Ellen Mattson har nu gett ut tolv romaner och är medlem av Svenska akademien. Jag har inte läst henne förut.
När jag har öppnat "Konsten att försvinna" blir jag förvirrad. Vem talar? Vem tänker? Jag gillar inte sådana krävande böcker. Vad vinner en berättelse på att vara svår? Efter 70 sidor förstår jag att det är en Miriam som vi har följt från början.
En krets av vänner brukar träffas i ateljén hos en av dem, Felix, som är konstnär. Han visar färdiga eller ofärdiga verk. Till denna speciella dag har han målat en tavla av vännerna i soffan och på karmstolar som sitter och tittar på en sådan tavla. De ser sig själva i en spegel. Mellan Miriam och hennes man sitter en rödhårig flicka som inte hör till gruppen. En av vännerna är borta och en annan, Sonja, är omgiven av en mörk skugga.
Felix tilltag provocerar, leder till oro och uppbrott. Miriam flyttar från sin man och bosätter sig i sin hantverksateljé. Sonja försvinner. Någon annan byter yrke. Förändringar är temat.
Miriam är tillfreds i sin ateljé. Hon iakttar små skiftningar i ljuset som förändrar tingen, hur en ny möbel påverkar stämningen i hela rummet. Romanens sidor är fulla av sådana saker, beskrivningar, adjektiv. Jag kommer att tänka på 1950-talets så kallade Nya franska roman. Där dominerar föremålen. Det är genom dem man ska lära känna personerna. Jag vill läsa om människor, inte om saker. "Konsten att försvinna" är en roman på 200 sidor som kräver samma koncentration som en dikt. Boken är inte värd det arbetet.
En helg ute vid kusten samtalar vännerna om livets mening, om vem de innerst inne är och vad som utgör en avgörande händelse. Så tillkrånglat, teoretiskt och tomt. Inga barn förekommer i handlingen. Har ingen av de medelålders vännerna fått barn? Barn som är växandets och förändringens verkliga agenter.
Det ska handa om förvandling, men texten utstrålar en passivitet. Var finns relationerna, dynamiken mellan människorna, deras handlande?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar