Sjuttio år. Kan det vara något? Ja, jag tror faktiskt att min bästa tid är nu. Det är skönt att vara pensionär, särskilt för mig som inte haft något lyckat arbetsliv. Visst har jag fått vara med om roliga och intressanta saker i egenskap av forskare i fransk litteratur. Jag har bott på Svenska kulturinstitutet i Paris, träffat kolleger och varit med på seminarier. Jag har skrivit två böcker på franska. Men jag trivdes inte som lärare på Stockholms universitet. Jag kände mig otillräcklig, och arbetet skapade mycket oro.
Efter att ha lämnat universitetet sadlade jag om till riksdagsstenograf. Riksdagen var en spännande arbetsplats, men arbetet med att skriva ut och redigera sammanträdesprotokollen blev snart ett tempoarbete. Jag slutade i förtid på egen begäran. Jag hade börjat må dåligt av stress och leda.
För tio elva år sedan var jag sjuk i ångest i två omgångar. Till slut blev jag inlagd ett par veckor för att prova ut en fungerande medicin. Jag är evigt tacksam den psykiater som lyckades med uppgiften. Han tyckte själv att det var ett under att jag blev så bra. Jag tackar också Jesus för att han hörde mina böner. Jag fick ett nytt liv.
Nu kan jag ägna mig åt det jag tycker om, att läsa och skriva, utan att tänka på inkomsten. Min man och jag har gemensamma intressen och mycket att tala om. Vi reser gärna, mest till Luxemburg förstås där sonens familj bor. Dotterns familj finns på närmare håll, bara på andra sidan Liljeholmsbron. Barnbarnen är en fantastisk gåva som vi har fått helt gratis. Vi älskar dem så mycket, alla fyra, tre pojkar och en flicka, och de tycker om oss. Vilken nåd att leva i.
Jag har min fina syster som jag träffar ganska ofta. En del släktingar har jag återknutit kontakten med tack vare sociala medier. Goda vänner i verkliga livet är vi också lyckliga att ha.
Visst känner jag mig utanför när andra pratar om sitt gamla jobb och arbetskamrater de har kontakt med. Jag har kanske gjort felaktiga val, men det är inget jag grubblar över. Jag är tacksam för den tid som är nu.
