God Jul och Gott Nytt År!

Nu vill jag önska mina läsare riktigt fina helger. Det blir nog för många en annorlunda jul, men den blir förhoppningsvis inte dålig för det. 

Jag och min make har haft det oförskämt bra även under pandemin. Det är vi tacksamma för. Vi har umgåtts med symptomfria barn och barnbarn och träffat vänner utomhus med promenad och fika. Jul och nyår ska vi fira med sonens familj i Luxemburg. Lilla julafton blir det med dotterns familj på Liljeholmen.

De senaste dagarna har vi dock levt nära döden. Min fina svärmor gick bort i lunginflammation på Södersjukhuset den 15 december. Dagarna innan vakade min make och hans bror vid hennes sida. Hon blev 95 år gammal. Igår var vi på begravningsbyrån. 

Mina tankar går tillbaka till min mammas död för snart tio år sen. Hon dog också på Södersjukhuset. Min syster och jag var där i omgångar men inte precis i dödsögonblicket. Alla har sin egen död. Min mammas och min svärmors var inte lika. Svärmor låg över fyra dygn okontaktbar utan att reagera på någonting. Mamma var vaken men båda hade syrgas. Jag hade med mig en liten bönbok som vi läste ur. Jag minns särskilt att vi sjöng psalmen som är uppslagen på bilden, "Jesus för världen givit sitt liv". 

Klimatet, sakkunskap och hopp

I morgon skulle vi ha träffats sista gången för terminen, samtalsgruppen om klimatet i Högalidskyrkan. Men coronarestriktioner hänvisade oss till enskild läsning. Nu har jag läst sista kapitlet i "Ett biskopsbrev om klimatet" som är författat av Sveriges biskopar.

Rubriken är "Vad gör vi nu? Vägar framåt". Återigen understryks att de som drabbas först av klimatförändringarna är de som bidragit minst till att skapa dem. Det är de fattiga länderna. Orättvisan är påtaglig, och konkurrensen om begränsade resurser som jordbruksmark och vatten skapar nya konflikter. De rika måste stödja de som har det sämre och hjälpa dem med omställningen. Det bistånd vi ger nu till utvecklingsländerna för att förhindra fattigdom och förtryck måste fortgå vid sidan om den nya utmaningen.

Som individer kan vi förändra vårt konsumtionsmönster.  Men vi måste också uppmuntra våra ledare att vara offensiva.

Religiösa aktörer kan bidra med viktiga perspektiv, står det i biskopsbrevet. "Det handlar om en djupgående existentiell förståelse av vad det är att vara människa på jorden, av ett etiskt förhållningssätt till skapelsen, av vad som är ett gott liv samt om en förmåga att omfamna längre tidsperspektiv." Svenska kyrkan har också ansvar som ägare och förvaltare av mark, byggnader och kapital.

Med biskopsbrevet vill man visa att det finns vägar framåt som förenar sakkunskap med hopp. Avsikten är att frigöra den goda handlingskraften både individuellt och kollektivt.

Klimatet och vår relation till skapelsen

Nu har det gått nästan två veckor. Samtalsgruppen om klimatet skulle ha träffats i morgon, men nu är det som det är med coronan. Jag får läsa själv i "Ett biskopsbrev om klimatet", ett kapitel varje gång. Detta handlar om jorden, hoppet och framtiden.

Nu blir det mer teoretiskt, tycker jag. Men jag plockar ut några delar som talar till oss. 

Skapelseberättelsen bjuder in oss människor att härska över djuren och att bruka och vårda naturen. Att Gud skapat människan till sin avbild kan göra att vi sätter oss på höga hästar. Den positionen bör vi överge till förmån för en relation med skapelsen och Gud. Vårt uppdrag är att vara goda förvaltare.

Vi kristna är hoppets folk. Kristus har uppstått från döden och sprängt alla gränser. Framtiden är en stor möjlighet.

Friheten att börja om på nytt tillhör också den kristna tron. Det finns förlåtelse och försoning. Och det finns en möjlighet till återställelse av det som Gud skapat.