Högalids församling. Psykologer läser Bibeln: Att bli sig själv

Högalids församling har en serie föreläsningar och samtal som förs under rubriken "Rum för livet". I höst är det tre tillfällen. Se bilden till vänster! Igår var det första. Psykologerna Camilla von Below och Karolina Isberg har en podd som de kallar "Psykologer läser Bibeln". Samtalsvärden, prästen Joakim Kohls frågade varför de valt Bibeln som utgångspunkt. De svarade att det var för att det fanns så många berättelser och möten mellan människor där. Bibeln är tidlös medan psykologin är präglad av vår tid. 

Söndagens evangelium var Matt 6:19-23. De sista meningarna lyder: "Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret." Texten skulle vara utgångspunkt för samtalet. Den sista meningen kan handla om att inte ta miste på vad som är sant. Vad är det som är ljuset? Vad är mörkret?

Ämnet att bli sig själv, att bli autentisk rörde sig dock mest inom den psykoterapeutiska sfären. Det talades om att hitta den sanna känslan, den som kunde vara dold bakom den första som kommer till en person i kris. Döljer sig kanske sorg bakom vreden? Sanningen kan ge frihet till handling, om man kan ta in verkligheten och orka se hur saker är. Från barndomen kan en person ha fått skadliga anknytningsmönster. I dialog med en terapeut eller andra kan man få insikt om att man inte behöver anstränga sig för att få kärlek. Men det är inte fritt fram att skylla ifrån sig. Med processen följer ansvar. Det kan handla om att man måste värna sig själv, men man kan inte i alla lägen hävda att så här är jag. En autentisk gnällspik blir inte uppskattad.

Hur känner man då att man är sig själv? Det kan komma i glimtar. Autenticiteten kan vara en upplevelse av fördjupad glädje, en lugn och trygg närvaro. Är det själviskt att sträva efter att bli sig själv? Nej, menade båda psykologerna. Om man har kontakt med sig själv och sina känslor, om man är grundad kan man öppna sig för gemenskap med andra människor. 

En påminnelse om pandemin (Birgitta Holmer, Om dagen. Tankar om nu och då under pandemin)

Pandemin ser vi ut att ha glömt ganska snabbt. En påminnelse får vi av Birgitta Holmer i hennes anspråkslösa bok "Om dagen". Dottern har föreslagit att Birgitta ska skriva en timma om dagen för att dokumentera den speciella tillvaro som vi alla hamnade i våren 2020. Birgitta, som är född 1935,  har också blivit änka. Det finns alltså anledning att fundera över ordet ensamhet. 

Författaren känner sig inte övergiven av den avlidne maken. Han finns närapå fysiskt i hennes närhet. Det är inget mystiskt med det, skriver hon. De hade också en fantastiskt fin sista tid tillsammans. Hon kan trivas i sin ensamhet och mår särskilt bra när hon skriver. Då känner hon att hon åstadkommit något. 

Men Birgitta har också en nära vän och granne som hon kan umgås med på balkongen. Hon har barn och barnbarn. Fast umgänget ska ske utomhus. Helst ska man inte heller åka kollektivt. Så när Birgitta framme i juni ska till sin frisör i Gamla stan beger hon sig dit med hjälp av sin rollator. Det tog en trekvart. Författaren bor i ett av Blomsterfondens hus vid Skanstull. Ännu mer imponerande är att hon gick till Odenplans läkarhus. Det blev 4,2 kilometer i varje riktning. När hon behöver handla något vinkar hon åt personalen att komma ut till henne. 

Sofias gymnastik på tv blir en ny vana för många. På gården mellan husen finns också sittgymnastik för de gamla eller "äldre äldre" som Folkhälsomyndigheten sade. Birgitta verkar inte ha några problem med restriktionerna. Sveriges frivillighållning" tycker hon är bra.

Birgitta läser mycket, både prosa och poesi, skriver också dikter själv. Hon citerar sådant som betyder mycket för henne. En omtyckt poet är finlandssvenske Claes Andersson. P O Enquist som dog i april 2020 var viktig för henne. Hon läser akademiledamoten Sara Stridsbergs roman "Kärlekens Antarktis". Den är nästan olidligt smärtsam, skriver hon, men vacker. Hon förfasar sig annars över akademiens tillstånd. Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf, "Jag vill sätta världen i rörelse", får också hennes uppmärksamhet.

Tankarna om gången tid kommer till henne spontant i drömmar eller vaket tillstånd. Där vimlar det av människor, familj, släkt och vänner. Hon delar med sig av minnen från barndomen och andra världskriget. I samband med äktenskapet och barnen antyds något mörkt utan att gestaltas närmare.

"Om dagen" är en lättillgänglig bok, skriven på en enkel men god svenska. 

Rudolf Höss, Kommendant i Auschwitz

Den prisbelönta filmen The Zone of Interest handlar om Rudolf Höss och hans familj som bor i fin villa med trädgård utanför förintelselägret Auschwitz. Familjefaderns arbete består i att administrera utrotningen av judarna. Höss egen självbiografi kom 2015 ut på svenska i en reviderad utgåva under titeln "Dödsbringaren Rudolf Höss, Jag var chef för Auschwitz". Jag hittade den på Hornstulls bibliotek.

Höss far ville att sonen skulle bli präst, men hans håg stod till soldatlivet. En särskild sorts gemenskap fann han, som egentligen var ensamvarg, bland de stridande kamraterna under första världskriget. Efter kriget kom han och hustrun att engagera sig i ett lantbruksprojekt. Men Höss var sedan 1934 medlem i SS, och när SS-chefen Heinrich Himmler ville ha med honom i lägerverksamheten tackade han ja.

Efter Dachau och Sachsenhausen fick han order om att bygga upp ett läger i Auschwitz. Han skriver om hur betungande det var att försöka hitta bra medarbetare och att rekvirera det som behövdes. Taggtråd var det till exempel svårt att få fram, så han fick stjäla det.

I sin egen framställning är Höss inte en helt okänslig person. Han undviker att närvara vid arkebuseringar och gör moraliska analyser av fångar och vakter. Efter Himmlers beslut om den "slutgiltiga lösningen" på judefrågan oroade sig Höss för hur den skulle gå till. Han blev lugnad när det visade sig att man inte behövde arkebusera den stora massan människor utan kunde använda sig av gasen Zyklon B. Den provades först på ryska krigsfångar. Han skriver att han velat försvinna av medlidande men att han var tvungen att se allt. För det var han som var ansvarig och gav order till andra. Förintelsen skulle hållas hemlig, så Höss kunde inte anförtro sig åt hustrun. Men hon såg att han inte mådde bra. 

Hur hamnade Rudolf Höss i en sådan situation? Han var fanatisk nazist. Det skriver han själv. Han var naturligtvis antisemit. Judarna var statens fiender. Och han var uppfylld av sin plikt gentemot Himmler och Führern Adolf Hitler.

Det kan uppfattas som stötande att en person som varit ansvarig för två miljoner människors död får uttrycka sina egna tankar i en bok. Därför har den ett förord av Rainer Höss som tagit starkt avstånd från sin farfar och har ett stort engagemang för mänskliga rättigheter. Det finns också ett efterord författat av den tyske historikern Martin Broszat. 

Höss fick möjlighet att göra sina nedteckningar i rannsakningsfängelset i Krakow, dit han utlämnats av britterna den 25 maj 1946. I fängelset skriver han att utrotningen av judarna var ett stort misstag. Genom denna massutrotning har tyskarna ådragit sig hela världens hat. För antisemitismens sak är heller inget vunnet, tvärtom. Judendomen har därigenom kommit sitt slutmål mycket närmare. 

Det tog tio månader innan det blev rättegång i Warszawa. Där dömdes han till döden. Rudolf Höss hängdes i Auschwitz den 16 april 1947.

Med hjärtat till vänster (Vibeke Olsson, "Medan vi ännu kan tala")

Jag tycker mycket om de romaner Vibeke Olsson skrivit om sågverksflickan Bricken och hennes uppväxt på Svartvik söder om Sundsvall. Jag har också med intresse läst hennes böcker om romartiden och andra fristående volymer. Nu ger hon ut en samling krönikor från olika tidningar och radioprogram. Texterna härrör från perioden 2011-2021. Avgörande saker har hänt sedan dess, som Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, Sveriges inträde i Nato och Hamas brutala terrorattack i Israel med påföljande förödande krig i Gaza. 

Pandemin finns dock med i Vibeke Olssons samling. Titeln relaterar till de gamla som offrades och inte kunde höja sina röster, också till äldrevården i allmänhet. Författaren delger oss att hon har sitt hjärta till vänster. Hon röstar på Vänsterpartiet. För Sverige är ett av de länder, där klyftorna ökar snabbast, skriver hon. Kristen är hon också, har varit pastor i baptistsamfund. Jesus lovar att en rättvisa ska skipas som går djupare och längre än den politiska rättvisan. Men det gör det inte mindre viktigt att kämpa här och nu, understryker hon.

Vibeke Olsson röstade nej till EU 1994 och menar att hon fått rätt i allt. Lönedumpning sker när när svenska bönder och arbetare får konkurrera med dem från fattigare länder. Jag undrar bara: Vad händer med den solidariteten? Hon sprider också fördomen att lastbilschaufförerna från kontinenten kör med slitna sommardäck på vintern. I samband med trafikkaoset på E22:an framkom att så inte var fallet. 

Konsumtionssamhället med upplevelseindustrin får sina slängar. Thailandsresenärerna ligger illa till. Jag vet inte hur många gånger Thailand nämns på boksidorna. Olsson vill förstås inte döma någon, eftersom hon är kristen. Det framhålls. Men här får hon mig med sig. Det är verkligen ett grundläggande problem att konsumtionen hela tiden måste öka för att vi inte ska bli fattigare. Om tillväxten och kakan blir mindre drabbar det dem som behöver hjälp. Alternativet är väl ett kommunistiskt samhälle, där alla är fattiga utom den politiska eliten. Sådana funderingar fick mig att rösta nej till kärnkraft 1980. Varför måste vi ha all denna energi för att tillverka en massa onödiga prylar? Nu tycker jag att frågan är betydligt mer komplicerad.

Det är ganska korta krönikor som ingår i samlingen. Författaren gör svepande kommentarer och säger själv att hon inte ger sig in i diskussioner om sakfrågor. Tidsperioden gör också att jag lite ifrågasätter betydelsen av utgivningen. Men jag är ganska säker på att Vibeke Olsson är emot Sveriges medlemskap i Nato. Det framgår i alla fall att hon är emot det värdlandsstöd som Sverige undertecknade med Nato och röstade igenom i riksdagen 2016.

Är uppståndelsen sann? (Dick Harrison, "Jesus")

Jag tycker mig känna Jesus ganska väl genom evangelierna och Svenska kyrkans tradition. Men på bokrean fick jag syn på Dick Harrisons "Jesus" och blev nyfiken på hur en historiker uppfattar honom och händelserna omkring.

Först konstaterar han att Jesus var en historisk person men att vi inte vet hur han såg ut. Bland icke-kristna skribenter kan judiske Flavius Josefus nämnas som vid första seklets slut hade en notis om "Jesus, en vis man". Denne anklagades av högt uppsatta judar. Pontius Pilatus lät döma och korsfästa honom. Men hans anhängare, de kristna, fortsatte att vörda honom. 

De huvudsakliga källorna om Jesu liv är emellertid de fyra evangelierna, Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Markus, det äldsta, skrevs någon gång mellan år 60 och 75. De tre första kallas för synoptikerna, de samsynta. Johannes, som är det yngsta evangeliet, avviker vad gäller kronologin och viktiga händelser. Vinmiraklet i Kana och återuppväckandet av Lasaros finns bara hos Johannes. Synoptikerna beskriver Jesus som en barmhärtig och fördomsfri människa, skriver Harrison. Johannes lägger stor tyngd vid hans gudomlighet.

Det finns ingen anledning att ifrågasätta Jesu dop. Jesus inledde sin verksamhet efter att Johannes döparen fängslats. I de synoptiska evangelierna kan vi läsa att Jesus stod i centrum för en gruppering i Galileen. Det fanns flera andra rörelser inom judendomen, men Jesu väckelserörelse skilde sig från dem. Han tog emot alla slags människor i sin krets: fiskare, tullindrivare, - och kvinnor. Det var inte vanligt. Han välkomnade barn, prostituerade och äktenskapsbryterskor. Han satte sig över judiska fördomar mot samarier och romare. Maria från Magdala var en kvinna som fick en viktig roll. Hon följde Jesus och lärjungarna genom Galileen, närvarade vid korsfästningen och blev den första att vittna om hans uppståndelse. Att hon skulle ha varit en prostituerad var ett påhitt av Medeltiden.

Dick Harrison resonerar kring flera händelsers historiska trovärdighet, men här tar jag bara upp det som är svårast att förstå för icke-kristna, det vill säga uppståndelsen. Han menar att en av följande fem saker skett: 

Maria från Magdala och de andra kvinnorna skulle ha tagit bort stenen framför graven, burit ut Jesu kropp och begravt den i hemlighet någon annanstans. Men då skulle Pontius Pilatus vakter inte funnits där och ingripit.

Lärjungarna själva skulle ha tagit bort kroppen. Då skulle inte heller vakterna gjort sitt arbete. Det förutsätter också att lärjungarna spelade förvånade när de uppskrämda kvinnorna uppsökte dem.

Romarna skulle ha tagit bort kroppen. Men vad skulle de haft för motiv till det?

Jesus skulle ha dödförklarats för tidigt, vaknat upp och smitit iväg till ett anonymt liv. Då skulle det heller inte funnits vakter som ingripit.

Det femte och sista är att Jesus verkligen uppstod.

Om det varit ett mysterium i en deckare skulle nog det mesta peka mot kvinnorna, skriver Harrison. De kanske hade fått vakternas hjälp att lyfta bort stenen för att smörja kroppen och sedan passat på att smussla undan den. Om vi emellertid förutsätter att vakterna gjorde sitt jobb ordentligt utan att avvika, somna eller mutas, återstår bara att Jesus uppstod från dödsriket. Sherlock Holmes skulle ha sagt att om du utesluter alla andra möjliga lösningar måste den enda som återstår, även om den förefaller osannolik, vara den sanna. 

"Samtal pågår" på Stockholms stadsbibliotek om supervalåret 2024

Igår kväll lyssnade jag på ett intressant samtal på Hornstulls bibliotek med anledning av det som kallas för supervalåret 2024, då 76 länder i världen  går till val. Moderator var journalisten Christian Catomeris. I panelen satt Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi, Åsa Persson, forskningschef vid Stockholm Environment Institute och Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi.

Ämnen  som avhandlades var demokratins ställning, klimatet och ekonomin. De val som kanske mest fångar vårt intresse här i Sverige är valen i USA och Ryssland samt valet till Europaparlamentet. 

Trump har stora chanser att  ånyo bli vald till president. Det kommer i så fall att få svåra konsekvenser, både för demokratin, Nato och klimatet. Han godkände inte resultatet vid förra valet och är misstänkt för att ha initierat stormningen av den amerikanska kongressbyggnaden 2021. Calmfors menade att Trump 2.0 skulle bli värre än den förra versionen. Trump omger sig nu med idel likasinnade som inte har någon vilja att stoppa honom. Men allvarligast enligt Calmfors är att vi med honom på presidentposten inte längre kan räkna med att bli skyddade av USA:s kärnvapenparaply. Det ökar risken för att Putin skulle använda kärnvapen. Ekonomiskt skulle Trumps tillträde leda till en ökande protektionism. Han har utlovat högre tullar, vilket är dåligt för tillväxten.

Åsa Wikforss använde sig av begreppet elektoral autokrati och gav Orbans Ungern som exempel. Ungern är ingen demokrati. Det säger alla de institut som studerat saken. Man har fria val, men den folkvalda ledaren har kontroll över pressen. Wikforss underströk vikten av kunskap. Folkbildning kan stå emot en odemokratisk utveckling i ett land. Polen har med det senaste valresultatet börjat vända en negativ utveckling. Möjligheten finns, eftersom Polen har ett starkare civilsamhälle, påpekade någon.

EU-valet kan leda till att högerpopulisterna får en 25-procentig andel av rösterna.  Det skulle kunna sända dåliga signaler till de nationella parlamenten, och klimatpolitiken riskerar att bli lidande. Åsa Persson framhöll att EU ska halvera utsläppen till 2030 (jämfört med 1990 års nivåer). Det ska alltså ske under nästa mandatperiod. Det är viktigt att Sverige jobbar mer aktivt när det gäller omställningen och inte bara förlitar sig på EU. Calmfors insköt att han var enormt besviken på politikerna. När elpriset var högt på grund av brist tävlade de om att kompensera befolkningen för det. Man ska inte subventionera prisökningar på energi, enligt Calmfors.

Vad gäller presidentvalet i Ryssland är det dystert. Det fanns visserligen en röst i publiken som tyckte att väst skulle upplysa ryska folket i stället för att kriga. Panelen såg inte den möjligheten.

Jag lär mig lite om Muhammed (Klas Grinell, Muhammed)

Det har kommit en ny bok om Muhammed. Klas Grinell kom att intressera sig för den muslimska världen när han arbetade som guide. Nu är han docent i idéhistoria med inriktning på islamisk tradition, kulturarv och filosofi. I sin bok "Muhammed" lutar han sig mot Ibn Ishaqs klassiska biografi över profeten. På slutet finns en litteraturförteckning som också innehåller andra översatta källor. 

Jag hade tidigare bläddrat lite i "Koranen", en pocketutgåva på svenska som min man fick för längesen när han var lärare i svenska för invandrare. Koranen är en samling uppenbarelser som profeten Muhammed fått. Annars känner jag mest till avarter av islam som IS ideologi och diverse sharialagar som i och för sig är vanliga i muslimska länder. Grinell går in på de avsnitt i Koranen som handlar om kvinnors kläder men finner inget om någon slöja eller att klädnaden ska svepas över hår eller ansikte. Det står att de ska noga svepa om sig sina ytterplagg och täcka barmen. 

I dag framhålls Muhammed som pedofil i islamkritiska sammanhang. Det var Muhammeds hustru Aisha som själv berättade när hon var gammal att äktenskapet med profeten fullbordades när hon var nio år. Han var då 50. Man kan hitta flera uppgifter om detta som säger emot varandra. Men att Muhammed tog sig en barnbrud är den breda tradition som gäller, enligt Grinell.

Södra Arabien, där Muhammed levde och verkade på 600-talet, var under hans tid nära knutet till den persiska imperiemakten. I Arabien bodde judar, kristna och zoroastrier. Muhammed började profetera i Mecka, men hans församling blev utsatt för förföljelse och angrepp. Han blev emellertid inbjuden av två viktiga stammar i Medina att bli deras oberoende ledare. Det skedde år 622 i vår tideräkning och blev starten på den arabiska. 

I Grinells bok får vi läsa om många krigshandlingar. Slaget i Badr mot meckanerna var muslimernas första slag. En stor del av berättelserna om Muhammed består av strider. De var viktiga för att göra Muhammed till den världshistoriska ledare han blev. Det var emellertid bara en gång som Muhammed själv dödade någon, kan vi läsa. Muhammed är islams etiska föredöme. Han är i berättelserna tålmodig, lugn, modig, rättvis, kysk och generös. 

Vid ett tillfälle anföll en judisk stam Medina. De svek därmed ett avtal, och många av dem avrättades. Att de var judar framhålls inte i de klassiska källorna. Det är först med Israel-Palestina-konflikten som antisemitismen blivit framträdande i den muslimska världen, menar Grinell.

En annan sak är att man inte kan rättfärdiga mäns våld mot kvinnor med Muhammeds exempel. Det framkommer på flera ställen i berättelserna om honom att han behandlade sina fruar vänligt och med respekt. Det var oklart hur många fruar Muhammed hade. Många tror att det var tio eller elva. Det är också oklart hur många barn han hade. Bara en dotter, Fatima, lär ha överlevt honom. 

Så småningom kunde Muhammed med en stor här erövra Mecka. Han red på sin kamel runt Kaba, gick sedan in och rensade patriarken Abrahams helgedom från gudabilder. Han ställde sig på trappan och höll en kort predikan, då han inbjöd folket att anta islam.

Ytterligare ett år senare gjorde Muhammed en ny vallfärd. Då höll han sin avskedspredikan som innehöll islams fem pelare. "Bekänn er tro till Gud, förrätta de fem bönerna, fasta under månaden ramadan och betala era allmosor utan protester. Företa vallfärden till er Herres helgedom". Den 8 juni år 632 dog Muhammed i Medina. 

Genom Klas Grinells bok om Muhammed har jag vidgat min allmänbildning något i alla fall. Jag kan förstås inte undgå att jämföra med Jesus som inte aspirerade på någon världslig makt.