Det är fortfarande inställda gudstjänster i kyrkan. Nya regler som tar hänsyn till utrymmet, i stället för de stipulerade åtta personerna, utlovas. Men inte före påsk, kristenhetens största högtid. Det skulle bli fel med speciella regler för kyrkorna, säger statsepidemiolog Anders Tegnell. Men i butiker, restauranger och gym går det bra att räkna ut tio kvadratmeter per person.
Kristen litteratur kan man i alla fall läsa. Maken prenumererar på den katolska tidskriften "Signum". De har en hel del tunga teologiska artiklar men också recensioner av mer populära böcker. Maken fastnar för ledaren, titulerad "Fakta, fejk och tidens yttersta dom". Det som mest tilldrar sig mitt intresse i senaste numret är en essä som är översatt från italienska, "Jesu känsloliv - en analys av de synoptiska evangelierna" av Vincenzo Anselmo. Han utgår från ett yttrande i Umberto Ecos "Rosens namn" om att Jesus aldrig skrattade.
I Matteus, Markus och Lukas, som han undersöker, hittar Anselmo många känsloyttringar hos Jesus. "I själva verket visar oss evangelierna ett mycket mänskligt porträtt av Jesus, som gläder sig och gråter, som blir rörd och arg, som blir upprörd och ömsint, som förvånas och känner ångest." Jesus känner också ofta medlidande och "förbarmar sig". I Lukas 10:21 fylls Jesus med jublande glädje. Även om vi inte kan föreställa oss hans skratt så kan vi se hans leende av fröjd, skriver Anselmo.
Kan det vara så att skrattet inte passar in i den bild evangelisterna vill ge av Jesus? Att den ska hållas på en mer sublim nivå? Så funderar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar