23 december 2015

God Jul och Gott Nytt År 2016!

Nu är det dags att önska mina läsare God Jul! Jag har precis kommit tillbaka från ett jympapass, det första på en månad. Det gick bra. Nu verkar den långvariga dagisförkylningen ha gett med sig. Det är något som man får ta när man är mormor. Allt annat är bara fantastiskt roligt.

Lille D har börjat prata, och han har gett mig ett nytt namn: Bibbi. Jag tror att det är för att jag lekt med honom vid pianot och sagt pipip vid de höga tonerna. Det är som när man frågar ett barn: Vad säger hunden? Jo, vovov. Mormor säger bibbi. I morgon ska han fira sin andra jul. Han blir säkert glad över Brio-rälsen. Han älskar att leka med tågbanan som finns i Polarn och Pyret-butiken.

När som helst ska jag bli farmor också! Vi väntar besked från Luxemburg. Må Gud och mänskliga krafter stå förstföderskan bi i hennes hårda arbete och vaka över barnet!

Här på bloggen har jag följt bibelgruppens arbete i år. Särskilt uppskattade jag när vi målade våra egna Iota-kors. Det var en mycket värdefull meditation för mig. Korset sitter inramat på väggen här hemma i mitt bibliotek. Där har jag lagt in och lämnat mina smärtor och tillkortakommanden.

Några filmer har jag skrivit om, också om en utställning och en resa. Mot slutet av året har jag kommit att ägna mig åt lite teologiskt läsande och tänkande. Jag har börjat intressera mig för ett mer lättbegripligt och moderniserat gudsbegrepp som ändå behåller kristendomens kärna. Det kommer jag nog att fortsätta med in på det nya året, vid sidan av den mer traditionella läsningen i bibelgruppen.

Jag önskar er fina och festliga helgdagar med en fartig låt från jympan: All my people med Sasha Lopez.

3 december 2015

Vad gör vi i bibelgruppen?

Bibelgruppen fick inte smaka de här lussekatterna igår. Jag är förkyld och kunde inte sköta mitt åtagande med fikat. Det kanske blir i januari i stället som jag tar fram dem ur frysen.

Jag har varit borta tre gånger den här terminen på grund egen eller annans sjukdom. Vår samtalsledare har också ställt in någon gång. Dessutom har gruppen krympt. Ett par stycken kan visst inte komma på grund av allvarlig sjukdom. Det har tittat in nya ibland, men de har inte kommit tillbaka. Som flest var vi femton vid en sammankomst för något år sedan. Nu sist var vi åtta.

Vi har läst Bibeln kors och tvärs. Att vår präst är så bra på judarnas tro och historia har varit en stor tillgång, speciellt när vi läst Gamla testamentet. Vi har också fått höra mycket om kopterna i Egypten som Högalidskyrkan har nära kontakt med. Ett inslag som avbröt vårt bibelläsande var när vi målade koptiska Iotakors. Det var mycket värdefullt för mig. När jag tänker på något som inte har gått så bra i mitt liv har jag tröst i att jag lagt in det i Iotakorset. Korset får bära det. Det hänger inramat på väggen här bredvid mig.

En deltagare har fört fram önskemål om mer personliga samtal i gruppen. Vad är det att vara kristen? Hur ska jag leva som kristen? Det är något jag själv har stött, men det verkar inte ha slagit an hos de övriga.

Man kan också läsa Bibeln mer personligt, mer ignatianskt som jag skrivit om här på bloggen. Man kan fråga sig: Hur talar detta textställe till mig?

Min kamrat i gruppen tampas med sitt gudsbegrepp. Han är uppväxt i frikyrklig miljö men har lämnat barndomens tro bakom sig. Han är naturvetenskapligt lagd och vill ha bevis. Men det kan man ju inte få. Han har berättat för mig att han har fått flera bönesvar. Då tycker jag att han inte ska ifrågasätta sina egna upplevelser utan införliva dem och låta dem stärka hans gudstro. Och du måste ta språnget som Kierkegaard talade om! sade jag till honom.

Det är nästan lite komiskt. Har jag blivit själasörjare som själv ofta upplever min tro som ljummen? Men då är jag väl i samma läge som min vän. Jag förminskar mina egna upplevelser och ställningstaganden.

Vår samtalsledare är stark i tron. Han älskar Gud mycket. Det är fint, han är en förebild. Men vid våra bibelgruppsträffar stannar det han ger oss i uttolkningen av textställena. Ett viktigt undantag var då vi målade Iotakorsen och talade om vad vi lade in i dem. Då berättade han om egna svårigheter och sin hållning till dem.

För att dryfta det teologiska och existentiella har jag och min kamrat i bibelläsningen inlett ett samtal med en annan präst i församlingen, vilket jag har återgett här på bloggen. Vi ska träffas igen i januari. Det har kommit att handla om det så kallade nya kristna paradigmet, om hur vår moderna världsbild kan få ett genomslag i tron. Det gör den inte sämre, bara mer lättillgänglig, mer i samklang med förnuftet. Men mysteriet och det stora språnget ut i det okända kvarstår.


19 november 2015

Lukas, störst i Nya testamentet (Bibelgruppen)

Mosaik från Sankt Paulsklostret utanför Hurghada
I går kväll var det bibelgrupp. Vår samtalsledare Gunnar Lind berättade om sin senaste Egypten-resa då han besökte 15 kloster! Han delade ut en bild av en fin mosaik som visar hur två tempeltjänare svingar sina rökelsekar.

Motivet har anknytning till det som vi läser om i början av Lukasevangeliet. När det är prästen Sakarias tur att tända rökelseoffret visar sig Herrens ängel för honom. Han blir förskräckt men får veta att hans till åren komna hustru Elisabet äntligen ska föda ett barn, en son. Denne kommer att heta Johannes, och han ska bli stor inför Herren. Han ska få många i Israel att vända tillbaka till sin Gud.

Själv tänker jag förstås på min egen son Sakarias och hans hustru som ska få en son vid jultid. Det är också något stort, som alla barnafödslar.

Det är ett halvår mellan Johannes och Jesus. Johannes är den äldre, och han börjar sin gärning först. Det är ju han som döper Jesus.

I Lukas första kapitel finns också berättelsen om Marie bebådelse. Den finns bara i det evangeliet! Det visste jag inte. Gunnar tycker att det finns för få bilder av Maria och Bibelns kvinnor i vår protestantiska kyrka. En ikon visar Maria vid en slända när hon får beskedet av ängeln. Man tänker sig att hon väver en mycket tunn förlåt till templet som ska symbolisera den tunna hinna som finns mellan oss och Gud.

Maria tar även stor plats i Apostlagärningarna som är skrivna av Lukas och är en direkt fortsättning av hans evangelium. Lukas andel av Nya testamentet är så stor som en fjärdedel. Lukasevangeliet skrevs troligen på 80-talet. Det bygger bland annat på det tidigare Markusevangeliet och en samling Jesusord.

Jag hade missuppfattat vår "läxa" och börjat läsa Markus. Jag kom till sjunde kapitlet och kunde konstatera att Jesus som helare spelar en stor roll i det evangeliet. Gunnar sade att en tredjedel av evangelierna består av under, en tredjedel av Jesus undervisning och en tredjedel av passionshistorien, Jesus lidande och död.

Evangelietexten från Matteus är densamma palmsöndagen inför påsken som första advent. Jesus rider in i Jerusalem på en åsna och blir hyllad. Detta segertåg vänds till sin motsats under påsken, medan vi i adventstiden har den heliga natten att se fram emot.

Nästa bibelgrupp är den 2 december. Det blir den sista för i år.

16 november 2015

Det nya kristna paradigmet (Marcus J. Borg, Kristendomens hjärta)



Nu står jag här vid datorn och ska försöka bena ut vad jag har läst. Den nyligen avlidne amerikanske teologen Marcus J. Borg har i sin bok "Kristendomens hjärta" tecknat ett nytt kristet paradigm som är på väg att utvecklas. Det vill inte säga lite. Men han vill inte helt gå i clinch med det gamla. De båda synsätten har beröringspunkter.

Vi ska inte bli rädda. Det nya är annorlunda men inte sämre, enligt KG Hammar som har skrivit förordet och själv anknyter till Borg i "Släpp fången loss!".

Borg har en lovande underrubrik: "Att återupptäcka den kristna tron och leva ett helhjärtat liv". Han menar att dagens människa, med en radikalt annorlunda världsbild än den som fanns då Bibeln skrevs, behöver andra bilder för att kunna skapa ett meningsfullt gudsbegrepp. Vi lever i ett universum och inte på en jord med en himmel som tak. Gud är inte däruppe och vi därnere. Vi lever i Gud som omfattar allt. Han är verklighetens grund.

Varför vara kristen? Den frågan ställer Borg i det sista kapitlet. Han argumenterar för att vi inte ska betrakta den kristna tron som den enda rätta. Varje religion uppkommer inom en speciell kulturlingvistisk tradition. Alla de stora religionerna innefattar något som är större och heligt, bejakar en livsväg, tillhandahåller olika former av praxis (bön, gudstjänst med mera), framhäver medkänsla och omsorg och förvaltar rika samlingar av läror och trossatser. Den kristna betoningen av nåden är bara den en anledning att avvisa en kristen exklusivitet. Det kan inte finnas ett krav på att vara kristen om vår relation till Gud grundar sig i nåden. Men för oss kristna är Jesus Vägen. Att kristendomen urskiljer Guds primära uppenbarelse i en person gör den annorlunda.

En kristen sökare frågade Dalai Lama om hon borde bli buddhist. Nej, svarade han, bli mer djupt kristen i stället, fördjupa dig i din egen tradition! Om man tar avstamp i ett sammanhang, en tradition, där man redan är någorlunda hemma behöver man inte börja om från noll. Det är en viktig del av svaret på varför Borg var kristen. Han tillägger: "Så som jag ser det förmedlar den kristna traditionen godhet, sanning och skönhet och genom allt detta förmedlas helighet. Den är för mig ett sakrament för det heliga. Den kristna traditionen är min hemvist."

Vad är då det nya framväxande paradigmet? I det tidigare ses Bibeln som en gudomlig produkt. Bibeln läses bokstavligt, som om allt som skildras verkligen har ägt rum. Livet efter detta betonas och vad man behöver tro på för att bli frälst. I det nya ses Bibelns berättelser som en mänsklig respons på erfarenheter av Gud. Den är folkets vittnesbörd om Gud. Bibeln läses historiskt och också metaforiskt. Bibelns förmåga att förmedla det heliga betonas. Den är tillsammans med den kristna traditionen en enorm metafor för Gud. Genom den ser vi Gud.

Det handlar emellertid inte om vilken förståelse som är rätt utan om huruvida ett paradigm fungerar eller står i vägen för människor. En bokstavlig läsning kan stå i vägen för det heliga om man frågar sig om något verkligen hände. Paradigmen har ett antal grundläggande övertygelser gemensamma. De bejakar båda Guds verklighet, Bibelns grundläggande ställning, Jesus centrala roll, vikten av en levande relation med Gud samt vårt behov av transformation. Men det relationella och förvandlingsinriktade har en ännu större betydelse i det framväxande paradigmet. Bibeln är både personlig och politisk, framhåller Borg. I det Nya testamentet är det dåvarande samhällets djupa sociala klyftor upphävda "i Kristus". Det uttrycket är också nära kopplat till begreppet pånyttfödelse.Talet om jagets död tar emellertid Borg avstånd från. Det kan leda till missförstånd som innebär blind lydnad och att man förblir i förtryck.

För Paulus kännetecknas det nya livet "i Kristus" av frihet, glädje, frid och kärlek. Borg ansluter och menar att vi genom andlig praxis kan dö från de dåliga mönster vi socialiserats in i och födas på nytt i en fördjupad relation till Gud.

Vem var Jesus? Under sin livstid var han en judisk mystiker, en helare, en visdomslärare, en samhällsprofet och grundare av en rörelse. Han bröt mot rådande sociala gränser och åt tillsammans med de marginaliserade och utstötta. Borg ser det som en efterhandskonstruktion att han dog på korset för våra synder. Han tror inte att Jesus uppfattade sin kallelse så. Jesus avrättades på grund av sitt engagemang för Guds rättvisa. Borg ser på korset som en avslöjare av de orättfärdiga maktstrukturernas ondska, som ett blottläggande av deras moraliska sammanbrott.

Vad är synd? Författaren tar avstånd från kravet att vi ska tro på att Jesus dog för våra synder. Här hettar det till! Enligt honom var den ursprungliga utsagan "Jesus är offret för synden", och den var subversiv. Det är en metafor som handlar om oändlig nåd, om att vi har tillgång till Gud utan templet och dess offersystem. Synden är ett begrepp som ofta ställer sig emellan människorna och den kristna tron. Jag har själv svårt för begreppets eviga upprepande i gudstjänsten. Borg skriver också att många inte upplever synden som en central existentiell fråga. Syndabegreppet blir rikare och mer relevant om vi översätter det med Bibelns bilder: Vi är blinda, lever i exil, är fångna, våra hjärtan är stängda, vi hungrar och törstar, vi har gått vilse.

När man talar om synden anförs förlåtelsen som en lösning, skriver Borg, och den passar inte de ovan nämnda tillstånden. Men Vägen gör det!  Den leder hem, den återanknyter, den befriar, återställer vår syn och öppnar upp våra hjärtan. Det är en väg hem där vi blir funna. Om vi fokuserar på den individuella synden dämpas Bibelns och Jesus politiska patos.

Vad är frälsning? Är det att komma till himlen? Frälsningen är ett centralt bibliskt tema, men att komma till himlen efter döden är inte det, enligt Borg. Jesus budskap handlade inte främst om hur man kommer till himlen. Det handlade om förvandling i den här världen och om Guds rike på jorden. Fast han tycks själv ha trott på ett liv efter detta. Frälsning i detta liv kan handla om helande eller om en ny personlig eller social verklighet. Borg har ofta fått frågor om livet efter detta. Han visste förstås inte vad som skulle hända när han dog. Men han delger oss en tanke som kan vara till tröst: "Vi finns till i Gud. Och när vi dör, så dör vi inte in i tomma intet; vi dör in i Gud".

Hur ska vi praktisera vår tro? Trons praxis är både att uppmärksamma Gud och få andlig näring och tillväxt. Det handlar om att praktisera medkänsla och verka för rättvisa, om att älska det Gud älskar. Vi rör oss framåt i en process. "Det handlar inte om att tro på Gud och att vara en god människa; det handlar om hur man blir en god människa genom att praktisera kärlek till Gud."

Borg menar att det mest betydelsefulla i sammanhanget är att tillhöra en församling. En andlig hemvist kan både nära och fördjupa vår kristna resa.

Hjälper bön? Författaren ber om saker och för andra. Han kan inte förklara hur bön verkar men slutar inte för det. Han tror dock inte att Gud är en ingripande makt! Här igen blir det skarpt läge i Borgs tankar. Eftersom hans bild är att Gud är en omslutande Ande faller tanken på intervention bort. Gud måste vara "där ute" för att kunna ingripa. Gud är närvarande i vårt vardagsliv, men han är inte den direkta orsaken till händelser. Med detta synsätt undkommer han teodicéproblemet och frågan om alla böner som inte blir hörda. Är det för enkelt?

Personligen blir jag inte störd av Borgs tankar och det nya paradigmet. Jag tycker vissa partier är befriande, kanske det om synden framförallt. Det har varit ett på en gång abstrakt och tvingande begrepp: Vad har du nu gjort för ont den här veckan som du söker förlåtelse för? Jag har nästan alltid svårt att komma på något! Jag har heller aldrig förstått vad det betyder att Jesus dog för våra synder! Kanske har det att göra med mitt dåliga syndamedvetande som jag nu inte behöver skämmas så mycket för.

Men hur var det med livet efter detta? Nästa söndag är domsöndagen. Var inte Jesus lära apokalyptisk?

Lite undrar jag också över förhållandet till panteismen. Borg skriver att det är viktigt att inte likställa Gud med universum. Han är Större. Så mycket tydligare avgränsar han sig inte, vad jag kan se.

Men sista ordet är väl inte sagt i det teologiska samtalet.

9 oktober 2015

Teologiskt samtal om gudsbegreppet, inkarnationen och bönen (utanför bibelgruppen)

Jag kunde inte vara med på bibelgruppens sammankomst i onsdags men hade möjlighet att förra veckan ha ett teologiskt samtal med en präst i församlingen. Det var en bekant som hade varit i kontakt med dennes tankar som han tyckte var mycket spännande. Min vän hade svårt att få ihop gudsbegreppet. Barnatron hade han lämnat bakom sig för länge sedan.

Det blev ett intressant men något famlande samtal om var Gud finns. Han är både i världen och utanför den, menade vår präst. Gud är både immanent och transcendent. Han måste ju vara större än sin egen skapelse.

Gud är inkarnerad i Kristus som inte är främmande i världen. Vår värld är gudomlig med så att säga en potential för Jesus. Vår präst är öppen för att se inkarnationen som en process i takt med evolutionen. Inkarnationen skulle då inte krocka med den vetenskapliga utvecklingen. Han hade skrivit en uppsats om ett sådant möjligt gudsbegrepp men ville inte avlägsna sig från den kristna trons kärna, inkarnationen i Kristus. Han rådde oss att läsa en nyligen avliden amerikansk teolog, Marcus J. Borg, och hans Kristendomens hjärta. Den finns nu på svenska, och vad jag förstår är Borg inne på liknande tankar om utvecklingen och det gudomliga.

Vi fick fler lästips. Den belgisk-svenske munken Wilfrid Stinissen rekommenderades. Jag har redan i min ägo hans I dag är Guds dag, en bok med en sida fylld med tankar för varje dag på året. Hans Kristen djupmeditation ska också vara läsvärd. Stinissen visar hur vi är indragna i Gud. Katolska mystiker som Stinissen och den långt tidigare Mäster Eckhart från 1200-talet menar att Du är ett med Gud. Människans hjärta flyter in i Gud. Det är upp till oss att inse det och avtäcka det.

Jag inflikade att det är svårt att be till den gränslösa, universella guden. Bön är väl ett personligt tilltal? Jo, det höll vår präst med om. Men man kan med tillit be alla slags böner. Man kan vara helt tyst och stilla inför Gud. Vår själ är ett med Gud, en union mystica. Han vill locka oss närmare honom, och det kan ske genom att vi går djupare in i bönen.

Jag upplever att jag fått bönesvar i två mycket viktiga fall. I det första fick jag dock ropa länge. Visst är det jag som tolkar in Guds medverkan. Jag väljer att göra det. Min tacksamhet är så stor att jag vill vända den till något större än människor, fast människor haft del i de lyckliga sluten. Något övernaturligt har det inte varit. Sådana gudsbevis är det inte alla förunnat att få. Men det gör inget. Också det vanliga livet har med Gud att göra.

Min kamrat i bibelläsningen berättade att han varje kväll när han lagt sig helt enkelt gick igenom med Gud vad som hänt under dagen. Det låter ju fantastiskt, tycker jag. Och det liknar tydligen ett ignatianskt förhållningssätt. Jesuitordens grundare, Ignatius av Loyola, som levde på 1500-talet har skrivit om att vi ska ha överblick över dagen. När var den livgivande? När tappade vi liv och hopp? När växte tron? Vi ska tacka och be om hjälp. Andlig vägledning i ignatiansk anda är en modern bok i Ignatius efterföljd med introduktion av hans tankar och praktiska modeller för bön och retreat med mera.

Vår präst gav ett tips. Man läser ett berättande avsnitt ur evangelierna högt flera gånger för varandra i en grupp. Så tar man in hur Gud tilltalar en i den texten och delger det för de andra. Om man läser Bibeln enskilt och långsamt, mediterar över texten samt avbryter för bön brukar det kallas lectio divina, gudomlig läsning. En sådan läsart brukas bland annat i kloster.

Det finns många ställen där man kan ägna sig åt kristen meditation. Min bibelkamrat trodde emellertid inte att det var något för honom att ägna dagar åt tystnad. Han ville utbyta funderingar och läsningar med andra. Jag tycker också det är intressant och roligt. Men kanske man skulle pröva någon gång ...


24 september 2015

Dansen kring guldkalven (Andra Mosebok)

Bibelgruppen fortsätter med Andra Mosebok. Igår var vi bara åtta personer. Gruppen är öppen för alla utan föranmälan. Man kommer och går som man vill. Men det har bildats en kärntrupp, där tyvärr ett par stycken är sjuka och inte kan vara med.

Gunnar, vår samtalsledare, var utmattad efter några intensiva dagar med stort och viktigt besök från den koptiska kyrkan i Egypten. Och  när vi var mitt inne i vårt läsande sökte en etiopisk präst honom - eller var det en medlem i etiopiska kyrkan i Stockholm. De hade blivit av med sina lokaler i T-banan nedanför Hötorget. Nu undrade han om Högalidskyrkan kunde hjälpa till. Gunnar bad honom vänta.

I samband med det kom vi in på frågan om att ta emot flyktingar innan de hänvisats till något boende. Katarina kyrka gör det, fick vi höra. I Högalidskyrkan som är stor som en katedral finns plats, men det är svårt att fatta beslut om sådant nu innan den nya kyrkoherden har installerats. Kanske ändå ...

Vi hade kommit till 32 kap Andra Mosebok, avsnittet "Guldkalven". Dansen kring guldkalven har man hört talas om, ofta i överförd betydelse. Bakgrunden är att Mose, som fört sitt folk ut ur Egypten, dröjer kvar på berget där han tagit emot lagtavlorna. Israelerna undrar om han någonsin ska komma tillbaka. Då tillverkar de på Arons uppdrag en tjurkalv i guld av sina örringar, som de smälter ner, och börjar dyrka den. Aron är bror till Mose! Det är han som får dem att bryta förbundet med Gud och återknyta till egyptiska traditioner. Herren blir då förstås vred. Men Mose kommer ner från berget och argumenterar med Gud: "låt inte din vrede drabba ditt folk".

Sådana dialoger är speciella för vår Bibel. De finns både i Gamla Testamentet - judarna får säga ifrån till sin Gud - och i Nya. Där har vi till exempel den kananeiska kvinnan som med en biblisk hänvisning övertygar Jesus att hjälpa henne fast hon inte hör till det israeliska folket. Vad det gäller Koranen har jag bläddrat i den och uppfattat det som att det är en monologisk skrift, där bara en röst hörs. Det är ett intryck jag fått, men jag har inte trängt in i muslimernas heliga skrift. Jag frågar i alla fall Gunnar om det finns dialoger i Koranen. Det finns tilltal till Gud, enligt honom, men om man ifirågasatte Gud som i Gamla Testamentet skulle det gå illa.

För att komplicera saken, minst sagt, uppmanar senare Mose alla som "är på Herrens sida" att hugga ner bröder, vänner och grannar! Omkring 3 000 män av folket dog! Detta är ett av Bibelns absolut svåraste avsnitt, säger Gunnar. Ja, värre kan det väl knappast bli. Han har ingen kommentar, vi andra har ingen kommentar. Vi förfasas bara. Med rätta. Usch! Jag vill bara läsa Nya Testamentet. Men Jesus bygger ju vidare på Gamla. Och mycket allmänbildning får man.

Längre fram, i kap 33, ber Mose Gud att visa sin härlighet. Han vill se den som ska gå bredvid honom när han leder folket på dess väg. Då kommer de berömda orden: "ingen kan se mig och leva". Även om Mose tidigare har känt det som om han stått ansikte mot ansikte mot Gud har denne talat till honom inifrån sitt moln. Herren fortsätter: "du skall se mig på ryggen". Gunnar påminde om att Linné sa att han fick se Gud på ryggen i sin gärning, när han såg skapelsen.

10 september 2015

Hösttermin i Högalid (Bibelgruppen)

Kyrkkaffe

De enda gånger jag befattar mig med kyrkkaffe är när det är min tur i bibelgruppen. Jag hade lovat att ta hand om första fikat om jag fick moraliskt stöd av Tage vad gäller kaffemaskinen. Den var läskigt annorlunda än den i vår förra lokal. Nu träffas vi under det stora kyrkorummet i stället för som förut i prästgårdslängan.

Jag upptäckte att jag hade mandelspån hemma. så jag kom på idén med toscakaka. Jag fick lära mig att laga sådan i skolköket. Men när gjorde jag en senast? Jag hade fått en nyutgåva av den klassiska "Sju sorters kakor" i present. Då skulle det väl gå.

Men jag stötte genast på patrull. Jag hade inget ströbröd hemma för formen. Där stod jag svettig efter lunchjympan och hade absolut ingen lust att gå ut och handla, fast jag har mindre än fem minuter till affär. Just nu skulle jag baka kakan! Då undrade jag om det räckte med att mjöla formen. Eller skulle då hela arbetet gå om intet om kakan fastnade? Jag googlade "mjöla en form" och kom till ett blogginlägg i litteraturmagazinet.se! Det var någon författare som skrivit om hur man lyckas med en sockerkaka. Okej, man kunde mjöla. Jag sa ändå tyst till Jesus att jag skulle tacka  honom om inte kakan fastnade i formen. Tack Jesus!

Fast ytan blev inte perfekt. Mandelsmeten blev rätt så blek. Vår samtalsledare sa att varför ska kvinnor alltid ursäkta sina bakverk. Ja, det är verkligen larvigt. Urlöjligt. Så jag tog tillbaka. Den var i alla fall god.

Andra Mosebok

Vi fortsatte vår läsning av Andra Mosebok. Vi hade kommit fram till 20 kap, De tio budorden. De kunde vi ju utantill och i rätt ordning när vi gick i skolan, Nu var det dags för uppfräschning. Förr ställde prästen frågan: Vad betyder det? Och facit fanns i Luthers kommentarer. Hans lilla katekes återfinns längst bak i psalmboken. Vi dröjde vid vårt tredje bud: "Tänk på vilodagen, så att du helgar den". För judarna är det fjärde budet. Det första är: "Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret".

Gunnar, vår präst, som kan mycket om det judiska förklarade att det budet inte ses som tvång utan befrielse och frihet. Det  hör ihop med att det viktiga för judarna var att få ett eget land där de fick fira sabbat. Då man firar sabbat öppnas en strimma mot himlen. Så ser man det. I budet i Andra Mosebok 20 kap står att ingen i hushållet får arbeta på sabbaten. Senare, i 31 kap, säger Herren till Moses att den som vanhelgar sabbaten ska straffas med döden. Enligt Gunnar finns inte dokumenterat att någon dödats. Men man dödar något i sig själv. Och livet går före. Om man måste operera akut gör man det.

Jag kunde dock inte låta bli att påpeka vilka idiotier budet kan leda till hos rättrogna. När en vän till mig var au pair hos en judisk familj i London fick hon rycka ut på sabbaten om larmet gick i deras juvelerarbutik. Det var hon som fick sköta kontakten med polisen. Och på hotellet i Jerusalem, där min son tagit in gick hissen upp och ned utan avbrott så man inte behövde trycka på någon knapp.

Kanske behöver man inte ha söndagsöppet. Det infördes på 70-talet enligt någon, och det stämmer nog.  Då arbetade min mamma på Obs i Sundsvall, och kön var lång när de öppnade. I Tyskland har man varit strängare. Den första tiden Lidl fanns i Sverige hade de stängt på söndagarna.

Jag tycker att som det är utformat i Andra Mosebok är det ett verklighetsfrämmande och otidsenligt bud. Luther förklarar sabbatsbudet: "Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte föraktar predikan och Guds ord, utan håller det heligt, gärna lyssnar till det och lär oss det." Ja, vi ska gärna gå till kyrkan på söndagen eller på annat sätt ta till oss Guds ord. Det är enklare att uppnå.



25 augusti 2015

Resa längs kustvägen i Halland

Hej igen läsare! Det har blivit ett alltför långt uppehåll här på bloggen under sommaren. Men den 9 september börjar bibelgruppen i Högalidskyrkan, och den är ju en stomme för den  här sajten. Inlägg om filmer brukar jag också göra, men augusti har bjudit på så fantastiskt väder att jag inte har haft lust att gå in på en bio. Det kommer förstås också att ändras. Hösten brukar vara en rik skördetid för nyproduktioner som ska presenteras för sina tittare.

Det gäller även i allra högsta grad böcker. Mina recensioner och blogginlägg om böcker hittar ni dock sedan ett par år tillbaka på www.litteraturmagazinet.se. Min läsning av Håkan Nessers nya "Elva dagar i Berlin" dyker snart upp där. Sedan följer recension av Sandra Gustafssons relationsroman "Hudlös" och Arnaldur Indridasons till svenska översatta kriminalroman "Den som glömmer". Blogginlägg om böcker som har något eller några år på nacken finner ni på www.litteraturmagazinet.se/anne-charlotte-ostman. Där återfinns också bilder med kortare inlägg som jag publicerar på instagram.com/LitteraturMagazinet.

I dag vill jag delge er några intryck från en resa till Halland som jag och min man gjorde i början av augusti. Vi har besökt alla landskap i vårt avlånga land - vi reste mycket i Sverige med våra barn - men Halland var närapå en vit fläck på kartan. Vi hade bara doppat våra fötter i vattnet på Tylösands havsbad.

Så det bar i väg. Det var längesedan vi bodde på vandrarhem, men nu blev det av igen för hotellen var dyra. Dessutom kan vandrarhem vara bättre när man vill komma nära naturen. Det var väl den ursprungliga tanken med dem och Svenska Turistföreningen.

Fängelsekorridorerna
Vi färdades från norr till söder: "Vi äta,  ni laga" efter floderna Viskan, Ätran, Nissan och Lagan. Fast jag lärde mig nerifrån och upp i skolan. Första anhalt blev Varbergs fästning, där vi bodde i en minimal cell. Det var knappt att resväskorna fick plats bredvid sängarna. Toalett och dusch var en trappa ner, så det var inte jättebekvämt. Det fanns kök som sig bör på vandrarhem, men vi beställde frukost. När vi reste med barnen hade vi annan kassa, så då blev det självhushåll för hela slanten. Nu åt vi ute på kvällarna också. Intill det primitiva vandrarhemmet i Varberg låg en restaurang som var med i den förnämliga White-guiden. Vi åt en underbart mör fisk.

Vi ville stanna fler nätter, men det var hårt tryck. Efter förhandlingar på telefon lyckades vi lägga beslag på ett fyrbäddsrum på vandrarhemmet i Steninge. Två nätter fick vi där. Det var ett underbart ställe med fin allmogeinredning - kanske lite plottrig om man vill vara negativ. Men det vill inte jag.

 Steninge vandrarhem
Värdparet Catarina Arvidsson och Per Carlsson var mycket tillmötesgående. Det märktes att de hade vänner och stamgäster som återkom. Frukosten var lite speciell men god. Vi fick Davos-gröt som stått över natten med havregryn i yoghurt och serverades med bär och nötter ovanpå - tydligen något som var populärt i Danmark och Köpenhamn som har en restaurang för enbart gröt. Värdinnan bjöd också på nybakat grovt bröd.

Vandrarhemmet kunde även erbjuda lättare maträtter men bara fram till kl. 17. Så vi gick ner och åt på restaurangen vid stranden. Där var vi inte ensamma, men det gick att få bord. Två gånger åt vi där.

Strandnära öl i Steninge
Vi hade tur med fina dagar och fina kvällar på vår resa, med något undantag. Lite kyligt kunde det förstås bli framåt natten. Strandliv på dagen var vi dåliga på. Vi ville hellre röra på oss och vandra. Det var mycket tång i vattnet också och väldigt långgrunt. Det blev inte så mycket av Västerhavet på det viset men vackra utsikter så det förslog.

Catarina försökte få in oss en natt till, men det var verkligen fullbelagt. Då reste vi vidare söderut till Mellbystrand. Vandrarhemmet där var ungefär som man tänker sig, inget märkvärdigt. Rummet var ganska litet, men duschen var utanför rummet och det verkade som om vi delade den med bara ett annat rum. 

STF i Mellbystrand
Speciellt med Mellbystrand var att bilar körde på stranden och parkerade där. Så när vi varit på cykelutflykt inåt landet till Halmstad avslutade vi med en sväng på stranden. Det var ju lite kul. Senast jag cyklade på en strand var i Palanga i Litauen, där man har milsvida stränder.

Den första kvällen åt vi hämtpizza med rödvin ute på gården, men sedan förstod vi att värdinnan som var från Sydkorea också hade restaurangverksamhet i anslutning till vandrarhemmet. Den ville hon inte göra så mycket väsen av, eftersom hon inte ville få alltför sena kvällar. Så ingen skylt eller annan information fanns om hennes koreanska mat. Den andra kvällen åt vi Bi bim bap som väl var något slags pytt-i-panna med köttfärs, ägg, grönsaker och ris. Gott var det i alla fall, en ny trevlig gastronomisk bekantskap.

Roligt tidigare på kvällen var att min syster med man och barn kom förbi på resa från Polen till Göteborg. De hade haft det riktigt varmt vid den polska kusten och var helt betagna i landet som de så fort som möjligt ville återvända till. Fantastiska stränder och god och billig mat hade de funnnit där.

I Mellbystrand fick vi bo så länge vi ville, så det blev tre nätter. Den sista kvällen hade värdinnan stängt när vi kom tillbaka från en utflykt till Torekov i Skåne, där vi ätit lunch med vänner. Vi hamnade då på en strandkrog. Vi framhärdade i att vara vid havet den sista kvällen, fast det blåste svinkallt. Det hjälpte inte mycket att vira sig in i de filtar som erbjöds. Det blev ett tufft farväl till Hallandskusten.

Fler bilder och anteckningar från utflykter och hemresan genom Småland och Västergötland hittar ni på mina Instagram- och Facebook-konton.

11 juni 2015

Vardagsinteriörer för en ny marknad (Pehr Hilleström på Sven-Harrys)

En piga höser såppa utur en kiettel
Jag fick en anledning att besöka Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken. Man visar Pehr Hilleströms 1700-talsmålningar med bara några dagar kvar, och i går fanns möjlighet att lyssna till ett föredrag av Mikael Ahlund, universitetsantikvarie i Uppsala, om "Pehr Hilleströms bildvärld" med undertiteln "Kärleken till vardagen".

Det började lite olyckligt. Ahlund talade för tyst och ville eller kunde inte höja rösten. Vi fick vänta på den räddande ängeln som kunde installera mikrofonen. Men sedan fick vi oss mycket intressant till livs.

Pehr Hilleström var prästson från enkla förhållanden. Men han visade begåvning och fick redan som elvaåring påbörja sin konstnärliga utbildning. Som så många andra tillbringade han tid i Paris. Han började som textilkonstnär och gjorde praktik på Les Gobelins. Han började måla först vid 30 års ålder. I måleriet fann han inspiration i holländska stilleben från 1600-talet och i de franska 1700-talsmålarna Boucher och Chardin. Den förra med sina aristokratiska modeller, den senare mer borgerlig.

Hilleström har gjort en egen förteckning över sina målningar - 1 065 stycken - och försett dem med talande beskrivningar. Han var Sveriges mest produktiva 1700-talskonstnär, och han fick sina målningar sålda. Hur kunde han bli så framgångsrik? Jo, han visste att verka som entreprenör. Han riktade sig till det nya borgerskapet. Han annonserade i tidningar och öppnade sin ateljé. Men det som kanske är  mest intressant för oss i dag är att detta också påverkade hans motiv. Visst var han hovmålare också, men de till omfånget stora verken framstår som stelare än vardagsbilderna. Dessa är mindre till formatet - det gör dem ju också billigare. I dem känner köparen igen sig. Trots det franska inflytandet är föremål och klädedräkt omisskännligt svenska. Och målningarna skildrar agerande personer. Ofta är det kvinnor i hemmet. De musicerar, läser eller studerar teckningar. Deras tjänstefolk hjälper till med påklädning eller serverar. En del tavlor gjorde han i flera exemplar, vilket visar på den efterfrågan som fanns.

Hilleström var en mycket mångsidig skildrare av den gustavianska kulturen. Han var närvarande vid viktiga evenemang och fester, avbildade också teater- och operascener.

Unik var Hilleström med sina målningar av smedjor och gruvor. Han var den första som målade arbetande människor. Järnbrukens övre skikt köpte. Det hårda slitet skildrades tekniskt korrekt i härdens sken. Ljuset är imponerande återgivet hos Hilleström, både i smedjorna och i hemmen. En piga kan hålla handen för ett talgljus, men vi kan följa dess återsken på föremål och väggar.

Eldskensmåleri var en särskild genre, där konstnären också var flitig. I Stockholm brann det ofta. Folk var rädda att deras hem skulle brinna upp - det hade Hilleströms gjort en gång - men man var också fascinerad av elden. Tavlorna var eftersökta.

Pehr Hilleström var nära vän till Carl Michael Bellman. Hans teckningar återfinns i den senares visböcker. Sin kärlek till vardagen delade han också med Bellman. Det är Hilleströms interiörmålningar som hänger på Sven-Harrys, med undantag för en eldsvåda på Högbergsgatan.

Det var första gången jag besökte museet. Efter att ha tittat på tavlorna begav jag mig upp till takterrassen, där man kunde betrakta moderna skulpturer. Det var också givande. Nere på marken, i väntan på föreläsningen, slog jag mig ner på uteserveringen med en liten portion matjes med öl. Det var inte billigt.




21 maj 2015

Avslutning i pingstens tid

Vem är poeten?
I går var det avslutning i bibelgruppen. Tur att det var Siv som stod för fikat, för då fick vi både hennes berömda sockerkaka och hallongrottor med kokossmak. Mums!

Vår samtalsledare Gunnar delade ut en dikt som han hade predikat kring i söndags. Men varken han eller vi visste vem poeten var. Jag sa att jag skulle hem och googla. Men jag hittade inget annat än en länk till Svenska kyrkan som var ett sammanträdesprotokoll från Hallstahammars kyrkliga samfällighet i maj 2013. På slutet hade man lagt in dikten under titeln Andens tid. Men inget om upphovsmannen eller kvinnan bakom. Jag tänkte på Ylva Eggehorn men nej, och jag sökte på flera av versraderna. 
Hör av er om  ni vet något!

I alla fall passar inledningsstroferna fint in på försommaren som vi nu äntligen fått en smak av. Min vandring genom Högalidsparken upp till kyrkan kantas av lummig grönska och ljuvliga dofter. Syrenerna slår ut nu!

Sammankomsten började med allmänt svammel. Till slut blev Anne-Mi otålig och undrade om vi inte skulle öppna biblarna. Först bad Gunnar en bön med tack för Guds och människors gåvor, resultatet av händers arbete, och om att Anden skulle vara med oss i läsningen. Nu var det inget vanligt kafferep längre.

Vi fortsätter att läsa Andra Mosebok om israeliternas uttåg ur Egypten. Gunnar som varit på plats i Sinai berättade om koptiska munkar som skjutsat honom i militärjeep och pekat ut Moseberget, om skira blommor som kan leva några dagar i öknen och om hur man kan gräva sig ner till fuktig sand och framställa vatten.

Han ursäktade att han "rabbinerade" så mycket. Han delgav oss sin kännedom om judiska tolkningar av skriften. Om att det inte handlade om ett utvalt folk utan om ett folk som sagt ja. Om ett folk som var framför andra i den meningen att de banade väg. De ville satsa på det heliga. "Herren steg ned på berget i eld", står det i slutet av Andra Mosebok 19 kap. Det är judarnas pingst. Han talar med Moses, och i 20 kap delger Moses det judiska folket de budord som Herren gett honom.

I dem har vi utgångspunkten för nästa termin som börjar den 9 september. Tage hade uttryckt önskemål att vi inte bara skulle läsa utan också samtala om viktiga frågor. Jag påminde om det, och han hade ett förslag: Hur ska man leva som en god kristen? Det godkändes av gruppen, och jag kände att hösten kommer att bli spännande. 

30 april 2015

Kristinas Nice och mitt (Kristina Svensson, Mitt Nice)

Eftersom jag känner Kristina Svensson visste jag att hon skulle komma ut med en guidebok om Nice. Det är en plats som jag fattat tycke för. Första gången var jag där första maj, då man demonstrerade och sålde liljekonvaljer. Nice ligger vid Franska rivieran och har ett behagligt klimat året runt. Staden är ganska stor så den kan erbjuda mycket av nöjen, som kulinariska och kulturella begivenheter. Och Medelhavet är där förstås. En bra kombination. Jag införskaffade ett exemplar av "Mitt Nice".

Jag och min man föll genast för Kristinas hållning till staden. Hon inleder: "Att sitta på en uteservering i flera timmar och iaktta folklivet - det är Nice för mig." Så skönt och avkopplat.

Men vi gillar att röra på oss också. Därför tar vi tacksamt emot tipset att man kan vandra kustvägen till Villefranche-sur-Mer. Det var dit vi åkte med tåget och badade när vi var i Nice sist, i juli 2005.Där finns en liten sandstrand och gott om restauranger. Det är inte skönt med stenarna på stranden och på botten i Nice. Därför skriver Kristina också att man får tänka på att ha badskor med sig om man vill bada inne i staden. Det låter njutningsfullt när hon beskriver en heldag på en privat strandklubb. Men billigt är det inte. Det kostar mellan 20 och 25 euro att få tillgång till solsäng, parasoll och andra bekvämligheter. En riktigt bra restaurang kan också höra dit, fast då får man förstås betala en gång till.

Stranden ligger nedanför den berömda Promenade des Anglais, och på andra sidan ligger exklusiva Negresco. Hotellet har två restauranger, Chantecler med två stjärnor i Guide Michelin och Brasserie Rotonde som är en något enklare variant. Kristina menar att Chantecler nog är Nice bästa restaurang - det vill inte säga litet. Vi var i Nice för att fira silverbröllop, så vi ville unna oss en champagne på Negresco. Vi bad om att få sitta inne. De har en uteservering också, men man vill ju smaka på miljön. Rotonde var inredd som en gammaldags karusell. Som tur är rör den inte på sig längre. Då hade vi kunnat sätta bubblorna i halsen.

Negresco överskuggade allt. Därför minns jag inte var vi åt den kvällen. Men jag kommer speciellt ihåg två restaurangupplevelser i Nice. Den ena var den lilla restaurangen Chez Palmyre i Le Vieux Nice, Gamla stan. Menyn var handskriven och genuint fransk. En dam i 80-årsåldern lagade all mat själv och kom ut och hälsade på gästerna. Kristina är öppen för tips från läsare. Hon publicerar dem på sin sajt tomatsallad.nu/mitt-nice. Det här är mitt. Jag ser på nätet till min glädje att restaurangen finns kvar. Men den har övertagits av en ung kock. Han använder bara färska råvaror från marknaden. Köket beskrivs som mirakulöst bra. Och en trerättersmeny kostar bara 15 euro.

Den andra smakupplevelsen var den ljuvliga desserten Profiteroles nere i  hamnen. Det var min första, men man blir fast. Trots att den är mycket mäktig med både mördegskaka, glass, grädde och chokladsås. Jag tror den har italienskt ursprung, men då är det inte konstigt att den serveras i Nice.

Kristinas förslag på utflykter tar vi tacksamt emot. Vi har inte besökt bergsbyarna ovanför Nice utan istället gjort längre resor upp i Provence. Konstnärsbyn Saint-Paul-de-Vence med det berömda museet Fondation Maeght är en charmig ort. Men om man inte gillar att vada genom busslaster ska man åka vidare till Vence, skriver Kristina. Där finns en fin gammal stadskärna.

Det är också roligt att få veta att den italienska gränsstaden Ventimiglia har så mycket att erbjuda. Den har vi bara erfarenhet av som tågstation.

Kristina skriver inte om hur man tar sig till Nice, och det är väl ganska onödigt. De flesta tar förstås flyget. Men vi har faktiskt kommit med tåg flera gånger. Senast med nattåget från Strasbourg, där vår son studerade. Det var helt okej och billigt dessutom.

Boende finns inte heller med. Kristina bor i Antibes som hon för övrigt ska ge ut en bok om snart: Strövtåg runt Antibes.Vi hyrde en liten studio med sovloft en bit upp i staden mot järnvägsstationen. Där svettades vi ganska rejält utan luftkonditionering och med en sliten  fläkt som vi inte vågade använda. Så det stället rekommenderar vi inte. Men vi hade utsikt över ett livligt folkliv långt in på natten. Det får bestämt bli Nice snart igen!


9 april 2015

Mitt iotakors - min glädje och min smärta

Så vackert blev mitt iotakors.
I går i bibelgruppen målade vi färdigt våra iotakors. Det tog fyra sammankomster att bli klar. Det var lite bistra förutsättningar tyvärr den här gången. Det var dålig koll på kaffelistan. Ingen hade förberett fika. Så någon skivade en banan, och så ordnades det med vattenkokare och tepåsar.

En rysk kör hade vi i bakgrunden på cd. Vår ledare Gunnar förklarade också medan vi fyllde i de olika fälten vad de och färgerna står för.

Vi hade nu att färglägga den svarta kanten runt hela korset - eller trädet som man också kan se det som. Det svarta är barken som står emot det onda.

Korsen i korset ska vara vita. Det är svårt att måla vitt på vitt papper, så Gunnar sa att vi kunde fylla i konturerna. Det får de vita korsen att framträda. Korset innehåller alla tider på samma gång och bär in i evigheten.

Gunnar läste Efraim Syrierns bön: "Gå in in dig själv, bo inom ditt hjärta, för där är Gud".

Sedan fick vi säga hur vi tyckte det varit att måla iotakorsen. Jag har sett konkreta saker och innehåll på flera ställen. Bönesvar som förvandlat sorg och oro till kärlek, misslyckanden som jag inte vet om de haft något gott med sig, den svarta barken som består av mina mediciner. Utan dem håller jag inte ihop. Det blå hoppet är Jesus i mörkret. Men nu är jag frisk. Tacksamhet och glädje lever i det röda.

26 mars 2015

Den blå och den gula färgen (Iotakorset)

Jungfru Marie bebådelse
Bakgrundsmusik är en kör från ett kloster utanför Milano. Vi är inne på vårt tredje Iotakorsmöte. Det tomma korset har fyllts i med rött, smärtans och kärlekens färg, och med grönt, det läkande och växande - Iotakorset är också ett träd. Vi har tänkt igenom våra svåra vägar och hur de har förvandlats till något användbart. Och vi har erinrat oss den kärlek vi har fått ta emot.

Nu ska vi måla med blått och gult. Blått är det livgivande vattnet – och himlen. Gult är huden runt vårt liv. Är den tjock, hård, taggig, mjuk, transparent?

Tidigare har vi lämnat sju knutpunkter på korset som vi inte fyllt i. De ska bli blå. Vi börjar nerifrån. Den första är födseln ur moderlivet och fostervattnet. Den andra är dopet då vi tas upp i den kristna gemenskapen. Den tredje är konfirmationen, vi bekräftar vår tillhörighet.

Sedan är vi uppe vid korsets krona och dess nedre knutpunkt, vuxenblivandet. Kommer vi ihåg något särskilt tillfälle? Det är väl när man flyttar hemifrån, säger Tage. Ja, det håller jag med om. För ett par av deltagarna innebar det svåra uppgörelser med föräldrarna som sett fram emot en annan bana för sin son eller dotter eller som velat leva i en närmare gemenskap med dem även när de blivit vuxna. Gunnars, vår samtalsledares, mor och far hade planerat för att han skulle överta den gård de hade slitit ihop till. Sivs föräldrar ville ha henne nära sig när de andra syskonen lämnat hemmet för giftermål och studier.

En knut till vänster på kronan ska fyllas med den del av vårt liv som vi ser som misslyckad eller där vi inte bottnat. Jag vet genast.  Det är arbetslivet. Det har varit krokigt med flera uppbrott. Jag har lämnat eller inte blivit insläppt. Visst har det varit rikt av upplevelser inom olika områden. Mycket har jag lärt mig. Trädets grenar har brett ut sig, men de sitter löst på stammen.

Knuten till höger symboliserar det vi är stolta över. Jag känner det svenska språket och dess nyanser. Jag kan skriva. Det kan jag.

Högst upp är Hoppet. Siv förknippar det med Davids psaltarpsalm 139. Så börjar den:

1För körledaren. Av David, en psalm.
Herre, du rannsakar mig och känner mig.
2Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
3Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
4Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
5Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
6Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.
 
Med den gula färgen ska vi fylla i det näst yttersta fältet av korset. Det blir en inre ram, huden kring vårt liv. Det är Jungfru Marie bebådelsedag. Gunnar visar en ikon med Maria där hon sitter och spinner när ängeln kommer med sitt budskap att hon ska föda ett barn. Av de tunna trådarna ska det bli ett förhänge i templet, så fint att himmelriket lyser igenom.

15 mars 2015

Polska "Ida" - en värdig Oscarsvinnare i det mindre formatet

Wanda (Agata Kulesza) och Ida (Agata Trzebuchowska)
Så blev det av till slut att vi gick och såg den polska filmen "Ida" som fått så mycken god kritik och som kronan på verket en Oscar för bästa utländska film. Jag blev förvånad att det var en så pass "liten" film. Den är kort, en timma och 20 min, och handlingen är enkel. Svartvit är den också, vilket skapar både ett vackert foto av huvudpersonen och ett dystert över den polska landsbygden. Det svartvita kan också ses om en vink till 60-talets konstfilmer. Och det är på 60-talet i Polen som det utspelar sig.

Ida är en ung flicka som lever i kloster. Om en vecka ska hon avlägga klosterlöftena. Abbedissan menar att hon dessförinnan måste träffa sin moster, den släkting som hon har i livet. Mostern berättar att Ida är judinna. En man i deras hemby har gömt hennes föräldrar under kriget. Själv kunde Ida som barn smugglas iväg. Nu reser mostern Wanda med henne ut från Warszawa för att leta upp mannen i fråga. Han är döende när de finner honom, men sonen visar var i skogen han grävt ner föräldrarna och Wandas lilla son som inte kunde komma undan eftersom han var omskuren. Sonen medger att han dödat dem. Det blev väl för farligt att hålla dem gömda.

Röda Wanda har fått lämna sin tjänst som domare i den kommunistiska statens tjänst.Varför får vi inte veta. Men nu lever hon utan ledstjärna. Hon är alkoholist och kedjerökare och inte heller så noga med vilka män som får följa henne hem. Wanda är motsatsen till Ida - den moraliskt rena oskulden.

Det är förstås ett genialiskt drag av filmmakarna att Ida under sin sista vecka i frihet får följa med Wanda till rökiga barer och dansrestauranger. En saxofonist lägger märke till hennes skönhet och undrar om hon måste bära sin huvudduk hela tiden.

Filmen slutar som man kan vänta sig och ändå inte.

Jag tänker på den Oscar som "Ida" fick. Hård konkurrent var "Timbuktu" som jag också har skrivit om här. Vilken skulle jag ha röstat på? I "Ida" finner de båda kvinnorna varandra i sorgen över vad de förlorat i mänsklighetens grövsta förbrytelse. I "Timbuktu" ligger hoten och faran i nuplanet. Det handlar om ett annat brott mot mänskligheten som vi idag har på skärmarna framför våra ögon. Hur långt det kommer att gå vet ingen. Hur det än är minns man individerna i de båda filmerna. Nej, jag kan inte jämföra.

12 mars 2015

Iotakorset meditation två

Ur  "Måla och meditera med iotakors"
I går tog vi fram våra påbörjade iotakors. Vi hade färglagt med rött, kärlekens men också smärtans färg. Nu var det dags för det gröna, det som skulle lindra, det som skulle lägga sig som balsam över våra smärtpunkter.

Vår samtalsledare Gunnar höll symboliskt upp en liten flaska dyr olivolja. Han läste högt om den barmhärtige samariern som smorde den överfallne mannen som låg vid vägkanten. Han som tillhörde det föraktade folket samarier kom till hjälp. En präst och en levit, som var medlem av den hebreiska stammen Levi, gick förbi.

Som bakgrundsmusik fick vi sång på arabiska, bland annat Wa Habibi, en hymn som framställer pietàn, då den älskade tas ner från korset. En känd libanesisk artist, Fairouz, bär fram de vackra orden. En annan libanesisk kvinna sjunger hymnen i Högalidskyrkan på Skärtorsdagens kväll.

Grönt är också växandets färg. Vi blev ombedda att meditera kring om det var något svårt som hade hänt oss och som vi ville vara utan men som ändå hade fört något gott med sig. Gunnar själv har MS och saknar att kunna åka skidor som förr och vandra i bergen. Men genom att han tvingats att stanna upp har han fått lugnare möten med människor och inte bara dragit vidare hela tiden.

Jag kommer ihåg ett professionellt och socialt nederlag på skärtorsdagen för många år sedan. Det var en förfärlig skam och nesa. Med sorg i hjärtat och tårar i ögonen upprätthöll jag i alla fall traditionen att köpa påskägg till mina barn. Jag minns vilken butik jag gick till vid Zinkensdamm. Den traumatiska händelsen fick mig att fly och gå andra vägar. Man kan inte jämföra en livsväg med en annan som inte blev av, men det är klart att något gott har det kommit ut av det nya.

1 mars 2015

Iotakorsets röda kärlek och smärta

Ur boken "Måla och meditera med iotakors"
Jag har tidigare skrivit om bibelgruppens planer på att måla iotakors. Nu vid onsdagsträffen var vi inne i fastan, och då var det dags. Det är en meditationsteknik att långsamt fylla i de olika fälten i det koptiska iotakorset med olika färger. Vi var många i lokalen under kyrksalen. Det var roligt fast kanske inte optimalt när det gäller tystnad och koncentration.

Vår samtalsledare försökte skapa rätt stämning genom att läsa högt ur Jesaja, tröstens poet. Den röda färgen som vi började med står för både kärlek och smärta. Tankar på detta kan röra upp känslor som söker tröst. Men korset kan när det fylls i också härbärgera svåra minnen och placera dem på ett strukturerat sätt utanför oss själva. Man ska börja nerifrån för att förnimma att något byggs upp. Det är berättelsen om vårt liv som tas emot av Jesus.

Min bordsgranne blev störd av högläsningen. Hon sade att hon hade svårt att samla tankarna, och nästa gång ska det bli musik i stället. Jag tyckte allt kändes lugnt och fint. Jag uppfylldes mest av kärlek och glädje, speciellt som mitt barnbarn fyllde ett år i onsdags. Men så mindes jag oron för ett år sedan efter hans dramatiska inträde i livet. Så underbart att oro och rädsla kan förvandlas till en sådan lycka som vi får uppleva i dag.

Iotakorsets har flera knutpunkter. En kraftig sådan finns långt ner. Vad kan den innehålla? undrar jag tyst för mig själv. Men så fantastiskt att den övre delen av korset, dess blommande träd, är så stort och rikt. Nästa gång ska vi måla med grönt, växandets färg.

22 februari 2015

Jihad i vardagen (Timbuktu)

Beduinkvinnan Satima
I går gick vi på "Timbuktu" på Rigoletto. Den visades i en ganska liten salong, så fast vi förbeställde fick vi spridda platser. Det ansågs tydligen vara en smal film. Men den har Oscarsnominerats som bästa utländska film - galan äger rum i natt svensk tid - och fick i fredags sju Cesar, den franska motsvarigheten.

Timbuktu har spelats in i Mauretanien men handlar om jihadister som tagit makten i de norra delarna av Mali. Jag hade fått intrycket att det skulle vara en både rolig och skrämmande film. Men rolig var den inte, om man inte avser de scener där islamisterna framstår i löjets ljus. När imamen i moskén säger att man inte får gå in med vapen och skor, svarar de att de får det, för de begår jihad! Annars är ett överhängande hot den genomgående stämningen i filmen. På kvällen går la Police islamiste sina ronder tungt beväpnade. Finns det någon musik att slå ner på? Någon ogift kvinna som talar med sin älskade i telefon? Några pojkar som spelar fotboll? Allt detta är förbjudet.

Det finns några otäcka scener med spöstraff och stening, och efter vad vi vet om terrorgruppen IS skulle man ha kunnat ösa på med grymheter filmen igenom. Men det är snarare en lågmäld och lite långsam film. Avsikten är att visa på vardagen under islamistiskt styre.

En liten beduinfamilj ute i öknen som är boskapsuppfödare får spela en central roll. Vi är rädda att de ska råka illa ut, den söta 12-åriga dottern med hästsvans som är sin fars ögonsten, och hustrun som kammar sitt långa hår utanför tältet. De är ensamma kvar. Grannarnas boplatser är övergivna. Samtalet i natten mellan makarna är korthugget men kärleksfullt och poetiskt. När familjen drabbas av olycka kommer den från ett annat håll än islamisterna. Men sharialag kommer att tillämpas, och konsekvenserna blir hårdare än annars.

Jag rekommenderar er att gå och se. Det är ingen underhållande film - den närmar sig dokumentären. Men den är sitt ämne till trots stundtals riktigt vacker i sina enastående bilder av människan och naturen.

1 februari 2015

Exodus och Schindler's list

Krakows ghetto i Schindler's list
Vi fortsätter att läsa om uttåget ur Egypten. Josef kom till Egypten när det var goda tider. Senare såg farao judarna som en börda och ville förgöra dem. De var nära att utplånas. Den 27 januari var det minnesdag för Förintelsen i Europa. Man högtidlighöll att det var 70 år sedan befrielsen. I Israel är det den 4 maj som gäller som judarnas minnesdag för alla förintelser. Vår samtalsledare Gunnar Lind hade just samtalat med en judisk kvinna innan vår bibelgrupp hade sitt möte. Han undrade hur det kändes att vara jude i dag. Hon svarade att det alltid är som "vi ska inte finnas".

En medlem i gruppen undrade om Luthers ovilja mot judarna hade haft någon betydelse för nazisternas och tyskarnas antisemitism. Gunnar sa då att Luther inte hade velat utrota dem. Han ville att de skulle bli kristna, inte att de inte skulle finnas. Jag frågade naivt vad han hade emot judarna. Det var ju klart att det var att de inte trodde på Jesus som Guds son!

I slutet av Andra Mosebok 19 kap läser vi om det judiska pingstundret. Då stiger Herren ned på Sinaiberget med blixt och dunder. Men han tillåter bara att Moses och Aron går upp till honom. 20 kap handlar om hur Gud genom Moses ger människorna de tio budorden. Men nästa gång som blir om fyra veckor, eftersom Gunnar ska vara borta, då ska vi börja måla Iotakors. Spännande.

På bio går nu en film som heter Exodus. Någon hade sett. Hon sa att den var välgjord fast en del fattades, och visst var det lite Hollywood. Gunnar hade tidigare sett en annan film om uttåget. Där fanns inslag med från den judiska rabbintraditionen, alltså det som inte står i den hebreiska bibeln. Han konstaterade det med glädje och förstod att det fanns de som kunde sådant i den amerikanska filmfabriken.

Jag såg själv härom kvällen på tv en film om den moderna Förintelsen. Det var "Schindler's List" som jag nog trodde att jag hade sett förut, men jag var inte helt säker. Det blev jag dock när jag i den svartvita filmen såg den lilla flickan i den röda kappan som vandrade till synes obekymrad fram i gränderna i Krakows ghetto när det skulle tömmas. Oscar Schindler återser i koncentrationslägret den röda kappan som omsluter flickans döda kropp i en skottkärra.

Schindler är en affärsman ut i fingerspetsarna som tänker använda sig av kriget och slavarbetare för att tjäna pengar. För att uppnå det måste han vara med i partiet och umgås med nazisterna fast han föraktar dem. De tyngsta replikerna om makt och rättvisa växlas mellan lägerkommendanten i Plaszow, SS-kaptenen Amon Göth och Oscar Schindler. Göth står på sin balkong och skjuter prick på fångarna. Han är helt likgiltig inför dem. De är inte längre människor för honom. Schindler har förklarat för honom storheten i att benåda. Det försöker Göth tillämpa några gånger. Han "förlåter" människor som begått någon försyndelse i hans ögon. Men strax är han tillbaka i sitt inhumana jag.

Det blir mer och mer viktigt för Schindler att rädda liv. Han lyckas utverka att arbetarna i hans fabrik får följa med till ett nytt ställe i Tjeckoslovakien när Plaszow ska tömmas och internerna flyttas till Auschwitz för den slutliga lösningen. När befrielsen kommer får Schindler ett sammanbrott och yrar om hur han kunde ha räddat en till och en till.

Oscar Schindler misslyckas efter kriget både med sin affärsverksamhet och sitt äktenskap. Men han får en fin utmärkelse av Israel. Över 6 000 ättlingar finns till dem han räddade. I slutet av filmen får vi se hur de överlevande hedrar Schindler genom att på judiskt vis lägga ned stenar på hans grav.

Amon Göth hängs i Krakow 1946.







18 januari 2015

Mirjam dansar - ny termin i bibelgruppen

Jag hade tömt frysen på lussekatter fast jag tänkte att folk kunde vara trötta på sånt. Men de gick åt. Två nya deltagare dök upp. Roligt. När vi "gamla" skulle presentera oss verkade ingen veta hur länge de varit med. Men när jag nu hemma tänker efter så började jag på hösten efter min första depression. Det var i september 2011, året då mamma hade dött. Jag var så lycklig att jag var frisk och kunde delta.

Då handlade det om Lukasevangeliet om jag minns rätt. Sedan dess har vi gått igenom trosbekännelsen, läst Petrus och Johannes brev, Apokryferna (de gömda böckerna) och böcker i Gamla Testamentet. Jobs bok var min idé. Jag tycker att det är intressant att se Job som den förste existentialisten. Vi har väl läst något mer som jag inte kommer på just nu. Men det mesta har jag nog skrivit om här på bloggen.

Nu är vi i början av Bibeln. Det är ingen kronologi precis i vårt studium.  Andra Mosebok kap 15 "Israels segersång" läste vi i onsdags. Herren har lett ut judarna ur Egypten, ut ur fångenskapen och slaveriet. Det är det som man firar under den judiska påsken, Pesach.

Tidigare har man menat att israelerna vandrade genom Röda havet, men nu pekar en del av forskningen på att det var en mindre vik de passerade, Akabaviken mellan Sinai och Saudiarabien. Faraos kämpar med hästar och vagnar förföljde dem, men Herren lät vattnet strömma tilbaka över dem, står det i GT. "Men israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet." Lennart Möller, svensk miljömedicinare och hobbyarkeolog, anser sig ha funnit bevis. Han har i sin bok The Exodus Case publicerat bilder på skelettdelar och vagnshjul som påträffats vid dykningar.

Åter till Bibeln: Mirjam, syster till Moses medhjälpare Aron, samlade kvinnor som dansade och slog på tamburin till Herrens ära: "Häst och vagnskämpe vräkte han i havet."

Vår samtalsledare sa att Mirjam var en sådan kvinna som Maria, syster till Marta i NT som levde för en sak, för att lovsjunga Herren. Maria var i Herrens ord, medan Marta också bekymrade sig om det praktiska.