Avhandlingsarbetet var lustfyllt. Det hade börjat med ett skratt. Min man Örjan var i Frankrike 1977 och blev rekommenderad att läsa en ny spännande författare, Emile Ajar. Debutboken hette Gros-Câlin. Det betyder ungefär Storkram och var det namn som berättaren M. Cousin gett den pytonorm han levde tillsammans med i en tvårummare i Paris. Det var en hejdlöst rolig roman med sina upptåg och sitt underfundiga språk. Ytterligare tre böcker i samma humoristiska stil kom i snabb takt. När jag hade lagt fram min C-uppsats frågade min handledare om jag skulle fortsätta att skriva om Ajar. Då svarade jag att det kanske inte var så lätt med ett så nytt och litet författarskap.
Några dagar efteråt stod det klart att det var den sen länge etablerade Romain Gary som använt sig av pseudonym för att villa bort kritikerna och få chansen att bli läst med nya ögon. Det franska litterära etablissemanget blev grundlurat. Gary hade sänt ut sin yngre släkting Paul Pavlowitch att spela rollen som den nya författaren. Själv var jag på Franska institutet i Stockholm i november 1978 då Pavlowitch läste ur L’angoisse du roi Salomon (Kung Salomos ångest) som snart skulle komma ut. Han vägrade att svara på personliga frågor och kedjerökte nervöst under hela tillställningen.
Avslöjandet kom efter att Gary den 2 december 1980 tagit livet av sig 66 år gammal. Han hade lagt sig på sängen i sin våning på rue du Bac i Paris, riktat pistolkolven mot gommen och tryckt av. Rädslan för ålderdomen och de allt mer komplicerade turerna i Ajar-affären hade tagit ut sitt pris. Han efterlämnade en liten skrift med titeln Vie et mort d’Emile Ajar (Emile Ajars liv och död) och slutade med att säga att äntligen hade han uttryckt sig fullständigt.
Nu fick jag chansen till ett avhandlingsämne. Den enes död den andres bröd. Jag kunde helt enkelt jämföra Garys tidigare författarskap med stil och innehåll i de böcker han skrev under pseudonym.
La promesse de l’aube (Löfte i gryningen) hade han gett ut 1960. Titeln syftade dels på det löfte som han bara genom att komma till livet gett sin mor att bli något stort, dels den förväntan som moderskärleken gav honom om att få uppleva kärlek även i vuxen ålder. När jag 1987 hade publicerat en understreckare i Svenska Dagbladet om Gary blev jag uppringd av en dam som sa att hon var Brigitte, en av de åtrådda kvinnorna i självbiografin. Christel Kriland som hon hette bjöd hem mig, och jag förstod att Romain Gary i hög grad var levande i hennes minne.
Hon hade träffat honom på 30-talet när hon som ung journalist sändes till Frankrike för att skriva om en utställning. Christel var då gift med Lillebror Söderlundh. Men hennes väninna Sylvia som sällskapade med Garys bäste vän René presenterade Romain för henne. Han var vid den tiden juridikstudent. Vid en tentamen hade han en Dalahäst som maskot, berättade hon för mig. Han hade börjat skriva skönlitterärt och lät henne få det första romanmanuskriptet som förblev opublicerat. Jag fick läsa det, och det blev värdefullt för min analys.
Sylvia, som var silversmed, och hennes man doktor René Agid kom att leva i ett långt och stabilt äktenskap. Gary tog ofta sin tillflykt till dem. De var med sitt präktiga borgerliga liv en fast punkt för honom som var mer äventyrlig. Hans biografi var imponerande. Han uppfyllde med råge moderns förväntningar. Han blev krigshjälte under befrielsen av Europa, diplomat efter kriget, var verksam i Hollywood en period och blev tilldelad Goncourtpriset två gånger. Det var emot reglerna, men juryn visste inte att Gary inte bara var upphovsman till Les racines du ciel (Himlens rötter) som fått priset 1956 utan också till La vie devant soi (Med livet framför sej) 1975. Så blev det möjligt – den enda gången i historien.
Christels och Romains historia blev kort. Hon hade inte orkat med honom i längden, anförtrodde hon mig. Han hade en glupande erotisk aptit – livet ut framstår det som när man läser Myriam Anissimovs gedigna biografi, Romain Gary, le caméléon. Jag fick för övrigt glädjen att bidra något till hennes bok genom att översätta till franska den omfattande korrespondensen mellan Sylvia och hennes svenska väninna. I så gott som varje brev nämns Gary, så också i ett brev som Christel fått just den dag jag hälsade på henne i Saltsjöbaden.
Jag fick tillstånd av Garys son att läsa ett alternativt slutkapitel till Gros-Câlin som förlaget inte velat ha med – det hade inte författaren kunnat argumentera emot eftersom han höll sig undan. Diego Gary var en vacker ung man som tog emot mig på rue du Bac, men ack så olycklig. Året innan fadern dog hade modern, skådespelerskan Jean Seaberg tagit sitt liv. Vilket öde för en son!
Den 7 maj 1994 försvarade jag min avhandling L’utopie et l’ironie, Etude sur Gros-Câlin et sa place dans l’oeuvre de Romain Gary. Resultatet som jag kommit fram till var att flera av Garys tidigare teman fanns kvar hos Ajar, kärleken, livsångesten och konsten kontra verkligheten, men de gestaltades på ett vardagligare plan. Tillsammans med den uppskruvade humorn gjorde det att stilen blev mer träffande och effektiv i sitt ofta satiriska uppsåt.
I Gros-Câlin var förvandlingen och pånyttfödelsen centrala motiv. Gary hade träffat och blivit starkt berörd av paleontologen och jesuiten Pierre Teilhard de Chardin. Denne hade sammanlikat sin forskning och sin kristna tro till en vision om ett universum som växer och utvecklas till fullkomning. Ormen Gros-Câlin hoppades på något mer genomgripande än att ömsa skinn. För att göra omslaget till avhandlingen tog jag min svärmor till hjälp. Hon fick teckna en pytonorm med guldstjärna på huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar