Jag kunde inte vara med på bibelgruppens sammankomst i onsdags men hade möjlighet att förra veckan ha ett teologiskt samtal med en präst i församlingen. Det var en bekant som hade varit i kontakt med dennes tankar som han tyckte var mycket spännande. Min vän hade svårt att få ihop gudsbegreppet. Barnatron hade han lämnat bakom sig för länge sedan.
Det blev ett intressant men något famlande samtal om var Gud finns. Han är både i världen och utanför den, menade vår präst. Gud är både immanent och transcendent. Han måste ju vara större än sin egen skapelse.
Gud är inkarnerad i Kristus som inte är främmande i världen. Vår värld är gudomlig med så att säga en potential för Jesus. Vår präst är öppen för att se inkarnationen som en process i takt med evolutionen. Inkarnationen skulle då inte krocka med den vetenskapliga utvecklingen. Han hade skrivit en uppsats om ett sådant möjligt gudsbegrepp men ville inte avlägsna sig från den kristna trons kärna, inkarnationen i Kristus. Han rådde oss att läsa en nyligen avliden amerikansk teolog, Marcus J. Borg, och hans Kristendomens hjärta. Den finns nu på svenska, och vad jag förstår är Borg inne på liknande tankar om utvecklingen och det gudomliga.
Vi fick fler lästips. Den belgisk-svenske munken Wilfrid Stinissen rekommenderades. Jag har redan i min ägo hans I dag är Guds dag, en bok med en sida fylld med tankar för varje dag på året. Hans Kristen djupmeditation ska också vara läsvärd. Stinissen visar hur vi är indragna i Gud. Katolska mystiker som Stinissen och den långt tidigare Mäster Eckhart från 1200-talet menar att Du är ett med Gud. Människans hjärta flyter in i Gud. Det är upp till oss att inse det och avtäcka det.
Jag inflikade att det är svårt att be till den gränslösa, universella guden. Bön är väl ett personligt tilltal? Jo, det höll vår präst med om. Men man kan med tillit be alla slags böner. Man kan vara helt tyst och stilla inför Gud. Vår själ är ett med Gud, en union mystica. Han vill locka oss närmare honom, och det kan ske genom att vi går djupare in i bönen.
Jag upplever att jag fått bönesvar i två mycket viktiga fall. I det första fick jag dock ropa länge. Visst är det jag som tolkar in Guds medverkan. Jag väljer att göra det. Min tacksamhet är så stor att jag vill vända den till något större än människor, fast människor haft del i de lyckliga sluten. Något övernaturligt har det inte varit. Sådana gudsbevis är det inte alla förunnat att få. Men det gör inget. Också det vanliga livet har med Gud att göra.
Min kamrat i bibelläsningen berättade att han varje kväll när han lagt sig helt enkelt gick igenom med Gud vad som hänt under dagen. Det låter ju fantastiskt, tycker jag. Och det liknar tydligen ett ignatianskt förhållningssätt. Jesuitordens grundare, Ignatius av Loyola, som levde på 1500-talet har skrivit om att vi ska ha överblick över dagen. När var den livgivande? När tappade vi liv och hopp? När växte tron? Vi ska tacka och be om hjälp. Andlig vägledning i ignatiansk anda är en modern bok i Ignatius efterföljd med introduktion av hans tankar och praktiska modeller för bön och retreat med mera.
Vår präst gav ett tips. Man läser ett berättande avsnitt ur evangelierna högt flera gånger för varandra i en grupp. Så tar man in hur Gud tilltalar en i den texten och delger det för de andra. Om man läser Bibeln enskilt och långsamt, mediterar över texten samt avbryter för bön brukar det kallas lectio divina, gudomlig läsning. En sådan läsart brukas bland annat i kloster.
Det finns många ställen där man kan ägna sig åt kristen meditation. Min bibelkamrat trodde emellertid inte att det var något för honom att ägna dagar åt tystnad. Han ville utbyta funderingar och läsningar med andra. Jag tycker också det är intressant och roligt. Men kanske man skulle pröva någon gång ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar