Den blå och den gula färgen (Iotakorset)

Jungfru Marie bebådelse

Bakgrundsmusik är en kör från ett kloster utanför Milano. Vi är inne på vårt tredje Iotakorsmöte. Det tomma korset har fyllts i med rött, smärtans och kärlekens färg, och med grönt, det läkande och växande - Iotakorset är också ett träd. Vi har tänkt igenom våra svåra vägar och hur de har förvandlats till något användbart. Och vi har erinrat oss den kärlek vi har fått ta emot.

Nu ska vi måla med blått och gult. Blått är det livgivande vattnet – och himlen. Gult är huden runt vårt liv. Är den tjock, hård, taggig, mjuk, transparent?

Tidigare har vi lämnat sju knutpunkter på korset som vi inte fyllt i. De ska bli blå. Vi börjar nerifrån. Den första är födseln ur moderlivet och fostervattnet. Den andra är dopet då vi tas upp i den kristna gemenskapen. Den tredje är konfirmationen, vi bekräftar vår tillhörighet.

Sedan är vi uppe vid korsets krona och dess nedre knutpunkt, vuxenblivandet. Kommer vi ihåg något särskilt tillfälle? Det är väl när man flyttar hemifrån, säger Tage. Ja, det håller jag med om. För ett par av deltagarna innebar det svåra uppgörelser med föräldrarna som sett fram emot en annan bana för sin son eller dotter eller som velat leva i en närmare gemenskap med dem även när de blivit vuxna. Gunnars, vår samtalsledares, mor och far hade planerat för att han skulle överta den gård de hade slitit ihop till. Sivs föräldrar ville ha henne nära sig när de andra syskonen lämnat hemmet för giftermål och studier.

En knut till vänster på kronan ska fyllas med den del av vårt liv som vi ser som misslyckad eller där vi inte bottnat. Jag vet genast.  Det är arbetslivet. Det har varit krokigt med flera uppbrott. Jag har lämnat eller inte blivit insläppt. Visst har det varit rikt av upplevelser inom olika områden. Mycket har jag lärt mig. Trädets grenar har brett ut sig, men de sitter löst på stammen.

Knuten till höger symboliserar det vi är stolta över. Jag känner det svenska språket och dess nyanser. Jag kan skriva. Det kan jag.

Högst upp är Hoppet. Siv förknippar det med Davids psaltarpsalm 139. Så börjar den:

1För körledaren. Av David, en psalm.

Herre, du rannsakar mig och känner mig.

2Om jag står eller sitter vet du det,

fast du är långt borta vet du vad jag tänker.

3Om jag går eller ligger ser du det,

du är förtrogen med allt jag gör.

4Innan ordet är på min tunga

vet du, Herre, allt jag vill säga.

5Du omger mig på alla sidor,

jag är helt i din hand.

6Den kunskapen är för djup för mig,

den övergår mitt förstånd.

Med den gula färgen ska vi fylla i det näst yttersta fältet av korset. Det blir en inre ram, huden kring vårt liv. Det är Jungfru Marie bebådelsedag. Gunnar visar en ikon med Maria där hon sitter och spinner när ängeln kommer med sitt budskap att hon ska föda ett barn. Av de tunna trådarna ska det bli ett förhänge i templet, så fint att himmelriket lyser igenom.