17 november 2024

Biskopen skjuter upp Guds rättvisa (Tom Wright, Ondskan)

Tom Wright är teolog och biskop emeritus i Anglikanska kyrkan. Han tillägnar "Ondskan - och Guds rättvisa" offren för elfte september-attentaten, tsunamin och jordbävningar som inträffade åren före 2006, då hans bok kom ut i original. Jag undrar hur mycket Rysslands invasion av Ukraina och kriget i Gaza hade påverkat hans framställning. Kanske inte så mycket, för det är mest Bibeln som är hans referens .Jag noterar också att han blandar människors ondska med naturkatastrofer. Man brukar skilja på naturlig ondska och moralisk. Men i genomgången av Gamla testamentet visar Wright att Gud använder sig av havet både när han straffar och när han hjälper.

I Första Moseboken kap 6 hotar en stigande översvämning, men Gud varnar Noa och hans djur. När israeliterna flyr från egyptierna räddar Gud dem genom att skapa en väg genom havet. Havet utgör en fara för människorna, men Herren styr dess raseri. 

I Jobs bok lär vi känna en man som straffas hårt utan att ha syndat. Gud har gett Anklagaren (Satan) tillåtelse till det. Job grälar med Gud, men han frestas inte att förbanna honom. I Psaltaren finns det både goda människor som det gått väl och oskyldiga människor som råkat illa ut. Hur löser psalmisten problemet? Jo, genom att säga att Gud kommer att agera till slut, kanske efter döden, genom att döma de onda och upprätta de rättfärdiga.

Den kristna tron går ut på att den Gud som skapade världen alltjämt älskar den och lider med den. Ondskan är något att räkna med men, tack och lov, även kärleken, skriver Wright. Gud vill ställa skapelsen till rätta genom människorna så som de är. I Gamla testamentet har Gud valt ut Israels folk till sitt, men de syndar och går emot den gudomliga planen. Aron och den dyrkade guldkalven är ett exempel, kungarnas leverne ett annat. 

De som vill försvara Gud brukar säga att han gav människorna en fri vilja. Wright ser det i stället som att Gud kommer att agera. Han kommer att handla inifrån den värld han har skapat. 

Jesus har segrat över ondskan och mörkrets makter. Hans seger är ett löfte om att ondskan slutligen ska störtas. I den kampen deltar människan. Jag tänker på nederländska Etty Hillesum som dog i Auschwitz och i sin dagbok skrev att vi måste hjälpa Gud att hjälpa oss. 

För Tom Wright är den stora frågan vad vi ska göra. Han skriver att vi i bönen bör förnya våra tankar och göra oss av med det som förvanskar det mänskliga livet. Vi måste påminna makten (politikerna) om att deras främsta uppgift är att skipa rättvisa och älska barmhärtighet. Sjukvård, utbildning och arbete för de fattiga är tecken på att Jesus är herre.  

Wright kan inte nog betona förlåtelsens betydelse vid konflikter. Han är djupt imponerad av det som Desmond Tutu åstadkom i Sydafrika genom Sannings- och försoningskommissionen. "Jag tvekar inte att säga att det faktum att det finns ett sådant organ, som dessutom gör det arbete som har gjorts, är det mest anmärkningsvärda tecken på kraften i det kristna evangeliet som har förekommit i världen under min livstid." Den förlåtelse som Gud ger oss och vi ger andra är kniven som skär loss det rep som alltjämt binder oss vid synden, rädslan, bitterheten och döden, skriver han. Till sist kommer ondskan inte att ha något att säga. Att förlåtelse kräver oerhört mycket av både den som ber om förlåtelse och den som förlåter är Wright på det klara med.

Det vi ska göra är att leva i Jesu efterföljd. Det är inget originellt med Wrights utsaga om det mänskliga ansvaret. Däremot understryker han mer än andra att rättvisa är ett pågående projekt och att ondskan inte är statisk. Gud agerar och vi med honom. 


10 november 2024

Sanning eller saga? (Daniel Sävborg, Händelser ur Sveriges ohistoria. En försvunnen tid)

I somras besökte jag med maken och vänner orten Vendel i Uppland. Vi beskådade den imponerande Ottarshögen. Kort därefter fick jag kännedom om att Daniel Sävborg, professor i nordisk filologi vid Tartu universitet, skulle ge ut "Händelser ur Sveriges ohistoria", där han bland annat skriver om denna gravhög. De personer han skildrar i sin bok är inte historiska men har i perioder uppfattats som historiska av forskare. Sävborg visar hur saga, lokala traditioner och vetenskap har samverkat över tid. Det är en vacker volym, rikt illustrerad. Jag läser med stort intresse kapitlet "Ottar Vendelkråka".

I den medeltida "Ynglingasagan" skildrar isländske Snorre Sturlasson en strid mellan danskar och svear. Den svenske kung Ottar stupar. Danskarna lägger liket på en hög och låter djur och fåglar riva i kroppen. De skickar en träkråka till Sverige - kungen var inte mer värd - och kallar honom därefter Ottar Vendelkråka.  "Ynglingatal" från 900-talet, som Snorre citerar, uppger att Ottar dog i Vendel. Det Vendel Snorre kände till var danska Vendel, dagens Vendsyssel. Men i "Ynglingatal" finns inte episoden med träkråkan eller tillnamnet med. Snorre har broderat ut.

Under 1800-talet var Ottar borta ur vetenskapliga sammanhang. I början av 1900-talet ville en grupp arkeologer, filologer, med flera återföra honom till historien. Sune Lindqvist grävde ut högen i Vendel 1914-1916. Fynden bekräftade att det var en stormans grav. Han hittade bland annat ett bysantinskt mynt från slutet av 400-talet. Lindqvist ansåg i anslutning till äldre historieskrivning att det var Otto Vendelkråkas grav. Tillnamnet Vendelkråka men inte det danska Vendel förekommer i de danska översättningar av Ynglingasagan som  lästes på 1600-talet av de lärde vid Uppsala universitet. Men det uppländska Vendel var förstås bekant för dem. 

Birger Nerman och Sune Lindqvist representerade en tvärvetenskaplig forskartradition som hävdade att Ottar Vendelkråka var en svensk kung. De stödde sig på tilltalsnamnet, det uppländska Vendel och identifieringen av högen som en stormansgrav. Bibliotekarien Oskar Lundberg skrev i en krönika i Stockholms-Tidningen 1916 att kråkor är ett gängse öknamn på Vendelbor. Han citerade en vers som man kunde höra i trakten: "Vendels kråka, får jag åka". Det är inte ovanligt med öknamn på sockenbor. I Uppland undersökte man dem i början av 1900-taket. Kråkan fanns inte med. Den är nog ett sentida skämt. Sagokungen Ottar Vendelkråka var välkänd.

Ingen samtida källa nämner en sveakung med namnet Ottar. Enligt Dick Harrison finns ingen koppling mellan namnet Ottar och gravhögen. 

Ottarshögen är icke desto mindre en av de mest fascinerande forntidsgravarna i Uppland. Den är väl värd ett besök oavsett vem som ligger begravd där. I Vendel lever Ottars minne i högsta grad vidare. Hembygdsföreningens årsskrift heter "Vendelkråkan",  Ottarsloppet är ett återkommande terränglopp, och idrottsplatsen heter Ottarsborg. 

Jag fortsätter min läsning av "Händelser ur Sveriges ohistoria". Jag får säkert uppslag att besöka nya platser.