Det nya kristna paradigmet (Marcus J. Borg, Kristendomens hjärta)

Nu står jag här vid datorn och ska försöka bena ut vad jag har läst. Den nyligen avlidne amerikanske teologen Marcus J. Borg har i sin bok "Kristendomens hjärta" tecknat ett nytt kristet paradigm som är på väg att utvecklas. Det vill inte säga lite. Men han vill inte helt gå i clinch med det gamla. De båda synsätten har beröringspunkter.

Vi ska inte bli rädda. Det nya är annorlunda men inte sämre, enligt KG Hammar som har skrivit förordet och själv anknyter till Borg i "Släpp fången loss!".

Borg har en lovande underrubrik: "Att återupptäcka den kristna tron och leva ett helhjärtat liv". Han menar att dagens människa, med en radikalt annorlunda världsbild än den som fanns då Bibeln skrevs, behöver andra bilder för att kunna skapa ett meningsfullt gudsbegrepp. Vi lever i ett universum och inte på en jord med en himmel som tak. Gud är inte däruppe och vi därnere. Vi lever i Gud som omfattar allt. Han är verklighetens grund.

Varför vara kristen? Den frågan ställer Borg i det sista kapitlet. Han argumenterar för att vi inte ska betrakta den kristna tron som den enda rätta. Varje religion uppkommer inom en speciell kulturlingvistisk tradition. Alla de stora religionerna innefattar något som är större och heligt, bejakar en livsväg, tillhandahåller olika former av praxis (bön, gudstjänst med mera), framhäver medkänsla och omsorg och förvaltar rika samlingar av läror och trossatser. Den kristna betoningen av nåden är bara den en anledning att avvisa en kristen exklusivitet. Det kan inte finnas ett krav på att vara kristen om vår relation till Gud grundar sig i nåden. Men för oss kristna är Jesus Vägen. Att kristendomen urskiljer Guds primära uppenbarelse i en person gör den annorlunda.

En kristen sökare frågade Dalai Lama om hon borde bli buddhist. Nej, svarade han, bli mer djupt kristen i stället, fördjupa dig i din egen tradition! Om man tar avstamp i ett sammanhang, en tradition, där man redan är någorlunda hemma behöver man inte börja om från noll. Det är en viktig del av svaret på varför Borg var kristen. Han tillägger: "Så som jag ser det förmedlar den kristna traditionen godhet, sanning och skönhet och genom allt detta förmedlas helighet. Den är för mig ett sakrament för det heliga. Den kristna traditionen är min hemvist."

Vad är då det nya framväxande paradigmet? I det tidigare ses Bibeln som en gudomlig produkt. Bibeln läses bokstavligt, som om allt som skildras verkligen har ägt rum. Livet efter detta betonas och vad man behöver tro på för att bli frälst. I det nya ses Bibelns berättelser som en mänsklig respons på erfarenheter av Gud. Den är folkets vittnesbörd om Gud. Bibeln läses historiskt och också metaforiskt. Bibelns förmåga att förmedla det heliga betonas. Den är tillsammans med den kristna traditionen en enorm metafor för Gud. Genom den ser vi Gud.

Det handlar emellertid inte om vilken förståelse som är rätt utan om huruvida ett paradigm fungerar eller står i vägen för människor. En bokstavlig läsning kan stå i vägen för det heliga om man frågar sig om något verkligen hände. Paradigmen har ett antal grundläggande övertygelser gemensamma. De bejakar båda Guds verklighet, Bibelns grundläggande ställning, Jesus centrala roll, vikten av en levande relation med Gud samt vårt behov av transformation. Men det relationella och förvandlingsinriktade har en ännu större betydelse i det framväxande paradigmet. Bibeln är både personlig och politisk, framhåller Borg. I det Nya testamentet är det dåvarande samhällets djupa sociala klyftor upphävda "i Kristus". Det uttrycket är också nära kopplat till begreppet pånyttfödelse.Talet om jagets död tar emellertid Borg avstånd från. Det kan leda till missförstånd som innebär blind lydnad och att man förblir i förtryck.

För Paulus kännetecknas det nya livet "i Kristus" av frihet, glädje, frid och kärlek. Borg ansluter och menar att vi genom andlig praxis kan dö från de dåliga mönster vi socialiserats in i och födas på nytt i en fördjupad relation till Gud.

Vem var Jesus? Under sin livstid var han en judisk mystiker, en helare, en visdomslärare, en samhällsprofet och grundare av en rörelse. Han bröt mot rådande sociala gränser och åt tillsammans med de marginaliserade och utstötta. Borg ser det som en efterhandskonstruktion att han dog på korset för våra synder. Han tror inte att Jesus uppfattade sin kallelse så. Jesus avrättades på grund av sitt engagemang för Guds rättvisa. Borg ser på korset som en avslöjare av de orättfärdiga maktstrukturernas ondska, som ett blottläggande av deras moraliska sammanbrott.

Vad är synd? Författaren tar avstånd från kravet att vi ska tro på att Jesus dog för våra synder. Här hettar det till! Enligt honom var den ursprungliga utsagan "Jesus är offret för synden", och den var subversiv. Det är en metafor som handlar om oändlig nåd, om att vi har tillgång till Gud utan templet och dess offersystem. Synden är ett begrepp som ofta ställer sig emellan människorna och den kristna tron. Jag har själv svårt för begreppets eviga upprepande i gudstjänsten. Borg skriver också att många inte upplever synden som en central existentiell fråga. Syndabegreppet blir rikare och mer relevant om vi översätter det med Bibelns bilder: Vi är blinda, lever i exil, är fångna, våra hjärtan är stängda, vi hungrar och törstar, vi har gått vilse.

När man talar om synden anförs förlåtelsen som en lösning, skriver Borg, och den passar inte de ovan nämnda tillstånden. Men Vägen gör det!  Den leder hem, den återanknyter, den befriar, återställer vår syn och öppnar upp våra hjärtan. Det är en väg hem där vi blir funna. Om vi fokuserar på den individuella synden dämpas Bibelns och Jesus politiska patos.

Vad är frälsning? Är det att komma till himlen? Frälsningen är ett centralt bibliskt tema, men att komma till himlen efter döden är inte det, enligt Borg. Jesus budskap handlade inte främst om hur man kommer till himlen. Det handlade om förvandling i den här världen och om Guds rike på jorden. Fast han tycks själv ha trott på ett liv efter detta. Frälsning i detta liv kan handla om helande eller om en ny personlig eller social verklighet. Borg har ofta fått frågor om livet efter detta. Han visste förstås inte vad som skulle hända när han dog. Men han delger oss en tanke som kan vara till tröst: "Vi finns till i Gud. Och när vi dör, så dör vi inte in i tomma intet; vi dör in i Gud".

Hur ska vi praktisera vår tro? Trons praxis är både att uppmärksamma Gud och få andlig näring och tillväxt. Det handlar om att praktisera medkänsla och verka för rättvisa, om att älska det Gud älskar. Vi rör oss framåt i en process. "Det handlar inte om att tro på Gud och att vara en god människa; det handlar om hur man blir en god människa genom att praktisera kärlek till Gud."

Borg menar att det mest betydelsefulla i sammanhanget är att tillhöra en församling. En andlig hemvist kan både nära och fördjupa vår kristna resa.

Hjälper bön? Författaren ber om saker och för andra. Han kan inte förklara hur bön verkar men slutar inte för det. Han tror dock inte att Gud är en ingripande makt! Här igen blir det skarpt läge i Borgs tankar. Eftersom hans bild är att Gud är en omslutande Ande faller tanken på intervention bort. Gud måste vara "där ute" för att kunna ingripa. Gud är närvarande i vårt vardagsliv, men han är inte den direkta orsaken till händelser. Med detta synsätt undkommer han teodicéproblemet och frågan om alla böner som inte blir hörda. Är det för enkelt?

Personligen blir jag inte störd av Borgs tankar och det nya paradigmet. Jag tycker vissa partier är befriande, kanske det om synden framförallt. Det har varit ett på en gång abstrakt och tvingande begrepp: Vad har du nu gjort för ont den här veckan som du söker förlåtelse för? Jag har nästan alltid svårt att komma på något! Jag har heller aldrig förstått vad det betyder att Jesus dog för våra synder! Kanske har det att göra med mitt dåliga syndamedvetande som jag nu inte behöver skämmas så mycket för.

Men hur var det med livet efter detta? Nästa söndag är domsöndagen. Var inte Jesus lära apokalyptisk?

Lite undrar jag också över förhållandet till panteismen. Borg skriver att det är viktigt att inte likställa Gud med universum. Han är Större. Så mycket tydligare avgränsar han sig inte, vad jag kan se.

Men sista ordet är väl inte sagt i det teologiska samtalet.