Det är språket som gör det (Lena Andersson, Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek)

Jag ville inte lägga den ifrån mig, och jag ville inte att den skulle ta slut. Jag har läst Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande. Ändå är det till de yttre linjerna en ganska banal historia. Huvudpersonen Ester Nilsson som är poet blir handlöst förälskad i en äldre konstnär i ropet. Han omger sig av en beundrarskara av praktikanter som hoppas att något av skenet ska falla över dem nu eller i framtiden.

Hugo Rask, som han heter, blir betagen i ett föredrag som Ester håller om hans konstnärsskap. Han vill träffa henne och prata, och deras livliga samtal fortsätter under en längre period. Men hon trånar efter kropparnas förening. Efter att de legat med varandra tre gånger har deras förhållande kommit in i en annan fas. Ester känner att det har fördjupats. Ja, hon känner på något gammaldags vis att hon nu har rätt till honom. Men då drar han sig undan. Titeln ska nog syfta på hur Hugo lägger beslag på Esters hjärta. Men enligt lagtexten ska det ske olovandes, och det är väl ändå inte fallet här.

Dock diskuteras Hugos skuld. Ester vill tolka alla tecken från honom positivt, men det händer att han ljuger, kanske både för henne och sig själv. Som den som älskar minst har han makten. Så är det ju. Esters "väninnekör" försöker tala henne till rätta utan framgång. Hugo är svår att förstå sig på, och hon framhärdar i att få en förklaring. Fast den enklaste vågar hon inte se.

Vad är det då som gör denna bok så bra? Det är det träffsäkra språket och analysen. Ester presenteras som en moralisk existentialist. Hon kräver medvetenhet av sig och sina medmänniskor och fördrar inte självbedrägeriet. Hon sätter företeelser under luppen. Hoppet fungerar som övergripande tema. Hoppet är att det inte förhåller sig som det verkar. Hoppet är att den lilla skymten av något annat är sanningen. Så står det på sista sidan.

Jag saknar Erlendur (Arnaldur Indriðason, Den stora matchen)

Det är under det kalla kriget. Schackgiganterna amerikanen Bobby Fischer och ryssen Boris Spasskij ska mötas i Reykjavik sommaren 1972.

En ung pojke som har det udda intresset att spela in ljudet från filmer blir knivmördad på en biograf.

Fallet i Den stora matchen utreds av Marion Brem. Nu hajar trogna Indriðason-läsare till. Vem är denna kriminalare? Vad har hänt med Erlendur som vi blivit så bekanta med? Jo, Erlendur Sveinsson dyker upp på sista sidan som en oerfaren trafikpolis. Marion ska bli hans mentor.

Vi får Marions historia. Han är ett så kallat oäkta barn, och han drabbades likt många andra på den tiden av tuberkulos eller lungsoten som sjukdomen också kallades. Han vårdades på ett sanatorium i Danmark och lärde känna en flicka som kom att få en alldeles speciell roll i hans liv.

Hur hör de ingredienser jag listat ovan ihop? Hör de alls ihop? Det är frågor man ställer romanen igenom. Indriðason är skicklig att baka in det förflutna i sina gåtor.

Marion gnetar på med teknisk bevisning och vittnen. Vem kan ha velat röja undan en oskyldig yngling? När spåren pekar mot politik på hög nivå tätnar spänningen. Har han äntligen träffat rätt?

Visst är det en bra berättelse, men lite besviken blir jag nog. I den förra boken, Den kalla elden, inarbetas Erlendurs tragiska förflutna - hans lillebror dog på fjället - på ett pregnant sätt med en äldre mordgåta. En kuslig stämning tar över, av ensamhet och isländsk folktro med spöken och gengångare. Jag kan inte annat än rekommendera er att köpa den nu när den finns i pocket.

Ett kvävande mörker (I lodjurets timma)

Jag har varit på en mörk film, en våldsam film, en film med olyckligt slut. Redan efter denna mening tycker ni kanske att jag avslöjat för mycket. Men det gör inget. Jag tänker nämligen inte rekommendera er att gå och se den. Det är inte för att det är en dålig film. Det är framstående danska skådespelare med som vi känner igen: Sofie Gråbøl och Søren Malling. Filmen bygger också på en högkvalitativ författares pjäs: P O Enquists I lodjurets timma som hade premiär på Dramaten 1988.

Nej, jag avråder från att gå för att åskådaren stängs in i en värld där ingen förvandling eller utveckling visar sig möjlig. Det är i linje med vad fångvaktaren (Malling) säger om de intagna på den rättspsykiatriska kliniken där den unge dubbelmördaren sitter: De blir kvar tills de dör om en 40 år så där. Det är tungt för publiken. Damen till höger om mig verkar förskräckt mest hela tiden. Jag blundar i alla fall två gånger.

Gråbøl spelar prästen Helen. En psykolog som startat ett projekt på anstalten söker hennes hjälp. Pojken som dödat ett äldre par har försökt ta livet av sig, och han menar att den röda katt som han fått i ett husdjursexperiment är Gud som talar till honom.

De båda kvinnorna och vi som ser på vill att pojken öppnar sig, vill ha förklaring och förvandling, men vi hamnar långt från den smärtans förlossning som finns i Hotell. Förlösningen finns kanske i det hinsides, men bara där. Här på jorden är den inte inom räckhåll för den skyldige. Då blir det svårt att andas.

Det är ett existentiellt drama som är lite väl stiliserat för filmduken. Visst görs återblickar, men förklaringarna är inte i paritet med de stora frågor som ställs.

Finns där då ingen öppning, ingen spricka i muren? Jo, i lodjurets timma, i dygnets 25:e timma, kan man höra himlaharpan - en välkänd Enquist-symbol. Det är ett stillsamt meddelande om ömhet och nåd, skriver religionsvetaren Ove Wikström i en artikel.

Underbar förvandling (Hotell)

Både Diana och Hotell hade biopremiär i går. Jag hade först tänkt se den brittiska princessan. Det kunde vara roligt med lite glamour och kärleksskvaller. Men recensionerna var helt enkelt alldeles för negativa. När inte ens ytan verkade fungera - en kritiker skrev att Naomi Watts hade en gräslig peruk - fanns det ju ingen anledning att gå. Jag skulle ha retat mig på håret hela tiden.

Härom kvällen såg jag Kobra som handlade om svenska skådespelares framgång i Hollywood. Bland dem fanns Alicia Vikander som har huvudrollen i Hotell. Men den filmen är svensk. Regissör är Lisa Langseth som debuterade med Till det som är vackert, där Alicia Vikander också hade huvudrollen. Den gjorde starkt intryck på mig. Den var ganska obehaglig. En ung kvinna med alkoholiserad mor och pojkvän som bara vill se på tv blir allvarligt kär i en dirigent. Han öppnar dörrar till hennes inre. Men för honom är det på lek. Den hade premiär 2010. Jag såg den på tv några år efteråt. Men det måste ha varit innan jag började blogga. Svenska Dagbladet hade i alla fall en bra och positiv recension.

Erika i Hotell är en välbetald inredningsarkitekt som lever med sin man och väntar sitt första barn. Allt är förberett i barnrummet. Erika är mån om detaljerna. Hon skickar efter ett skötbord som har på centimetern rätt storlek. Hon planerar och vill ha kontroll. Hon har till och med beställt förlossningen. Det ska bli ett kejsarsnitt. När värkar sätter i gång ett par veckor innan blir paniken total. Det här är nog ingen film för blivande mödrar. Eller varför inte? Budskapet är stort och vackert: Det går att komma igenom det djupast smärtsamma. Det går att bli en annan människa. Men det har sitt pris. I en av slutscenerna finns en rörande piétà. Någon fångar upp Erika ur det svartaste svarta.

Varför titeln Hotell? Jo, den skadskjutna nyblivna modern börjar gå i gruppterapi. Där framställer en av medlemmarna en önskan om att få bli ny, att få komma ur sitt sammanhang. Erika hakar på. De andra är fattiga, men hon har råd att betala hotellnätter för alla. I den nya miljön - de byter hotell flera gånger - ägnar de sig åt en terapi med ny läkande kraft. De vill varandra väl, och ur det kommer en väldig styrka. I det svåra finns också en godmodig humor. Det är en mycket fin människoskildring.

Kameran ligger tätt inpå Alicia Vikanders ansikte. Hennes roll innefattar ett brett register, och hon är utan tvekan uppgiften mogen. Vilken underbar film! Gå och se!