17 november 2023

Nu är jag fri igen!


Jag har vittnat om att Jesus var med och befriade mig från ångest för tio år sen. Jag fick ett nytt liv. Men den senaste tiden har jag börjat tvivla. Jag har haft oro i kroppen och tankarna. Kanske den medicin jag fick av min läkare då har slutat verka? Är det ångesten som smyger sig på igen? Vad händer då? Blir jag inlagd på psyket för att prova ut ny medicin? Kanske man inte kan använda samma så länge som jag gjort?

Jag försöker ta mig ur det hårda greppet själv, hoppas jag kommer tillbaka, försöker göra saker som jag brukar må bra av. Det kan fungera någon dag. Så kommer något som kryper i mig igen.

Igår ringer jag superstressad en psykiatrisk mottagning. Ska jag få hjälp? Eller måste det till remiss först från vårdcentralen? Nej, jag får en tid i dag kl 10! Stressen sitter kvar under gårdagen. Men maken och jag hämtar barnbarn på skolan. Tillsammans med dem blir det roligt. Och dottern som kommer för att följa dem hem stannar en stund. Hon säger kloka saker. Min syster berättar i telefon att de ska ha bönemöte hemma hos sig. Får de be för mig? Ja, så gärna!

Jag är fortfarande stressad i kroppen men glad när jag lägger mig. Fina människor omger mig, och Jesus är med.

Jag vaknar och mår bra, promenerar till mottagningen. Men när jag sitter i väntrummet sköljer stressen eller ångesten över mig igen. Vad ska läkaren säga? Kommer han att vilja ändra på något? Snart välkomnar han in mig på ett rum tillsammans med en kvinnlig medarbetare.

Det blir ett trevligt samtal. Jag berättar om vad jag tror utlöst stressen. Vi skrattar tillsammans när jag berättar om "duktig flicka". Psykologen, eller sköterskan, säger att i vår ålder finns inga måsten. Man måste inte ens gå en promenad varje dag om man inte vill!

Jag får min dom: "Du är frisk, och din medicin fungerar." Tänk på det inför nästa helg och Domsöndagen! Det finns positiva domar. Nu är jag fri igen!

Foto: Ernst Barlach, Das Wiedersehen (Christus und Thomas) (1926)

5 september 2023

Intressanta tankar men snålt med det personliga (Merete Mazzarella, Nånting på andra sidan)

 

Finlandssvenska Merete Mazzarella,  som är 78 år, kommer ut med boken "Nånting på andra sidan". Tidpunkten i hennes liv har förstås betydelse för ämnesvalet,  men det framträder inte på ett så djupt personligt plan som jag hade förväntat mig.

Det är inte förvånande att Merete Mazzarella, som är särskilt känd för sin essäistik, går i dialog med diverse filosofer och religionskritiker. Hennes bok innehåller en del långa citat, och dansken Svend Brinkmann får en del av utrymmet. Men själens odödlighet ger han inte mycket för. Brinkmann skrev under pandemin dagboken "Mitt år med Gud". Mazzarella skriver att Brinkmann inte blir frälst. Temperaturen i hans bok är sval.  Lite så är hennes egen bok, vill jag säga.

Finlandssvenska Mazzarella är döpt, har konfirmerats, är vigd kyrkligt tre gånger och har aldrig gått ur kyrkan. Nu gör hon ett nytt försök att närma sig den kristna tron.  Av två danska skönlitterära författare, Jens Christian Gröndahl och Sören Ulrik Thomsen, förstår hon praktikens betydelse. Brinkmann försökte läsa sig till tron. Mazzarella betvivlar att man kan göra det. 

Kyrkobesöken under pandemin blir dock för krångliga för henne. Hon har glömt när man ska resa sig upp. (Framgår inte det av en asterisk i gudstjänstordningen?) Hon vågar inte ta nattvarden, för hon förstår sig inte på anvisningarna och är rädd att bryta mot hygienreglerna. Den apostoliska trosbekännelsen har hon också svårt för. Det är hon inte ensam om. För mig underlättade det när en präst underströk att det är kyrkans kollektiva bekännelse man stämmer in i. Man behöver inte som individ ta ställning till varje enskilt ord. 

Mazzarella går förstås till Bibeln också. Speciellt i Gamla testamentet är det lätt att hitta svårsmälta berättelser, som den om Abraham som är beredd att offra sin son Isak. När hon läser Nya testamentet om Jesus känner hon igen mycket: kärleksbudskapet, undren, mötena med kvinnor och fattiga. Mazzarella gläds åt Jesus hållning till den lyssnande Maria men hade gärna sett att Marta fått större uppskattning. Jag har också intresserat mig för bibelstället Lukas 10 kap, 38-42. I ett blogginlägg här har jag gjort en kort sammanfattning av tolkningar som gjorts.

Mazzarella skriver att hon vid sin förnyade läsning av NT får en försämrad bild av Jesus. Hon tycker att han är hård och oförsonlig. Det var vad jag själv sa om Jesus i min första samtalsgrupp i Högalids församling. Då studerade vi Gunnar Hillerdal, "Vem är han, Jesus Kristus?" Att som Gröndahl kalla honom den temperamentsfulla upprorsmannen är en underdrift, tycker Mazzarella. Till en som vill följa Jesus men först begrava sin far säger han "Låt de döda begrava sina döda". Som en modern sektledare vill han inte veta av familjeband. Det finns svåra textställen i Bibeln, utan tvekan. Man får arbeta med dem, sätta in dem i en större kontext eller helt enkelt släppa dem. Det har jag fått lära mig i mina bibelgrupper.

Mot slutet av boken kommer författaren in  på föreställningar om ett liv efter döden. Ett evigt lovsjungande skulle vara tråkigt. Det tycker många som har uttalat sig i frågan. Hennes morfar försäkrade att han inte ville "sitta med bar rumpa på ett fuktigt moln och spela harpa". De flesta längtar efter att återse sina närmaste. Mazzarella är övertygad om att det finns något på andra sidan. Hon och hennes man är ense om att de så innerligt gärna vill finnas på samma plats. Hon vill också, som Paulus skriver i Korintierbrevet, nå fram till en kunskap som inte bara är ett styckverk. Hon skulle vilja känna till fullo. Jag hade dock förväntat mig att få komma närmare hennes egna känslor inför livets slut.

Författaren har alltid haft ett gott och tryggt liv. Hon har aldrig "prövats". På senare år är hon till och med lycklig. Bönen är en gemenskap med Gud och Kristus, men hon har svårt att be. Då har hon inte behövt ropa "Hjälp!" tänker jag. Det är förstås skönt, men det kan också vara ett hinder att nå fram. 

Hon vill komma ihåg att vara tacksam och be om styrka den dag prövningarna kommer. Hon borde också be om förlåtelse för sina synder, skriver hon. Och hon tror att hon tror. Det är ändå goda insikter.





8 augusti 2023

"Andefabriken" på Vadstena slott - två föreställningar kvar!

På Vadstena slott uppförs denna sommar den nyskrivna operan "Andefabriken". För musiken står Daniel Nelson, för librettot Tuvalisa Rangström och Magnus Lidman. Centrala roller har mezzosopranen Ingrid Tobiasson och sopranerna Minna Tägil och Rebecka Wallroth. I orkestern återfinns bland andra cellisten, min systerdotter Johanna Tärnroth. Det var för att Johanna fått ett sommarstipendium vid Vadstena-Akademien som min man och jag tog oss dit i söndags. Vi går inte ofta på opera, men detta verkade spännande.

Av Expressens recensent hade man dock kunnat bli avskräckt. Hon beskrev känslor av klaustrofobi och att hon likblek hade lämnat salongen i förtid. Värmen hade varit ett problem, men när vi var där var temperaturen helt okej. Fast mörkt var det redan i korridoren fram till salongen, och hela scenen var draperad i svart. Svartkonster skulle det också handla om. Vi placeras i förra sekelskiftet, då företeelser som spiritism, ockultism och teosofi var rikligt förekommande. Ett intressant kapitel i programmet till föreställningen behandlar teosofin och den betydelse den hade för många författare och konstnärer, även i Sverige. Madame Blavatsky som lanserade den teosofiska läran i USA på 1870-talet är förebilden för Madame Kolthoff (Ingrid Tobiasson) i "Andefabriken". Teosofin ansågs vara en förening av religion och vetenskap, och i den spiritistiska delen var kontakten med de dödas andar central.

Inom denna ram behandlar operan ämnen som utvecklingstro och hoppet om en bättre värld - på jorden eller hinsides - men också om den mänskliga synden girighet. Oron och hetsen i det nya finns också med: strömmen sätts på men stängs aldrig av. "En omöjlig värld kan plötsligt bli sann men det kostar så klart lite grann" är en av de trallvänliga refrängerna. Musiken är omväxlande, melodisk men också mer avancerad. 

Systrarna Lilly och Alice har diametralt olika livshållningar. Lilly vill arbeta för kvinnors rösträtt och plats i samhället. Alice drömmer om en vacker och rik man som ska ge henne "bakelser, skor och parfym". I sin längtan hamnar Alice i Madame Kolthoffs klor. Dennas psykofon - en teknisk uppfinning som ska underlätta kontakten med andevärlden - har en förödande inverkan på den unga kvinnan.

I den första akten presenteras olika företeelser och linjer i den frambrytande tiden. Den andra och sista akten berör mer. Alice har som ande hamnat i ett mellantillstånd, där det är tomt, ensamt och mörkt. Orkestern och hennes röst blommar ut i smärta och ångest. Alice har övergivits av Madame Kolthoff. Till slut blir Lilly hennes enda hopp.

Jag har här tagit upp kvinnliga centrala roller. Män finns med på scenen. Dock intog kvinnorna också i förra sekelskiftets anderörelser särskilt betydelsefulla positioner.

"Andefabriken" är en annorlunda opera och klart sevärd. Om ni är i trakterna av Vadstena - eller som vi beredda att åka 25 mil fram och tillbaka - bege er till Vadstena slott! I kväll och i morgon eftermiddag har ni er sista chans.



12 juli 2023

Min bästa tid är nu


Sjuttio år. Kan det vara något? Ja, jag tror faktiskt att min bästa tid är nu. Det är skönt att vara pensionär, särskilt för mig som inte haft något lyckat arbetsliv. Visst har jag fått vara med om roliga och intressanta saker i egenskap av forskare i fransk litteratur. Jag har bott på Svenska kulturinstitutet i Paris, träffat kolleger och varit med på seminarier. Jag har skrivit två böcker på franska. Men jag trivdes inte som lärare på Stockholms universitet. Jag kände mig otillräcklig, och arbetet skapade mycket oro.

Efter att ha lämnat universitetet sadlade jag om till riksdagsstenograf. Riksdagen var en spännande arbetsplats, men arbetet med att skriva ut och redigera sammanträdesprotokollen blev snart ett tempoarbete. Jag slutade i förtid på egen begäran. Jag hade börjat må dåligt av stress och leda.

För tio elva år sedan var jag sjuk i ångest i två omgångar. Till slut blev jag inlagd ett par veckor för att prova ut en fungerande medicin. Jag är evigt tacksam den psykiater som lyckades med uppgiften. Han tyckte själv att det var ett under att jag blev så bra. Jag tackar också Jesus för att han hörde mina böner. Jag fick ett nytt liv.

Nu kan jag ägna mig åt det jag tycker om, att läsa och skriva, utan att tänka på inkomsten. Min man och jag har gemensamma intressen och mycket att tala om. Vi reser gärna, mest till Luxemburg förstås där sonens familj bor. Dotterns familj finns på närmare håll, bara på andra sidan Liljeholmsbron. Barnbarnen är en fantastisk gåva som vi har fått helt gratis. Vi älskar dem så mycket, alla fyra, tre pojkar och en flicka, och de tycker om oss. Vilken nåd att leva i.

Jag har min fina syster som jag träffar ganska ofta. En del släktingar har jag återknutit kontakten med tack vare sociala medier. Goda vänner i verkliga livet är vi också lyckliga att ha. 

Visst känner jag mig utanför när andra pratar om sitt gamla jobb och arbetskamrater de har kontakt med. Jag har kanske gjort felaktiga val, men det är inget jag grubblar över. Jag är tacksam för den tid som är nu.



12 juni 2023

Några minnen från Högalidskyrkan

 

I lördags återinvigdes Högalidskyrkan med en magnifik mässa efter mer än två års renovering. Samtidigt firades att kyrkan fyllde 100 år. Den invigdes första gången 10 juni 1923 av ärkebiskop Nathan Söderblom. Helt klar är den dock inte. Vid nästa årsskifte väntas tornen och Ansgarskapellet vara färdiga.

Varje morgon jag drar upp rullgardinen har jag kyrkan med de två tornen framför mig uppe i parken. Vi har bott här sedan februari 1982, så det blir många morgnar och många kyrkobesök. I söndags var ett barnbarn med på mässan och sjöng i Änglakören. Temat för gudstjänsten var dopet. Det talades om att man kan låta döpa sig i vilken ålder som helst. Mina barn döptes när de var tre och sex år gamla. Det var efter att jag bestämt mig för att återinträda i Svenska kyrkan. De bekräftade dopet genom konfirmationen, men vilken tro de har i dag vet jag inte. Dopet finns i alla fall kvar som en grund.

När vi kom till Högalid var jag rädd att bli väckt av kyrkklockorna. Men de ringde bara klockan åtta, tolv och sex på kvällen. Att stiga upp kl 8 tyckte jag var lagom när jag var hemma och studerade. Och sedan många år ringer de bara vid gudstjänster och konserter. Folk har väl klagat på "oljudet". Hur andra kyrkklockor ringer i staden vet jag inte.

Gunnar Lind är pensionerad präst i Högalid. Många ville hälsa på honom när han kom till invigningsmässan. Jag var under flera år med i hans bibelgrupper. Jag saknar dem. Ett fint minne har jag från en lunchmässa i Ansgarskapellet. Då frågade han om jag ville hjälpa till att dela ut nattvarden. Det var stort för mig.

Ett annat nattvardstillfälle uppe i stora kyrkorummet var också viktigt. Min mor hade inte tagit nattvarden sedan hon konfirmerades får många många år sedan. Då hade hennes bror precis dött 14 år gammal. Men jag fick med henne fram till altarringen, och efter det gick vi fram många gånger tillsammans. Nattvard just vid altarringen tycker jag är så fint. Då förenas vi som böjer knä samtidigt som det finns en koppling uppåt till Kristus på korset ovanför.

19 maj 2023

En bok om Anden (Mikael Tellbe, Andens värk. På spaning efter sann andlighet"

Mikael Tellbe är docent i Nya testamentets exegetik. Han har också en bakgrund i karismatiska församlingar. Nu kommer han med boken "Andens värk. På spaning efter sann andlighet". Nej, det är inte felstavat. Författaren vill understryka att vandra i Anden kan innebära prövningar. Anden vill förändra, förvandla och förädla, skriver han. Men vi formas i gemenskap och beroende av andra. Det kan ta emot. Vi konfronteras med våra egna svagheter.

Tellbes bok är i mycket en närläsning av Första Korinthierbrevet. Paulus skriver till den församling i Korinth som han lämnat och fått oroande nyheter från. Männen går till prostituerade, de äter offerkött och talar tungomål som inte uttolkas och som stänger människor ute. De har ännu inte tillräcklig kunskap om vad ett sant andligt liv innebär. Anden, som ingår i Treenigheten Fadern, sonen och den helige Anden, kallas ofta för Hjälparen - dock inte hos Tellbe. Men han skriver att Anden leder oss fram till Kristus och korset. Anden vill få oss att älska. 

Församlingen i Korinth kan ha god vilja men lever i vissa avseenden kvar i den gamla tiden. Paulus understryker att det inte handlar om att individen ska visa sin fromhet inför andra. Han betonar betydelsen av enhet. I gemenskapen har dock alla möjlighet att profetera, skriver Paulus. Jag stannar vid det ordet, för som medlem i Svenska kyrkan hör jag sällan eller aldrig talas om det - förutom i Bibelläsningen. Tellbe förklarar att det grekiska verbet profero betyder frambära. Den som profeterar frambär en hälsning från Gud. "Detta kan ske på många olika sätt: genom sång, undervisning, förkunnelse, delgivning, tungotal med uttydning, uppenbarelser, bilder eller profetiska hälsningar."

Hur kan vi då i dag skapa en sund användning av Andens gåvor? "Då som nu är ledorden kärlek, delaktighet och begriplighet", poängterar författaren. 

På slutet finns frågor att fundera över för den ensamma läsaren eller medlemmar i en studiegrupp. En lyder: "Vad är andlig längtan? Vad längtar du efter?" Jag har svårt att svara på det. Tellbe har tidigare skrivit att vi alla längtar efter den levande Guden. Vad betyder det? Men när han skriver om bönen är jag med. Jesus har gett oss ett löfte. "Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas." Varför ska jag längta? Jag har redan fått bönesvar som varit avgörande för mitt och mina närmastes liv. Tellbe skriver att Gud för oss till punkter i livet, där vi inser vårt beroende av Guds nåd. "Det vi ser som kriser och misslyckanden kan i själva verket vara Guds gåva till oss för att lära oss att förtrösta på hans nåd."

Nu längtar jag inte efter något. Jag lever i nåden. Men som både Paulus och Tellbe kan känna sig rädda och svaga när de förmedlar evangelium fruktar jag att mina ord är för stora och att de ska misstolkas.


28 mars 2023

På Dramaten hösten 2023

Stina Ekblad spelar antika Hecabe i höst

Jag har precis tittat på livesändningen, där Dramatenchefen Mattias Andersson, regissörer och skådespelare presenterat programmet för hösten.  Dramaten vill fortsätta den pluralistiska linjen. Många röster ska få komma till tals med perspektiv från olika tidsåldrar och geografiska platser. 

Den 23 september har "Vegetarianen" premiär på Lilla scenen. Pjäsen bygger på en roman av en sydkoreansk kvinnlig författare. Huvudrollen är också en kvinna som dock inte skildras inifrån henne själv, utan hon definieras av andras blickar. Till exempel blir hennes man mycket upprörd när hon meddelar att hon slutar äta kött.

Den 22 september kommer gästspelande Konstab från Göteborg till Målarsalen. De tar sig an Ingmar Bergmans "Såsom i en spegel".

Tjeckiske författaren Patrik Ourednik gav 2001 ut "Europeana", en kortfattad krönika som behandlar Europa under 1900-talet på ett speciellt sätt. Han blandar högt och lågt och utelämnar viktiga namn. Unga skådespelare födda i slutet av förra århundradet får besätta rollerna. Föreställningen kommer också att innehålla mycket musik.

En nyskriven svensk pjäs, "Pappas födelsedag" intar Lilla scenen den 26 oktober. En kvinna som fadern menar är den försvunna modern dyker upp. Barnen har svårt att tro på hans utsaga.

Två antika dramer sätts ihop till en i "Perserna. Trojanskorna". Aiskylos "Perserna" har aldrig spelats i Sverige. Tillsammans med Euripides "Trojanskorna" skildrar den kriget ut förlorarnas perspektiv. Stina Ekblad spelar Hecabe. Historiens mest plågade farmor, sa hon på pressvisningen. Hon kände sig också väldigt inne i den antika världen, eftersom hon just läst in Homeros "Illiaden" som ljudbok. Det påpekades att de här klassikerna med krigets vanvett i centrum handlar om oss just  nu. De har premiär på Stora scenen den 19 oktober.

Den 6 september är det premiär i Tornrummet för en pjäs om de stulna barnen från Chile. "Sammanflätade" handlar om de olagliga adoptionerna från 1970-talet. En av rollerna spelas av en kvinna som för tre år sedan fick höra sanningen om sitt ursprung.

På Stora scenen ska Brechts "Tolvskillingsoperan" sättas upp. Den skulle jag kunna gå på bara för musikens roll, komponerad av Kurt Weill.

"Konspiration" regisseras av Suzanne Osten som vid pressträffen bär en foliehatt. Premiären blir på Lilla scenen den 8 december. Lögner, tillit och att gå vilse handlar det om. Det är ett ämne som intresserar mig.

Så var det dags för Unga Dramaten att presentera sina satsningar. För de yngsta, 3-5 år, spelas "Den första rumpan". En mask utan rumpa möter olika djur tills den första med rumpa dyker upp. Pjäsen ska arbetas fram med barns medverkan. Föreställningen ska också vara interaktiv och mynna ut i en riktig rumpfest, enligt presentatören. "Fruktansvärda fantasier" är för lite större barn och handlar om rädslor. "Flickor som försvinner" riktar sig mot tonåringar och utspelar sig i ett litet samhälle som lever i skräck. Det är ett samarbete med Riksteatern, och premiären blir i Hudiksvall. 


27 februari 2023

K G Hammar i Högalid. Om bibelläsning, Jesus på korset och tron

 

Ernst Barlach, Der Schwebende i Güstrow


I Högalids församling finns en föreläsningsserie som heter "Rum för livet". Igår var K G Hammar i kyrksalen och talade om bibelläsning. 

Det finns tre läsarter: den historiska, den metaforiska och den sakramentala. Den historiska innebär att man i tolkningen tar in det historiska ögonblick då texten kom till. Det är den antika världsbilden som kommer till uttryck i Nya Testamentet. Nu kan vi inte säga att Gud finns i himlen när vi har kunskap om universum. Gud är här och nu, överallt och inom oss. Evolutionsteorin störde skapelseberättelsen. Världen skapades inte på sju dagar. Men i början av 1900-talet startade en fundamentalistisk rörelse i USA som ville läsa Bibeln bokstavligt. 

En metafor är en bild för något. Den betyder något mer än det utsagda. Delar av Bibeln läser vi symboliskt, som vi gör med skapelseberättelsen i dag. 

Den sakramentala läsningen får oss att öppna oss för Guds tilltal och närvaro. Vi bejakar och tar emot det hemlighetsfulla. 

Publikens frågor var intressanta. Någon undrar varför Jesus måste dö på korset. Verkligen en central fråga. Där finns det flera tolkningar. Offertanken, att Gud offrade sin son för oss och att Jesus tog våra synder på sig, inspireras av det judiska offret i templet. Efter tusen år kom andra synsätt in, säger Hammar. Då handlar det mer om att Jesus inte kan svika Guds plan, att han konsekvent följer vägen framåt. Men i psalmer och liturgi lever offret kvar. Hammar hänvisar till Jesper Svartvik som skrivit om försoningen. Här finns det mycket som jag skulle vilja sätta mig in i.

En kvinna  tycker om att gå i kyrkan och sjunga med i psalmerna. Hon läser Bibeln. Men vad tror hon på? Hennes tro saknar objekt. Det handlar kanske mer om tillit som livshållning, menar Hammar, och tillit ingår i tron. Vi kan inte heller kontrollera Gud. Kierkegaard såg det som att vi måste våga kasta oss ut på 70 000 famnars djup. Simon Weil talade om väntan.

31 januari 2023

Kyrka och bibel för barn

Vårt barnbarn Aron, sex år, är med i Högalidskyrkans Änglakör. Nästa söndag, på Kyndelsmässodagen, ska kören sjunga på gudstjänsten. Då kommer jag också. Det var roligt, tyckte han. Men varför går jag på gudstjänster? Där är så många gamla och konstiga ord. Fast han hade hört att någon fick frid när han såg Jesusbarnet.

Nu efteråt förstår jag att körledaren måste ha berättat om det som Kyndelsmässodagen handlar om, att Jesusbarnet togs upp i templet. Dit kom den rättfärdige och fromme Symeon. Han var gammal, men den heliga anden hade lovat honom att han inte skulle dö förrän han fått se Messias. Han tog Jesus i famnen, prisade Gud och sa: "Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel." 

I katolska länder firas Kyndelsmässodagen den 2 februari. Våra barnbarn i Luxemburg och deras kamrater går med ljuslyktor från hus till hus.

Apropå de svåra orden sa jag till Aron att vi hade en bibel för barn i vår bokhylla. Då blev han nyfiken. När vi kom hem efter körövningen läste jag några kapitel ur "De yngstas bibel" som hans mamma fått av moster och morbror när hon var sju år. Jag började läsa om när Jesus, Josef och Maria besökte templet i Jerusalem och de kom ifrån varandra. Jesus var då tolv år, och han hade bara dröjt sig kvar för att tala med lärarna. Jag läste vidare om när Johannes döpte Jesus och om de tolv lärjungarna. I "De yngstas bibel" kan man förstås också bekanta sig med de under som Jesus gjorde. Och liknelserna finns där. Guds rike är som ett senapskorn, sa Jesus. Ett så litet korn blir stort som ett träd. När vi delar med oss av vår kärlek växer Guds rike. Så förklaras det i barnens bibel.