När man närmar sig 70 är det kanske inte så konstigt att man tänker på döden ibland. Hur lång tid kan jag ha kvar att leva? Mamma dog när hon var 85. Då är det bara 15 år dit. Tänk 15 år bakåt! Det är inte så längesedan. Eller? Mycket har förstås hänt under den tiden. Det är inte så att jag går och är rädd. Varför ska jag vara rädd för döden när jag är fullt frisk? Det är bara när det blir turbulens på flyget som jag blir rädd. Larvigt! Jag har flugit hundratals gånger och gör det flera gånger om året.
Kanske är det ett rent intresse för döden som det annars handlar om. Och jag vill ha lite kontroll över något som man inte kan kontrollera. Eller? Jag har just läst "Hantera döden. En handbok" av narkosläkaren Jakob Ratz Endler. Han vill nog ge oss lite möjlighet till kontroll genom att beskriva val som kan uppstå. Ibland är det anhöriga som måste bestämma saker utifrån den kunskap som läkaren ger. Ibland kan patienten själv avgöra om hen vill bli behandlad eller inte. Vill patienten genomgå en riskfylld operation för att bli av med sin smärta?
All vård ges på frivillig basis, med undantag för psykiatrisk tvångsvård, skriver Endler. I övrigt är det ett erbjudande om hjälp. Man har rätt att acceptera eller tacka nej.
Författaren använder sig i boken av patientmöten han själv varit med om. Vi får reda på hur sjukvården tar emot svårt sjuka eller skadade människor. Intensiven är en skrämmande miljö med blinkande apparater och pipande maskiner. Jag säger: Vaccinera er med tre doser så ni inte hamnar där! Han skriver också om palliativ vård.
Endler tycker att vi ska tala om döden medan vi lever. Vi ska låta våra anhöriga få veta var vi helst vill dö. Hemma, på sjukhus eller annan plats? Och hur och var vi ska begravas. Kremering eller kista? Kan vi tänka oss att donera organ om vi skulle hamna i ett sådant läge? Långt ifrån alla kan donera organ. Det är nästan alltid personer som ligger i respirator och dör av stora blödningar i hjärnan.
Vad kommer vi då att dö av? Blodproppar står för en tredjedel av dödsfallen, främst hjärtinfarkt, stroke och lungemboli. En tredjedel beror på cancer. Den sista tredjedelen är resten: självmord, demens med mera. En ovanlig dödsorsak är i dag infektionssjukdomar. Vaccin och antibiotika har spelat en avgörande roll.
Vad ska jag dö av? Om inte ett flygplan "ramlar ner" vid turbulens, vilket en flygvärdinna betygade att det inte gör. Mamma fick bröstcancer när hon var några år yngre än jag, men det var en lindrig art. Hela bröstet behövde inte tas bort, och hon behövde inte cellgifter. Det räckte med strålning och hormonbehandling. Några månader innan hon dog kom cancern tillbaka i operationsärret, men det var inte dödsorsaken. Mamma hade fått en stroke. Den ledde till att hon inte kunde stå eller gå och framför allt till att hon hade svårt att svälja. Det måste ha varit det största lidandet. Det orsakade också lunginflammationer och upprepade sjukhusvistelser. Till slut kvävdes hon av en bit mat som hon fick på Södersjukhuset. Upplivningsförsöket var förgäves. Det var inte heller etiskt med bröstkompression som kunde knäcka revbenen på en gammal och avmagrad kvinna.
Vad kan jag göra? Endler skriver att genom att ha kontroll på sitt blodtryck minskar man avsevärt risken för att drabbas av en stroke. Mamma avbröt den blodtrycksbehandling som hon fått efter en "tia" (snabbt övergående blodpropp). Som så många andra trodde hon väl att hon inte behövde tabletterna längre när blodtrycket blivit normalt. Så synd! Hon som hade en sådan livslust - även mot slutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar