Resa längs kustvägen i Halland

Hej igen läsare! Det har blivit ett alltför långt uppehåll här på bloggen under sommaren. Men den 9 september börjar bibelgruppen i Högalidskyrkan, och den är ju en stomme för den  här sajten. Inlägg om filmer brukar jag också göra, men augusti har bjudit på så fantastiskt väder att jag inte har haft lust att gå in på en bio. Det kommer förstås också att ändras. Hösten brukar vara en rik skördetid för nyproduktioner som ska presenteras för sina tittare.

Det gäller även i allra högsta grad böcker. Mina recensioner och blogginlägg om böcker hittar ni dock sedan ett par år tillbaka på www.litteraturmagazinet.se. Min läsning av Håkan Nessers nya "Elva dagar i Berlin" dyker snart upp där. Sedan följer recension av Sandra Gustafssons relationsroman "Hudlös" och Arnaldur Indridasons till svenska översatta kriminalroman "Den som glömmer". Blogginlägg om böcker som har något eller några år på nacken finner ni på www.litteraturmagazinet.se/anne-charlotte-ostman. Där återfinns också bilder med kortare inlägg som jag publicerar på instagram.com/LitteraturMagazinet.

I dag vill jag delge er några intryck från en resa till Halland som jag och min man gjorde i början av augusti. Vi har besökt alla landskap i vårt avlånga land - vi reste mycket i Sverige med våra barn - men Halland var närapå en vit fläck på kartan. Vi hade bara doppat våra fötter i vattnet på Tylösands havsbad.

Så det bar i väg. Det var längesedan vi bodde på vandrarhem, men nu blev det av igen för hotellen var dyra. Dessutom kan vandrarhem vara bättre när man vill komma nära naturen. Det var väl den ursprungliga tanken med dem och Svenska Turistföreningen.

Fängelsekorridorerna

Vi färdades från norr till söder: "Vi äta,  ni laga" efter floderna Viskan, Ätran, Nissan och Lagan. Fast jag lärde mig nerifrån och upp i skolan. Första anhalt blev Varbergs fästning, där vi bodde i en minimal cell. Det var knappt att resväskorna fick plats bredvid sängarna. Toalett och dusch var en trappa ner, så det var inte jättebekvämt. Det fanns kök som sig bör på vandrarhem, men vi beställde frukost. När vi reste med barnen hade vi annan kassa, så då blev det självhushåll för hela slanten. Nu åt vi ute på kvällarna också. Intill det primitiva vandrarhemmet i Varberg låg en restaurang som var med i den förnämliga White-guiden. Vi åt en underbart mör fisk.

Vi ville stanna fler nätter, men det var hårt tryck. Efter förhandlingar på telefon lyckades vi lägga beslag på ett fyrbäddsrum på vandrarhemmet i Steninge. Två nätter fick vi där. Det var ett underbart ställe med fin allmogeinredning - kanske lite plottrig om man vill vara negativ. Men det vill inte jag.

 Steninge vandrarhem

Värdparet Catarina Arvidsson och Per Carlsson var mycket tillmötesgående. Det märktes att de hade vänner och stamgäster som återkom. Frukosten var lite speciell men god. Vi fick Davos-gröt som stått över natten med havregryn i yoghurt och serverades med bär och nötter ovanpå - tydligen något som var populärt i Danmark och Köpenhamn som har en restaurang för enbart gröt. Värdinnan bjöd också på nybakat grovt bröd.

Vandrarhemmet kunde även erbjuda lättare maträtter men bara fram till kl. 17. Så vi gick ner och åt på restaurangen vid stranden. Där var vi inte ensamma, men det gick att få bord. Två gånger åt vi där.

Strandnära öl i Steninge

Vi hade tur med fina dagar och fina kvällar på vår resa, med något undantag. Lite kyligt kunde det förstås bli framåt natten. Strandliv på dagen var vi dåliga på. Vi ville hellre röra på oss och vandra. Det var mycket tång i vattnet också och väldigt långgrunt. Det blev inte så mycket av Västerhavet på det viset men vackra utsikter så det förslog.

Catarina försökte få in oss en natt till, men det var verkligen fullbelagt. Då reste vi vidare söderut till Mellbystrand. Vandrarhemmet där var ungefär som man tänker sig, inget märkvärdigt. Rummet var ganska litet, men duschen var utanför rummet och det verkade som om vi delade den med bara ett annat rum. 

STF i Mellbystrand

Speciellt med Mellbystrand var att bilar körde på stranden och parkerade där. Så när vi varit på cykelutflykt inåt landet till Halmstad avslutade vi med en sväng på stranden. Det var ju lite kul. Senast jag cyklade på en strand var i Palanga i Litauen, där man har milsvida stränder.

Den första kvällen åt vi hämtpizza med rödvin ute på gården, men sedan förstod vi att värdinnan som var från Sydkorea också hade restaurangverksamhet i anslutning till vandrarhemmet. Den ville hon inte göra så mycket väsen av, eftersom hon inte ville få alltför sena kvällar. Så ingen skylt eller annan information fanns om hennes koreanska mat. Den andra kvällen åt vi Bi bim bap som väl var något slags pytt-i-panna med köttfärs, ägg, grönsaker och ris. Gott var det i alla fall, en ny trevlig gastronomisk bekantskap.

Roligt tidigare på kvällen var att min syster med man och barn kom förbi på resa från Polen till Göteborg. De hade haft det riktigt varmt vid den polska kusten och var helt betagna i landet som de så fort som möjligt ville återvända till. Fantastiska stränder och god och billig mat hade de funnnit där.

I Mellbystrand fick vi bo så länge vi ville, så det blev tre nätter. Den sista kvällen hade värdinnan stängt när vi kom tillbaka från en utflykt till Torekov i Skåne, där vi ätit lunch med vänner. Vi hamnade då på en strandkrog. Vi framhärdade i att vara vid havet den sista kvällen, fast det blåste svinkallt. Det hjälpte inte mycket att vira sig in i de filtar som erbjöds. Det blev ett tufft farväl till Hallandskusten.

Fler bilder och anteckningar från utflykter och hemresan genom Småland och Västergötland hittar ni på mina Instagram- och Facebook-konton.