Om döstädning och annan sortering

 

Margareta Magnusson debuterade när hon var över 80 med den lilla boken "Döstädning. Ingen sorglig historia". Den kom 2017, men jag lånade den på biblioteket först nu. Jag hade fått veta att författaren kommer med en ny bok i april med titeln "Levnadsråd". Då ville jag läsa hennes tidigare också.

Förlaget har fått det till att "döstädning" är en svensk företeelse, "The Gentle Art of Swedish Death Cleaning" är den engelska titeln. Kanske har ni hört talas om denna bok. Det handlar inte om att städa ett dödsbo utan om att städa så att dödsbodelägare efter dig inte ska få orimligt mycket att göra. 

Ska man verkligen hålla på med sådant? kan man fråga sig. Men alla som har tagit hand om bohag efter föräldrar eller andra anhöriga tycker nog att det har varit arbetsamt. Att bära tunga saker och att städa kan man få hjälp med, men många små beslut måste fattas. Vad ska bevaras? Vad ska slängas? Vad ska ges bort? Vem ska ha vad? Även om dödsbodelägarna är överens kan det vara svåra överväganden.

Margareta Magnusson har flyttat mycket under sitt liv och bott i olika länder. Hon har alltså stor erfarenhet av att rensa, sortera och packa. Hon ger i boken "Döstädning" goda råd om hur man kan gå igenom ett hem. Hennes tankar kan mycket väl tillämpas på annan sortering än döstädning. Man kanske flyttar på äldre dar till en mindre bostad. Eller så vill man bara ha bättre ordning hemma. Man ska inte vänta för länge med att döstäda, skriver författaren. Om man är frisk nog har man år kvar att njuta av den nya ordningen.

Jag var nyfiken på den här boken, för jag har så lätt för att slänga. Jag tycker det är roligt. Det finns förstås en risk med det, att jag ångrar mig, att jag saknat ett klädesplagg till exempel. Men det har sällan hänt. Margareta Magnusson skriver att om någon givit dig hennes bok är det nog för att du är en person som samlat på dig för mycket. Dit hör alltså inte jag. Men visst är det dags att gå igenom linneskåpet. I källarförrådet finns säkert saker som kan slängas, och i köket har vi "busskåpet" (av bus). Vår dotter trodde när hon var liten att alla hade ett busskåp. Det har de nog, men de kallar det kanske för något annat.

När man sorterar ett hem ska man inte börja med fotografierna. Det skriver författaren bestämt. Då fastnar man i minnen och i frågor om vem som är vem. Svaren försvinner med tiden. Till slut vet ingen vem människorna på bilden är. Är man angelägen om det får man aktivt föra vidare den kunskapen genom generationerna.

Läs själva för att få ta del av Margareta Magnussons knep! Boken är genomgående skriven i ett trevligt tonläge.