Vad gör vi i bibelgruppen?

Bibelgruppen fick inte smaka de här lussekatterna igår. Jag är förkyld och kunde inte sköta mitt åtagande med fikat. Det kanske blir i januari i stället som jag tar fram dem ur frysen.

Jag har varit borta tre gånger den här terminen på grund egen eller annans sjukdom. Vår samtalsledare har också ställt in någon gång. Dessutom har gruppen krympt. Ett par stycken kan visst inte komma på grund av allvarlig sjukdom. Det har tittat in nya ibland, men de har inte kommit tillbaka. Som flest var vi femton vid en sammankomst för något år sedan. Nu sist var vi åtta.

Vi har läst Bibeln kors och tvärs. Att vår präst är så bra på judarnas tro och historia har varit en stor tillgång, speciellt när vi läst Gamla testamentet. Vi har också fått höra mycket om kopterna i Egypten som Högalidskyrkan har nära kontakt med. Ett inslag som avbröt vårt bibelläsande var när vi målade koptiska Iotakors. Det var mycket värdefullt för mig. När jag tänker på något som inte har gått så bra i mitt liv har jag tröst i att jag lagt in det i Iotakorset. Korset får bära det. Det hänger inramat på väggen här bredvid mig.

En deltagare har fört fram önskemål om mer personliga samtal i gruppen. Vad är det att vara kristen? Hur ska jag leva som kristen? Det är något jag själv har stött, men det verkar inte ha slagit an hos de övriga.

Man kan också läsa Bibeln mer personligt, mer ignatianskt som jag skrivit om här på bloggen. Man kan fråga sig: Hur talar detta textställe till mig?

Min kamrat i gruppen tampas med sitt gudsbegrepp. Han är uppväxt i frikyrklig miljö men har lämnat barndomens tro bakom sig. Han är naturvetenskapligt lagd och vill ha bevis. Men det kan man ju inte få. Han har berättat för mig att han har fått flera bönesvar. Då tycker jag att han inte ska ifrågasätta sina egna upplevelser utan införliva dem och låta dem stärka hans gudstro. Och du måste ta språnget som Kierkegaard talade om! sade jag till honom.

Det är nästan lite komiskt. Har jag blivit själasörjare som själv ofta upplever min tro som ljummen? Men då är jag väl i samma läge som min vän. Jag förminskar mina egna upplevelser och ställningstaganden.

Vår samtalsledare är stark i tron. Han älskar Gud mycket. Det är fint, han är en förebild. Men vid våra bibelgruppsträffar stannar det han ger oss i uttolkningen av textställena. Ett viktigt undantag var då vi målade Iotakorsen och talade om vad vi lade in i dem. Då berättade han om egna svårigheter och sin hållning till dem.

För att dryfta det teologiska och existentiella har jag och min kamrat i bibelläsningen inlett ett samtal med en annan präst i församlingen, vilket jag har återgett här på bloggen. Vi ska träffas igen i januari. Det har kommit att handla om det så kallade nya kristna paradigmet, om hur vår moderna världsbild kan få ett genomslag i tron. Det gör den inte sämre, bara mer lättillgänglig, mer i samklang med förnuftet. Men mysteriet och det stora språnget ut i det okända kvarstår.