18 december 2022

Tack och förlåt!


Om några dagar är vi framme vid vintersolståndet. Solen stiger högre och högre upp på himlen. Jag tycker om årstidernas växlingar, njuter av vackra vinterdagar men ser också fram emot vår och sommar.

Jag önskar er alla fina helgdagar - som ni vill ha dem.  I stimmig samvaro med olika åldrar eller i lugn och ro. 

Jag tackar för allt fint jag fått vara med om under året. Men jag får också säga förlåt. I ett tidigare blogginlägg avslöjade jag att jag hade ett svagt syndamedvetande. Nu har jag bättre förstått vad synd är. Det kan handla om skevheter i umgänget, som att lägga sig i på felaktiga grunder eller föra vidare ouppklarade missförstånd. Ta ett steg tillbaka! Kommunicera och kompromissa! Det är råd jag ger till mig själv. 

3 december 2022

Mina bästa streamingtips (Netflix och SVT Play)

Som bekant pågår fotbolls-VM för fullt. Medan maken tittar på matcher letar jag upp intressanta tv-serier på datorn. Netflix hade jag lämnat. Nu var det dags att öppna abonnemanget igen för femte säsongen av "The Crown". Jag såg alla avsnitt på några få dagar. De var bra, tycker jag. Kanske var Dianas poser lite överdrivna, men det var fina scener mellan drottning Elizabeth och maken prins Philip. Det fanns en sorg över att de glidit ifrån varandra i äktenskapet. De hade olika karaktärer och olika intressen. Men drottningen hade också hindrat andra från att bli lyckliga. Särskilt hade detta drabbat hennes syster Margaret. 

Norska filmen "Troll" ligger högt upp på Netflix topplista. Först trodde jag att det var en serie och tänkte att jag skulle ge den en chans. Ett bergatroll som kommer till liv och protesterar mot människornas intrång är väl inte den typ av handling som jag brukar söka efter. Men jag blev fast och såg klart fast det var en långfilm. 

Visst har det drag av King Kong-skräck, det jättelika trollet som trampar ned det som kommer i dess väg. Men filmen har en lyckad inramning av nordisk folktro och norsk kultur. När trollet skapar en jordbävning i Dovrefjell blir militären och regeringen i Oslo inkallad. Den kvinnliga paleontologen Nora som gräver efter dinosauriefossil engageras som expert för att reda ut vilket fenomen som kan ligga bakom händelsen. Hennes far får också lämna sitt bidrag till undersökningen fastän han framstår som mer än lovligt galen. Själv anser han sig ha särskild kunskap om troll och andra sagoväsen.

Inga konventionella vapen rår på trollet. Nora och några medhjälpare sätter sig upp emot krigsmakten och söker andra vägar att stoppa förödelsen. Vad kan skrämma troll? Vad får dem att försvinna? Handlingen ansluter till temat att människans inverkan på naturen straffar sig. I Dovre spränger man för en ny tågtunnel. I filmen finns också referenser till Henrik Ibsen, hans pjäs "Gengångare" och trollen som spricker i solen. Bakgrundsmusiken är hämtad från Edvard Griegs "I Bergakungens sal", en tonsättning av Ibsens "Peer Gynt". "Troll" är en snygg skräckfilm, tycker jag. 

SVT Play brukar jag annars hålla mig till. Där finns mycket av god kvalitet, också bland serierna. Nu senast har jag sett de brittiska "Inkräktaren" och "Den farliga leken". "Inkräktaren" handlar om en man som dödat en inbrottstjuv i sitt hem i Cornwall. Han bygger tillsammans med hustrun och en kvarbliven gäst upp en historia om självförsvar. Polisen misstänker inget annat, men de inblandades lögner får efterhand värre och värre konsekvenser. Spänningen upprätthålls. Finns det onda människor? I slutet får frågan ett jakande svar i en intelligent replikväxling.

"Den farliga leken" blir jag rejält tagen av. Rättspsykiatrikern Emma inleder en undersökning av Connie, en kvinna som begått ett fruktansvärt brott. Connie drar emellertid på ett märkligt sätt in doktorn i deras samtal. Hon anar att även Emma har en sorg och en skuld i sitt förflutna. "Den farliga leken" spelar upp scener ur de båda kvinnornas liv. Connie har blivit sviken av sina närmaste och felbehandlad av den läkare som skulle bota hennes ångest. Det är detta som leder till Connies fasansfulla handlande. Emma å sin sida har kämpat på ensam med förlossningsdepression och sömnlöshet. Serien vill säga att vi ska se och stödja våra medmänniskor och inte lämna dem ensamma. Hur viktigt det är blir skrämmande tydligt i "Den farliga leken".

24 november 2022

En ny teori om kausalitet (Ulf Jonsson, Gud och andra orsaker)

 

Jesuiterna är en katolsk orden. Medlemmarna som ska bli präster får en längre utbildning än inom andra ordnar. De studerar filosofi i två år och teologi i fyra. På detta följer vanligtvis doktorandstudier. Ulf Jonsson är jesuitpater och professor i religionsfilosofi. Han har nu kommit ut med en bok som är intellektuellt krävande. Jag är disputerad i litteraturvetenskap men har varken studerat filosofi eller teologi. Ändå vill jag försöka teckna ned några rader om vad jag fått ut av läsningen.

Titeln på boken "Gud och andra orsaker" implicerar att Gud kan ingripa i sin skapelse. Författaren vill koppla den synen till dispositionalismen, en ny teori om kausalitet som utformats inom filosofin de senaste decennierna.

Dispositionalismen ifrågasätter etablerade idéer om naturlagar och våra möjligheter att göra säkra förutsägelser. Orsaker ger i stället upphov till sina verkningar med olika grader av sannolikhet. Centralt i de dispositionalistiska teorierna är att saker och ting är kausalt verksamma, eftersom de är utrustade med specifika kapaciteter (dispositioner) eller krafter. Dessa kan emellertid förbli dolda för oss. Bräckligt glas går sönder om man tappar det, men om man inte tappar det är gå-i-kras-möjligheten icke-manifesterad. Dispositionalismen lyfter också fram att kausalitet kan ha både aktiva och passiva aspekter. Ett vedträd kan värma upp luften omkring sig, men det kan också självt värmas upp.

Under upplysningen arbetade naturvetenskapen med deterministiska naturlagar. En orsak ger alltid upphov till samma verkan. Inom teologin infördes begreppet deism. Man menade att Gud skapat världen som ett mekaniskt urverk och inte längre ingrep i skeendet. 

Den medeltida tänkaren Thomas av Aquino hade en annan förståelse av kausalitet som stämmer bättre med dispositionalismens. Enligt Thomas kan Gud handla i världen genom att använda sig av såväl deterministiska som indeterministiska skapade orsaker. Guds kausala verkande är inte heller något som hindrar människans fria vilja att verka. Människor kan handla på olika sätt av fri vilja, även om Gud är den yttersta orsaken till förekomsten av mänsklig fri vilja.

Hur kan man då med dispositionalismens hjälp se på mirakler? Upplysningsfilosofen David Hume definierade mirakler som brott mot naturlagarna. Man ansåg också vid den tiden att mirakler var det enda möjliga sättet för Gud att handla i världen. Det finns ingen allmänt accepterad definition av mirakel. Thomas av Aquino menade att det fanns olika typer av mirakler. En del var osannolika slumpmässiga sammanträffanden, andra var verkningar av naturliga sekundärorsaker. Gud utrustar dessa sekundärorsaker med ytterligare kausala krafter utöver deras egna verkningar. Gud är också den enda orsak som  kan förorsaka någonting utan inblandning av skapade sekundärorsaker. Gud kan skapa ting ur ingenting (ex nihilo).

Dispositionalismens avvisande av determinismen har, enligt Ulf Jonsson, placerat Guds handlande i världen i en mer gynnsam kontext än den som rådde under upplysningen. De former av den nya teorin som förkastar en intentional kausalitet fungerar dock inte tillsammans med huvudfåran av den kristna förståelsen om Guds medvetna avsikter med världen.

Ulf Jonssons bok "Gud och andra orsaker" riktar sig främst till professionella religionsvetare och teologer. Han vill göra dem uppmärksamma på att det finns bättre sätt att förstå kausalitet än de som användes under upplysningen och som levt kvar långt in i vår egen tid.

Jag är, som sagt, inte verksam inom dessa forskningsfält. Att jag var nyfiken på "Gud och andra orsaker" berodde nog mer på att jag utifrån en ny teori ville se praktiska exempel på Guds handlande. Ulf Jonsson stannar kvar i abstraktionerna men av förståeliga skäl. Han vill öppna vägen för en ny forskning utifrån nya perspektiv. Jag får se fram emot de avhandlingar som blir resultatet av det.

24 oktober 2022

Kristendomen och högmodet (C.S. Lewis, Kan man vara kristen?)

Någon som jag läste hänvisade till C.S. Lewis bok "Kan man vara kristen?" Så jag lånade den på biblioteket. Jag tyckte titeln var intressant. Men ganska snart förstod jag att Lewis, som väl mest är känd för "Berättelsen om Narnia", var en djupsinnig teolog. Han levde 1898-1963 och vänder sig inte med några lättköpta meningar till vår samtids tvekande kristna.

Jag känner mig inte manad just nu att läsa en så avancerad framställning som denna, där Lewis analyserar grundläggande element i kristendomen. Men jag hinner bli störd i mitt sinne innan jag slår igen boken.

Lewis skriver om den stora synden som är högmodet. (I texten översätts engelskans pride med högfärd, men i Svenska kyrkan talar man om högmod.) En gång i en studiecirkel i Högalids församling berättade jag att jag hade dåligt syndamedvetande. När man under gudstjänsten tyst ska bekänna sina synder kommer jag inte på något. Jag tänker att Gud vet. Då säger en medlem i gruppen att det finns något som heter högmod.

C.S. Lewis skriver att kristendomen manar människor till ånger och utlovar dem förlåtelse. Den kristna tron har, såvitt han kan se, ingenting att säga till dem som inte ångrar något och som inte har någon känsla av att behöva förlåtelse. Hur ska det gå för mig? Har jag inte rätt att kalla mig kristen?


 

20 oktober 2022

Om gängen (Diamant Salihu, Tills alla dör)

I den nya regeringens Tidöavtal finns höga ambitioner att få ned brottsligheten. Det gängrelaterade våldet har nått rekordnivåer. I avtalet finns många förslag som ska prövas om de går att omsätta i verkligheten. Rättssäkerheten måste beaktas. Anonyma vittnen, visitationszoner och hårdare straff har tillämpats av grannländer. Det är exempel på åtgärder som man vill genomföra.

Mot slutet av boken "Tills alla dör" skriver journalisten Diamant Salihu om en omtalad rättegång i Köpenhamn. Fem unga svenskar stod 2020 åtalade för ett dubbelmord i Danmark. Domarna blev hårda. Tre av männen fick livstid. Två av dem som var 17 år vid brottstillfället fick 20 års fängelse. Vid förhandling i dansk motsvarighet till hovrätten ändrades påföljden för de yngre till 16 år. I Sverige skulle de ha fått fyra års sluten ungdomsvård på ett av statens ungdomshem, enligt advokaterna. Den danska åklagaren menar att man inte kan förvänta sig att bli behandlad som ett barn när man begår vuxenkriminalitet. Åklagaren säger vidare till författaren att "rätten har skickat en tydlig signal till alla utländska gäng om att man kan räkna med ett hårt straff om man tar sina konflikter till Danmark".

Vad ligger då bakom den svenska utvecklingen? Segregationen är en grundläggande orsak. Gängen rör sig i socialt utsatta områden. Salihu följer personer och händelser på Järvafältet, i Tensta och Rinkeby. Majoriteten förefaller vara somaliska unga män. De tillhör vare sig det etablerade svenska samhället eller de äldre landsmännens klankultur. 

De har ofta många syskon och bor trångt. Inte sällan lever de med en ensamstående mor. Fäderna är frånvarande. Vårdnadshavaren har tappat kontrollen, pojkarna misslyckas i skolan, de lever med machoideal och vill bli respekterade. För flickorna går det bättre. De utbildar sig. 

Redan som mycket unga kan pojkarna få uppdrag, som till exempel att stå och vakta vid ett rån, och får därmed lättförtjänta pengar. Narkotika är förstås en viktig inkomstkälla för de äldre. I boken läser jag om en ung man som gått i skola med svenska barn och skaffat sig kontakter på Östermalm. Han tjänar storkovan.

Rädslan är stor i dessa miljöer. De inblandade ungdomarna bär skottsäkra västar. När våldspiralen väl satts i gång på grund av en konflikt uppstår hämnden. Det är den som dödar. Men när Salihu pratar med en person som har kunskap om ett visst mord säger denne att offret varken var en person som stod på fel sida eller att det var skulder inblandade. "Det är en sjukt barnslig anledning."

Rädslan sprider sig utanför gängen. Ingen vågar vittna. Invånarna är rädda för att tala med polisen eller en journalist. De är rädda att andra ser eller hör, rädda att bli uppfattade som tjallare. 

En kvinnlig polis, själv invandrad, påpekar att förstås inte alla somalier är problem. Men hon menar att man måste göra något åt den utbredda fattigdomen, ge stöd i föräldrarollen och att det är viktigt att socialtjänsten ingriper tidigare. 

Nu är läget riktigt dystert. Hur länge ska det hålla på? frågar Salihu en ung man. Tills alla dör, blir svaret. 

Jag hoppas att regeringens initiativ leder till en förändring. Men innan det blir bättre är det stor risk att det blir sämre. Gängen kommer inte att uppskatta den nya spelplanen.

17 september 2022

Två artiklar om människovärdet

I den katolska tidskriften "Signum" kan vi ta del av moraliska diskussioner. I septembernumret har jag uppmärksammat två sådana som handlar om fosterdiagnostik respektive dödshjälp. Christoffer Wedebrand tar i sin artikel "Liv värda att leva - synen på samhällets minsta minoriteter" upp frågan om foster som aborteras på grund av kromosomförändringar som Downs syndrom. Socialstyrelsen för inte längre statistik över hur många aborter som görs av den anledningen, detta som en följd av EU:s dataskyddsförordning. Men det går att räkna ut att år 2018 föddes en tredjedel så många barn med Downs syndrom som hade kunnat förväntas. 

Svenska Downföreningen ifrågasätter om människor med en extra kromosom kan betecknas som sjuka eller skadade. "Den extra kromosomen orsakar varken smärta eller lidande och är förenlig med liv", skriver man. Wedebrand menar att 30-talets arvshygien finns kvar i 1974 års abortlag som fortfarande gäller. Han nämner ordval i propositionen som "missbildningar", "kromosomskada", "avvikande" och "skadade" barn. Den dominerande formen av fosterdiagnostiken i Sverige inriktas just mot Downs syndrom. Det finns med som ett synnerligt skäl till sen abort.

Nu som förr klassar vi somliga människor som icke-önskvärda, skriver artikelförfattaren. Människor med Downs syndrom är inte sjuka eller skadade. De är som de är och verkar vara nöjda med det. Ändå utgör de en krympande skara för att vi andra vill ha det så. "För den som låter tillvaron kretsa kring värdsliga statusprojekt som karriär, hög inkomst eller akademiska meriter kan ett liv med lägre intellektuell förmåga än genomsnittet te sig innehållslöst."

Jenny Lindberg är författare till artikeln "Att föra döden tillbaka till livet - om döden i vårt samhälle". Hon skriver att dödshjälp och assisterat döende i grund och botten är en moralisk fråga. Det räcker inte med att det finns ett demokratiskt stöd för att dödshjälp ska erbjudas. En utredning bör svara på frågan om dödshjälp är rätt eller fel ur ett etiskt perspektiv. 

De vanligaste argumenten emot är att dödshjälp är en oönskad förändring av läkarrollen. Det finns också en risk att man stigmatiserar patienter med kronisk obotlig sjukdom eller med funktionsnedsättning. Den som ber om dödshjälp kan vara pressad till det. Det är svårt att avgöra beslutsförmågan. Man befarar också att att det kan bli ett sätt att spara pengar för samhället och sjukvården. Det skulle vara bättre att satsa på utveckling av den palliativa vården, menar många. 

Men det har visat sig att det inte så mycket är smärta eller ångest som utgör grunden för patientens önskan om dödshjälp. Det handlar snarare om en känsla av förlust av värdighet och oberoende. Detta är en del av själva döendet som palliativ vård inte råder bot på. Jenny Lindberg menar att vi behöver motverka att självbestämmande, självständighet och oberoende ses som överordnade värden i alla livets faser.  Skapar det verkligen trygghet och tillförsikt? frågar hon. Orsakar det inte i stället ett främlingskap inför andra människor?


28 augusti 2022

Samlingar inför hösten

NU har regnet kommit även till Stockholm och ostkusten. Efter det blir det höst med svalare väder. Regnet mot rutan skapar en skön stämning i hörnet av mitt lilla bibliotek, där jag sitter och skriver. Jag tycker det är härligt på sommaren, men jag tycker också om hösten. Alltsedan jag började skolan har jag levt i terminer. Jag studerade i många år på universitet och undervisade där. De senaste åren har det blivit samtalsgrupper och bibelstudier i Högalids församling.

Bokhöstarna är också något att se fram emot. Jag recenserar regelbundet i litteraturmagazinet.se och har varit på Bokmässan i Göteborg några gånger i slutet av september. Det är en trevlig tillställning. Där har jag kunnat träffa de andra skribenterna som är utspridda över landet.

Vi har haft pandemi, men nu har livet lättats upp för många. I torsdags var jag på Norstedts förlag med pressträff och mingel. Ett antal utvalda författare presenterade sina böcker. Efteråt fick jag glädjen att prata med Therese Bohman, en av mina favoriter. Hennes nya roman "Andromeda" kommer jag att recensera den 12 september. Det var också roligt att träffa kulturjournalister från radio och tidningar.

I onsdags presenterade Verbal förlag sin höstutgivning i samarbete med nya Hornstulls bokhandel och Hornstulls bibliotek. Särskilt intressant tyckte jag Beata Hanssons och Vesna Prekopic bok var, "Papporna, sönerna och våldet". Jag har bloggat om den på litteraturmagazinet. Det är en reportagebok. Författarna har intervjuat fäder som berättar om sitt liv, där våld spelat en avgörande roll. Hansson och Prekopic kommer inte med förslag på lösning av gängkriminaliteten, men männen i boken vill förmedla hur de lyckats skapa sig ett bättre liv.

Det blev också en mycket fin höstupptakt i kyrkan. Söndagsmässan var välbesökt. En diakon och en präst skulle avtackas. Det var förstås vemodigt för dem som känt dem väl. Men det ledde till att smörgåsen efteråt följdes av tårta Jag mötte flera bekanta från olika sammanhang, både från jympan och bibelgrupper. Jag brukar inte stanna på kyrkkaffet. Måhända blir det en ny vana. Men att jag gjorde det i dag berodde på att det skulle bli föreläsning efteråt. Tove-Junia Helminen förde oss med varsam hand genom sin teologie kandidatuppsats "Som en blixt från klar himmel". En litterär analys av Lukas 10, 17-24. Det bibelstudiet samlade också många. Det gav en bra känsla och en förhoppning om intressant bibelläsning i höst tillsammans med andra. Ännu finns ingen sådan grupp upptagen på församlingens kalendarium, så jag uppmuntrade till det.


10 juli 2022

Högalids utomhuskyrka

På sommaren brukar det inte vara mer än 20 personer på gudstjänsterna i Högalidskyrkan. Nu är den under renovering, och jag saknar kyrkorummet. Kyrksalen i Församlingshemmet kan aldrig bli samma sak som den stora katedralliknande kyrkan. Men så har Högalid en stor tillgång: utomhuskyrkan som ligger i trädgården för helande och växt. 

I dag samlades mer än 20 personer för mässa ute. Och när det blir fullt på de bänkar som finns blir det en helt annan känsla än i en närapå tom kyrka. Jag tror inte att trädgården och utomhuskyrkan har så mycket att göra med renoveringen. Den platsen i naturen kommer säkert att användas även efter att kyrkan blivit klar nästa sommar.

Jag har glädjen att bo på gatan nedanför kyrkan. Det finns flera trappor upp dit. Den väg jag tog i dag leder fram mot den mur som finns bakom dopfunten på bilden. Jag tänkte som jag gjort förut gå på muren och sen ta mig nerför en annan trappa. Men en skylt varnade. Muren är ett altare nu! Och det fanns nya trappsteg att använda.

När gudstjänsten skulle börja hördes lite svagt Maria Magdalenas klockringning. I stället för att vi skulle ha en egen ringning rådde prästen oss till tystnad och att lyssna på ljuden omkring oss. Jag hörde vindens sus i träden och, som utlovat, ett Brommaflygplan. En fågel kvittrade norrut, och trafiken på gatorna nedanför hördes en aning. Strax innan vi började skuttade en ekorre iväg på altarmuren.

Det blev en fin mässa i Högalidsparken. Dagens tema var också viktigt: att inte döma. Den berömda texten handlar om att Jesus säger att den som är utan skuld ska kasta första stenen. Man har ställt en äktenskapsbryterska framför honom. Då lomar fariséerna och de övriga bort. Och själv dömer inte Jesus. Han säger åt kvinnan att gå och att inte synda mer. Predikan inledde Joakim Kohls med att säga att han var bra på att döma. Han dömde hela tiden! 

28 juni 2022

Om teologisk dekonstruktion

Daniel Braw har översatt A J Swoboda, "Bortom tvivlet". Swoboda, som är amerikan, är pastor och professor i teologi. Han är, med sina egna ord, teologiskt konservativ och karismatisk kristen. Jag tillhör själv Svenska kyrkan, men den har ingen motsvarighet i USA. Swobodas trostillhörighet överför jag till de svenska frikyrkorna. 

Han skriver att många i hans generation präglats av de  renhetskulturer som rådde inom kyrkan på 1990-talet och det tidiga 2000-talet. Det gällde bland annat sex som skulle sparas till äktenskapet. Kunde man inte motsvara det kravet eller andra uppstod skuldkänslor. Det kunde leda till att man formulerade om sin tro så den inte skulle bli så krävande. Swoboda tar upp att många ungdomar som kom till universitetet började ifrågasätta det de hade med sig hemifrån. 

Författaren använder begreppet dekonstruktion på många ställen. Själv är jag allergisk emot det sedan jag var tvungen att bekanta mig med de postmoderna teorierna inom litteraturvetenskapen. Teologisk dekonstruktion är att ta isär tidigare accepterade trossatser. Men alla kristna trosuppfattningar är inte lika viktiga. Dock ska vare sig uppståndelsen, jungfrufödseln, Treenigheten eller Bibelns centrala ställning omformas av varje ny generation. Vi ska heller aldrig glömma att det är Jesus som är centrum. Att utveckla en ny tro som stämmer överens med våra begär i dag kallar Swoboda och hans kyrka för heresi. Som synonym till kätteri låter det hårt i mina öron. Men villolära kan det också betyda. 

Kanske vi måste gå igenom en dekonstruktion, men vi får inte stanna kvar där för länge. Då kan vi bli cyniska och bittra och helt förlora tron, varnar Swoboda. Unga som hamnar i troskris behöver ha äldre, stabila personer som lyssnar på dem och ger dem odelad uppmärksamhet. De behöver någon som följer dem i deras utveckling. 

Martin Luthers protestantism var en dekonstruktion. Jesus själv dekonstruerade i Bergspredikan religiösa tolkningar som dominerade under hans tid. Men för att hjälpa oss att inte hamna för långt från sanningen lär Swoboda oss att urskilja den. Där ligger han tryggt nära Bibeln. 

15 juni 2022

Om konspirationsteorier

 

Redan när jag fick Folkuniversitetets program i höstas anmälde jag mig till en föreläsning om konspirationsteorier som skulle hållas den 14 juni. Igår var det dags. Mitt intresse uppstod under pandemin och särskilt när det handlade om vaccinet. Jag tyckte att det var en plikt både mot samhället och en själv att ta de sprutor som erbjöds. Därför reagerade jag om någon var skeptisk och till exempel sa att det var läkemedelsindustrin som hade skumma avsikter.

Leg. psykolog Agnes Mellstrand tog upp hur man skulle bemöta sådana personer. Man skulle inte bara säga emot utan vara lyhörd och försöka förstå vilken funktion konspirationsteorin hade för den människan. Hon menade att rädsla och oro spelade roll. Men jag insköt att ilska nog också var en viktig komponent, och det höll hon med om. Någon som blivit illa behandlad och känt sig utsatt eller utanför hade nog lättare att välja ett alternativt synsätt. 

Föreläsarens utgångspunkt var den kliniska, det vill säga hennes möten med människor som led av psykisk ohälsa eller grupper som hade svårt att samarbeta. Hon var alltså inte forskare. 

Konspirationsteorier ökar i kris, och psykologiska faktorer kan spela in för dem som ansluter sig. Man kan ha ett speciellt sätt att uppfatta sin omvärld, lösa problem och ta in information. Det kan också handla om olika personligheter. Vissa har paranoida drag. Annat är tankesystem eller trosformer som man omfattar. Att vara skeptisk mot vetenskap är centralt. 

Vad gäller trosformer så nämndes sekter, till exempel den i Knutby. Men om någon hade påstått att kristendomen var en konspirationsteori skulle jag slagit bakut. En vän till mig tycker att marxismen är en konspirationsteori. Det kan jag inte heller hålla med om.

Agnes Hellstrand refererade till politiken i länder som Ungern och Polen samt till Rysslands krig i Ukraina. Där ställde jag mig frågande. Handlar inte det om ideologier? Putin har under pandemin isolerat sig och formulerat tankar om att Ryssland är hotat av det dekadenta väst. Ryssland måste helt enkelt kämpa mot Antikrist. Tillsammans med uppfattningen att Ukraina blivit nazistiskt skulle man kanske kunna säga att det är en konspirationsteori. Men en del menar också att Putin har en ideologi. Den skulle då bestå av något slags nationalism, en storrysk imperiedröm. Men avgränsningen av konspirationsteorier mot religion, ideologier och andra tankesystem hörde egentligen inte till föreläsarens uppgift.

För tips på litteratur och lyssning, zooma in bilden ovan!


6 maj 2022

Vad betyder korset? (Joseph Sverker, Undrar om Gud)

 

Teologen Joseph Sverker har skrivit boken "Undrar om Gud - en bok för nyfikna". Främst riktar han sig till barn och ungdomar i åldern 10-15 år. I mycket utgår han just från frågor som är ställda av den åldersgruppen. De sammanfaller ändå rätt naturligt med det som alla undrar över. Vad betyder det att Jesus dog på korset? Hur hänger evolutionsläran ihop med Guds skapande? Är allt i Bibeln sant? Jag trodde att i en bok till en sådan målgrupp skulle allt bli enkelt och avskalat. Men där hade jag för stora förhoppningar.

Genast reagerar jag på layouten. Den är plottrig. Titel och kapitelrubriker har tagit plats i tankemoln. Skriften är av olika färg, blå, röd och grön förutom den vanliga svarta texten. Barnens frågor är i röd skrivstil. Bibelord och författarens egna berättelser läser vi mot bakgrund av färgade rutor. Joseph Sverker använder precis som Jesus liknelser som pedagogiska hjälpmedel. Han kan ta till dålig mobiltäckning, uppdrag i dataspel eller Harry Potter för att belysa teologiska problem. 

Förutom detta förekommer diverse illustrationer och linjerade sidor att skriva egna funderingar på. Kanske gör det boken mer inbjudande och interaktiv. Det blir en övningsbok, och det är väl inget fel på det. Men jag tänker att måhända även barnen vill ha det enklare, klarare och mindre ordrikt.

Ett sista kort kapitel har rubriken "Fördjupning". Det stämmer illa med innehållet som är saker som behandlats utförligt tidigare, som varför Jesus dog eller hur vetenskapen och Bibeln hör ihop.

Joseph Sverker går dock helhjärtat in för att svara på de frågor som ställs. "Finns Gud?" Den frågan är mer lik frågan "Vill du vara med?" skriver han. Där känner jag igen mig. Varför tacka nej till ett så fint erbjudande? Om vi vill tro får vi försöka lära känna Gud, och det enklaste är genom Jesus och Bibeln. Jesus är den bästa människan och den som har perfekt kontakt med Gud. Att umgås med kristna är också viktigt. Det har jag saknat under pandemin. Den gemenskapen vill jag återuppta.

Nu bär jag varje dag mitt konfirmationskors runt halsen. Under många år låg det i en låda. För mig betyder korset pånyttfödelse. Jag ropade till Gud och han gav mig ett nytt liv, där jag blev mer mig själv. Till hjälp tog han en läkare. Joseph Sverker skriver att man både kan förklara saker med vetenskap och med Gud. Den heliga Anden låter oss veta när Gud gör något även när det kan förklaras på ett naturligt sätt.

Så korset och pånyttfödelsen i livet är för mig något känt. Svårare har jag att helt ta in varför Jesus dog för oss. Ändå är det den viktigaste händelsen för kristna. Joseph Sverker skriver att nästan alla kristna är överens om att Jesus död "lagade kontakten mellan Gud och människan". Jesus tog på sig synden som det innebär att vara skild från Gud. Och det gjorde han av kärlek. 

Författaren skriver emellertid också att man har försökt svara på frågan om Jesus död och uppståndelse i tvåtusen år. Jag som trodde att det var klart för alla kristna utom mig!

Nu ser ni, trots de inledande invändningarna, att jag som vuxen blivit engagerad av en bok som skrivits för barn och unga. Jag skulle kunna tillfoga frågor till en ny bok för äldre som ännu inte är fullt upplysta.


20 april 2022

Ernst Barlach och kriget

Ernst Barlach är en av mina favoritskulptörer. För några år sedan besökte jag, tillsammans med tyska vänner, hans museum i Güstrow, där han varit verksam. Jag blev tagen av Barlachs antikrigsverk och fina statyer av Jesus och hans lärjungar.

När jag och maken hamnade i Güstrow igen på väg hem från Luxemburg hann vi precis in i domen innan den stängde. Katedralen själv är av fin tysk tegelstensgotik men där hänger också en märklig staty av Barlach, Der Schwebende, Den svävande. Den har en speciell historia.

Barlach hade samröre med expressionismen och blev av nazisterna ansedd som utövare av "Entartete Kunst", urartad konst. Der Schwebende togs ned och förstördes. Efter kriget har den gjutits på nytt efter originalformen och återfått sin ursprungliga plats i domen. Barlach var som många andra en entusiastisk patriot i inledningen av första världskriget men kom ut ur det som pacifist. På en sten under Der Schwebende finns inristade krigets årtal. Barlach har uttryckt hur han under kriget upplevde tiden stillastående. Den kunde inte kopplas ihop med något jordiskt. Den svävade.

Der Schwebende bär Käthe Kollwitz ansiktsdrag. Hon var en samtida konstnär och vän till Ernst Barlach. I Käthe-Kollwitz-Museum i Berlin finns starka antikrigsstatyer med mor och barn-motiv. 

25 mars 2022

Putin och Gud


Sedan Vladimir Putin tillträdde som president har han varit den rysk-ortodoxa kyrkans man i Kreml. Han står nära Kirill, patriarken i Moskva. Putins mor lät döpa honom hemligt under kommunisttiden, men det är svårt att säga något om hans personliga förhållande till Gud. Däremot förefaller det orättfärdiga och brutala kriget i Ukraina ingå i en religiös plan. Det heliga Ryssland kämpar mot Antikrist i gestalt av västvärldens dekadens. Det är sådana tankar som omfattas av den ryska eliten.

Gud, hjälp det ukrainska folket! Jag vill ropa, men det är inte lätt att be nu. Ondskan verkar tydligt, och då infinner sig det eviga teodicéproblemet. Hur kan Gud vara både fullkomligt god och allsmäktig när det finns ondska och lidande? Ibland besvaras frågan med den fria vilja som människan fått.

En vinkling finns hos den nederländska författaren och mystikern Etty Hillesum som dog i Auschwitz. Dagböcker av hennes hand finns bevarade. Hon levde redan före lägret i visshet om att hennes folk, judarna, var utsatta för utplåning. "De är ute efter att krossa oss fullständigt." Förintelsen har sin särställning, men de orden skulle kunna uttalas av Ukrainas folk i dag. 

Hillesum talar till Gud och säger att "ingen är i deras klor som är i din famn". "Men en sak har blivit alltmer klar för mig: att Du inte kan hjälpa oss, att vi måste hjälpa Dig för att hjälpa oss, att vi måste hjälpa Dig för att hjälpa oss själva. Och att det är det enda vi klarar av dessa dagar och att det är det enda som egentligen betyder något: att vi bevarar en liten bit av Dig, Gud, i oss själva."

Jag såg ett tv-inslag om en mor som flytt från Ukraina med sina barn. Deras första bostad i Sverige var en husvagn. Där hade hon ställt upp en ikon. Hon hade förtröstan.


19 februari 2022

Från Livets Ord till Katolska kyrkan

Den 9 mars 2014 konverterade Ulf Ekman och hans hustru Birgitta till katolicismen efter många år av ledande positioner i den pingstkarismatiska församlingen Livets Ord i Uppsala.
 Det väckte stor uppmärksamhet både inom kyrkliga kretsar och i medierna. I "Den stora upptäckten, Vår väg till Katolska kyrkan" berättar de båda om vad som ledde dem till det avgörande beslutet.

I första delen av boken vimlar det av människor. Paret gör många resor och slår sig ned på olika platser. I Jerusalem bor de i tre år och får kontakt med många olika trosriktningar. De nämner ett stort antal personer som varit viktiga för deras utveckling. 

De läser mycket båda två, teologisk litteratur och hagiografier. Birgitta blir fascinerad av sin namne Heliga Birgitta. 

I mitten av "Den stora upptäckten" finns ett centralt kapitel av Ulf, där han utkristalliserar viktiga linjer för sin vidare upptäcktsfärd. Han och Birgitta kom sommaren 2005 tillbaka till Uppsala och Livets Ord efter tiden i Jerusalem. På Livets Ord började Ulf undervisa om den kristna trons historia och utveckling. Förutom att han ville fördjupa sin personliga tro ville han nå en djupare förståelse av dogmerna. Han inriktade sig på tre begrepp: historicitet, autenticitet och auktoritet.

Väckelsekristendomen distanserar sig från äldre kyrkor. Ulf såg inte längre den vägen framkomlig. Den ledde bara till mer elitism och sekterism. Där saknas också en förståelse av sakramenten och liturgin som man ser som mekaniska formaliteter. Ulf ökade antalet nattvardsgångar på Livets Ord och skapade en mer ordnad form kring nattvarden. Den skulle accentuera betydelsen av Kristus verkliga närvaro i brödet och vinet. Han kände att han måste bejaka denna historiska tro för att vara trovärdig som kristen. Han kunde inte bara gå förbi Matteus 26:26-28, där Jesus själv säger att nattvardens bröd och vin är hans kropp och blod. 

Mot det autentiska i den katolska tron, sundheten, äktheten, enkelheten och noggrannheten, ställer Ulf diverse manifestationer i den moderna kristna världen. "Enskilda predikanter äkte runt eller framträdde på kristen tv med de mest otroliga anspråk. En del av dem verkade kommersialisera synen på väckelse och andligt liv."

När det gäller auktoritet funderar Ulf kring vad som är en äkta herdetjänst. "Kunde verkligen vem som helst träda fram och bara med hänvisning till att ´Gud talat till honom´ göra anspråk på att vara en ledare, pastor, evangelist eller profet?" Katolska kyrkans syn på läroämbetet blev för honom en sund motvikt mot en individualistisk och godtycklig bibeltolkning. 

Livets Ord bedrev en omfattande mission, bland annat i före detta Sovjetunionen. Där startades ett stort antal små, oberoende församlingar. Dessa växte snabbt på grund av den karismatiska förkunnelsen och det andliga liv som förmedlades. Efter några år uppstod dock problem. Vem avgjorde vilka som skulle få bli pastorer? Vem bestämde läroinnehållet? Vem hade rätt att handha disciplinärenden?

Ju mer Ulf reflekterade över dessa frågor desto mer insåg han att Katolska kyrkan hade genomtänkta svar och inte bara det. Den var svaret, skriver han. Han kände sig mer och mer manad att närma sig "Moderkyrkan".

Jag fortsätter att läsa med intresse.






12 januari 2022

Döden, mamma och jag


När man närmar sig 70 är det kanske inte så konstigt att man tänker på döden ibland. Hur lång tid kan jag ha kvar att leva? Mamma dog när hon var 85. Då är det bara 15 år dit. Tänk 15 år bakåt! Det är inte så längesedan. Eller? Mycket har förstås hänt under den tiden. Det är inte så att jag går och är rädd. Varför ska jag vara rädd för döden när jag är fullt frisk? Det är bara när det blir turbulens på flyget som jag blir rädd. Larvigt! Jag har flugit hundratals gånger och gör det flera gånger om året.

Kanske är det ett rent intresse för döden som det annars handlar om. Och jag vill ha lite kontroll över något som man inte kan kontrollera. Eller? Jag har just läst "Hantera döden. En handbok" av narkosläkaren Jakob Ratz Endler. Han vill nog ge oss lite möjlighet till kontroll genom att beskriva val som kan uppstå. Ibland är det anhöriga som måste bestämma saker utifrån den kunskap som läkaren ger. Ibland kan patienten själv avgöra om hen vill bli behandlad eller inte. Vill patienten genomgå en riskfylld operation för att bli av med sin smärta?

All vård ges på frivillig basis, med undantag för psykiatrisk tvångsvård, skriver Endler. I övrigt är det ett erbjudande om hjälp. Man har rätt att acceptera eller tacka nej.

Författaren använder sig i boken av patientmöten han själv varit med om. Vi får reda på hur sjukvården tar emot svårt sjuka eller skadade människor. Intensiven är en skrämmande miljö med blinkande apparater och pipande maskiner. Jag säger: Vaccinera er med tre doser så ni inte hamnar där! Han skriver också om palliativ vård.

Endler tycker att vi ska tala om döden medan vi lever. Vi ska låta våra anhöriga få veta var vi helst vill dö. Hemma, på sjukhus eller annan plats? Och hur och var vi ska begravas. Kremering eller kista? Kan vi tänka oss att donera organ om vi skulle hamna i ett sådant läge? Långt ifrån alla kan donera organ. Det är nästan alltid personer som ligger i respirator och dör av stora blödningar i hjärnan.

Vad kommer vi då att dö av? Blodproppar står för en tredjedel av dödsfallen, främst hjärtinfarkt, stroke och lungemboli. En tredjedel beror på cancer. Den sista tredjedelen är resten: självmord, demens med mera. En ovanlig dödsorsak är i dag infektionssjukdomar. Vaccin och antibiotika har spelat en avgörande roll.

Vad ska jag dö av? Om inte ett flygplan "ramlar ner" vid turbulens, vilket en flygvärdinna betygade att det inte gör. Mamma fick bröstcancer när hon var några år yngre än jag, men det var en lindrig art. Hela bröstet behövde inte tas bort, och hon behövde inte cellgifter. Det räckte med strålning och hormonbehandling. Några månader innan hon dog kom cancern tillbaka i operationsärret, men det var inte dödsorsaken. Mamma hade fått en stroke. Den ledde till att hon inte kunde stå eller gå och framför allt till att hon hade svårt att svälja. Det måste ha varit det största lidandet. Det orsakade också lunginflammationer och upprepade sjukhusvistelser. Till slut kvävdes hon av en bit mat som hon fick på Södersjukhuset. Upplivningsförsöket var förgäves. Det var inte heller etiskt med bröstkompression som kunde knäcka revbenen på en gammal och avmagrad kvinna.

Vad kan jag göra? Endler skriver att genom att ha kontroll på sitt blodtryck minskar man avsevärt risken för att drabbas av en stroke. Mamma avbröt den blodtrycksbehandling som hon fått efter en "tia" (snabbt övergående blodpropp). Som så många andra trodde hon väl att hon inte behövde tabletterna längre när blodtrycket blivit normalt. Så synd! Hon som hade en sådan livslust - även mot slutet.