Både Diana och Hotell hade biopremiär i går. Jag hade först tänkt se den brittiska princessan. Det kunde vara roligt med lite glamour och kärleksskvaller. Men recensionerna var helt enkelt alldeles för negativa. När inte ens ytan verkade fungera - en kritiker skrev att Naomi Watts hade en gräslig peruk - fanns det ju ingen anledning att gå. Jag skulle ha retat mig på håret hela tiden.
Härom kvällen såg jag Kobra som handlade om svenska skådespelares framgång i Hollywood. Bland dem fanns Alicia Vikander som har huvudrollen i Hotell. Men den filmen är svensk. Regissör är Lisa Langseth som debuterade med Till det som är vackert, där Alicia Vikander också hade huvudrollen. Den gjorde starkt intryck på mig. Den var ganska obehaglig. En ung kvinna med alkoholiserad mor och pojkvän som bara vill se på tv blir allvarligt kär i en dirigent. Han öppnar dörrar till hennes inre. Men för honom är det på lek. Den hade premiär 2010. Jag såg den på tv några år efteråt. Men det måste ha varit innan jag började blogga. Svenska Dagbladet hade i alla fall en bra och positiv recension.
Erika i Hotell är en välbetald inredningsarkitekt som lever med sin man och väntar sitt första barn. Allt är förberett i barnrummet. Erika är mån om detaljerna. Hon skickar efter ett skötbord som har på centimetern rätt storlek. Hon planerar och vill ha kontroll. Hon har till och med beställt förlossningen. Det ska bli ett kejsarsnitt. När värkar sätter i gång ett par veckor innan blir paniken total. Det här är nog ingen film för blivande mödrar. Eller varför inte? Budskapet är stort och vackert: Det går att komma igenom det djupast smärtsamma. Det går att bli en annan människa. Men det har sitt pris. I en av slutscenerna finns en rörande piétà. Någon fångar upp Erika ur det svartaste svarta.
Varför titeln Hotell? Jo, den skadskjutna nyblivna modern börjar gå i gruppterapi. Där framställer en av medlemmarna en önskan om att få bli ny, att få komma ur sitt sammanhang. Erika hakar på. De andra är fattiga, men hon har råd att betala hotellnätter för alla. I den nya miljön - de byter hotell flera gånger - ägnar de sig åt en terapi med ny läkande kraft. De vill varandra väl, och ur det kommer en väldig styrka. I det svåra finns också en godmodig humor. Det är en mycket fin människoskildring.
Kameran ligger tätt inpå Alicia Vikanders ansikte. Hennes roll innefattar ett brett register, och hon är utan tvekan uppgiften mogen. Vilken underbar film! Gå och se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar