Att skriva sig skuldfri (Emmanuel Bove, En vinterdagbok)

När jag skrev om Romain Gary hade jag jämfört Gros-Câlin med andra jag-romaner med liknande motivkrets. Då blev jag bekant med Emmanuel Boves debutroman Mes amis (Mina vänner). Den var från 1924, men hans författarskap hade nyupptäckts på 70-talet. Mes amis översattes till svenska av Katarina Frostensson och sattes upp på teaterscenen av Allan Edwall på Brunnsgatan 4. Den handlar liksom Gros-Câlin om en ensam man som söker kärleken i Paris och är inte utan humoristiska inslag. Titeln är ironisk. Huvudpersonen Victor Bâton har inga vänner, bara i sin fantasi.

Där hade jag en nisch. Jag hade funnit ett författarskap som höll på att tas fram ur gömmorna. Dessutom framställde baksidestexter och franska recensioner Bove som en modernist och föregångare till Beckett. Det kunde vara intressant att titta närmare på.

När jag hade läst igenom Emmanuel Boves verk, ett trettiotal romaner och novellsamlingar, visste jag inte vad jag skulle göra med honom. Min ansökan till Vetenskapsrådet hade varit indränkt i teorier och klurigheter, som sig bör, men jag tyckte inte längre att de var i paritet med hans författarskap. Han använde sig visserligen som modernisterna av fler sätt än intrigen för att strukturera sina romaner, och hans fokus på detaljer kunde ibland peka framåt mot den nya franska romanen. Men han var inte svårtillgänglig.  Ett tema framstod tvärtom mycket tydligt, och det var berättarens vilja att komma ifrån en skuld som hade med kvinnor att göra. Han skrev sig fri genom att framställa kvinnan som en obeständig och ond varelse. Hans äktenskapsroman Journal écrit en hiver (En vinterdagbok) fick mig att tänka på Strindbergs En dåres försvarstal som för övrigt först publicerats på franska med titeln Le plaidoyer d’un fou.

Detta mer eller mindre förtäckta kvinnohat skapade ett obehag hos mig, speciellt som det inte var tillräckligt raffinerat för att vara intressant. Jag tyckte att författarens ego lyste igenom alltför tydligt. Den litterära bearbetningen var inte alltid av hög kvalitet.

Min lösning blev att öppet värdera författarskapet i mitt post doc-arbete Identification et distance, Etude de trois romans d’Emmanuel Bove racontés à la première personne. Man är nog van vid att forskare som objekt väljer ett verk som tilltalar dem starkt. Här var jag lite udda. Men jag hade mina favoriter som Mina vänner och efterföljaren Armand.

Jag blev inbjuden till en Bove-konferens på universitet i Lille, där jag var den enda icke-franskspråkiga forskaren. Jag presenterade min kritiska läsning av Journal écrit en hiver. Jag menade att författarens identifikation med huvudpersonen påverkade gestaltningen negativt. Brott mot genrekrav och andra försummelser gjorde berättaren opålitlig. Det kändes lite djärvt, men mitt föredrag blev väl mottaget. 

Journal écrit en hiver kom på svenska under titeln En vinterdagbok 2008. Läs den och bilda er en egen uppfattning! Den finns med på Adlibris bokrea.