God Jul med Hoppets Stjärna

Hoppets Stjärna är en svensk kristen stiftelse som under 50 år har verkat jorden runt. De har sitt säte i Kärrsjö i Ångermanland. Dit har de bjudit in representanter från alla länder, där hjälpverksamheten finns.

Hoppets Stjärna bistår vid katastrofer men har också mer långsiktiga projekt som återuppbyggnad, utveckling av hälsovård och skolor Jag fick deras minnesbok "Eldsjälar" i brevlådan, eftersom jag sedan ett antal år tillbaka ger månatligt stöd till ett projekt för romer i Rumänien. 2015 öppnade Hoppets Stjärna ett resurscentrum i byn Valea Seaca, där över 400 av ortens 1 600 romer hade besökt Skandinavien för att tigga. I centrumet får barn läxhjälp och extraundervisning, ett mål mat samt tillgång till dusch och tvättmaskin. Insatser görs också för att förbättra barnens hemmiljöer och för att stödja föräldrarna i deras roll. Målet är att barnens föräldrar ska bli den sista tiggande generationen.

De senaste åren har min man och jag inte gett några personliga julklappar till varandra. Presenter kan vi ge när som helst under året. Dessutom har vi allt vi behöver för att må bra. Så varför inte dela med oss? Förra året blev det ett bidrag till Högalidskyrkans renovering. I år har jag köpt en get till en familj i Haiti. Det är en gåva som Hoppets Stjärna föreslagit. Geten ger näringsriktig mjölk, och när geten får killingar ges den första bort till en annan familj. På det viset får fler hjälp med försörjningen. På starofhope.se kan du läsa mer om levande gåvor och andra bidrag. 

Från tidningen "Dagen" fick jag också en julhälsning. Jag började med en rabatterad prenumeration. Sedan har jag fortsatt av bara farten. Det kan vara skönt att läsa artiklar i trosfrågor som inte inleds med "Själv är jag inte kristen, men"...

 I brevet från "Dagen" citeras ur Första Tessalonikerbrevet 5: Be utan uppehåll och tacka Gud i allt. Det tycker jag är bra och starka ord. Håll er till dem! Men glöm inte att vaccinera er! 

Om döstädning och annan sortering

 

Margareta Magnusson debuterade när hon var över 80 med den lilla boken "Döstädning. Ingen sorglig historia". Den kom 2017, men jag lånade den på biblioteket först nu. Jag hade fått veta att författaren kommer med en ny bok i april med titeln "Levnadsråd". Då ville jag läsa hennes tidigare också.

Förlaget har fått det till att "döstädning" är en svensk företeelse, "The Gentle Art of Swedish Death Cleaning" är den engelska titeln. Kanske har ni hört talas om denna bok. Det handlar inte om att städa ett dödsbo utan om att städa så att dödsbodelägare efter dig inte ska få orimligt mycket att göra. 

Ska man verkligen hålla på med sådant? kan man fråga sig. Men alla som har tagit hand om bohag efter föräldrar eller andra anhöriga tycker nog att det har varit arbetsamt. Att bära tunga saker och att städa kan man få hjälp med, men många små beslut måste fattas. Vad ska bevaras? Vad ska slängas? Vad ska ges bort? Vem ska ha vad? Även om dödsbodelägarna är överens kan det vara svåra överväganden.

Margareta Magnusson har flyttat mycket under sitt liv och bott i olika länder. Hon har alltså stor erfarenhet av att rensa, sortera och packa. Hon ger i boken "Döstädning" goda råd om hur man kan gå igenom ett hem. Hennes tankar kan mycket väl tillämpas på annan sortering än döstädning. Man kanske flyttar på äldre dar till en mindre bostad. Eller så vill man bara ha bättre ordning hemma. Man ska inte vänta för länge med att döstäda, skriver författaren. Om man är frisk nog har man år kvar att njuta av den nya ordningen.

Jag var nyfiken på den här boken, för jag har så lätt för att slänga. Jag tycker det är roligt. Det finns förstås en risk med det, att jag ångrar mig, att jag saknat ett klädesplagg till exempel. Men det har sällan hänt. Margareta Magnusson skriver att om någon givit dig hennes bok är det nog för att du är en person som samlat på dig för mycket. Dit hör alltså inte jag. Men visst är det dags att gå igenom linneskåpet. I källarförrådet finns säkert saker som kan slängas, och i köket har vi "busskåpet" (av bus). Vår dotter trodde när hon var liten att alla hade ett busskåp. Det har de nog, men de kallar det kanske för något annat.

När man sorterar ett hem ska man inte börja med fotografierna. Det skriver författaren bestämt. Då fastnar man i minnen och i frågor om vem som är vem. Svaren försvinner med tiden. Till slut vet ingen vem människorna på bilden är. Är man angelägen om det får man aktivt föra vidare den kunskapen genom generationerna.

Läs själva för att få ta del av Margareta Magnussons knep! Boken är genomgående skriven i ett trevligt tonläge. 

Vem är kristen?

David Thurfjell, professor i religionsvetenskap föreläste igår i Högalids kyrkosal. Det handlade om svenskarnas förhållande till religion. Jämfört med de allra flesta andra länder befinner vi oss i en exceptionell sekulär situation. Och den är ett uttryck för det moderna Sverige, det framgångsrika som lämnat religionen på historiens skräphög. Men det är tvehågset. Det är ett glapp emellan hur man agerar och hur man berättar om sitt förhållande till kyrkan och tron. Man vågar inte säga att man är kristen fast man kanske varit med i kyrkokören i många år eller går till kyrkan vid högtider, kanske gifter sig i kyrkan.

Det beror, enligt Thurfjell, på att den kristna identiteten snävats in. Det var pingstväckelsen som på 1960- och 70-talet vann tolkningsföreträdet när det gäller vem som är kristen. Den breda Svenska kyrkan har i alla tider varit lågintensiv med få gudstjänstbesökare. Huvudfåran i den svenska kristenheten har inte ett ord för vad den är. Denna språkförlust innebär också en legitimitetsförlust. Man värjer sig men har mycket på sitt hjärta, säger Joakim Kohls, präst i Högalid. När folk på middagar hör att han är präst blir många intresserade. Men under de åtta år han varit verksam i församlingen kan han räkna på den ena handens fingrar de tillfällen då ett par som ska gifta sig eller döpa sitt barn båda bekänt sig som troende kristna. 

David Thurfjell menar att Svenska kyrkan skulle kunna ha en högre svansföring. Den är en kristen form i sin egen rätt. Kyrkan ska stå för vad den är: en evangelisk-luthersk folkkyrka med "nåden allena" som sin grundläggande teologi.

Jag blir mörkrädd

Jag har läst "Till de utsattas försvar" av advokaten Ruth Nordström. Underrubriken är "Om min match i den svenska åsiktskorridoren". Som det framgår av omslagsbilden boxas hon. Det är för att fylla på med energi. Hon åker också på retreat då och då för att varva ned. Hennes uppdrag är mycket krävande. Det gäller att kämpa för dem som kommit i kläm i svenska domstolar. 

Ruth Nordström har blivit mycket uppmärksammad för att hon 2014 åtog sig att vara ombud för en barnmorska. Ellinor Grimmark blev av med sin utlovade tjänst när hon bad att slippa vara med vid aborter. Enligt abortlagen får bara läkare göra abort, men barnmorskor kan assistera. I många länder finns en samvetsklausul, bland annat i våra grannländer Danmark och Norge. I Norge hade hon jobbat utan problem,  men nu ville hon arbeta i Sverige för att vara närmare sin familj. 

Jag tycker inte det är konstigt att en barnmorska, som utbildat sig för att hjälpa kvinnor att föda barn, kan känna obehag om hon måste närvara vid aborter. Ellinor Grimmark anförde också sin kristna tro som skäl. Men det är inte många barnmorskor det handlar om, så ingen kvinna riskerar att nekas abort på grund av att en samvetsklausul åberopas. Präster har rätt att avstå från att viga samkönade par, men som ärkebiskopen förklarat finns det inte många sådana par. Därför finns det gott om präster för dem som vill. 

Ellinor Grimmark förlorade i alla rättsliga instanser, där ärendet prövades. Den svenska regeringen och andra politiker tog avstånd från henne offentligt. Sjukvårdsministern twittrade positivt om en av domarna innan den vunnit laga kraft och fick därför kritik av KU. Mona Sahlin jämförde barnmorskan med IS-krigare med en extrem religiös hållning. Ruth Nordström och hennes klient har fått ta emot mycket hat och hot. När jag googlar för att se om någon recenserat "Till de utsattas försvar" som kom ut i september hittar jag bara en kort artikel i "Dagen". Däremot gjorde ett inlägg i "Dagens Samhälle" mig bestört. 

Tidningen riktar sig till beslutsfattare inom offentlig sektor, Där skriver en kvinnlig gynekolog att hon "kommer att fortsätta att förakta (min kurs) Grimmark, inte på grund av hennes samvete, utan för hennes envetna kamp mot kvinnors reproduktiva rättigheter". Det är fortfarande ett högt tonläge i debatten. Ruth Nordström och hennes klient har beskyllts för att ingå i en kristen global anti-abortkampanj. När Nordström hade förberett en stor konferens om trafficking vid Uppsala universitet 2014 började plötsligt alla boka av. Det var på grund av en artikel i Aftonbladet som handlade om barnmorskefallet. Till och med hovet bokade av. Drottningen som engagerar sig mycket mot trafficking och människohandel skulle ha medverkat och tagit emot ett pris. 

I boken "Till de utsattas försvar" kan vi också läsa att Ruth Nordström är ombud för flyktingar som utvisas på felaktiga grunder och andra som berövas sina rättigheter. Vi har hört talas om konvertiter till kristendomen som inte tas på allvar av migrationsdomstolarna. De utvisas till muslimska länder med risk för dödsdomar. I ett sådant fall vände sig Nordström till Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg och fick rätt. Likaså när det handlade om en kvinna som fallit offer för trafficking. Hon skulle genom Dublin-förordningen skickats tillbaka till Italien, där hennes plågoandar fanns kvar och letade efter henne.

Ruth Nordström har också inrättat en juristjour vid S:ta Clara kyrka i centrala Stockholm. Mycket av det arbete hon och hennes medarbetare gör är ideellt. Där träffar hon Stina Oscarson, en annan kvinna med integritet. Oscarson har skrivit en artikelserie om hjälpsökande människor i den långa kön. 

Elise Lindqvist står ständigt vid Ruths sida. Hon kallas "Sveriges Moder Teresa" för allt hon gjort för prostituerade och utnyttjade kvinnor, en bakgrund som Elise själv har. 

Jag blir mörkrädd flera gånger när jag läser "Till de utsattas försvar". Jag blir skrämd av okunnighet och omänsklighet vid svenska domstolar. Jag blir skrämd av pressens makt, journalisternas oförsonlighet och misstänkliggörandet av kristna. Det går inte att föra ett samtal om etiska frågor i Sverige. Människovärdet naggas också lätt i kanten. Det har vi sett under pandemin, när de äldre offrades. De anställda vid hemtjänst och äldreboenden fick till en början inte använda munskydd. När många dog menade man att de ändå skulle ha dött snart. 

Söndagsmässa i Högalid - Enheten i Kristus

När jag gick upp till kyrkan gick jag förbi två män som satt på en bänk. Den ena visade den andra att han hade Tors hammare om halsen. Inte vet jag om det var av historieintresse, men som tro räcker det inte långt.

Några av prästens ord bär jag med mig särskilt i dag. Han talade om hur människosynen förändrats sedan kristendomen slog igenom brett. I romarriket var de kristna en liten minoritet, och där var de dödliga gladiatorspelen populär underhållning. Sedan dess har de barmhärtiga kristna värderingarna spritt sig över världen. Ett bärande hopp är att en liknande syn på naturen ska göra sig gällande. En mångfald av växter och djur behövs för att vår jord ska leva vidare.

Nu för tiden är det en stor del av gudstjänstbesökarna som tar nattvarden. Men det är alltid några som stannar kvar i bänkarna. Tänker de att de inte är värdiga att ta emot bröd och vin? Eller ska de bli mer säkra på sin tro? Kanske de inte alls tror utan har tagit sig in av pur nyfikenhet? 

Alla är värdiga. Prästen ger alla förlåtelsen före nattvarden. Det ingår i gudstjänsten. Man behöver inte heller ha allt klart i hjärta och huvud för att gå fram. Jag läste någonstans att om man vill bli kristen ska man agera som de kristna. Nattvarden kan vara ett sådant steg. För mig är det ett tecken på att jag är kristen. Jag har svårt att bekänna och formulera min tro ute i samhället.  Att sprida evangeliet är inte min starka sida. Men jag delar gemenskapen vid nattvardsbordet. 

Inför kyrkovalet

I onsdags var jag på mässa i Högalids kyrksal i församlingshemmet. Kyrkan är stängd och under renovering. Äntligen var det nattvard igen. Nu gick det till så att prästen spritade sina händer och doppade oblaten i vinet. Sen fick man ta emot den. Om man ville delta i psalmsången fick man ta på sig munskydd. Varje onsdag kl 12 är det veckomässa i Högalid. Den vanliga är kl 11 på söndagen.

Snart är det kyrkoval. Jag har väl deltagit i det någon gång förut, och den här gången har jag bestämt mig för att rösta. Fem miljoner medlemmar i Svenska kyrkan är röstberättigade, alla som är över 16 år. Valdeltagandet är mycket lågt. Förra gången, 2017, var det 19 procent. Det var ändå högre än på länge, eftersom det fanns en önskan hos många att hålla Sverigedemokraterna borta.

I kyrkovalet deltar politiska partier. Men det finns nomineringsgrupper som kritiserar det upplägget. Prästen Karl-Henrik Wallerstein, som kandiderar för Frimodig kyrka, har gjort ett debattinlägg i tidningen "Dagen". Han menar att politiseringen är till skada. Biskoparna har inte rösträtt i den kyrka de ska leda. Kyrkomötet, det högst beslutande organet, har all makt. "Jesus är marginaliserad".

Egentligen är det tre val: på kandidater till  kyrkofullmäktige, till stiftsfullmäktige och till kyrkomötet. Högalids församling har i kyrkofullmäktigevalet inga kandidater som är anslutna till politiskt obundna nomineringsgrupper. Stockholms stift har emellertid det och kyrkomötet. Det handlar om Frimodig kyrka och Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK). På Svenska kyrkans webbsida kan man söka sig fram till sin församling för att se nomineringsgrupperna och namnen på kandidaterna. På röstkortet som kommer i brevlådan framgår var och när man kan rösta. Det går också att prenumerera gratis på Kyrkans Tidning fram till valet och få information den vägen.

Nu kan vi fira gudstjänst igen

När jag kommer uppför backen till Högalidskyrkan ser jag byggnadsställningarna. En omfattande renovering har inletts som kommer att pågå upp emot två år. Men kyrksalen i församlingshemmet är öppen för gudstjänster. Fönstren står på vid gavel mot Högalidsparken i högsommarprakt.

Stolarna är uppställda med mellanrum med tanke på pandemin. Trettio personer är tillåtna i detta begränsade kyrkorum. Annars är femtio det nya antalet. Tio blir vi denna sommardag, förutom präster, organist och kyrkvärd. Gott så. Jag är glad att vi kan fira gudstjänst igen. Det har inte varit möjligt i Högalid sedan oktober. Då var det även nattvard. Prästen gav oblaten utan ord. Men nattvarden som jag längtar till väntar man med till hösten och om smittläget tillåter. Psalmsången är också utesluten.

Ringningen med spröda klockor som inledde måste ha varit inspelad. I alla fall var det inte Högalidskyrkans. Musiken därefter var "Intåg i sommarhagen" av Wilhelm Peterson-Berger. Så fin. 

Vi läste Överlåtelsebönen tillsammans. "Fyll mig med det goda, så att jag blir till välsignelse." De orden fastnade jag speciellt för. Alla är vi kallade att leva i Jesu efterföljd.

Apostladagen är det i dag. Bibelläsningen är från Lukas och handlar om det stora fiskafänget. Med apostlar brukar man mena lärjungarna som levde nära Jesus och kunde vittna om hans gärningar. Men Paulus var också en apostel, och han nämnde Junia som en högt ansedd sådan. Paulus sade att hon hade varit Kristi efterföljare långt före honom. 

Efter gudstjänsten växlade jag några ord ute på trappan med Joakim Kohls. Jag har deltagit i några av hans studiegrupper. Han bad mig att komma med förslag på ny läsning och diskussion i höst. Roligt. 

Nu är tid för släkt och vänner

 

Det är äntligen sommar. Livet öppnar sig för mänskliga möten. Dels är det varmt så man lätt kan ses utomhus, dels går det framåt med vaccineringarna. I morgon får jag och maken vår andra dos. Två veckor efter det är vi fullt skyddade. Då ska vi i stort sett leva som vanligt. Kanske kommer vi att ha munskydd i trånga miljöer. Man vill inte bli förkyld heller.

Visserligen har vi åkt tre gånger till sonens familj i Luxemburg under pandemin. Och vi har träffat barnbarnen på Liljeholmen. Vårt äldsta är sju år. Vi har litat på att små barn inte smittar i någon omfattning. Deras föräldrar jobbar hemma. Vi har också fikat ute med vänner i Stockholm i alla väder. Men förra veckan vidgades umgänget ordentligt.

Vi var bjudna till vänner på Öland. Väl där träffade vi andra gemensamma vänner och åt lunch tillsammans på uteservering. På vägen hem låg vi över natt på hotell i Jönköping. Det var ett fantastiskt folkliv på piren nere vid Vättern. Vi lyckades i alla fall få ett bord för två i den härliga sommarkvällen. Dagen därpå lunchade vi på Tabergstoppen med en systerson till mig, hans fru och dotter. Just när vi styrt kosan norrut såg jag en inbjudan på Instagram från dagen innan att äta rabarberkaka i koloniträdgården hos gamla vänner. Till saken hör att maken bodde i Jönköping som ung. Jag hade missat kommentaren på Insta, men det gjorde inget. Kakan fanns kvar - och vännerna. 

På väg norrut igen stannade vi vid mina föräldrars grav i Mjölby. Jag lade ut en bild på Insta. När vi styrt kosan mot Stockholm igen kom en ny inbjudan. Ett kusinbarn som bodde i Skänninge ville gärna träffa oss. Men nu närmade sig klockan åtta och vi var verkligen på väg hemåt. Nästa gång ska vi höra av oss innan vi kommer ner. Det lovade vi.

Stängda kyrkor, en begränsning av rätten till religionsutövning

Det här är en bild inifrån katedralen i Echternach. Vi tittade in för en vecka sedan under ett besök hos sonens familj i Luxemburg. Kyrkorna är där öppna för gudstjänster. I bänkarna är det markerat var man får sitta. Det finns platser avsedda för större familjer också.

När det i höstas var möjligt med gudstjänst i Sverige fanns liknande markeringar i bänkarna. Upp till 50 personer fick man vara. Men sedan ett halvår tillbaka ungefär kan man inte mötas för mässa och gudsgemenskap i våra kyrkor. Däremot kan man gå på restaurang och titta på hockey tillsammans. Gudstjänst i ett kafé får man inte ha. En präst i Betelkyrkan ansökte om det. Man får inte heller titta på gudstjänst i ett kafé. Men hockey skulle alltså gå bra. 

I en affär eller restaurang är regeln att det ska finnas tio kvadratmeter för varje person. Inför påsken, kyrkans största högtid, började detta också gälla för konsthallar och museer. Mikael Oscarsson, riksdagsledamot för KD, ställde då en skriftlig fråga till socialminister Lena Hallengren om varför annat skulle gälla för kyrkorna. Hon svarade att i en butik, ett museum eller en konsthall kommer och går besökare under långa öppettider. Vid religiösa sammankomster samlas många människor under en begränsad tid. Där behövs ett fast deltagartak. Det är åtta stycken, men hon nämner inte siffran. Vid begravningar får man vara 20. Restauranger nämner hon inte alls. Och inte att samma gäller för små kyrkorum och stora katedraler.

I Luxemburg har restaurangernas terrasser nu öppnat. Men man får inte sitta inne. Dock är kyrkorna öppna för besökare och mässor. I Frankrike är de öppna om man sitter med vissa bestämda mellanrum och bär skyddsmask. Säkert i många andra länder också. Tysklands Angela Merkel backade inför påsken om strängare regler, vilka bland annat skulle innebära stängda kyrkor.

Ute i Europa och i USA har trossamfund protesterat mot speciella regler för kyrkor. Som exempel förklarade Frankrikes högsta förvaltningsdomstol att regeln om högst 30 personer vid religiösa sammankomster var oproportionerlig i relation till att skydda allmänhetens hälsa. Det var en allvarlig och olaglig begränsning av rätten till religionsutövning, slog domstolen fast. Från samfund i Sverige har det inte hörts några stora protester, vare sig från Svenska kyrkan, frikyrkor, synagogor eller moskéer. Man har ställt om till digitala möten. Men det är inte alls samma sak som att samlas i kyrkorummet.

Liten bok om stora frågor (Daniel Röjås, Världens vackraste berättelse)

Daniel Röjås, pastor, föreläsare och författare, har skrivit boken "Världens vackraste berättelse". Titeln syftar på evangeliet i Bibeln. Röjås skriver enkelt och kopplar texten till vardagliga situationer. Han riktar sig kanske mest till dem som inte har hört så mycket om Gud eller läst så mycket i Bibeln. 

Den gudomliga frälsningshistorien i korthet: Gud skapar människan till sin avbild men genom olydnad faller hon i synd. Gud fortsätter att älska oss trots allt. Han sänder oss Jesus som på korset tar på sig våra synder och segrar över döden. 

I boken betonas relationens betydelse. Vi har inte själva tänkt ut hur vi ska tro. Vår tro är ett svar på att Jesus har uppenbarat sig för oss. Relationen till honom upprätthålls genom att vi ber, ensamma eller tillsammans. Kyrkan är viktig för att få en gemenskap med andra troende. Att läsa Bibeln själv kan också vara svårt. Därför är det så förödande att gudstjänstlivet har upphört under pandemin, också samtalet om tron och bibelläsningen i grupp. Så tänker jag.

Röjås menar att vi är i vårt rätta element som Guds avbild när vi har goda relationer till andra människor. Nära relationer till andra är avgörande för vårt mående. "Frälsning handlar om upprättade relationer." 

Jesus träffade alla slags människor. Många hade avgörande möten med honom. Röjås tar upp bibelstället i Johannes 4 kap om kvinnan vid Sykars brunn. Hon hörde till samarierna som inte hade den rätta judiska tron. Hon hade också haft flera män, vilket ansågs omoraliskt. Trots det inledde Jesus ett djupt samtal med henne om livets vatten. 

Vid ett ställe i alla fyra evangelierna spelar kvinnor en avgörande roll. Det är när Maria från Magdala och två andra kvinnor finner graven tom. Röjås skriver att det är kvinnornas centrala roll som styrker berättelsens äkthet. Kvinnor ansågs på den tiden inte vara giltiga vittnen. Därför skulle de inte ha pekats ut som huvudvittnen i en fabricerad historia. 

Att bli kristen betyder att födas på nytt - ett uttryck som använts av Jesus själv. De människor som möter honom i Bibeln liksom vi själva får ett erbjudande att börja om på nytt. Påskdagen illustrerar det som starkast, segern över döden. Men det handlar också om en ny chans här och nu. 

Om detta och så mycket annat viktigt i den kristna tron skriver Röjås i "Världens vackraste berättelse". Det är en tunn bok och lättläst. Men den innehåller allt: livet och döden, korset och det levande hoppet.

Skrattade Jesus?

Det är fortfarande inställda gudstjänster i kyrkan. Nya regler som tar hänsyn till utrymmet, i stället för de stipulerade åtta personerna, utlovas. Men inte före påsk, kristenhetens största högtid. Det skulle bli fel med speciella regler för kyrkorna, säger statsepidemiolog Anders Tegnell. Men i butiker, restauranger och gym går det bra att räkna ut tio kvadratmeter per person.

Kristen litteratur kan man i alla fall läsa. Maken prenumererar på den katolska tidskriften "Signum". De har en hel del tunga teologiska artiklar men också recensioner av mer populära böcker. Maken fastnar för ledaren, titulerad "Fakta, fejk och tidens yttersta dom". Det som mest tilldrar sig mitt intresse i senaste numret är en essä som är översatt från italienska, "Jesu känsloliv - en analys av de synoptiska evangelierna" av Vincenzo Anselmo. Han utgår från ett yttrande i Umberto Ecos "Rosens namn" om att Jesus aldrig skrattade. 

I Matteus, Markus och Lukas, som han undersöker, hittar Anselmo många känsloyttringar hos Jesus. "I själva verket visar oss evangelierna ett mycket mänskligt porträtt av Jesus, som gläder sig och gråter, som blir rörd och arg, som blir upprörd och ömsint, som förvånas och känner ångest." Jesus känner också ofta medlidande och "förbarmar sig". I Lukas 10:21 fylls Jesus med jublande glädje. Även om vi inte kan föreställa oss hans skratt så kan vi se hans leende av fröjd, skriver Anselmo. 

Kan det vara så att skrattet inte passar in i den bild evangelisterna vill ge av Jesus? Att den ska hållas på en mer sublim nivå? Så funderar jag.

När kan vi leva som vanligt igen?

I vårt kök har vi en kub med papperslappar som vi skriver på vad vi ska handla. I mars förra året skrev maken på lappen längst ner: "Är Corona-faran över?" Nu är vi där i botten av högen, och livet är fortfarande omgärdat av undantag.

Vi hoppas bli vaccinerade innan sommaren är slut. Vi är inte 70 än, så vi får nog ingen förtur. Under tiden kan vi oroa oss för den brittiska mutationen som verkar mer smittsam.

Det händer inte mycket på den här bloggen nu tyvärr. Kurser i kyrkan och bibelstudier som jag brukar skriva om är satta på vänt. Det finns inga gudstjänster att gå på, bara ett par korta digitala andakter i veckan. Kyrkan är dock öppen för egen andakt och enskilt samtal med präst. Är det inte oerhört att kyrkorna är stängda för gudstjänster? Händer det ens under krig? Att kyrkolivet ska komma i gång är något jag längtar till. Det är svårt att hålla ordet levande ensam.

Umgänge med släkt och vänner är också viktigt. Vi tillåter oss att träffa symptomfria barn och barnbarn. Vi var till och med hos sonens familj i Luxemburg över jul och nyår. Så vi ska inte klaga. Men när det gäller vänner får det bli utomhus. Och just nu är det lite kallt för gemensamt fika. Släkt utanför min egen familj längtar jag också efter att få träffa. På påsken brukar vi samlas hemma hos oss. Förra året blev det inställt. Då sade vi att nästa år! Det hoppas jag inte på längre. I maj sköt vi upp en Provence-resa med vänner till i år. Det blir nog inte heller av. Läget i Frankrike är inte bra.

Jag går på jympa ett par gånger i veckan. Det är så bra för mitt humör, och det känns inte farligt. Vi är 15-20 stycken i en stor sal, där vi brukar vara 80. Det blir gott och väl två meter emellan oss. Fast man kan kanske tycka att jag tar en risk ändå.

Något som är helt ofarligt är väl i alla fall min och makens bilutflykter till de naturreservat, där vi vandrar. I dag blev det Tyresta, annars ofta Nackareservatet. Att vara ute är bra - om man inte halkar nu när det blivit vinter. Ska jag kanske köpa broddar?

Att läsa och skriva är också viktigt för mig. Det kan ingen pandemi stoppa. Gå gärna till LitteraturMagazinet om ni vill läsa mina recensioner och blogginlägg där. I dag är det Förintelsens minnesdag, och jag recenserar Margit Silberstein, "Förintelsens barn".