När kan vi leva som vanligt igen?

I vårt kök har vi en kub med papperslappar som vi skriver på vad vi ska handla. I mars förra året skrev maken på lappen längst ner: "Är Corona-faran över?" Nu är vi där i botten av högen, och livet är fortfarande omgärdat av undantag.

Vi hoppas bli vaccinerade innan sommaren är slut. Vi är inte 70 än, så vi får nog ingen förtur. Under tiden kan vi oroa oss för den brittiska mutationen som verkar mer smittsam.

Det händer inte mycket på den här bloggen nu tyvärr. Kurser i kyrkan och bibelstudier som jag brukar skriva om är satta på vänt. Det finns inga gudstjänster att gå på, bara ett par korta digitala andakter i veckan. Kyrkan är dock öppen för egen andakt och enskilt samtal med präst. Är det inte oerhört att kyrkorna är stängda för gudstjänster? Händer det ens under krig? Att kyrkolivet ska komma i gång är något jag längtar till. Det är svårt att hålla ordet levande ensam.

Umgänge med släkt och vänner är också viktigt. Vi tillåter oss att träffa symptomfria barn och barnbarn. Vi var till och med hos sonens familj i Luxemburg över jul och nyår. Så vi ska inte klaga. Men när det gäller vänner får det bli utomhus. Och just nu är det lite kallt för gemensamt fika. Släkt utanför min egen familj längtar jag också efter att få träffa. På påsken brukar vi samlas hemma hos oss. Förra året blev det inställt. Då sade vi att nästa år! Det hoppas jag inte på längre. I maj sköt vi upp en Provence-resa med vänner till i år. Det blir nog inte heller av. Läget i Frankrike är inte bra.

Jag går på jympa ett par gånger i veckan. Det är så bra för mitt humör, och det känns inte farligt. Vi är 15-20 stycken i en stor sal, där vi brukar vara 80. Det blir gott och väl två meter emellan oss. Fast man kan kanske tycka att jag tar en risk ändå.

Något som är helt ofarligt är väl i alla fall min och makens bilutflykter till de naturreservat, där vi vandrar. I dag blev det Tyresta, annars ofta Nackareservatet. Att vara ute är bra - om man inte halkar nu när det blivit vinter. Ska jag kanske köpa broddar?

Att läsa och skriva är också viktigt för mig. Det kan ingen pandemi stoppa. Gå gärna till LitteraturMagazinet om ni vill läsa mina recensioner och blogginlägg där. I dag är det Förintelsens minnesdag, och jag recenserar Margit Silberstein, "Förintelsens barn".