Jag vill läsa om människor, inte om saker (Ellen Mattson, Konsten att försvinna)

Ellen Mattson har nu gett ut tolv romaner och är medlem av Svenska akademien. Jag har inte läst henne förut.

När jag har öppnat "Konsten att försvinna" blir jag förvirrad. Vem talar? Vem tänker? Jag gillar inte sådana krävande böcker. Vad vinner en berättelse på att vara svår? Efter 70 sidor förstår jag att det är en Miriam som vi har följt från början.

En krets av vänner brukar träffas i ateljén hos en av dem, Felix, som är konstnär. Han visar färdiga eller ofärdiga verk. Till denna speciella dag har han målat en tavla av vännerna i soffan och på karmstolar som sitter och tittar på en sådan tavla. De ser sig själva i en spegel. Mellan Miriam och hennes man sitter en rödhårig flicka som inte hör till gruppen. En av vännerna är borta och en annan, Sonja, är omgiven av en mörk skugga. 

Felix tilltag provocerar, leder till oro och uppbrott. Miriam flyttar från sin man och bosätter sig i sin hantverksateljé. Sonja försvinner. Någon annan byter yrke. Förändringar är temat. 

Miriam är tillfreds i sin ateljé. Hon iakttar små skiftningar i ljuset som förändrar tingen, hur en ny möbel påverkar stämningen i hela rummet. Romanens sidor är fulla av sådana saker, beskrivningar, adjektiv. Jag kommer att tänka på 1950-talets så kallade Nya franska roman. Där dominerar föremålen. Det är genom dem man ska lära känna personerna. Jag vill läsa om människor, inte om saker. "Konsten att försvinna" är en roman på 200 sidor som kräver samma koncentration som en dikt. Boken är inte värd det arbetet.

En helg ute vid kusten samtalar vännerna om livets mening, om vem de innerst inne är och vad som utgör en avgörande händelse. Så tillkrånglat, teoretiskt och tomt. Inga barn förekommer i handlingen. Har ingen av de medelålders vännerna fått barn? Barn som är växandets och förändringens verkliga agenter. 

Det ska handa om förvandling, men texten utstrålar en passivitet. Var finns relationerna, dynamiken mellan människorna, deras handlande?

Botvid, ett helgon för folket (Maja Hagerman, "Botvid. Den förste svensken")

 

Den 28 juli är det Botvid i almanackan. Det är ett av våra första helgon från 1100-talet. Maja Hagerman har nu gett ut boken "Botvid. Den förste svensken" tillsammans med fotografen Claes Gabrielson. 

På Botviddagen i år bjöd Svenska kyrkan och Norstedts förlag in till bokrelease i Botkyrka kyrka. Det är den kyrka som väl alla lägger märke till vänster om infarten till Stockholm på E4. Botkyrka har Botvid i sitt kommunvapen med hans kännetecken fisken och yxan. Fisken hör ihop med det under som hände när Botvid kom i konflikt med en bonde om rätten till fiskevatten. Botvid sa att det Gud och naturen ger kan delas av alla. Han flyttade sig till ett nytt ställe för att fiska och blev rikligen belönad. Yxan har en tråkigare historia. Botvid hade frigivit en träl och var på väg österut för att föra tillbaka honom till hans fränder. Då, vid ett obevakat tillfälle, stal den frigivne Botvids yxa och dödade sin befriare. Det gjorde Botvid till martyr. Intresset för boken var mycket stort. Kyrkan blev mer än fullsatt. Den Botvidbakelse som bjöds på fick delas i två delar. 

Brodern Björn lät uppföra en träkyrka till Botvids minne. När den senares helgonprocess hade påbörjats uppfördes en stenkyrka på samma plats. Botvid hade blivit begravd i Salems kyrka, dit han hörde under sin livstid, men biskoparna i Strängnäs och Uppsala lät flytta hans kvarlevor till den nya kyrkan. Ur den öppnade graven steg då en behaglig doft. Det var vanligt att sådana mirakler skrevs in i helgonlegenderna. Av Botvids legend finns bevarad en uppteckning från 1400-talet. 

Hagerman poängterar Botvids kyrkas placering vid den gamla Göta landsväg som senare blev Riksettan innan motorvägen byggdes. Vattenvägar fanns också i närheten då som nu, Mälaren och andra sjöar, dessutom en tingsplats. Kyrkan låg väl till för pilgrimsvandringar och andra möten. Botvid var uppvuxen på Hammarby gård i närheten i knutpunkten mellan hedendom och kristendom. Själv reste han till England, kom i kontakt med en präst och tog till sig tron. Modern manifesterade sin kristendom efter makens död.

Undertiteln "Den förste svensken" kan man undra över. Sveriges enande brukar ses som en lång process som avslutades i och med Gustav Vasas maktövertagande 1523. Hagerman menar att Botvids minne kom att flätas in i de händelser som följde då Sverige kom att bli ett självständigt kristet rike senare under 1100-talet. Det var den kyrkliga organisationen som först kom till stånd med ärkebiskopen Stefan som också invigde Sankt Botvids kyrka 1176. Hagerman understryker att Botvid var ett folkligt helgon. Han var den första vanliga människan som fick sin skriftliga berättelse. 

I och med reformationen föll Botvids liv och betydelse i glömska. Då blev det förbjudet att be till helgon. Han återupptäcktes av en forskare först mot slutet av 1800-talet. I Botkyrka kyrka finns inte en enda Botvidbild kvar. Dessa står att finna på andra ställen. 

Gabrielson har fotograferat altarskåp och andra föremål relaterade till Botvid som finns i kyrkor eller på museer. Boken har på insidan av pärmen också en karta över Botvids trakter med sjöar, berg och orter som finns att besöka. Så delvis kan den fungera som en guidebok. 

Om barnbiblar, Sankt Botvid, moder Teresa, optimism och hopp m m (Ylva Eggehorn, Texter. Där en annan röst kan höras)

 

Ylva Eggehorn har fyllt 75 i år. I "Texter. Där en annan röst kan höras" finns artiklar samlade från hela hennes livsgärning så långt. Jag hade läst hennes "Kryddad olja. Kvinnor i Bibeln" som var konkret och lättilllgänglig. Men "Texter" är av en annan art. Inte visste jag att författaren var så lagd åt filosofi och mystik. Det borde jag ha förstått, eftersom hon också skriver dikter och psalmer. Av intellektuell lättja bläddrar jag mig igenom boken och stannar vid ställen som väcker mitt intresse.

Jag har inte funnit någon Bibel för barn som jag velat läsa för barnbarnen. Berättelserna är för gulliga eller för grymma. I "Texter" understryker Eggehorn att Bibeln inte är skriven för barn. De är helt enkelt inte adressaten. Av en så komplicerad bok, tillkommen under så lång tid, kan man inte göra en parafras för barn och kalla den Bibel. "En vän från himlen", där barnen är aktörer, blev hennes sätt att lösa problemet.

Artikeln om Sankt Botvid från 1100-talet stannar jag också vid. Varje gång vi åker söderut på E4, vilket jag och maken gör ganska ofta, lägger vi märke till Botkyrka kyrka. Där fanns till en början en träkyrka som byggdes av brodern Björn till Botvids minne. Det finns två legender om Botvid. I den första disputerar han med en bonde om vem fiskevattnet tillhör. Botvid säger att det räcker till alla om de delar. Botvid beger sig till en annan plats. Då följer hela fiskstimmet efter. Den andra legenden handlar om Botvid som far österut för att återbörda en träl till de sina. Men den frigivne mannen tar Botvids yxa och dödar både honom och vägvisaren Esbjörn. Därefter tar han båten och flyr. Botvid blir martyr. På Botkyrka kommuns vapen är han avbildad med yxan i den ena handen och en fisk i den andra. 

Längre fram i "Texter" hajar jag till när jag läser om moder Teresa. Den albanska nunnan var respekterad av den katolska kyrkan och drev en framgångsrik skola för unga kvinnor. Men hon fick en kallelse i sitt inre att gå till de fattigaste av de fattiga i Calcuttas slum. Efter flera års väntan får hon tillåtelse att lämna skolan och nunnegemenskapen. Redan den första dagen i den nya kallelsen blir allt mörkt och tomt i hennes inre. Glädjen har hon i mötet med de utblottade, men själv vet hon inte längre om Gud finns. Föreställningen att ett uppoffrande liv upplevs som meningsfullt får här sin törn. Moder Teresa törstar och blir själv Den behövande.

Ylva Eggehorns föreläsning när hon blir hedersdoktor vid Uppsala universitet avslutar "Texter". Där talar hon om språkets mirakel och bönen, där de andra också existerar. Att tala och skriva är nödvändigt för att förstå världen och för att förändra den. Därför är språket hennes arbete. Det gäller att få isflaken med människor att röra sig mot varandra.

Hon kommer också in på distinktionen mellan optimism och hopp. Den har jag stött på tidigare hos andra. Så här skriver Vaclav Havel: "Hope is definitely not the same thing as optimism. It is not the conviction that something will turn out well, but the certainty that something makes sense, regardless of how it turns out." Eggehorn pekar på efterkrigstidens stigande kurva med tillväxt, framsteg och optimism. När den bryts, som nu, behöver vi återupptäcka ett annat mönster, skriver hon. Det är en vågrörelse som går från liv genom död till nytt liv. Den ger rum för ett hopp som kan integrera det tragiska i tillvaron.

"Folket som överlevde" - om judarnas historia och det moderna Israel

Jag fick en obeställd recensionsbok från Libris förlag. "Folket som överlevde. Judiska folkets historia från år 70 till 7 oktober" är ett praktverk på 500 sidor, rikt illustrerat med foton, kartor och konstnären Sandra Holsts bilder. Initiativtagare till denna genomgång av judarnas historia är hennes bror, pastor Simon Holst. Författare är Eva Skog, debattredaktör på "Dagen", och faktaredaktör Israelkännaren Roar Sörensen. 

År 70 intog romarna Jerusalem och brände judarnas heliga tempel. I den hebreiska Bibeln, vårt Gamla testamente, hade Gud kallat Abraham. Till hans folk skulle Gud ge ett land. Ur denna tro skapades det judiska folket. Den 7 oktober 2023 har vi kvar i minnet, Hamas övergrepp på en festival, på kibbutzer och människor på flykt därifirån. Arbetet med "Folket som överlevde" hade börjat 2021. Till sista kapitlet fogas orden från en sabbatsgudstjänst i det befriade Bergen-Belsen: Israels folk lever.

Innan dess har vi fått kunskap om viktiga årtal längre bak i historien och bekantat oss med viktiga personer. Vi får läsa om år 1654, då den första juden fick bosätta sig i Amerika. I Sverige var det handelsmannen Aaron Isaac år 1774. Men inte förrän 1951 fick judar i Sverige inneha offentliga poster! Pogromer uppmärksammas förstås, när judarna drevs ut ur Spanien 1492, massakern i Kishinev (nuvarande Chisinau) 1905 och Kristallnatten. 

Varje nytt kapitel inleds med en kort skönlitterär berättelse. Sedan kommer några faktasidor. Jag skummar igen de uppdiktade mötena och dialogerna som jag inte tycker ger så mycket. Men de flyende ungdomarna från 7 oktober läser jag om.

I kristendomens barndom fanns en stark misstro mot judarna. Och i Luthers skrifter var judehatet uppenbart. I dag är förhållandet mellan kristna och judar bättre. Många kristna är även Israelvänner. Författarna till "Folket som överlevde" har valt sida i Mellanösternkonflikten. Deras syn på Israels ockupation av Västbanken, som de inte tycker är en ockupation, och på bosättarna stämmer inte överens med min eller det internationella samfundets. För att få ett annat perspektiv läs gärna Ingmar Karlssons "Folket som inte fick finnas. Palestiniernas historia" från 2023 och som jag skrivit om i LitteraturMagazinet!

Biskopen skjuter upp Guds rättvisa (Tom Wright, Ondskan)

Tom Wright är teolog och biskop emeritus i Anglikanska kyrkan. Han tillägnar "Ondskan - och Guds rättvisa" offren för elfte september-attentaten, tsunamin och jordbävningar som inträffade åren före 2006, då hans bok kom ut i original. Jag undrar hur mycket Rysslands invasion av Ukraina och kriget i Gaza hade påverkat hans framställning. Kanske inte så mycket, för det är mest Bibeln som är hans referens .Jag noterar också att han blandar människors ondska med naturkatastrofer. Man brukar skilja på naturlig ondska och moralisk. Men i genomgången av Gamla testamentet visar Wright att Gud använder sig av havet både när han straffar och när han hjälper.

I Första Moseboken kap 6 hotar en stigande översvämning, men Gud varnar Noa och hans djur. När israeliterna flyr från egyptierna räddar Gud dem genom att skapa en väg genom havet. Havet utgör en fara för människorna, men Herren styr dess raseri. 

I Jobs bok lär vi känna en man som straffas hårt utan att ha syndat. Gud har gett Anklagaren (Satan) tillåtelse till det. Job grälar med Gud, men han frestas inte att förbanna honom. I Psaltaren finns det både goda människor som det gått väl och oskyldiga människor som råkat illa ut. Hur löser psalmisten problemet? Jo, genom att säga att Gud kommer att agera till slut, kanske efter döden, genom att döma de onda och upprätta de rättfärdiga.

Den kristna tron går ut på att den Gud som skapade världen alltjämt älskar den och lider med den. Ondskan är något att räkna med men, tack och lov, även kärleken, skriver Wright. Gud vill ställa skapelsen till rätta genom människorna så som de är. I Gamla testamentet har Gud valt ut Israels folk till sitt, men de syndar och går emot den gudomliga planen. Aron och den dyrkade guldkalven är ett exempel, kungarnas leverne ett annat. 

De som vill försvara Gud brukar säga att han gav människorna en fri vilja. Wright ser det i stället som att Gud kommer att agera. Han kommer att handla inifrån den värld han har skapat. 

Jesus har segrat över ondskan och mörkrets makter. Hans seger är ett löfte om att ondskan slutligen ska störtas. I den kampen deltar människan. Jag tänker på nederländska Etty Hillesum som dog i Auschwitz och i sin dagbok skrev att vi måste hjälpa Gud att hjälpa oss. 

För Tom Wright är den stora frågan vad vi ska göra. Han skriver att vi i bönen bör förnya våra tankar och göra oss av med det som förvanskar det mänskliga livet. Vi måste påminna makten (politikerna) om att deras främsta uppgift är att skipa rättvisa och älska barmhärtighet. Sjukvård, utbildning och arbete för de fattiga är tecken på att Jesus är herre.  

Wright kan inte nog betona förlåtelsens betydelse vid konflikter. Han är djupt imponerad av det som Desmond Tutu åstadkom i Sydafrika genom Sannings- och försoningskommissionen. "Jag tvekar inte att säga att det faktum att det finns ett sådant organ, som dessutom gör det arbete som har gjorts, är det mest anmärkningsvärda tecken på kraften i det kristna evangeliet som har förekommit i världen under min livstid." Den förlåtelse som Gud ger oss och vi ger andra är kniven som skär loss det rep som alltjämt binder oss vid synden, rädslan, bitterheten och döden, skriver han. Till sist kommer ondskan inte att ha något att säga. Att förlåtelse kräver oerhört mycket av både den som ber om förlåtelse och den som förlåter är Wright på det klara med.

Det vi ska göra är att leva i Jesu efterföljd. Det är inget originellt med Wrights utsaga om det mänskliga ansvaret. Däremot understryker han mer än andra att rättvisa är ett pågående projekt och att ondskan inte är statisk. Gud agerar och vi med honom. 

Sanning eller saga? (Daniel Sävborg, Händelser ur Sveriges ohistoria. En försvunnen tid)

I somras besökte jag med maken och vänner orten Vendel i Uppland. Vi beskådade den imponerande Ottarshögen. Kort därefter fick jag kännedom om att Daniel Sävborg, professor i nordisk filologi vid Tartu universitet, skulle ge ut "Händelser ur Sveriges ohistoria", där han bland annat skriver om denna gravhög. De personer han skildrar i sin bok är inte historiska men har i perioder uppfattats som historiska av forskare. Sävborg visar hur saga, lokala traditioner och vetenskap har samverkat över tid. Det är en vacker volym, rikt illustrerad. Jag läser med stort intresse kapitlet "Ottar Vendelkråka".

I den medeltida "Ynglingasagan" skildrar isländske Snorre Sturlasson en strid mellan danskar och svear. Den svenske kung Ottar stupar. Danskarna lägger liket på en hög och låter djur och fåglar riva i kroppen. De skickar en träkråka till Sverige - kungen var inte mer värd - och kallar honom därefter Ottar Vendelkråka.  "Ynglingatal" från 900-talet, som Snorre citerar, uppger att Ottar dog i Vendel. Det Vendel Snorre kände till var danska Vendel, dagens Vendsyssel. Men i "Ynglingatal" finns inte episoden med träkråkan eller tillnamnet med. Snorre har broderat ut.

Under 1800-talet var Ottar borta ur vetenskapliga sammanhang. I början av 1900-talet ville en grupp arkeologer, filologer, med flera återföra honom till historien. Sune Lindqvist grävde ut högen i Vendel 1914-1916. Fynden bekräftade att det var en stormans grav. Han hittade bland annat ett bysantinskt mynt från slutet av 400-talet. Lindqvist ansåg i anslutning till äldre historieskrivning att det var Otto Vendelkråkas grav. Tillnamnet Vendelkråka men inte det danska Vendel förekommer i de danska översättningar av Ynglingasagan som  lästes på 1600-talet av de lärde vid Uppsala universitet. Men det uppländska Vendel var förstås bekant för dem. 

Birger Nerman och Sune Lindqvist representerade en tvärvetenskaplig forskartradition som hävdade att Ottar Vendelkråka var en svensk kung. De stödde sig på tilltalsnamnet, det uppländska Vendel och identifieringen av högen som en stormansgrav. Bibliotekarien Oskar Lundberg skrev i en krönika i Stockholms-Tidningen 1916 att kråkor är ett gängse öknamn på Vendelbor. Han citerade en vers som man kunde höra i trakten: "Vendels kråka, får jag åka". Det är inte ovanligt med öknamn på sockenbor. I Uppland undersökte man dem i början av 1900-taket. Kråkan fanns inte med. Den är nog ett sentida skämt. Sagokungen Ottar Vendelkråka var välkänd.

Ingen samtida källa nämner en sveakung med namnet Ottar. Enligt Dick Harrison finns ingen koppling mellan namnet Ottar och gravhögen. 

Ottarshögen är icke desto mindre en av de mest fascinerande forntidsgravarna i Uppland. Den är väl värd ett besök oavsett vem som ligger begravd där. I Vendel lever Ottars minne i högsta grad vidare. Hembygdsföreningens årsskrift heter "Vendelkråkan",  Ottarsloppet är ett återkommande terränglopp, och idrottsplatsen heter Ottarsborg. 

Jag fortsätter min läsning av "Händelser ur Sveriges ohistoria". Jag får säkert uppslag att besöka nya platser. 

 

Ett liv i Jesu efterföljd (Annika Persson, Elsa och Natanael Beskow. En kärlekshistoria)

Frilansjournalisten Annika Persson, som tidigare skrivit böcker om Lena Nyman och textilkonstnären Märta Måås-Fjetterström, kommer nu ut med en biografi om makarna Elsa och Natanael Beskow. I "Elsa och Natanael Beskow. En kärlekshistoria" kan vi läsa att de träffades 1893 men att det dröjde flera år innan de gifte sig. Natanaels mor hade en flicka med finare bakgrund tilltänkt för honom. 

Vi känner väl bäst till Elsa som var tidens mest berömda barnboksförfattare. Så många av hennes böcker har blivit klassiker: Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin, Puttes äventyr i blåbärsskogen, Tomtebobarnen, Solägget, med flera. Hon illustrerade dem själv. Elsa hade konstnärlig utbildning, och hennes håg stod kanske mest åt måleriet. Men det var genom teckningarna hon slog igenom.

Natanael började sin yrkesbana som konstnär men lade om och studerade till präst. De båda kom att bli starkt socialt inriktade. Natanaels kall var att leva i Jesu efterföljd. Lite speciellt var dock att han inte ville prästvigas. Det var för många löften som skulle avges. Han blev i alla fall predikant i kapellet i Djursholm, där de satte bo. Elsa var konstigt nog inte konfirmerad när de träffades. Den första nattvarden var hon tvungen att ta innan de gifte sig. I alla fall var det ett krav från Natanaels mor. Nattvarden blev av någon anledning snarast en obehaglig upplevelse för henne. Kanske hade de båda en alltför sträng inställning när det gällde att bekänna sin tro och att lova saker. Det var ute i samhället tron skulle praktiseras. 

Natanael hade varit i London och blivit bekant med företeelsen "settlements". Det var platser, där präster och praktiserande kristna bodde tillsammans med fattiga och utsatta människor. Det ledde först till att de skapade ett ställe på Marholmen, där kvinnliga arbetare kunde gå kurser. Senare grundades Birkagården som kom att få sitt säte på Karlbergsvägen. Flera hundra personer skrevs in där. Det kom att kallas folkhögskola fastän det inte var ett internat. Några få av personalen bodde där. Före och under andra världskriget fick Birkagården en särskild betydelse när flyende judar togs emot. 

Elsa födde sex pojkar, varav en gick bort tragiskt i en skridskoolycka åtta år gammal. Hon och Natanael var ändå för den tiden ovanligt jämställda. Båda arbetade och bidrog till försörjningen. Visst var han friare att resa, men han såg också till att Elsa fick vistas perioder ute i landet för att få vila och ro att skriva. De gjorde även utlandsresor tillsammans, bland annat till Egypten och Palestina. Färden gick vidare till Syrien, där det fanns armeniska flyktingar. Natanael blev genom sin roll i Internationella försoningsförbundet engagerad i det turkiska folkmordet på armenierna 1915. Han startade en svensk Armenien-kommitté som samlade ihop stora summor till hjälparbetet. 

Inga spår av krig finns i Elsas böcker. De framstår mest som idylliska. Hon ville ge barnen ljusa minnen från en fantastisk sagovärld men också lära dem känna naturen genom de verklighetstrogna avbildningarna. 

Elsa dör i cancer sommaren 1953. Natanael går bort bara tre månader senare. De hade fullföljt ett gemensamt mål och aldrig slutat älska varandra. Så sammanfattar Annika Persson sin framställning.

Biografin över makarna Beskow är både till utseende och innehåll en fin bok. Den är rikt illustrerad med teckningar, foton och citat från brev dem emellan. Som en skicklig levnadstecknare placerar Persson också sina objekt omgivna av tidens viktiga personer och händelser. Under deras levnad formerades arbetarrörelsen, och kvinnorna fick rösträtt. Själva spelade de betydande roller i den samhällsutvecklingen.