18 juni 2012

En mellanbok om att skriva sig fri (Vibeke Olsson, Koltrasten i Tegnérlunden)

När jag skrivit om Vibeke Olsson på min blogg fick jag i en kommentar frågan om jag läst hennes Koltrasten i Tegnérlunden som kom 2001. Det hade jag inte. Men nu har jag gjort det.

Det är en ganska dyster bok. Två personer med dubbelnamn från 50-talet, Ing-Marie och Kjell-Åke, berättar växelvis i var sina kapitel om den kris de hamnat i efter att deras gemensamma vän Yvonne dött. De kastas tillbaka till 70-talet och allvarliga ungdomsförälskelser som slutat i övergivenhet. De har också andra sorger. Ing-Marie har förlorat alla sina biologiska band. Kjell-Åke är skild och arbetslös med en autistisk son. Deras skrivande är terapeutiskt.

Författaren har vad jag kan se saker gemensamma med Ing-Marie. Hon skriver om när den unga kvinnan blev "frälst" i Elimkyrkan dit hon följt sin väninna. Hon fick i ett mättat ögonblick, medan hon lyssnade på en latinamerikansk väckelsesång på indianharpa, erfara ett allomfattande lugn, en vetskap om att någon ville henne väl. Som pastor hamnar hon i Hälsingland, där också Vibeke Olsson har ett boställe.

Vad jag saknar är den kraft och förtröstan som finns i hjältinnorna från slavarnas Rom och sågverksungen Bricken. Kjell-Åke tänker om Yvonne att hon är en kvinna som har styrts av livet men han av idéerna. "Yvonne har aldrig svikit något projekt, för hon har aldrig haft något. Hon har älskat och hoppats, lidit och gjort motstånd, allt efter behov." Det är det livet det brukar finnas mer av hos Vibeke Olsson. Kjell-Åke och Ing-Marie söker sig i alla fall framåt mot ett ställe där det närvarande väger tyngre än det som aldrig blev av.

Jag längtar till den fjärde utlovade boken om Bricken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar