Biskopen skjuter upp Guds rättvisa (Tom Wright, Ondskan)

Tom Wright är teolog och biskop emeritus i Anglikanska kyrkan. Han tillägnar "Ondskan - och Guds rättvisa" offren för elfte september-attentaten, tsunamin och jordbävningar som inträffade åren före 2006, då hans bok kom ut i original. Jag undrar hur mycket Rysslands invasion av Ukraina och kriget i Gaza hade påverkat hans framställning. Kanske inte så mycket, för det är mest Bibeln som är hans referens .Jag noterar också att han blandar människors ondska med naturkatastrofer. Man brukar skilja på naturlig ondska och moralisk. Men i genomgången av Gamla testamentet visar Wright att Gud använder sig av havet både när han straffar och när han hjälper.

I Första Moseboken kap 6 hotar en stigande översvämning, men Gud varnar Noa och hans djur. När israeliterna flyr från egyptierna räddar Gud dem genom att skapa en väg genom havet. Havet utgör en fara för människorna, men Herren styr dess raseri. 

I Jobs bok lär vi känna en man som straffas hårt utan att ha syndat. Gud har gett Anklagaren (Satan) tillåtelse till det. Job grälar med Gud, men han frestas inte att förbanna honom. I Psaltaren finns det både goda människor som det gått väl och oskyldiga människor som råkat illa ut. Hur löser psalmisten problemet? Jo, genom att säga att Gud kommer att agera till slut, kanske efter döden, genom att döma de onda och upprätta de rättfärdiga.

Den kristna tron går ut på att den Gud som skapade världen alltjämt älskar den och lider med den. Ondskan är något att räkna med men, tack och lov, även kärleken, skriver Wright. Gud vill ställa skapelsen till rätta genom människorna så som de är. I Gamla testamentet har Gud valt ut Israels folk till sitt, men de syndar och går emot den gudomliga planen. Aron och den dyrkade guldkalven är ett exempel, kungarnas leverne ett annat. 

De som vill försvara Gud brukar säga att han gav människorna en fri vilja. Wright ser det i stället som att Gud kommer att agera. Han kommer att handla inifrån den värld han har skapat. 

Jesus har segrat över ondskan och mörkrets makter. Hans seger är ett löfte om att ondskan slutligen ska störtas. I den kampen deltar människan. Jag tänker på nederländska Etty Hillesum som dog i Auschwitz och i sin dagbok skrev att vi måste hjälpa Gud att hjälpa oss. 

För Tom Wright är den stora frågan vad vi ska göra. Han skriver att vi i bönen bör förnya våra tankar och göra oss av med det som förvanskar det mänskliga livet. Vi måste påminna makten (politikerna) om att deras främsta uppgift är att skipa rättvisa och älska barmhärtighet. Sjukvård, utbildning och arbete för de fattiga är tecken på att Jesus är herre.  

Wright kan inte nog betona förlåtelsens betydelse vid konflikter. Han är djupt imponerad av det som Desmond Tutu åstadkom i Sydafrika genom Sannings- och försoningskommissionen. "Jag tvekar inte att säga att det faktum att det finns ett sådant organ, som dessutom gör det arbete som har gjorts, är det mest anmärkningsvärda tecken på kraften i det kristna evangeliet som har förekommit i världen under min livstid." Den förlåtelse som Gud ger oss och vi ger andra är kniven som skär loss det rep som alltjämt binder oss vid synden, rädslan, bitterheten och döden, skriver han. Till sist kommer ondskan inte att ha något att säga. Att förlåtelse kräver oerhört mycket av både den som ber om förlåtelse och den som förlåter är Wright på det klara med.

Det vi ska göra är att leva i Jesu efterföljd. Det är inget originellt med Wrights utsaga om det mänskliga ansvaret. Däremot understryker han mer än andra att rättvisa är ett pågående projekt och att ondskan inte är statisk. Gud agerar och vi med honom. 

Sanning eller saga? (Daniel Sävborg, Händelser ur Sveriges ohistoria. En försvunnen tid)

I somras besökte jag med maken och vänner orten Vendel i Uppland. Vi beskådade den imponerande Ottarshögen. Kort därefter fick jag kännedom om att Daniel Sävborg, professor i nordisk filologi vid Tartu universitet, skulle ge ut "Händelser ur Sveriges ohistoria", där han bland annat skriver om denna gravhög. De personer han skildrar i sin bok är inte historiska men har i perioder uppfattats som historiska av forskare. Sävborg visar hur saga, lokala traditioner och vetenskap har samverkat över tid. Det är en vacker volym, rikt illustrerad. Jag läser med stort intresse kapitlet "Ottar Vendelkråka".

I den medeltida "Ynglingasagan" skildrar isländske Snorre Sturlasson en strid mellan danskar och svear. Den svenske kung Ottar stupar. Danskarna lägger liket på en hög och låter djur och fåglar riva i kroppen. De skickar en träkråka till Sverige - kungen var inte mer värd - och kallar honom därefter Ottar Vendelkråka.  "Ynglingatal" från 900-talet, som Snorre citerar, uppger att Ottar dog i Vendel. Det Vendel Snorre kände till var danska Vendel, dagens Vendsyssel. Men i "Ynglingatal" finns inte episoden med träkråkan eller tillnamnet med. Snorre har broderat ut.

Under 1800-talet var Ottar borta ur vetenskapliga sammanhang. I början av 1900-talet ville en grupp arkeologer, filologer, med flera återföra honom till historien. Sune Lindqvist grävde ut högen i Vendel 1914-1916. Fynden bekräftade att det var en stormans grav. Han hittade bland annat ett bysantinskt mynt från slutet av 400-talet. Lindqvist ansåg i anslutning till äldre historieskrivning att det var Otto Vendelkråkas grav. Tillnamnet Vendelkråka men inte det danska Vendel förekommer i de danska översättningar av Ynglingasagan som  lästes på 1600-talet av de lärde vid Uppsala universitet. Men det uppländska Vendel var förstås bekant för dem. 

Birger Nerman och Sune Lindqvist representerade en tvärvetenskaplig forskartradition som hävdade att Ottar Vendelkråka var en svensk kung. De stödde sig på tilltalsnamnet, det uppländska Vendel och identifieringen av högen som en stormansgrav. Bibliotekarien Oskar Lundberg skrev i en krönika i Stockholms-Tidningen 1916 att kråkor är ett gängse öknamn på Vendelbor. Han citerade en vers som man kunde höra i trakten: "Vendels kråka, får jag åka". Det är inte ovanligt med öknamn på sockenbor. I Uppland undersökte man dem i början av 1900-taket. Kråkan fanns inte med. Den är nog ett sentida skämt. Sagokungen Ottar Vendelkråka var välkänd.

Ingen samtida källa nämner en sveakung med namnet Ottar. Enligt Dick Harrison finns ingen koppling mellan namnet Ottar och gravhögen. 

Ottarshögen är icke desto mindre en av de mest fascinerande forntidsgravarna i Uppland. Den är väl värd ett besök oavsett vem som ligger begravd där. I Vendel lever Ottars minne i högsta grad vidare. Hembygdsföreningens årsskrift heter "Vendelkråkan",  Ottarsloppet är ett återkommande terränglopp, och idrottsplatsen heter Ottarsborg. 

Jag fortsätter min läsning av "Händelser ur Sveriges ohistoria". Jag får säkert uppslag att besöka nya platser. 

 

Ett liv i Jesu efterföljd (Annika Persson, Elsa och Natanael Beskow. En kärlekshistoria)

Frilansjournalisten Annika Persson, som tidigare skrivit böcker om Lena Nyman och textilkonstnären Märta Måås-Fjetterström, kommer nu ut med en biografi om makarna Elsa och Natanael Beskow. I "Elsa och Natanael Beskow. En kärlekshistoria" kan vi läsa att de träffades 1893 men att det dröjde flera år innan de gifte sig. Natanaels mor hade en flicka med finare bakgrund tilltänkt för honom. 

Vi känner väl bäst till Elsa som var tidens mest berömda barnboksförfattare. Så många av hennes böcker har blivit klassiker: Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin, Puttes äventyr i blåbärsskogen, Tomtebobarnen, Solägget, med flera. Hon illustrerade dem själv. Elsa hade konstnärlig utbildning, och hennes håg stod kanske mest åt måleriet. Men det var genom teckningarna hon slog igenom.

Natanael började sin yrkesbana som konstnär men lade om och studerade till präst. De båda kom att bli starkt socialt inriktade. Natanaels kall var att leva i Jesu efterföljd. Lite speciellt var dock att han inte ville prästvigas. Det var för många löften som skulle avges. Han blev i alla fall predikant i kapellet i Djursholm, där de satte bo. Elsa var konstigt nog inte konfirmerad när de träffades. Den första nattvarden var hon tvungen att ta innan de gifte sig. I alla fall var det ett krav från Natanaels mor. Nattvarden blev av någon anledning snarast en obehaglig upplevelse för henne. Kanske hade de båda en alltför sträng inställning när det gällde att bekänna sin tro och att lova saker. Det var ute i samhället tron skulle praktiseras. 

Natanael hade varit i London och blivit bekant med företeelsen "settlements". Det var platser, där präster och praktiserande kristna bodde tillsammans med fattiga och utsatta människor. Det ledde först till att de skapade ett ställe på Marholmen, där kvinnliga arbetare kunde gå kurser. Senare grundades Birkagården som kom att få sitt säte på Karlbergsvägen. Flera hundra personer skrevs in där. Det kom att kallas folkhögskola fastän det inte var ett internat. Några få av personalen bodde där. Före och under andra världskriget fick Birkagården en särskild betydelse när flyende judar togs emot. 

Elsa födde sex pojkar, varav en gick bort tragiskt i en skridskoolycka åtta år gammal. Hon och Natanael var ändå för den tiden ovanligt jämställda. Båda arbetade och bidrog till försörjningen. Visst var han friare att resa, men han såg också till att Elsa fick vistas perioder ute i landet för att få vila och ro att skriva. De gjorde även utlandsresor tillsammans, bland annat till Egypten och Palestina. Färden gick vidare till Syrien, där det fanns armeniska flyktingar. Natanael blev genom sin roll i Internationella försoningsförbundet engagerad i det turkiska folkmordet på armenierna 1915. Han startade en svensk Armenien-kommitté som samlade ihop stora summor till hjälparbetet. 

Inga spår av krig finns i Elsas böcker. De framstår mest som idylliska. Hon ville ge barnen ljusa minnen från en fantastisk sagovärld men också lära dem känna naturen genom de verklighetstrogna avbildningarna. 

Elsa dör i cancer sommaren 1953. Natanael går bort bara tre månader senare. De hade fullföljt ett gemensamt mål och aldrig slutat älska varandra. Så sammanfattar Annika Persson sin framställning.

Biografin över makarna Beskow är både till utseende och innehåll en fin bok. Den är rikt illustrerad med teckningar, foton och citat från brev dem emellan. Som en skicklig levnadstecknare placerar Persson också sina objekt omgivna av tidens viktiga personer och händelser. Under deras levnad formerades arbetarrörelsen, och kvinnorna fick rösträtt. Själva spelade de betydande roller i den samhällsutvecklingen. 

Mot korruption för ett fritt Ryssland (Aleksej Navalnyj, Patriot)

Aleksej Navalnyjs postuma bok "Patriot" kom ut i tisdags på olika språk. Den är flyhänt skriven och lättläst trots att översättningen gått via engelskan. Framställningen innehåller mycket humor. Det absurda i den ryska politiken och rättsväsendet inbjuder till det.

Titeln syftar på Navalnyjs kärlek till fosterlandet och den kamp han för mot den korrumperade regimen. Ryssland har allt som krävs för en god utveckling, skriver han, men Putin kastar bort möjligheten. Krig, lögner och ett palats med gyllene örnar står i vägen.

Efter att ha studerat både juridik och ekonomi grundade Navalnyj med likasinnade en antikorruptionsstiftelse. Genom att köpa aktier i bolag fick de rätt att begära ut dokument och kunde börja undersöka verksamheten. Stiftelsens lista kom att omfatta 6 000 korrupta tjänstemän.

Navalnyj fick också ihop tillräckligt med underskrifter för att ställa upp i val. I valet till borgmästare i Moskva 2013 hamnade Navalnyj på andra plats med 27,2 procent av rösterna. Vid presidentvalet 2018 hindrades han emellertid att delta på grund av ett fabricerat åtal. Han reste ändå runt i hela vida Ryssland, besökte alla stora städer och uppmanade folk att rösta på andra än Putin. Särskilt viktigt var de personliga mötena med äldre personer som bara såg på statskontrollerad tv. När det gällde de yngre hade Navalnyj och hans medarbetare stora framgångar på sociala medier.

Navalnyj började skriva på sin bok i Tyskland, dit han kommit för vård efter att ha förgiftats med nervgiftet novitjok. Han beskriver sina egna upplevelser när han blir dålig på ett flygplan från Sibirien till Moskva. Det liknar inte något han tidigare varit med om. Hans muskler lyder honom inte, han kan inte tala och får hallucinationer. Behandlingen på Charité i Berlin och rehabiliteringen tar fem månader. Den 17 januari 2021 vänder han tillbaka till Ryssland. Han grips redan på en av Moskvas flygplatser, dit planet omdirigerats för att hans sympatisörer väntade på den andra. Varför kom han tillbaka? Det har många frågat. Hans svar är att han inte kunde svika dem som förlitade sig på honom.

Fler och fler anklagelser kommer att riktas mot Navalnyj, och han förflyttas flera gånger. Straffen blir hårdare. Han hungerstrejkar för att få träffa läkare, eftersom han lider av svår ryggvärk. I fängelset skriver han dagbok och brev. Mot slutet blir anteckningarna glesare. Den sista är från den 17 januari 2024. Då hade han varit fängslad i exakt tre år. Den 16 februari meddelar ledningen på en anstalt norr om polcirkeln att han avlidit 47 år gammal.

Aleksej Navalnyj hade ett starkt stöd i sin hustru Julia. De var inställda på det värsta men hoppades på det bästa. En blick räckte som samförstånd.

Myt eller verklighet (Therese Bohman, Sanningsberget)

Therese Bohman, en av mina favoritförfattare, kommer ut med en ny roman efter "Andromeda" (2022) som skildrade ett annorlunda kärleksförhållande i förlagsvärlden. "Sanningsberget" har genom att den utspelar sig i Kolmården en självbiografisk utgångspunkt. Therese Bohman är född och uppvuxen i Krokek. Att hon använder sig av en jagperson inbjuder också till identifikation med författaren, men så småningom inser jag att det inte är den rätta läsarten. "Sanningsberget" är en skapad livsberättelse. Huvudpersonen Hanna blir erkänd konstnär i stället för författare. Therese Bohman själv är dock även konstkritiker. Hennes kunskap om måleri är imponerande konkret som den kommer fram i boken.

Det äkta spelar stor roll. Redan som barn finner Hanna en själsfrände i Marcus. I tonåren blir de älskande. I centrum av "Sanningsberget" finns ett tragiskt och mystiskt försvinnande som för med sig tankar om vad som är myt eller verklighet, vad vi vet om varandra och om livet har en mening.

Enligt berättaren är allt föränderligt, till och med det grå urberget i det långa perspektivet. Men den troende Marcus invänder att det inte är en levande organism. Om livets mening har de olika uppfattningar. Hanna förkastar enkelt kristendomen. Hon säger naivt att hon inte kan gå in i ett system med dogmer som har svar på allt. Nej, någon mening finns inte enligt henne. Men hon finner en lätthet i den sanningen.

"Sanningsberget" är på det stora hela både en spännande och finstämd bok. Men den är desillusionerande för läsaren som inte får de svar hon väntar på.

 

Roman, självbiografi eller essä? (Jenny Jägerfeld, Hämndprojektet)

• 
  
  Jenny Jägerfeld är en känd författare och psykolog som ger råd till läsarna i Svenska Dagbladet. I sin senaste bok "Hämndprojektet" är jaget en ung kvinna som likt Goethes Faust kan sälja sin själ till djävulen för kunskap. Nico, som hon kallas, är öppen för att prova nya saker. Det kan vara droger eller BDSM. Det senare leder till ett möte som ska bli förödande. Mannen som framstått som så inkännande följer inte överenskomna regler. Nico kastas ner i ett djupt svart hål.

• Förlaget kallar "Hämndprojektet" för en roman. Att allt vi läser är fiktivt betonar Jenny Jägerfeld i ett efterord. Men jagpersonen är psykolog som författaren, bor som hon i Stockholm, har adhd och är reumatiker. Nico resonerar också kring det i bokens tidplan aktuella fallet med Jean-Claude Arnault. Det handlar om de kvinnor som anklagar honom för våldtäkt fast de frivilligt träffat honom igen efter överfallen. Hon läser en stor mängd litteratur som hon citerar ur och refererar till filmer som behandlar hämndtemat.

• Det ovannämnda skapar en förvirring hos mig angånde genren. Är det ett utsnitt ur en självbiografi som till stora delar växer ut till en essä? Berättarens persona ligger nära författarens. Det blir svårt att skilja dem åt. Det är kanske därför som jag blir upprörd över jagets inställning i de ämnen som behandlas. Det går utöver att undersöka olika livshållningar, vilket jag antar att Jenny Jägerfeld vill göra i sina böcker. Utforskandet går omlott med hennes eget jag.

 

Högalids församling. Psykologer läser Bibeln: Att bli sig själv

Högalids församling har en serie föreläsningar och samtal som förs under rubriken "Rum för livet". I höst är det tre tillfällen. Se bilden till vänster! Igår var det första. Psykologerna Camilla von Below och Karolina Isberg har en podd som de kallar "Psykologer läser Bibeln". Samtalsvärden, prästen Joakim Kohls frågade varför de valt Bibeln som utgångspunkt. De svarade att det var för att det fanns så många berättelser och möten mellan människor där. Bibeln är tidlös medan psykologin är präglad av vår tid. 

Söndagens evangelium var Matt 6:19-23. De sista meningarna lyder: "Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret." Texten skulle vara utgångspunkt för samtalet. Den sista meningen kan handla om att inte ta miste på vad som är sant. Vad är det som är ljuset? Vad är mörkret?

Ämnet att bli sig själv, att bli autentisk rörde sig dock mest inom den psykoterapeutiska sfären. Det talades om att hitta den sanna känslan, den som kunde vara dold bakom den första som kommer till en person i kris. Döljer sig kanske sorg bakom vreden? Sanningen kan ge frihet till handling, om man kan ta in verkligheten och orka se hur saker är. Från barndomen kan en person ha fått skadliga anknytningsmönster. I dialog med en terapeut eller andra kan man få insikt om att man inte behöver anstränga sig för att få kärlek. Men det är inte fritt fram att skylla ifrån sig. Med processen följer ansvar. Det kan handla om att man måste värna sig själv, men man kan inte i alla lägen hävda att så här är jag. En autentisk gnällspik blir inte uppskattad.

Hur känner man då att man är sig själv? Det kan komma i glimtar. Autenticiteten kan vara en upplevelse av fördjupad glädje, en lugn och trygg närvaro. Är det själviskt att sträva efter att bli sig själv? Nej, menade båda psykologerna. Om man har kontakt med sig själv och sina känslor, om man är grundad kan man öppna sig för gemenskap med andra människor.