Mammas Mjölby

Graven i Mjölby

Jag har ingen villa, inget sommarställe, inte ens en balkong. Men jag är gravrättsinnehavare. Två gravar har jag ansvar för, en i Mjölby och en på Alnön utanför Sundsvall. Några gånger om året åker jag dit, sätter blommor, pysslar om - och minns.

I graven i Mjölby vilar mina föräldrar, min mammas föräldrar och hennes bror som dog 14 år gammal. På Alnön ligger mina farföräldrar, min farmors far och hennes för tidigt döda mor och syskon.

Jag bodde själv i Mjölby tills jag var ett och ett halvt år. Men från hela min uppväxt har jag minnen därifrån och senare också. När min mormor och morfar var döda fanns min faster att hälsa på. Det var när pappa besökte henne som han träffade mamma. Hans norrländska syster hade hamnat i Östergötland med sin familj.

Mamma och pappa flyttade in i ett nybyggt hyreshus på Dackegatan. Det låg bakom mormor och morfars trädgård. När mamma skulle föda hoppade pappa över staketet för att ringa. Vi hade ingen telefon. På Folkungagatan hade syskon till min mormor gått ihop om ett hus med fyra lägenheter. När några ville flytta sålde de till familjen Printzell.

Rune Printzell ägde Mjölby karamellfabrik och hans fru Iris en barnekipering. De hade tre barn som jag lekte med när jag var på besök. En högtidsstund var på lördagen när jag fick följa med till karamellfabriken. Ransonen som vi tilldelades skulle få plats i en liten plastpåse. Men det blev ändå en del géléhallon, hallon- och lakritsbåtar och små randiga klubbor. Barnekiperingen fick jag gå mannekäng i en vår. Jag bar en grå lite utsvängd poplinkappa. Printzells var vackra och rika. Icke desto mindre dränkte sig Iris i Svartån.

En dag när jag var tre år var jag plötsligt försvunnen när mamma var ute i trädgården. Hon blev försträckt men hittade mig efter en stund gående längs Burenskiöldsvägen. Jag skulle möta morfar hade jag tänkt när han kom på cykeln från snickerifabriken. Det är en liten berättelse som jag blir glad av. Jag verkade så kavat. Ännu gladare blev jag när jag förstod att det hände sen jag fått glasögon. Den lilla försiktiga glasögonprydda Anne-Charlotte gick oförskräckt gatan fram.

Min mormor var livlig och glad trots att hon led av svagt hjärta. Hon spelade gitarr som farmor. På hennes repertoar stod främst Känner du Lotta min vän som bor i fiskaregränd, hon har en söt liten vän, kom får du dansa med den. Jag satt i kökssoffan och såg på när hon tog sin hjärtmedicin. Med oanad kraft i händerna krossade hon sönder en hård sockerbit i fyra små. De blev mina tabletter.

Mjölby, Svartån

När jag anländer med tåget tar jag gångtunneln in mot stan. Snickerifabriken där morfar arbetade låg nära järnvägen. Han var trappsnickare. Han fick vara med i ett nummer av Allt i Hemmet när han arbetade på en fin gård på landet. Då var vi stolta.

När jag fyllde fyra fick jag ett dockskåp som han gjort. När det var dags för min systers fick jag följa med och se hur det växte fram. En halvcirkelformad trappa hade det mellan våningarna, balkonger, skorsten och en avtagbar yttervägg.

Jag går förbi där karamellfabriken låg och barnekiperingen bakom Stadshuset. Nere vid Svartån finns en vattenfontän. Den lyste i olika färger på kvällen när jag var barn, i dag vet jag inte. Jag var mäkta imponerad av att vattnet kunde bli både rött, grönt och blått.

Jag äter en prisvärd lunch på en kinarestaurang. Den ligger på den plats i centrum där fru Blomérs parfymaffär fanns. Det gamla huset revs på 60-talet – förstås.

Mammas yrkesbana började när hon var 15 år i en fabrik där hon skulle sy ärmmuddar. Men hon grät och vantrivdes så morfar tog henne därifrån. I stället blev det en guldsmedsaffär. Det passade henne mycket bättre att få vistas bland vackra ting och ta emot människor. Hon var vänlig och tillmötesgående mot kunderna. Därför blev hon värvad till den lilla men välskötta parfymbutiken. Dyra krämer och fina parfymer stod i prydliga rader på hyllorna. Mamma berättade förtjust om resande som ville bjuda ut henne och om doktor Wågman som varje julafton köpte 4711 till sin sköterska.

Hon hade många positiva minnen av sin släkt. Hennes mormors och morfars hus var samlingspunkten. Där firade mamma jularna med sina kusiner som var så många som trettio. Liden var en liten röd stuga med vita knutar. I trädgården fanns krusbärsbuskar, äppelträd och en syrénberså. Inne sprakade elden i kakelugnen, och när vi gick hem vinkade gammelmormor med sin vita spetsgardin.

Vem är jag att döma? (Stefan Einhorn, Änglarnas svar)

Stefan Einhorns Änglarnas svar är en helt fantastisk liten roman som nu finns i pocket. Sju personer får i var sin berättelse bidra med sitt svar till gåtan Hanna. Hon är en ung kvinna som har överlevt förintelsen - men till vilket pris. Hon är bärare av djupa svåra hemligheter. Hennes liv i Sverige skapar nya komplicerade relationer.

Berättelserna ser ut som noveller med en poäng på slutet som ställer en ny fråga. Ett avslöjande brev spelar en roll och en stor summa pengar. Var kommer de ifrån? Ja, boken är en riktig bladvändare.

Den är inte bara spännande utan ställer också moraliska frågor på sin absoluta spets. Visst har det skrivits många böcker om andra världskriget, gettona och koncentrationslägren. Det som utspelar sig decennierna efter kriget i Änglarnas svar går tillbaka till det som hände i gettot i Łódź under judiska rådet och Chaim Rumkowskis ledning. Det är ämnet för Steve Sem-Sandbergs roman De fattiga i Łódź. Den är dock en grundlig och detaljerad undersökning som jag inte har orkat ta mig igenom. Stefan Einhorns styrka är att han finner de rätta ingångarna i skeendet och fokuserar de kritiska avgörande situationerna på individnivå.

Författarens föräldrar, Nina och Jerzy Einhorn, dyker upp på ett ställe när en av personerna söker upplysningar om Hannas försvunna syster. Har denna gripande historia en verklighetsbakgrund? Nej, den är fiktiv, säger Stefan Einhorn i en intervju som tv4 gjorde förra sommaren. Han började med att skriva en novell om en man som blev kär i familjens barnflicka. Men föräldrarnas bakgrund som överlevare finns där förstås.

En mellanbok om att skriva sig fri (Vibeke Olsson, Koltrasten i Tegnérlunden)

När jag skrivit om Vibeke Olsson på min blogg fick jag i en kommentar frågan om jag läst hennes Koltrasten i Tegnérlunden som kom 2001. Det hade jag inte. Men nu har jag gjort det.

Det är en ganska dyster bok. Två personer med dubbelnamn från 50-talet, Ing-Marie och Kjell-Åke, berättar växelvis i var sina kapitel om den kris de hamnat i efter att deras gemensamma vän Yvonne dött. De kastas tillbaka till 70-talet och allvarliga ungdomsförälskelser som slutat i övergivenhet. De har också andra sorger. Ing-Marie har förlorat alla sina biologiska band. Kjell-Åke är skild och arbetslös med en autistisk son. Deras skrivande är terapeutiskt.

Författaren har vad jag kan se saker gemensamma med Ing-Marie. Hon skriver om när den unga kvinnan blev "frälst" i Elimkyrkan dit hon följt sin väninna. Hon fick i ett mättat ögonblick, medan hon lyssnade på en latinamerikansk väckelsesång på indianharpa, erfara ett allomfattande lugn, en vetskap om att någon ville henne väl. Som pastor hamnar hon i Hälsingland, där också Vibeke Olsson har ett boställe.

Vad jag saknar är den kraft och förtröstan som finns i hjältinnorna från slavarnas Rom och sågverksungen Bricken. Kjell-Åke tänker om Yvonne att hon är en kvinna som har styrts av livet men han av idéerna. "Yvonne har aldrig svikit något projekt, för hon har aldrig haft något. Hon har älskat och hoppats, lidit och gjort motstånd, allt efter behov." Det är det livet det brukar finnas mer av hos Vibeke Olsson. Kjell-Åke och Ing-Marie söker sig i alla fall framåt mot ett ställe där det närvarande väger tyngre än det som aldrig blev av.

Jag längtar till den fjärde utlovade boken om Bricken.

Vem ger mig ett jobb? (Torild Carlsson, Äntligen måndag?)

Jag är arbetssökande. För två år sen sa jag upp mig från min tjänst som riksdagsstenograf som jag haft i nio år. Jag stod inte ut längre. Arbetsuppgifterna var enahanda, och man stångade sin panna blodig om man ville ändra på något. Före riksdagen hade jag varit verksam som lärare och forskare vid Stockholms universitet. Där var det konkurrens om lärartimmar och forskningsprojekt. Jag kände mig otillräcklig och obekväm med lärarjobbet. Eftertraktade forskarpengar lyckades jag dock få. När de var slut hade min passion för forskningen svalnat något, därav karriärbytet som blev en återvändsgränd.

På arbetsförmedlingen erbjuder Ibility sina tjänster som så kallad kompletterande aktör. Torild Carlsson som driver företaget har skrivit boken Äntligen måndag? (Langenskiöld), där han utgår från egna erfarenheter av coachning men också diskussioner med Tomas Tjajkovski och Ulf Essler som är verksamma inom samma fält.

Det är stimulerande läsning. Författarna vill inte föra fram sanningar. De vill vara pragmatiska när det gäller att hjälpa människor att hitta sitt bästa alternativ i arbetslivet, som de skriver. Texten utstrålar också respekt för individen och kreativitet. Vi ska inte fastna i att skriva likformiga ansökningsbrev, får vi veta. Att bara svara på de annonser som ligger ute leder inte heller långt. Jobben ska hittas innan andra får nys om dem. Dit kommer man via kartläggning av sina talanger och kunskaper och framför allt genom möten.

Ibility gör ett stort nummer av biologdesignern, den kvinna som hade tröttnat på administrationen på forskningsinstitutet och läste en kvällkurs i grafisk formgivning. Men arbetsgivarna ville ha formgivare med erfarenhet. Lösningen kom när hon insåg hur lyckad kombinationen var. Det fanns ett behov av biologer som kunde design. Hon blev engagerad att illustrera handböcker om fåglar och fiskar, hon har fått göra affischer om Östersjöns marina miljö och hjälpt en plantskola med en annonskampanj. Jag undrar hur många andra sådana exempel det finns i verkliga livet. Det är inget vi får reda på.

När vi söker nya vägar menar författarna att det är klokare att se var vi kan få vara oss själva snarare än att vi ska förändra oss. Vi bör ställa frågor om när vi kommit till vår rätt, när det som vi har gjort har gått riktigt bra och vad vi har tyckt vara roligt. Själv kom jag utan tvekan bäst till min rätt när jag försvarade min doktorsavhandling i litteraturvetenskap. Jag pratade om något jag själv hade arbetat fram i glädje och stod för. När jag gick i terapi för några år sen fick jag frågan när jag försjönk i något och glömde tid och rum. Då kom jag ihåg en gång när jag satt och skrev en recension i Kungliga bibliotekets kafé. Man fick säga till mig att det var stängningsdags. Det är verkligen skriva jag tycker om att göra.

För att hitta våra talanger kan vi beskriva vårt nuvarande eller senaste jobb med hjälp av tre verb. Sedan kan vi fundera på i vilka andra jobb vi kan ha nytta av dessa verb. Vi kan också ta fram vilka kunskaper vi använt oss av eller utvecklat i jobb som vi har haft. Om jag lägger ihop vad jag gjort i mina jobb som forskare, lärare och stenograf kommer jag fram till att jag har: undersökt, skrivit, tillämpat, kommunicerat, handlett, bedömt, återigen skrivit, redigerat och korrekturläst. Jag har utvecklat kunskaper i språk, pedagogik och kommunikation. Då kan jag bli journalist, författare, redaktör, utredare, bedömare, arbetsförmedlare och coach. Eller hur?

Jag söker konventionella jobb, men det känns som ett sidospår utan större utsikter. Jag kan inte konkurrera med färska erfarenheter eller rätt utbildning.

I praktiken erbjuder Ibility åtta veckors inlåsning sex timmar om dagen bara för att kartlägga mina starka sidor. Nej, tack. Då följer jag hellre deras råd i boken: att bjuda in andra att reagera på min nya identitet. Som bloggare har jag roligt, utvecklar mina talanger, marknadsför mig och samlar på mig arbetsprover. Återstår bara att få betalt.

Hur ska jag leva som kristen?

Under bibelgruppens sista sammankomst före sommaren skulle vi tala om trefaldighetstiden. Det är andra halvan av kyrkoåret. På den heliga trefaldighets dag betonas förståelsen av Gud som trefaldig, som Fader, Son och Ande. Gud är alltings arkitekt. Han är upphovet till allt. Som Jesus Kristus är han synligt verksam i världen, och som Anden är han närvarande i varje människas liv. Så förklarar Fredrik Modéus i Konturer av tro det som också kallas treenigheten.

Kyrkoåret börjar med advent. Då väntar vi på Jesus ankomst. Han föds och verkar i denna värld. På påsken korsfästs han och återuppstår från de döda. På Kristi himmelfärdsdag lämnar han sina lärjungar. På pingsten får de Anden, kraften att hålla kvar tron och budskapet.

Andra halvan av kyrkoåret handlar om efterföljelsen, att vi ska bli mer Kristuslika. Den liturgiska färgen är grön. Det är växandets färg.

Vi läste andra årgångens evangelietext - nu läses den första i kyrkorna - Matteus 28:16-20. Jesus mötte de elva lärjungarna på ett berg i Galileen. Några hyllade honom, andra tvivlade. Då sade Jesus till dem: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut."

Denna text läses alltid vid dop. Dopet är en inbjudan som vuxna eller föräldrar till ett litet barn tackar ja till. Dopet renar och ger nytt liv. Det är ett tecken, en beröring av Gud. Ingen ska vara onådd av honom. Som fisken i vattnet lever den kristna i sitt dop.

För tidigt födda barn döps med en vattendroppe på ett finger som försiktigt sticks in i kuvösen. Dop kan till och med ske utan vatten om det inte finns något att tillgå. Man kan döpas i ökensand, berättar vår samtalsledare Gunnar Lind. Vi får också veta att helkroppsdop upphörde i Svenska kyrkan, eftersom det var för kallt vintertid. I Strängnäs domkyrka finns i alla fall en dopfunt som man kan elda under. Den måste jag titta på nästa gång.

Vi kommer med våra frågor och kommentarer. Vad händer med dem som inte är döpta? Jo, Gud älskar dem också. Vad kaxig Jesus är! Var det därför som han blev dödad? Ja, de mäktiga blev avslöjade av honom. Och hur kan han ha all makt och det ändå finns ondska? Det är det eviga teodicéproblemet. Där kommer den fria viljan in: utan frihet ingen riktig kärlek.

Trefaldighetstidens söndagar har olika teman som för oss närmare centrum. De ska göra Kristus mer levande i oss. Vi kom inte in så mycket på just det som är det stora. Men vi möts i september igen.

Jag går nerför kyrkbacken med mina funderingar. Vilka uppgifter har jag egentligen som kristen? Jag ska göra gott mot mina medmänniskor, men ska jag inte också växa i min tro och sprida budskapet till andra?

För ett tag sedan fick jag ett sms från min syster, där hon skriver att jag är modig som står upp för evangeliet. Och jag som känner mig så feg! Det är nog bara på bloggen och i vår fina samtalsgrupp som jag är frimodig. Kanske blir jag stärkt om jag läser trefaldighetstexterna och går i kyrkan fast det är sommar.

Hur bra kan det vara? (Schwarzenberger-Ericsson: Mor, mamma, morsan)

Sonja Schwarzenberger och Roberth Ericsson har bett ett antal för mig kända och okända författare att skriva om sina mammor. Den första redaktören uppmanar dem i inledningen till Mor, mamma, morsan (Forum)  att inte väja för mörkret, att inte förneka mödrarna rätten att skildras i sin helhet. Även det smärtsamma eller småaktiga bör finnas med. Det kan tyckas grymt, men när jag själv skrev en text om min mamma, som hittills är opublicerad, var det en kärlekshandling att visa att de sprickor som hon själv var så rädd för kunde gjutas igen med ordet och skapa en hel människa.

Jag kan känna igen saker i berättelserna, fast de ibland har utgångspunkter som är svårare än mina. Kristian Lundbergs schizofrena mor skriver brev till myndigheter där hon söker upprättelse. Hon säger till sin son att en dag kommer han att förstå, en dag kommer han att se. Min egen mamma, fast frisk, utstrålade att hon hade något viktigt att förmedla. Om hon skulle få tala till punkt skulle vi förstå. Men hon kom aldrig till punkt. Och om vi var oense om något var det ett "missförstånd".

Mari Jungstedts bidrag har titeln "Jag ska måla hela världen, lilla mamma" efter en sång av Anita Hegerland. Det står att den är från 1970, och då var jag 18 år. Ändå har jag ett känslomässigt minne av den. Under hela sin barndom ville Mari vara sin mamma till lags. Hon ville göra henne glad, skänka henne inre ro och tillfredsställelse, skriver hon. Min mamma var ofta översvallande glad. Men var hon lycklig? Det var hon nog ibland - mot en mörk botten. Jag har antecknat en dröm, från en svår period då hon gav mig förtroenden: Sommarvinden leker i mammas rågblonda hår. Hennes ansikte är friskt och brunbränt. "Nu är jag pigg och glad. Mina krafter har kommit tilllbaka."

Aase Berg skriver om tryggheten i att ha en mor som man kan bråka med. Det har jag aldrig kunnat. Min mamma var alldeles för skör. Men pappa klarade det! Fäderna är i flera av berättelserna frånvarande. Martina Montelius skriver i alla fall positivt om den skrämda - vi mot dem, symbiotiska, galna och humoristiska tillvaron med sin mamma Kristina Lugn.

Några av bidragen är mer litterära än de andra. Jag fattar sympati för Jonas Bruns framställning. Han är ödmjuk inför sitt objekt. Han skriver realistiskt men med sinne för de rätta detaljerna. Han slutar dock ganska så känslosamt: Stanna hos mig så länge du kan.

Jonas är bara några år äldre än mina barn. Då vänder perspektivet, och jag själv blir mamman. Jag kommer att tänka på vad mina barn skulle skriva. Sånt ska jag inte fundera över, men sentimentalt skulle det nog inte bli. Det ligger inte för dem. Gott så.

Den andre redaktören skriver i sista kapitlet att det är mamma man ropar på i dödens väntrum eller som ung man i skyttegraven. Hans egen är hans kompass och ledstjärna i mörkret. Det är en intressant och tidvis gripande bok. Vid det laget får jag ändå nog av de betydelsefulla mödrarna. Roberth Ericsson har inte lytt sin medredaktörs uppmaning. Eller kanske allt kan vara så bra?