Tur att jag inte såg reklamen för "Vildanden" innan vi köpte biljetter! För här blev jag glatt överraskad. Maken och jag var på Nationaltheatret i Oslo den 3 oktober och såg Henrik Ibsens "Vildanden".
På plats blev vi upplysta om att vi skulle mingla på scengolvet med skådespelarna en kvart innan vi fick inta våra platser. Det fanns drinkar att skåla med. För det var fest hos grosshandlare Werle.
Några bänkar bort pågår en dialog mellan Werles son Gregers och barndomsvännen Hjalmar Ekdal. Hjalmar hade inte väntat sig att bli bjuden, för fader Ekdal hade hamnat på obestånd efter en skumraskaffär. Gregers är dock mycket kritisk till sin fars roll i det hela. Och det är det som är grunden till pjäsens upplägg.
Vi läste "Vildanden" på svenska innan vi åkte iväg. Det blev en bra repetition av det klassiska dramat. Norska är inte särskilt svårt, men några ord gick oss nog förbi under föreställningen.
Ibsen har sagt att han går till rätta med sitt liv i pjäserna. Där möter vi olika livshållningar. Sanningssägaren finns i "En folkefiende" och i "Vildanden", egoisten i "Peer Gynt" och även i Hjalmar Ekdal, skulle jag vilja säga.
Gregers Werle är känd för att gå runt med sin "ideale fordring". Han upplyser människorna om betydelsen av att leva ett äkta, öppet och sant liv. I "Vildanden" är det Hjalmar som blir föremål för hans uppvaktning. Gregers menar att Hjalmar i sin familj lever ett liv i lögn, i bakgrunden styrt av Gregers egen far. Men doktor Relling, som bor i samma hus, tvekar om att Hjalmar är stark nog att ta emot sanningen. "Tar De livsløgnen fra et gjennomsnittsmenneske, så tar De lykken fra ham med det samme" är pjäsens mest berömda citat.
"Vildanden" i Oslo är stor teater. Av skådespelarna finns inte mer att önska. De framsäger sina repliker naturligt och när det krävs med skärpa. Tyvärr har jag inte koll på norska skådespelare, men troligen har man samlat några av de bästa.
