gunnar Axberger, professor i juridik, författare och huvudsekreterare i den statliga kommissionen om Palmeutredningen, gav 2022 ut boken "Statsministermordet". Den har nu kommit i nyutgåva efter att 40 år har gått sedan det dödliga skottet i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. I boken beskriver han det kaos som utbröt sedan polisen anlänt till platsen. Ansvarigt yttre befäl förstod inte först vem som dödats. Lisbeth Palme fick klargöra det för honom. Rutiner fanns, men de följdes inte. Eftersom gärningsmannen var okänd blev det ett spaningsmord. Men åtgärder som skulle vidtagits det första dygnet tog i vissa fall flera år att genomföra. 

President John F Kennedys baneman 1963 greps på ett tidigt stadium. Vapnet hittades kort efter skottet vid fönstret på sjätte våningen i huset där skytten befunnit sig. I det svenska fallet har inget vapen hittats. Den enda som ställts inför rätta är Christer Pettersson, men bevisstödet var inte tillräckligt. Många spår har funnits, men egentligen var de bara hypoteser om motiv som inte hade konkreta stöd på brottsplatsen. PKK-spåret var det mest framträdande. Ett annat gällde Sydafrika, ett tredje vapenhandeln.

Olof Palme var en i högsta grad aktiv internationell politiker. I hans fall skulle spaningen kunna utsträckas till hela världen. Men i USA skedde flera politikermord och attentat på 1960- och 80-talen, där gärningsmännen var ensamma män med personlighetsstörningar. En sådan gärningsmannaprofil skapades också av svenska polisen.

År 2020 lades Palmeutredningen ned med en hejdundrande presskonferens. Riksåklagaren presenterade Stig Engström, den s k "Skandiamannen", som mördaren. Men denne var avliden sedan ett decennium. Engström kunde inte ställas inför rätta och bevisningen inte prövas. Enligt Axberger var den mycket tunnare än den i Petterssons fall.

"Statsministermordet" är nära på en bladvändare, fast den är en detaljerad och kunskapsbemängd redogörelse. Trots den strängt allvarliga bakgrunden inbjuder belysningen av utredningsarbetet inte sällan författaren till humoristiska (in)vändningar.

Vid genomläsningen av de allmänhetens tips som undersöktes vidare skrattar jag så tårarna rinner. Två "finska flickor" på en Finlandsbåt hade sex år efter mordet berättat om en mystisk gestalt på Sveavägen som pratade i walkie-talkie under mordkvällen. (Det fanns inga mobiltelefoner, så det blev många walkie-talkie-tips.) En av flickorna kände igen honom, han brukade gå på ett gym och kom därför att kallas "den finske kroppsbyggaren". Han hade två korta finska namn, mindes hon. Ingen motsvarande person kunde identifieras av polisen. Men den pensionerade journalisten Olle Alsén kom att tänka på en estättad polisman som hade två korta namn, varav ett klingade finskt. Alsén begav sig till gymmet med en bild på denne. Ingen kände igen honom.

Nu tillbaka till allvaret. Hans-Gunnar Axberger återkommer till att det i den svenska statsapparaten inte alltid finns tydliga regler. Det var till exempel inte satt på pränt vem som ansvarade för personskydd i förhållande till objektets vilja. Olof Palme hade avsagt sig livvakter biokvällen. Man lär inte heller av sina misstag. Det uppdagas efter mordet på utrikesminister Anna Lindh. Varken Palme eller Lindh skulle ha mördats om de haft livvakter. Anna Lindh kampanjade för euron inför folkomröstningen 2003. Den 10 september blev hon utsatt för en knivattack på NK. Vid hennes publika möten hade det uppstått incidenter, men Säpo hade inte beviljat livvakter sedan midsommar - trots departementets begäran. Ingen har ställts till svars.

Vad har förläggaren för ansvar?

 

Norska Vigdis Hjort kretsar i flera av sina böcker kring "det onämnbara", att fadern skulle ha förgripit sig mot henne när hon var barn. I romanen "Arv och miljö", som handlar om en tvist kring ett testamente, blir också incestmotivet utvecklat. När boken kommer ut är fadern död, men innehållet drabbar den 80-åriga modern hårt. Hon anklagas tillsammans med de två systrarna för att ha tigit och inte velat lyssna till Vigdis, som heter Bergljot i romanen. Brodern ställer sig på Bergljots sida i arvstvisten och stöder henne också vad gäller incestanklagelserna. 

Systrarna funderar på hur de ska kunna bemöta Vigdis i offentligheten. Hon är uppburen av det kulturella etablissemanget. Romanen "Arv och miljö" är ett verk av en erfaren författare. Texten är tät och drivande. Namnen är utbytta, men familjen känner igen sig i situationerna. Dock utan att kunna följa berättarens tankegångar. Att Vigdis varit så diffus i sina anklagelser är ett problem. Ungefär så här beskriver systern Helga saken i sin roman "Fri vilje". Så skulle det se ut om det blev rättssak:

Domaren frågar Vigdis vad saken gäller. Jag blev utsatt för sexuella övergrepp av min far när jag var barn, svarar hon. Vad gjorde han? Det vill jag inte säga. Men det måste du nog. Jag vill inte att min syster ska få sådana bilder av mig i huvudet. Men det har hon nog redan av fadern. Men jag vill inte dela mina öppna sår. Det är så skamfullt och intimt. Det måste du om du vill att vi ska kunna döma din far. Mor också. Vad menar du? Du måste döma henne också. Hon visste allt och gjorde inget. Vad var det hon visste? Jag kan inte säga det utanför det psykoanalytiska rummet. Jag har inte pratat med någon annan om det. Det gör för ont. I rätten kan vi inte döma om du inte berättar. Din far är också en människa. Han har rätt att försvara sig. Då kan det vara detsamma. Då vill jag hellre skriva en bok.

Helga ringer förläggaren till "Arv och miljö". Denna säger att hon måste tillvarata sin författares intressen.

I SVT sänds nu en dokumentärserie om Joakim Lundells bok "Monster", där han anklagar sin mor för tortyrliknande handlingar. I nästa avsnitt får vi träffa Lundells förläggare. 

Vigdis Hjort och Lundell är långtifrån de enda som med sina böcker kommit i konflikt med anhöriga. Jan Myrdal skrev om sina föräldrar i "Barndom", att de egentligen inte ville veta av honom. Systern Kaj Fölster och författarens son Janken Myrdal visar på en helt annan bild i "De hemliga breven". Där publicerar de brevväxlingen mellan Jan Myrdal och föräldrarna Gunnar och Alva. Felicia Feldt skriver i "Felicia försvann" om sin barndom i ljuset av modern Anna Wahlgren och hennes stora niobarnsfamilj. Genom "Barnaboken" hade Anna Wahlgren blivit betraktad som en expert på barnuppfostran. 

I fallen Myrdal och Wahlgren handlar det, vad jag vet, inte om några allvarliga förseelser. Men vad har en förläggare för ansvar om det kommer anklagelser om ett brott? Brottsrubriceringen förtal finns. Men när använder man den i praktiken? Jag tycker frågeställningen är intressant och angelägen.

Filmen provocerar mig (Nunnan - 25 år i kloster)

Regissören Maud Nycander gjorde 2007 guldbaggebelönade filmen "Nunnan" om unga Marta som avgav klosterlöfte i Glumslöv, Skåne. Ett kvartsekel efter inträdet får Nycander lov att i "Nunnan - 25 år i kloster" filma Marta, som blivit Maria av Bebådelsen, men bara bakom galler. I den första filmen tilläts hon följa nunnan en dag inne i klostret. Glumslöv tillhör den stränga karmelitorden, där dagarna är inrutade med mycket tystnad och bön. Klostret har två meter höga murar som bara får öppnas för läkarbesök. Anhöriga får tas emot sju dagar om året, dessa besök också med galler emellan.

Lite grann hade jag hoppats före bioföreställningen att få ta del av den frid som nunnan antas uppleva. Men frågan är om det är så mycket lugn och ro i hennes sinne. En av hennes bröder berättar att systern alltid är och varit glad. Javisst, hon ler vitt och brett mest hela tiden. Men betyder det att hon är lycklig? Förstås i den meningen att hon känner att hon hamnat på rätt plats, och det är inte lite. Men Maria av Bebådelsen berättar att hon under en ensam reträtt som varar i sju dagar hamnar i sitt djupaste mörker. Hon säger också att hon är till för att användas av Gud. Hon offrar sig för andras frälsning. 

Jag hade trott att Marta kom från en vanlig svensk familj. Så var det inte alls. Hon har åtta syskon som med henne vuxit upp i en konservativ katolsk tro med eget kapell och bundna till dagens tideböner. Konservativa katoliker betraktar de sig själva som. Jag skulle kanske hellre säga extrema. Alla barnen, utom den yngsta sonen, har fått utstå mobbning i skolan. Mobbning är inget som kan försvaras, men det medför problem att leva isolerat på en bondgård i sträng trosutövning. Den yngste, Emmanuel, slapp mobbningen, eftersom han hölls i skola hemma. Han hade inga vänner alls, berättar han.

En broder, Samuel, levde bohemiskt i Paris, men leddes tillbaka till den rätta vägen. Marta hade agerat äktenskapsmäklerska inifrån klostret. Hon säger att det var det största bönesvar hon fått. Den yngste brodern Emanuel bor i Texas, där det finns likasinnade. Sin fru hittade han på dejtingsajten Catholicmatch.com. Två hemmasystrar finns kvar på gården. En utflyttad är AI-forskare med familj i Sverige. Har jag glömt någon? Det har jag. De ska vara nio tillsammans.

Maud Nycander har gjort en film som respekterar de medverkande, trots att hon själv inte ens tror på Gud. Det ställs inga kritiska frågor. Det är ingen som ska ställas till svars heller. Men jag får lite obehagliga vibbar vid ett par tillfällen. 

Ett är när Maria av Bebådelsen och Samuel samtalar på var sin sida om gallret. Han säger att föräldrarna hade sitt projekt. Ett projekt som hela familjen kom att införlivas i, tänker jag. Samuel får inte utveckla tanken. Kanske beror det på ett klipp i filmen, men direkt efter hans ord talar nunnan om hur tillåtande föräldrarna har varit. De har inte pådyvlat barnen något särskilt yrke till exempel utan stött dem i allt. Innan dess har vi hört mamman säga att hon önskat att alla av barnen skulle bli nunnor eller präster!

Ett annat ställe som jag reagerar på är när regissören pratar med föräldrarna om sorgen efter att Marta lämnat dem och valt klosterlivet. Modern grät i flera år. När fadern säger att sorgen finns kvar bryter modern av och säger att det är annorlunda nu. Han får inte prata till punkt. 

Om klimatet - utan agitation och pekpinnar

Vad jag blev glatt överraskad i går! Högalids församling hade bjudit in Dagens Nyheters klimatredaktör Peter Alestig. Hans bok "Världen som väntar" kom 2022. Det var den han utgick ifrån i sin föreläsning. Jag går gärna på samtalen i serien Rum för livet. Jag är naturligtvis medveten om utmaningarna och riskerna med temperaturhöjningen men inte särskilt engagerad. Jag hade negativa förväntningar om agitation och pekpinnar, men Peter Alestig var en behaglig person som höll sig till kunskapen. Han trodde också att till slut skulle vi människor göra det rätta. Tillsammans med anpassningar till nya förutsättningar, som att bygga på säkra platser, skulle vi undvika en civilisationskollaps. 

Alestig har i sin bok rett ut vad som sker och som väntar i Sverige. Han visade en bild på sig, sin tvillingbror och mamman när de satt i en snödriva i Göteborg i hans barndom. Sedan har snömängderna minskat. Vasaloppet får allt oftare lita på snömaskinerna. Alestig hade talat med vd:n för Vasaloppet som hade idéer om hur man kunde hantera att det i framtiden blir allt mindre snö. En möjlighet var att köra loppet längre norrut, men då hade man lämnat traditionen att följa Gustav Vasa. Återstod då cykling eller gång i hans fotspår.

Varmare blir det också. Redan nu har Skåne blivit av med årstiden vinter. Stockholmsområdet hör till de östra delarna som kommer att få de högsta temperaturökningarna framöver och de flesta dagarna över 25 grader. Det kan tyckas skönt, men då inträffar också dagar med 30 eller 35 grader. Det kommer att drabba de sköraste, som de som bor på äldreboenden. En region uppmätte höga inomhustemperaturer som kan ha orsakat överdödlighet sommaren 2020. Men då var pandemin i full gång, så man kan inte fastställa vilka dödsfall som berodde på värmen eller hur mycket den spelade in.

Strömmar av klimatflyktingar till Europa har det talats om, men det blir inga båtlaster tror Alestig. En klimatflykting kan i stället vara någon som flyttar in till en stad eftersom skördarna slår fel. 

Han avslutar sitt föredrag med ett fint bevis på teknikens möjligheter. Tidigare var Alestig utrikeskorrespondent i Kenya. Där träffade han en familj som fått köpa en solcellslampa till reducerat pris. Barnen, som tidigare inte kunnat göra sina läxor på kvällarna, hade nu förkovrat sig. Den äldste hade börjat studera till lärare. Fadern var stenhuggare. Vilken klassresa hans barn gjorde!

Glad och stimulerad gick jag hem. Vilken tur att jag inte lyssnade till min skepticism! Nästa möte är den 16 november kl 15-17 i Högalids församlingshus. Lisa Lindström, innovatör och företagsledare, berättar om hur företagande kan vara ett sätt att förändra världen till det bättre.

Jag vill läsa om människor, inte om saker (Ellen Mattson, Konsten att försvinna)

Ellen Mattson har nu gett ut tolv romaner och är medlem av Svenska akademien. Jag har inte läst henne förut.

När jag har öppnat "Konsten att försvinna" blir jag förvirrad. Vem talar? Vem tänker? Jag gillar inte sådana krävande böcker. Vad vinner en berättelse på att vara svår? Efter 70 sidor förstår jag att det är en Miriam som vi har följt från början.

En krets av vänner brukar träffas i ateljén hos en av dem, Felix, som är konstnär. Han visar färdiga eller ofärdiga verk. Till denna speciella dag har han målat en tavla av vännerna i soffan och på karmstolar som sitter och tittar på en sådan tavla. De ser sig själva i en spegel. Mellan Miriam och hennes man sitter en rödhårig flicka som inte hör till gruppen. En av vännerna är borta och en annan, Sonja, är omgiven av en mörk skugga. 

Felix tilltag provocerar, leder till oro och uppbrott. Miriam flyttar från sin man och bosätter sig i sin hantverksateljé. Sonja försvinner. Någon annan byter yrke. Förändringar är temat. 

Miriam är tillfreds i sin ateljé. Hon iakttar små skiftningar i ljuset som förändrar tingen, hur en ny möbel påverkar stämningen i hela rummet. Romanens sidor är fulla av sådana saker, beskrivningar, adjektiv. Jag kommer att tänka på 1950-talets så kallade Nya franska roman. Där dominerar föremålen. Det är genom dem man ska lära känna personerna. Jag vill läsa om människor, inte om saker. "Konsten att försvinna" är en roman på 200 sidor som kräver samma koncentration som en dikt. Boken är inte värd det arbetet.

En helg ute vid kusten samtalar vännerna om livets mening, om vem de innerst inne är och vad som utgör en avgörande händelse. Så tillkrånglat, teoretiskt och tomt. Inga barn förekommer i handlingen. Har ingen av de medelålders vännerna fått barn? Barn som är växandets och förändringens verkliga agenter. 

Det ska handa om förvandling, men texten utstrålar en passivitet. Var finns relationerna, dynamiken mellan människorna, deras handlande?

Botvid, ett helgon för folket (Maja Hagerman, "Botvid. Den förste svensken")

 

Den 28 juli är det Botvid i almanackan. Det är ett av våra första helgon från 1100-talet. Maja Hagerman har nu gett ut boken "Botvid. Den förste svensken" tillsammans med fotografen Claes Gabrielson. 

På Botviddagen i år bjöd Svenska kyrkan och Norstedts förlag in till bokrelease i Botkyrka kyrka. Det är den kyrka som väl alla lägger märke till vänster om infarten till Stockholm på E4. Botkyrka har Botvid i sitt kommunvapen med hans kännetecken fisken och yxan. Fisken hör ihop med det under som hände när Botvid kom i konflikt med en bonde om rätten till fiskevatten. Botvid sa att det Gud och naturen ger kan delas av alla. Han flyttade sig till ett nytt ställe för att fiska och blev rikligen belönad. Yxan har en tråkigare historia. Botvid hade frigivit en träl och var på väg österut för att föra tillbaka honom till hans fränder. Då, vid ett obevakat tillfälle, stal den frigivne Botvids yxa och dödade sin befriare. Det gjorde Botvid till martyr. Intresset för boken var mycket stort. Kyrkan blev mer än fullsatt. Den Botvidbakelse som bjöds på fick delas i två delar. 

Brodern Björn lät uppföra en träkyrka till Botvids minne. När den senares helgonprocess hade påbörjats uppfördes en stenkyrka på samma plats. Botvid hade blivit begravd i Salems kyrka, dit han hörde under sin livstid, men biskoparna i Strängnäs och Uppsala lät flytta hans kvarlevor till den nya kyrkan. Ur den öppnade graven steg då en behaglig doft. Det var vanligt att sådana mirakler skrevs in i helgonlegenderna. Av Botvids legend finns bevarad en uppteckning från 1400-talet. 

Hagerman poängterar Botvids kyrkas placering vid den gamla Göta landsväg som senare blev Riksettan innan motorvägen byggdes. Vattenvägar fanns också i närheten då som nu, Mälaren och andra sjöar, dessutom en tingsplats. Kyrkan låg väl till för pilgrimsvandringar och andra möten. Botvid var uppvuxen på Hammarby gård i närheten i knutpunkten mellan hedendom och kristendom. Själv reste han till England, kom i kontakt med en präst och tog till sig tron. Modern manifesterade sin kristendom efter makens död.

Undertiteln "Den förste svensken" kan man undra över. Sveriges enande brukar ses som en lång process som avslutades i och med Gustav Vasas maktövertagande 1523. Hagerman menar att Botvids minne kom att flätas in i de händelser som följde då Sverige kom att bli ett självständigt kristet rike senare under 1100-talet. Det var den kyrkliga organisationen som först kom till stånd med ärkebiskopen Stefan som också invigde Sankt Botvids kyrka 1176. Hagerman understryker att Botvid var ett folkligt helgon. Han var den första vanliga människan som fick sin skriftliga berättelse. 

I och med reformationen föll Botvids liv och betydelse i glömska. Då blev det förbjudet att be till helgon. Han återupptäcktes av en forskare först mot slutet av 1800-talet. I Botkyrka kyrka finns inte en enda Botvidbild kvar. Dessa står att finna på andra ställen. 

Gabrielson har fotograferat altarskåp och andra föremål relaterade till Botvid som finns i kyrkor eller på museer. Boken har på insidan av pärmen också en karta över Botvids trakter med sjöar, berg och orter som finns att besöka. Så delvis kan den fungera som en guidebok.