Kristendomen och högmodet (C.S. Lewis, Kan man vara kristen?)

Någon som jag läste hänvisade till C.S. Lewis bok "Kan man vara kristen?" Så jag lånade den på biblioteket. Jag tyckte titeln var intressant. Men ganska snart förstod jag att Lewis, som väl mest är känd för "Berättelsen om Narnia", var en djupsinnig teolog. Han levde 1898-1963 och vänder sig inte med några lättköpta meningar till vår samtids tvekande kristna.

Jag känner mig inte manad just nu att läsa en så avancerad framställning som denna, där Lewis analyserar grundläggande element i kristendomen. Men jag hinner bli störd i mitt sinne innan jag slår igen boken.

Lewis skriver om den stora synden som är högmodet. (I texten översätts engelskans pride med högfärd, men i Svenska kyrkan talar man om högmod.) En gång i en studiecirkel i Högalids församling berättade jag att jag hade dåligt syndamedvetande. När man under gudstjänsten tyst ska bekänna sina synder kommer jag inte på något. Jag tänker att Gud vet. Då säger en medlem i gruppen att det finns något som heter högmod.

C.S. Lewis skriver att kristendomen manar människor till ånger och utlovar dem förlåtelse. Den kristna tron har, såvitt han kan se, ingenting att säga till dem som inte ångrar något och som inte har någon känsla av att behöva förlåtelse. Hur ska det gå för mig? Har jag inte rätt att kalla mig kristen?