12 januari 2022

Döden, mamma och jag


När man närmar sig 70 är det kanske inte så konstigt att man tänker på döden ibland. Hur lång tid kan jag ha kvar att leva? Mamma dog när hon var 85. Då är det bara 15 år dit. Tänk 15 år bakåt! Det är inte så längesedan. Eller? Mycket har förstås hänt under den tiden. Det är inte så att jag går och är rädd. Varför ska jag vara rädd för döden när jag är fullt frisk? Det är bara när det blir turbulens på flyget som jag blir rädd. Larvigt! Jag har flugit hundratals gånger och gör det flera gånger om året.

Kanske är det ett rent intresse för döden som det annars handlar om. Och jag vill ha lite kontroll över något som man inte kan kontrollera. Eller? Jag har just läst "Hantera döden. En handbok" av narkosläkaren Jakob Ratz Endler. Han vill nog ge oss lite möjlighet till kontroll genom att beskriva val som kan uppstå. Ibland är det anhöriga som måste bestämma saker utifrån den kunskap som läkaren ger. Ibland kan patienten själv avgöra om hen vill bli behandlad eller inte. Vill patienten genomgå en riskfylld operation för att bli av med sin smärta?

All vård ges på frivillig basis, med undantag för psykiatrisk tvångsvård, skriver Endler. I övrigt är det ett erbjudande om hjälp. Man har rätt att acceptera eller tacka nej.

Författaren använder sig i boken av patientmöten han själv varit med om. Vi får reda på hur sjukvården tar emot svårt sjuka eller skadade människor. Intensiven är en skrämmande miljö med blinkande apparater och pipande maskiner. Jag säger: Vaccinera er med tre doser så ni inte hamnar där! Han skriver också om palliativ vård.

Endler tycker att vi ska tala om döden medan vi lever. Vi ska låta våra anhöriga få veta var vi helst vill dö. Hemma, på sjukhus eller annan plats? Och hur och var vi ska begravas. Kremering eller kista? Kan vi tänka oss att donera organ om vi skulle hamna i ett sådant läge? Långt ifrån alla kan donera organ. Det är nästan alltid personer som ligger i respirator och dör av stora blödningar i hjärnan.

Vad kommer vi då att dö av? Blodproppar står för en tredjedel av dödsfallen, främst hjärtinfarkt, stroke och lungemboli. En tredjedel beror på cancer. Den sista tredjedelen är resten: självmord, demens med mera. En ovanlig dödsorsak är i dag infektionssjukdomar. Vaccin och antibiotika har spelat en avgörande roll.

Vad ska jag dö av? Om inte ett flygplan "ramlar ner" vid turbulens, vilket en flygvärdinna betygade att det inte gör. Mamma fick bröstcancer när hon var några år yngre än jag, men det var en lindrig art. Hela bröstet behövde inte tas bort, och hon behövde inte cellgifter. Det räckte med strålning och hormonbehandling. Några månader innan hon dog kom cancern tillbaka i operationsärret, men det var inte dödsorsaken. Mamma hade fått en stroke. Den ledde till att hon inte kunde stå eller gå och framför allt till att hon hade svårt att svälja. Det måste ha varit det största lidandet. Det orsakade också lunginflammationer och upprepade sjukhusvistelser. Till slut kvävdes hon av en bit mat som hon fick på Södersjukhuset. Upplivningsförsöket var förgäves. Det var inte heller etiskt med bröstkompression som kunde knäcka revbenen på en gammal och avmagrad kvinna.

Vad kan jag göra? Endler skriver att genom att ha kontroll på sitt blodtryck minskar man avsevärt risken för att drabbas av en stroke. Mamma avbröt den blodtrycksbehandling som hon fått efter en "tia" (snabbt övergående blodpropp). Som så många andra trodde hon väl att hon inte behövde tabletterna längre när blodtrycket blivit normalt. Så synd! Hon som hade en sådan livslust - även mot slutet.





22 december 2021

God Jul med Hoppets Stjärna

Hoppets Stjärna är en svensk kristen stiftelse som under 50 år har verkat jorden runt. De har sitt säte i Kärrsjö i Ångermanland. Dit har de bjudit in representanter från alla länder, där hjälpverksamheten finns.

Hoppets Stjärna bistår vid katastrofer men har också mer långsiktiga projekt som återuppbyggnad, utveckling av hälsovård och skolor Jag fick deras minnesbok "Eldsjälar" i brevlådan, eftersom jag sedan ett antal år tillbaka ger månatligt stöd till ett projekt för romer i Rumänien. 2015 öppnade Hoppets Stjärna ett resurscentrum i byn Valea Seaca, där över 400 av ortens 1 600 romer hade besökt Skandinavien för att tigga. I centrumet får barn läxhjälp och extraundervisning, ett mål mat samt tillgång till dusch och tvättmaskin. Insatser görs också för att förbättra barnens hemmiljöer och för att stödja föräldrarna i deras roll. Målet är att barnens föräldrar ska bli den sista tiggande generationen.

De senaste åren har min man och jag inte gett några personliga julklappar till varandra. Presenter kan vi ge när som helst under året. Dessutom har vi allt vi behöver för att må bra. Så varför inte dela med oss? Förra året blev det ett bidrag till Högalidskyrkans renovering. I år har jag köpt en get till en familj i Haiti. Det är en gåva som Hoppets Stjärna föreslagit. Geten ger näringsriktig mjölk, och när geten får killingar ges den första bort till en annan familj. På det viset får fler hjälp med försörjningen. På starofhope.se kan du läsa mer om levande gåvor och andra bidrag. 

Från tidningen "Dagen" fick jag också en julhälsning. Jag började med en rabatterad prenumeration. Sedan har jag fortsatt av bara farten. Det kan vara skönt att läsa artiklar i trosfrågor som inte inleds med "Själv är jag inte kristen, men"...

 I brevet från "Dagen" citeras ur Första Tessalonikerbrevet 5: Be utan uppehåll och tacka Gud i allt. Det tycker jag är bra och starka ord. Håll er till dem! Men glöm inte att vaccinera er! 


30 november 2021

Om döstädning och annan sortering

 

Margareta Magnusson debuterade när hon var över 80 med den lilla boken "Döstädning. Ingen sorglig historia". Den kom 2017, men jag lånade den på biblioteket först nu. Jag hade fått veta att författaren kommer med en ny bok i april med titeln "Levnadsråd". Då ville jag läsa hennes tidigare också.

Förlaget har fått det till att "döstädning" är en svensk företeelse, "The Gentle Art of Swedish Death Cleaning" är den engelska titeln. Kanske har ni hört talas om denna bok. Det handlar inte om att städa ett dödsbo utan om att städa så att dödsbodelägare efter dig inte ska få orimligt mycket att göra. 

Ska man verkligen hålla på med sådant? kan man fråga sig. Men alla som har tagit hand om bohag efter föräldrar eller andra anhöriga tycker nog att det har varit arbetsamt. Att bära tunga saker och att städa kan man få hjälp med, men många små beslut måste fattas. Vad ska bevaras? Vad ska slängas? Vad ska ges bort? Vem ska ha vad? Även om dödsbodelägarna är överens kan det vara svåra överväganden.

Margareta Magnusson har flyttat mycket under sitt liv och bott i olika länder. Hon har alltså stor erfarenhet av att rensa, sortera och packa. Hon ger i boken "Döstädning" goda råd om hur man kan gå igenom ett hem. Hennes tankar kan mycket väl tillämpas på annan sortering än döstädning. Man kanske flyttar på äldre dar till en mindre bostad. Eller så vill man bara ha bättre ordning hemma. Man ska inte vänta för länge med att döstäda, skriver författaren. Om man är frisk nog har man år kvar att njuta av den nya ordningen.

Jag var nyfiken på den här boken, för jag har så lätt för att slänga. Jag tycker det är roligt. Det finns förstås en risk med det, att jag ångrar mig, att jag saknat ett klädesplagg till exempel. Men det har sällan hänt. Margareta Magnusson skriver att om någon givit dig hennes bok är det nog för att du är en person som samlat på dig för mycket. Dit hör alltså inte jag. Men visst är det dags att gå igenom linneskåpet. I källarförrådet finns säkert saker som kan slängas, och i köket har vi "busskåpet" (av bus). Vår dotter trodde när hon var liten att alla hade ett busskåp. Det har de nog, men de kallar det kanske för något annat.

När man sorterar ett hem ska man inte börja med fotografierna. Det skriver författaren bestämt. Då fastnar man i minnen och i frågor om vem som är vem. Svaren försvinner med tiden. Till slut vet ingen vem människorna på bilden är. Är man angelägen om det får man aktivt föra vidare den kunskapen genom generationerna.

Läs själva för att få ta del av Margareta Magnussons knep! Boken är genomgående skriven i ett trevligt tonläge. 


21 oktober 2021

Vem är kristen?

David Thurfjell, professor i religionsvetenskap föreläste igår i Högalids kyrkosal. Det handlade om svenskarnas förhållande till religion. Jämfört med de allra flesta andra länder befinner vi oss i en exceptionell sekulär situation. Och den är ett uttryck för det moderna Sverige, det framgångsrika som lämnat religionen på historiens skräphög. Men det är tvehågset. Det är ett glapp emellan hur man agerar och hur man berättar om sitt förhållande till kyrkan och tron. Man vågar inte säga att man är kristen fast man kanske varit med i kyrkokören i många år eller går till kyrkan vid högtider, kanske gifter sig i kyrkan.

Det beror, enligt Thurfjell, på att den kristna identiteten snävats in. Det var pingstväckelsen som på 1960- och 70-talet vann tolkningsföreträdet när det gäller vem som är kristen. Den breda Svenska kyrkan har i alla tider varit lågintensiv med få gudstjänstbesökare. Huvudfåran i den svenska kristenheten har inte ett ord för vad den är. Denna språkförlust innebär också en legitimitetsförlust. Man värjer sig men har mycket på sitt hjärta, säger Joakim Kohls, präst i Högalid. När folk på middagar hör att han är präst blir många intresserade. Men under de åtta år han varit verksam i församlingen kan han räkna på den ena handens fingrar de tillfällen då ett par som ska gifta sig eller döpa sitt barn båda bekänt sig som troende kristna. 

David Thurfjell menar att Svenska kyrkan skulle kunna ha en högre svansföring. Den är en kristen form i sin egen rätt. Kyrkan ska stå för vad den är: en evangelisk-luthersk folkkyrka med "nåden allena" som sin grundläggande teologi.


17 oktober 2021

Jag blir mörkrädd


Jag har läst "Till de utsattas försvar" av advokaten Ruth Nordström. Underrubriken är "Om min match i den svenska åsiktskorridoren". Som det framgår av omslagsbilden boxas hon. Det är för att fylla på med energi. Hon åker också på retreat då och då för att varva ned. Hennes uppdrag är mycket krävande. Det gäller att kämpa för dem som kommit i kläm i svenska domstolar. 

Ruth Nordström har blivit mycket uppmärksammad för att hon 2014 åtog sig att vara ombud för en barnmorska. Ellinor Grimmark blev av med sin utlovade tjänst när hon bad att slippa vara med vid aborter. Enligt abortlagen får bara läkare göra abort, men barnmorskor kan assistera. I många länder finns en samvetsklausul, bland annat i våra grannländer Danmark och Norge. I Norge hade hon jobbat utan problem,  men nu ville hon arbeta i Sverige för att vara närmare sin familj. 

Jag tycker inte det är konstigt att en barnmorska, som utbildat sig för att hjälpa kvinnor att föda barn, kan känna obehag om hon måste närvara vid aborter. Ellinor Grimmark anförde också sin kristna tro som skäl. Men det är inte många barnmorskor det handlar om, så ingen kvinna riskerar att nekas abort på grund av att en samvetsklausul åberopas. Präster har rätt att avstå från att viga samkönade par, men som ärkebiskopen förklarat finns det inte många sådana par. Därför finns det gott om präster för dem som vill. 

Ellinor Grimmark förlorade i alla rättsliga instanser, där ärendet prövades. Den svenska regeringen och andra politiker tog avstånd från henne offentligt. Sjukvårdsministern twittrade positivt om en av domarna innan den vunnit laga kraft och fick därför kritik av KU. Mona Sahlin jämförde barnmorskan med IS-krigare med en extrem religiös hållning. Ruth Nordström och hennes klient har fått ta emot mycket hat och hot. När jag googlar för att se om någon recenserat "Till de utsattas försvar" som kom ut i september hittar jag bara en kort artikel i "Dagen". Däremot gjorde ett inlägg i "Dagens Samhälle" mig bestört. 

Tidningen riktar sig till beslutsfattare inom offentlig sektor, Där skriver en kvinnlig gynekolog att hon "kommer att fortsätta att förakta (min kurs) Grimmark, inte på grund av hennes samvete, utan för hennes envetna kamp mot kvinnors reproduktiva rättigheter". Det är fortfarande ett högt tonläge i debatten. Ruth Nordström och hennes klient har beskyllts för att ingå i en kristen global anti-abortkampanj. När Nordström hade förberett en stor konferens om trafficking vid Uppsala universitet 2014 började plötsligt alla boka av. Det var på grund av en artikel i Aftonbladet som handlade om barnmorskefallet. Till och med hovet bokade av. Drottningen som engagerar sig mycket mot trafficking och människohandel skulle ha medverkat och tagit emot ett pris. 

I boken "Till de utsattas försvar" kan vi också läsa att Ruth Nordström är ombud för flyktingar som utvisas på felaktiga grunder och andra som berövas sina rättigheter. Vi har hört talas om konvertiter till kristendomen som inte tas på allvar av migrationsdomstolarna. De utvisas till muslimska länder med risk för dödsdomar. I ett sådant fall vände sig Nordström till Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg och fick rätt. Likaså när det handlade om en kvinna som fallit offer för trafficking. Hon skulle genom Dublin-förordningen skickats tillbaka till Italien, där hennes plågoandar fanns kvar och letade efter henne.

Ruth Nordström har också inrättat en juristjour vid S:ta Clara kyrka i centrala Stockholm. Mycket av det arbete hon och hennes medarbetare gör är ideellt. Där träffar hon Stina Oscarson, en annan kvinna med integritet. Oscarson har skrivit en artikelserie om hjälpsökande människor i den långa kön. 

Elise Lindqvist står ständigt vid Ruths sida. Hon kallas "Sveriges Moder Teresa" för allt hon gjort för prostituerade och utnyttjade kvinnor, en bakgrund som Elise själv har. 

Jag blir mörkrädd flera gånger när jag läser "Till de utsattas försvar". Jag blir skrämd av okunnighet och omänsklighet vid svenska domstolar. Jag blir skrämd av pressens makt, journalisternas oförsonlighet och misstänkliggörandet av kristna. Det går inte att föra ett samtal om etiska frågor i Sverige. Människovärdet naggas också lätt i kanten. Det har vi sett under pandemin, när de äldre offrades. De anställda vid hemtjänst och äldreboenden fick till en början inte använda munskydd. När många dog menade man att de ändå skulle ha dött snart. 

5 september 2021

Söndagsmässa i Högalid - Enheten i Kristus

När jag gick upp till kyrkan gick jag förbi två män som satt på en bänk. Den ena visade den andra att han hade Tors hammare om halsen. Inte vet jag om det var av historieintresse, men som tro räcker det inte långt.

Några av prästens ord bär jag med mig särskilt i dag. Han talade om hur människosynen förändrats sedan kristendomen slog igenom brett. I romarriket var de kristna en liten minoritet, och där var de dödliga gladiatorspelen populär underhållning. Sedan dess har de barmhärtiga kristna värderingarna spritt sig över världen. Ett bärande hopp är att en liknande syn på naturen ska göra sig gällande. En mångfald av växter och djur behövs för att vår jord ska leva vidare.

Nu för tiden är det en stor del av gudstjänstbesökarna som tar nattvarden. Men det är alltid några som stannar kvar i bänkarna. Tänker de att de inte är värdiga att ta emot bröd och vin? Eller ska de bli mer säkra på sin tro? Kanske de inte alls tror utan har tagit sig in av pur nyfikenhet? 

Alla är värdiga. Prästen ger alla förlåtelsen före nattvarden. Det ingår i gudstjänsten. Man behöver inte heller ha allt klart i hjärta och huvud för att gå fram. Jag läste någonstans att om man vill bli kristen ska man agera som de kristna. Nattvarden kan vara ett sådant steg. För mig är det ett tecken på att jag är kristen. Jag har svårt att bekänna och formulera min tro ute i samhället.  Att sprida evangeliet är inte min starka sida. Men jag delar gemenskapen vid nattvardsbordet. 


27 augusti 2021

Inför kyrkovalet

I onsdags var jag på mässa i Högalids kyrksal i församlingshemmet. Kyrkan är stängd och under renovering. Äntligen var det nattvard igen. Nu gick det till så att prästen spritade sina händer och doppade oblaten i vinet. Sen fick man ta emot den. Om man ville delta i psalmsången fick man ta på sig munskydd. Varje onsdag kl 12 är det veckomässa i Högalid. Den vanliga är kl 11 på söndagen.

Snart är det kyrkoval. Jag har väl deltagit i det någon gång förut, och den här gången har jag bestämt mig för att rösta. Fem miljoner medlemmar i Svenska kyrkan är röstberättigade, alla som är över 16 år. Valdeltagandet är mycket lågt. Förra gången, 2017, var det 19 procent. Det var ändå högre än på länge, eftersom det fanns en önskan hos många att hålla Sverigedemokraterna borta.

I kyrkovalet deltar politiska partier. Men det finns nomineringsgrupper som kritiserar det upplägget. Prästen Karl-Henrik Wallerstein, som kandiderar för Frimodig kyrka, har gjort ett debattinlägg i tidningen "Dagen". Han menar att politiseringen är till skada. Biskoparna har inte rösträtt i den kyrka de ska leda. Kyrkomötet, det högst beslutande organet, har all makt. "Jesus är marginaliserad".

Egentligen är det tre val: på kandidater till  kyrkofullmäktige, till stiftsfullmäktige och till kyrkomötet. Högalids församling har i kyrkofullmäktigevalet inga kandidater som är anslutna till politiskt obundna nomineringsgrupper. Stockholms stift har emellertid det och kyrkomötet. Det handlar om Frimodig kyrka och Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK). På Svenska kyrkans webbsida kan man söka sig fram till sin församling för att se nomineringsgrupperna och namnen på kandidaterna. På röstkortet som kommer i brevlådan framgår var och när man kan rösta. Det går också att prenumerera gratis på Kyrkans Tidning fram till valet och få information den vägen.