I morgon skulle vi ha träffats sista gången för terminen, samtalsgruppen om klimatet i Högalidskyrkan. Men coronarestriktioner hänvisade oss till enskild läsning. Nu har jag läst sista kapitlet i "Ett biskopsbrev om klimatet" som är författat av Sveriges biskopar.
Rubriken är "Vad gör vi nu? Vägar framåt". Återigen understryks att de som drabbas först av klimatförändringarna är de som bidragit minst till att skapa dem. Det är de fattiga länderna. Orättvisan är påtaglig, och konkurrensen om begränsade resurser som jordbruksmark och vatten skapar nya konflikter. De rika måste stödja de som har det sämre och hjälpa dem med omställningen. Det bistånd vi ger nu till utvecklingsländerna för att förhindra fattigdom och förtryck måste fortgå vid sidan om den nya utmaningen.
Som individer kan vi förändra vårt konsumtionsmönster. Men vi måste också uppmuntra våra ledare att vara offensiva.
Religiösa aktörer kan bidra med viktiga perspektiv, står det i biskopsbrevet. "Det handlar om en djupgående existentiell förståelse av vad det är att vara människa på jorden, av ett etiskt förhållningssätt till skapelsen, av vad som är ett gott liv samt om en förmåga att omfamna längre tidsperspektiv." Svenska kyrkan har också ansvar som ägare och förvaltare av mark, byggnader och kapital.
Med biskopsbrevet vill man visa att det finns vägar framåt som förenar sakkunskap med hopp. Avsikten är att frigöra den goda handlingskraften både individuellt och kollektivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar