Vem är kristen?

David Thurfjell, professor i religionsvetenskap föreläste igår i Högalids kyrkosal. Det handlade om svenskarnas förhållande till religion. Jämfört med de allra flesta andra länder befinner vi oss i en exceptionell sekulär situation. Och den är ett uttryck för det moderna Sverige, det framgångsrika som lämnat religionen på historiens skräphög. Men det är tvehågset. Det är ett glapp emellan hur man agerar och hur man berättar om sitt förhållande till kyrkan och tron. Man vågar inte säga att man är kristen fast man kanske varit med i kyrkokören i många år eller går till kyrkan vid högtider, kanske gifter sig i kyrkan.

Det beror, enligt Thurfjell, på att den kristna identiteten snävats in. Det var pingstväckelsen som på 1960- och 70-talet vann tolkningsföreträdet när det gäller vem som är kristen. Den breda Svenska kyrkan har i alla tider varit lågintensiv med få gudstjänstbesökare. Huvudfåran i den svenska kristenheten har inte ett ord för vad den är. Denna språkförlust innebär också en legitimitetsförlust. Man värjer sig men har mycket på sitt hjärta, säger Joakim Kohls, präst i Högalid. När folk på middagar hör att han är präst blir många intresserade. Men under de åtta år han varit verksam i församlingen kan han räkna på den ena handens fingrar de tillfällen då ett par som ska gifta sig eller döpa sitt barn båda bekänt sig som troende kristna. 

David Thurfjell menar att Svenska kyrkan skulle kunna ha en högre svansföring. Den är en kristen form i sin egen rätt. Kyrkan ska stå för vad den är: en evangelisk-luthersk folkkyrka med "nåden allena" som sin grundläggande teologi.