Jag har vittnat om att Jesus var med och befriade mig från ångest för tio år sen. Jag fick ett nytt liv. Men den senaste tiden har jag börjat tvivla. Jag har haft oro i kroppen och tankarna. Kanske den medicin jag fick av min läkare då har slutat verka? Är det ångesten som smyger sig på igen? Vad händer då? Blir jag inlagd på psyket för att prova ut ny medicin? Kanske man inte kan använda samma så länge som jag gjort?
Jag försöker ta mig ur det hårda greppet själv, hoppas jag kommer tillbaka, försöker göra saker som jag brukar må bra av. Det kan fungera någon dag. Så kommer något som kryper i mig igen.
Igår ringer jag superstressad en psykiatrisk mottagning. Ska jag få hjälp? Eller måste det till remiss först från vårdcentralen? Nej, jag får en tid i dag kl 10! Stressen sitter kvar under gårdagen. Men maken och jag hämtar barnbarn på skolan. Tillsammans med dem blir det roligt. Och dottern som kommer för att följa dem hem stannar en stund. Hon säger kloka saker. Min syster berättar i telefon att de ska ha bönemöte hemma hos sig. Får de be för mig? Ja, så gärna!
Jag är fortfarande stressad i kroppen men glad när jag lägger mig. Fina människor omger mig, och Jesus är med.
Jag vaknar och mår bra, promenerar till mottagningen. Men när jag sitter i väntrummet sköljer stressen eller ångesten över mig igen. Vad ska läkaren säga? Kommer han att vilja ändra på något? Snart välkomnar han in mig på ett rum tillsammans med en kvinnlig medarbetare.
Det blir ett trevligt samtal. Jag berättar om vad jag tror utlöst stressen. Vi skrattar tillsammans när jag berättar om "duktig flicka". Psykologen, eller sköterskan, säger att i vår ålder finns inga måsten. Man måste inte ens gå en promenad varje dag om man inte vill!
Jag får min dom: "Du är frisk, och din medicin fungerar." Tänk på det inför nästa helg och Domsöndagen! Det finns positiva domar. Nu är jag fri igen!
Foto: Ernst Barlach, Das Wiedersehen (Christus und Thomas) (1926)
