 |
| En piga höser såppa utur en kiettel |
Det började lite olyckligt. Ahlund talade för tyst och ville eller kunde inte höja rösten. Vi fick vänta på den räddande ängeln som kunde installera mikrofonen. Men sedan fick vi oss mycket intressant till livs.
Pehr Hilleström var prästson från enkla förhållanden. Men han visade begåvning och fick redan som elvaåring påbörja sin konstnärliga utbildning. Som så många andra tillbringade han tid i Paris. Han började som textilkonstnär och gjorde praktik på Les Gobelins. Han började måla först vid 30 års ålder. I måleriet fann han inspiration i holländska stilleben från 1600-talet och i de franska 1700-talsmålarna Boucher och Chardin. Den förra med sina aristokratiska modeller, den senare mer borgerlig.
Hilleström har gjort en egen förteckning över sina målningar - 1 065 stycken - och försett dem med talande beskrivningar. Han var Sveriges mest produktiva 1700-talskonstnär, och han fick sina målningar sålda. Hur kunde han bli så framgångsrik? Jo, han visste att verka som entreprenör. Han riktade sig till det nya borgerskapet. Han annonserade i tidningar och öppnade sin ateljé. Men det som kanske är mest intressant för oss i dag är att detta också påverkade hans motiv. Visst var han hovmålare också, men de till omfånget stora verken framstår som stelare än vardagsbilderna. Dessa är mindre till formatet - det gör dem ju också billigare. I dem känner köparen igen sig. Trots det franska inflytandet är föremål och klädedräkt omisskännligt svenska. Och målningarna skildrar agerande personer. Ofta är det kvinnor i hemmet. De musicerar, läser eller studerar teckningar. Deras tjänstefolk hjälper till med påklädning eller serverar. En del tavlor gjorde han i flera exemplar, vilket visar på den efterfrågan som fanns.
Hilleström var en mycket mångsidig skildrare av den gustavianska kulturen. Han var närvarande vid viktiga evenemang och fester, avbildade också teater- och operascener.
Unik var Hilleström med sina målningar av smedjor och gruvor. Han var den första som målade arbetande människor. Järnbrukens övre skikt köpte. Det hårda slitet skildrades tekniskt korrekt i härdens sken. Ljuset är imponerande återgivet hos Hilleström, både i smedjorna och i hemmen. En piga kan hålla handen för ett talgljus, men vi kan följa dess återsken på föremål och väggar.
Eldskensmåleri var en särskild genre, där konstnären också var flitig. I Stockholm brann det ofta. Folk var rädda att deras hem skulle brinna upp - det hade Hilleströms gjort en gång - men man var också fascinerad av elden. Tavlorna var eftersökta.
Pehr Hilleström var nära vän till Carl Michael Bellman. Hans teckningar återfinns i den senares visböcker. Sin kärlek till vardagen delade han också med Bellman. Det är Hilleströms interiörmålningar som hänger på Sven-Harrys, med undantag för en eldsvåda på Högbergsgatan.
Det var första gången jag besökte museet. Efter att ha tittat på tavlorna begav jag mig upp till takterrassen, där man kunde betrakta moderna skulpturer. Det var också givande. Nere på marken, i väntan på föreläsningen, slog jag mig ner på uteserveringen med en liten portion matjes med öl. Det var inte billigt.
