Unga söker sig till kyrkan (Klara Roth om framtidens tro)

I Maria Magdalenas föreläsningsserie hade i onsdags turen kommit till Klara Roth, teol mag och prästkandidat. Hon följde den tjeckiske katoliken Tomas Haliks idéer om hur den kristna tron behöver mogna för att passa dagens människor. Han är särskilt angelägen om de tvivlande och sökande som han menar att kyrkan behöver möta på ett nytt sätt. Kyrkan är i kris, enligt Halik. Kanske Svenska kyrkan också. Klara Roth betonade att mindre än hälften av Sveriges befolkning nu är medlemmar. 

När det gäller de unga mellan 13-18 år ser det däremot lovande ut. Deras medlemsantal har fördubblats de senaste åren. Unga är i behov av vägledning, sammanhang och stöd. Kyrkan kan ta emot dem bäst genom att befria sig från institutionen och dogmerna och mera inrikta sig på upplevd andlig erfarenhet. Men den får fortsatt verka som översättare av budskapet, så det inte går förlorat i en föränderlig kultur. Ungefär så resonerar Halik. 

Vi ska inte överge tron men finna Gud igen i verklighetens ljus. Kyrkan ska få vara en mötesplats för sökare och vägleda människor i kontemplation. Hos Halik har Jungs djuppsykologi sin plats. Där hänger jag inte riktig med. Min skepsis mot teorier om det undermedvetna sätter käppar i hjulet. 

I framtidens kyrka ska man få tvivla och fråga. Men det tycker jag att man får i dag. Det är min erfarenhet från Högalids församling som jag tillhör. Det tror jag också att konfirmanderna känner. Så många som 75 stycken är de i Maria Magdalena som ansluter till nattvarden på onsdagarna.

Möten med muslimer och sverigedemokrater (Simon Sorgenfrei, "Öppna era hjärtan")

 

Simon Sorgenfrei är religionsvetare. Hans senaste bok heter "Öppna era hjärtan". Det är ett citat från Fredrik Reinfeldts tal inför valet 2014, en vädjan till svenska folket att ta emot den väntade flyktingströmmen från Syrien. Orden är också ett citat från Bibeln, där Paulus ber korinthierna att öppna sina hjärtan för honom och hans medarbetare. 

Sveriges migrationspolitik har varit ryckig. På partikongressen 1968 slog Socialdemokraterna fast att Sverige inte kunde vara ett pluralistiskt land.  Ett återvandringsbidrag infördes av regeringen Palme 1984. I Tidöavtalet efter valet 2022 återgick makthavarna till en assimilationspolitik av äldre snitt i motsats till den integrationspolitik som hade varit rådande sedan mitten av 1970-talet. 

Sorgenfreis bok är i mycket en berättelse om islam och Sverigedemokraterna. Den muslimska invandringen och Sverigedemokraterna ökade parallellt. I början av 1990-talet var invandringen stor av muslimer från Bosnien och Somalia. 2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. Efter 11 september 2001 hade fler blivit kritiska till invandringspolitiken och islam. 

En sverigedemokratisk uppfattning att muslimer är sämre integrerade än andra styrks av en nederländsk studie som Sorgenfrei tar upp. Ursprunget finns i islam som religion, kan man läsa, och främst i de fundamentalistiska tendenser som fått allt större spridning sedan 1970-talet. Dessa kan ge mindre utrymme för vilka arbeten man kan ta. Det kan handla om att avstå från hantering av fläskkött och miljöer med alkohol, att inte ta kvinnor i hand eller att bära täckande kläder som försvårar eller omöjliggör vissa yrkan. Sorgenfrei skriver emellertid att de flesta muslimer i Sverige har ett liknande förhållande till sin religion som de kristna. De går inte regelbundet i moskén eller ber sina dagliga böner. 

Hans bok bygger mycket på personliga möten, med muslimer och med sverigedemokrater. Han återvänder till tre orter som haft och har sina speciella utmaningar: Bjuv, Trollhättan och Kiruna. I de två första har industrinedläggningar skapat hög arbetslöshet samtidigt med stor invandring. I Kiruna får man jobb i gruvan men problem med fastan under ramadan. Högtiden skjuts fram för varje år och infaller ibland när solen inte går ner och fastan ska brytas. Man har fått kalla på experter utifrån för att lösa problemet. 

I "Öppna våra hjärtan" får vi en återblick av vad som hänt de senaste decennierna vad gäller den politiska islam som blev uppenbar genom revolutionen i Iran 1979. Vi påminns om terrorattentat, som ägt rum även i Sverige, och om motreaktioner som Muhammedkarikatyrer och Koranbränningar. Den delen fångar mitt intresse. 

Men i boken finns också en genomgång av otaliga riktningar inom islam, en del etniskt eller geografiskt präglade. Det blir för mycket att hålla reda på för en oinsatt läsare. Tyvärr verkar manuset inte heller blivit ordentligt genomläst. Det finns ganska många skrivfel. En del är mindre viktiga, andra allvarligare, som att vi skulle haft val 2020. Att Sorgenfrei inte kommer med någon lösning på integrationsproblemet behöver kanske inte tilläggas.

"Det är smuts som jag har rotat i. Men det är Arndts smuts." (Bo Inge Andersson, Järnår)

Bo Inge Andersson, tidigare Tysklandskorrespondent, har intresserat sig för de så kallade järnåren under Gustav IV Adolfs regeringstid. Efter mordet på Gustav III blev det mörkt och tyst i Sverige. Man fick akta på vad man skrev och vad man yttrade. Och utåt skulle det se bra ut.

Italienaren Guiseppe Acerbi hade rest i landet och utmålat läget i dystra färger med ofarbara vägar, usla värdshus och usel ledning. Då kallades Ernst Moritz Arndt, professor i svenska Pommern, in för att justera bilden. (Obs. inte teologen Johann Arndt som levde tvåhundra år tidigare.) Bo Inge Andersson ger honom en medföljare, den nitiske censorn Bergman som ska fungera som "överrock". Sådana är författaren bekant med sedan sin tid som journalist då han besökte Östtyskland. 

Bergman kände en egendomlig känsla av frihet när han och Arndt träffade "jakobiner" och andra politiskt skumma figurer. De båda resenärerna kom överens om att tiga om somligt. De delade också negativa upplevelser. Falu koppargruva gav viktiga inkomster, men arbetarna var instängda i giftiga dimmor. Här refererar Bo Inge Andersson till konstnären Piranesi. Dennes gravyr "Fantasifängelser" är kopierad i slutet av "Järnår" och får symbolisera tidens rädsla och fasor. Jag känner av en stämning som återfinns i Almqvists "Drottningens Juvelsmycke", i en scen med den grymme Reuterholm och huvudpersonen Tintomara.

Andersson citerar flitigt ur "Arndts resa genom Sverige 1804". Ibland blir citaten lite väl långa. Det är mycket karakteriserande av människor. En del har nog bara skymtat förbi, men Arndt höjer dalkarlarna till skyarna. De är urstarka men milda till sinnet. Svenskarna är ett med naturen som är romantiskt besjälad i Arndts skrift. Han blir en svenskhetens poet. Men i Tyskland tyckte man att hans bok var tråkig. Den innehöll också många torra fakta.

Författarens ord om att han har rotat i smuts, Arndts smuts, hänvisar till den senare delen av "Järnår". Tillbaka i Pommern blir Arndt förkämpe för ett rent och enat Tyskland. Han reser ut i det splittrade landet. Allt franskt och judiskt blir hans hatobjekt. Han proklamerar hat till och med. Det är hatet som ska befria Tyskland från Frankrike och judarna. "Arndt kan ses som en av vägröjarna för antisemitismen i den tidiga tyska nationalismen", skriver Bo Inge Andersson. När Hitler tog makten 1933 fick Arndt ge namn åt Greifswalds universitet. Den 1 juni 2018 gjorde universitetet sig av med hans spöke. Arndts namn ströks. Men han lever kvar som kultfigur för de tyska nynazisterna.

Bo Inge Andersson konstaterar i slutkapitlet att som författare anses Arndt på sin höjd vara medelmåttig, och som historiker ägnade han sig främst åt propaganda. Han var ordinarie professor i Greifswald bara under ett och ett halvt år. Med "Järnår" har Bo Inge Andersson i alla fall lyckats göra Arndt herostratiskt ryktbar.

 

"Vi kan vår Bibel men tror inte på dess religiösa innehåll" (Hanna Liljefors, Bibeln i svensk politisk debatt)

Igår höll Hanna Liljefors, teologie doktor och forskare, föredrag i Maria Magdalena kyrka. Hon talade om hur Bibeln används i samtida svensk politik. Bland annat återfinns den i opinionsartiklar om migration och integration. Kristna värderingar har ställts emot den numera strama politiken. Fredrik Reinfeldts slagord "Öppna era hjärtan!" i ett tal augusti 2014 är också hämtat från Bibeln. Paulus vädjar till korinthierna att öppna sina hjärtan för honom och hans medarbetare. På samma sätt vädjar Reinfeldt till svenska folket att ha tålamod med de påfrestningar som den förväntade flyktingströmmen kan medföra. I andra moraliska frågor som surrogatmödraskap, coronaepidemin och klimatet kan också Bibeln bli ett retoriskt grepp. 

Bibeln är tillsammans med svenska flaggan starka symboler för vårt land. Det framgick i debatten om koranbränningarna. Bibeln med sitt ursprung i Mellanöstern har integrerats i det svenska medvetandet. Liljefors citerar ur riksdagsprotokollet. I riksdagen är Bibeln en gemensam berättelse som kan ge extra tyngd åt påståenden. Vi kan vår Bibel men tror inte på dess religiösa innehåll, menar Liljefors. 

Muslimer ställs ibland mot kristna. Liljefors citerar ur ett debattinlägg av en sverigedemokratisk riksdagsledamot. Ledamoten beskriver Mohammed som en grym och maktlysten härskare. Islam är en dålig religion som legitimerar våld. Det blir ett argument för stängda gränser.

Hanna Liljefors hade bara en halvtimma på sig. Jag tänker mig att det finns ett stort material att utgå ifrån idag med kristna journalister och författare som ger sig in i det offentliga samtalet. Jag skulle gärna ta del av en sådan sammanställning. 

 

 

Jag har börjat gå till Maria Magdalena

Före pandemin var jag med i bibelgrupper i min hemförsamling, Högalid. Men de har tyvärr inte återuppstått. Nu har jag upptäckt ett intressant program i Maria Magdalena,  grannförsamlingen på Söder. "Tro, otro eller mittemellan" är en serie halvtimmeslånga föredrag på onsdagar kl 17.30 som avslutas med en stilla mässa.

På onsdagen i förra veckan lyssnade jag på professor Cecilia Wassén som talade om den historiska Jesus. Hon menade att sannolikt historiska var de inslag som sticker ut i berättelsen om Guds son, till exempel att lärjungen Judas förrådde honom och att Petrus förnekade honom tre gånger. Att Johannes döpte Jesus som var utan synd är också sannolikt. De andra dop som Johannes förrättade var helandedop som renade från synd. Det står också i Bibeln att Jesus fick övertyga Johannes att döpa honom. Vi får betrakta Johannes som Jesus mentor.

Mindre sannolik är Pontius Pilatus milda inställning till Jesus och att han lät folket bestämma om denne skulle få leva eller dö. Historikern Josefus, som var verksam några decennier efter Jesus, skrev att Pontius Pilatus var en grym man som genomfört en massaker på samarier. När Jesus under judarnas stora påskhögtid red in med sina följare och predikade om kungariket, Guds rike, torde Pilatus främst ha sett dem som upprorsmakare. Bland det stora antalet människor som besökte Jerusalem under påsken var det av yttersta vikt att behålla lugnet och förhindra eventuella uppror. 

Det var närapå fullt i Maria Magdalena, och när det var dags för mässa vällde det in ungdomar. Kanske var det konfirmander och andra som dröjt sig kvar i ungdomsverksamheten. Roligt att se i alla fall.

På kvinnodagen, söndagen den 8 mars, var det en större begivenhet i kyrkan. Prästen Olle Liljefors, som skrivit boken "12 mystiker" valde ut tre av dem i sitt föredrag. Hildegard av Bingen, beläget vid Rhen, levde på 1100-talet. Hon var ett universalgeni med sina breda kunskaper: diktare, kompositör, läkare, apotekare med mera. Katarina av Siena var en italiensk mystiker som var verksam på 1300-talet. Hon tillbringade dagarna i djup bön men var också en självutgivande person som vände sig till människorna. Hon gick ut på gatorna och beblandade sig med de pestsjuka. Spanska Teresa av Avila, som levde på 1500-talet, gick i kloster mot sin fars vilja. Hon skrev böcker, däribland "Fullkomlighetens värld" som räknas till den kristna mystikens mästerverk, och grundade kloster. 

De manliga mystikerna var mer filosofiska och akademiska, enligt Liljefors. De kvinnliga var dock inte obildade. De förkovrade sig i klostren. Men de visade en annan väg, hur man kunde stå emot orättvisor. 

Författaren Ylva Eggehorn var inbjuden att samtala med prästen Maria Blank om den judiska mystikern Etty Hillesum. Eggehorn har skrivit en bok om henne under titeln "Att ta ansvar för Gud". Hillesum var född i Holland 1914 och dog i Auschwitz 1943. Hon var inte  helgonlik, en ung kvinna i livet med flera erotiska erfarenheter. Hennes gudsbild var särpräglad och utmanande i en svår tid: Vi människor måste hjälpa Gud att hjälpa oss, vi måste rädda det av Gud som finns i oss. Hillesum hade haft möjlighet att fly men begav sig frivilligt till uppsamlingslägret i Westerbork. Där delade hon med sig av sin livsglädje. Hon överlät sig helt och fullt till Gud i djup tacksamhet och samhörighet med livet. Så sammanfattade Eggehorn vem Etty Hillesum var.

I onsdags fortsatte kvinnoperspektivet att sätta prägel på mötet. Docent Hanna Stenström föreläste om Bibelns kvinnosyn. Det som skildras i Gamla och Nya Testamentet är förstås patriarkala samhällen och förhållanden. Perspektivet är androcentriskt. Tio Guds bud är till exempel riktade till männen: Du skall inte ha begär till din nästas hustru, med mera. Det kvinnliga stod längre från Gud. Men kvinnor levde sin religion och andlighet i vardagen, påpekade Stenström. De bad, var med vid förlossningar och tog hand om döda. De kunde också vara aktörer inom denna patriarkala ram, särskilt i NT. I de första kristna församlingarna kunde kvinnor ha hög status. De med god ekonomi kunde stödja verksamheten. Änkor hade, liksom i vår svenska historia, mer frihet över sina tillgångar. 

Bibelns patriarkala normer och manliga gudsbild har traderats genom historien. Det vill feminister av i dag råda bot på. De hebreiska talar nu om Guds närvaro i stället för den manliga mäktiga guden. De kristna feministerna riktar in sig på den heliga visheten. Med hänvisning till kyrkorummet påpekade Stenström att Jesus helade Maria Magdalena från onda andar och att hon framledes kom att bli helig ledare för en grupp följare.

Nästa onsdag, den 18 mars, tar teologie doktor Hanna Liljefors upp ämnet "Bibeln i samtida svensk politik". Det är jag väldigt nyfiken på.

Avsnittet om PKK fångar mitt intresse (Erik Magnusson, Palmemordet)

Sveriges statsminister Olof Palme mördades för 40 år sedan, den 28 februari 1986. Utredningen är nedlagd utan resultat. Vi påminns nu genom böcker och tv-serier om de olika turerna. I sin bok "Palmemordet" gör journalisten Erik Magnusson inte samma granskning av utredningen som Hans-Gunnar Axberger gjort i "Statsministermordet". Axberger var huvudsekreterare i den statliga kommission som undersökte polis och åklagares arbete. Magnusson kommenterar ändå kort de olika spåren i sina genomgångar.

Om Christer Pettersson skriver han att denne för alltid kommer att bli omnämnd som en tänkbar, möjlig eller till och med sannolik gärningsman. Om PKK skriver han att de aldrig har friats från mordmisstankar. Magnusson noterar också att det av många betraktats som ett unikt rättsövergrepp mot en avliden person att presentera Stig Engström som en sannolik gärningsman. Denna inställning har även Axberger i sin bok.

Det som speciellt fångar mitt intresse i Erik Magnussons "Palmemordet" är avsnittet om PKK. Jag har hela tiden sedan mordet haft en DN-artikel i mitt minne som handlat om PKK och kunnat ha ett samband, men jag har aldrig funnit någon referens till den. Så får jag se att Magnusson tar upp ett inlägg i Dagens Nyheter från den 17 januari 1986, där en PKK-avhoppare varnar för att PKK skickat en mordpatrull till Sverige. 

Det har raljerats över att spaningsledaren Hans Holmér drev hypotesen så långt. Men visst fanns det mycket att gå på. Den kurdiska frihetsrörelsen var terrorklassad av två länder, Turkiet och Sverige. Palme varnades att han måste ta bort terrorstämpeln. Annars skulle Sverige ses som det kurdiska folkets fiende. Palme hade också officiellt förnedrat PKK, skriver Magnusson, genom att nio män hade belagts med kommunarrest och deras ledare Abdullah Öcalan nekats asyl i Sverige. 

PKK var redan verksamma i Sverige, där man dödat avhoppare genom att skjuta dem bakifrån. På samma sätt mördades Palme. En månad efter DN-artikeln fångar Säpo upp de första så kallade bröllopssamtalen, där bröllop skulle vara kodnamn för mord. Det fanns fyra teorier inom Säpo och spaningsledningen om hur de sista förberedelserna skulle gått till. Men en razzia mot PKK-medlemmar gav inget. PKK hade en tradition att hålla tyst om vad de visste om olika våldsdåd. De som skvallrat har straffats med döden. Problemet med PKK-spåret och alla andra spår är emellertid att det inte finns någon konkret koppling till brottsplatse, bara indiciekedjor. Inget vapen har hittats. 

PKK är numera upplöst och har gått över till att arbeta politiskt för folkets sak. Men Öcalan, finns kvar i livet i turkisk fångenskap. Han är kanske den enda person som skulle kunna kasta nytt ljus över PKK-spåret, skriver Magnusson.

Hur kunde Säpo tillåta Palme att vara utan personskydd när man kände till ovanstående? Det undrar jag. Axberger menar att svenska myndigheter inte lär sig av sina misstag. Då tänker han nog främst på hur mordet på utrikesminister Anna Lindh kunde äga rum. Hon var också utan livvakt. 

Erik Magnusson skriver att Polismyndigheten har tagit lärdom av de brister som identifierats under granskningen av utredningen. I dag tar en färdig polisorganisation kring en länskriminalchef omedelbart över vid stora mordutredningar. Polisen har också rutiner för att snabbt stoppa all tunnelbanetrafik. Ny teknik, som mobiler och övervakningskameror, har också skapat helt andra förutsättningar att kunna lösa fall som Palmemordet.

"Statsministermordet". Hans-Gunnar Axberg om en kaotisk utredning och otydliga ansvarsområden

 

Statsminister Olof Palme mördades sent på kvällen den 28 februari 1986. Morgonen efter skulle min familj och min mor åka till Dalarna på skidsemester. Min far, som var kriminalinspektör, beredde oss på att det skulle vara avspärrningar vid utfarterna från Stockholm. Men nej. 

Hans-Gunnar Axberger, professor i juridik, författare och huvudsekreterare i den statliga kommissionen om Palmeutredningen, gav 2022 ut boken "Statsministermordet". Den har nu kommit i nyutgåva efter att 40 år har gått sedan det dödliga skottet i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. I boken beskriver han det kaos som utbröt sedan polisen anlänt till platsen. Ansvarigt yttre befäl förstod inte först vem som dödats. Lisbeth Palme fick klargöra det för honom. Rutiner fanns, men de följdes inte. Eftersom gärningsmannen var okänd blev det ett spaningsmord. Men åtgärder som skulle vidtagits det första dygnet tog i vissa fall flera år att genomföra. 

President John F Kennedys baneman 1963 greps på ett tidigt stadium. Vapnet hittades kort efter skottet vid fönstret på sjätte våningen i huset där skytten befunnit sig. I det svenska fallet har inget vapen hittats. Den enda som ställts inför rätta är Christer Pettersson, men bevisstödet var inte tillräckligt. Många spår har funnits, men egentligen var de bara hypoteser om motiv som inte hade konkreta stöd på brottsplatsen. PKK-spåret var det mest framträdande. Ett annat gällde Sydafrika, ett tredje vapenhandeln.

Olof Palme var en i högsta grad aktiv internationell politiker. I hans fall skulle spaningen kunna utsträckas till hela världen. Men i USA skedde flera politikermord och attentat på 1960- och 80-talen, där gärningsmännen var ensamma män med personlighetsstörningar. En sådan gärningsmannaprofil skapades också av svenska polisen.

År 2020 lades Palmeutredningen ned med en hejdundrande presskonferens. Riksåklagaren presenterade Stig Engström, den s k "Skandiamannen", som mördaren. Men denne var avliden sedan ett decennium. Engström kunde inte ställas inför rätta och bevisningen inte prövas. Enligt Axberger var den mycket tunnare än den i Petterssons fall.

"Statsministermordet" är nära på en bladvändare, fast den är en detaljerad och kunskapsbemängd redogörelse. Trots den strängt allvarliga bakgrunden inbjuder belysningen av utredningsarbetet inte sällan författaren till humoristiska (in)vändningar.

Vid genomläsningen av de allmänhetens tips som undersöktes vidare skrattar jag så tårarna rinner. Två "finska flickor" på en Finlandsbåt hade sex år efter mordet berättat om en mystisk gestalt på Sveavägen som pratade i walkie-talkie under mordkvällen. (Det fanns inga mobiltelefoner, så det blev många walkie-talkie-tips.) En av flickorna kände igen honom, han brukade gå på ett gym och kom därför att kallas "den finske kroppsbyggaren". Han hade två korta finska namn, mindes hon. Ingen motsvarande person kunde identifieras av polisen. Men den pensionerade journalisten Olle Alsén kom att tänka på en estättad polisman som hade två korta namn, varav ett klingade finskt. Alsén begav sig till gymmet med en bild på denne. Ingen kände igen honom.

Nu tillbaka till allvaret. Hans-Gunnar Axberger återkommer till att det i den svenska statsapparaten inte alltid finns tydliga regler. Det var till exempel inte satt på pränt vem som ansvarade för personskydd i förhållande till objektets vilja. Olof Palme hade avsagt sig livvakter biokvällen. Man lär inte heller av sina misstag. Det uppdagas efter mordet på utrikesminister Anna Lindh. Varken Palme eller Lindh skulle ha mördats om de haft livvakter. Anna Lindh kampanjade för euron inför folkomröstningen 2003. Den 10 september blev hon utsatt för en knivattack på NK. Vid hennes publika möten hade det uppstått incidenter, men Säpo hade inte beviljat livvakter sedan midsommar - trots departementets begäran. Ingen har ställts till svars.