30 november 2014

Gott nytt kyrkoår! (Första advent)

Agendan hade försetts med förklarande pictogram.
Ja, kyrkoåret börjar med advent. Men visst är det konstigt att evangelietexten är densamma som inför påsken? Jag har fått det förklarat för mig, men blev inte riktigt övertygad och kommer inte ihåg det. I alla fall betyder advent ankomst. Jesus rider in i Jerusalem på en åsna, inte på en häst som är maktens djur. Litteraturvetaren Michail Bachtin placerar in händelsen i ett karnavaleskt sammanhang. I karnevalen vänds ju allt upp och ner. Hög blir låg, och låg blir hög. I början tas Jesus emot som en kung. Sedan vet vi vad som händer.

Advent förebådar en kung, en messias i ett barns gestalt. Gud föds genom Jesusbarnet helt och fullt in i människornas värld. Han kommer att gå igenom människors sorg, glädjeämnen och den största av mänskliga plågor, döden på ett kors. Genom nattvarden får vi del av påskens genombrytning från död till liv. Jag känner mig fysiskt renad efteråt. Det är som ett inre bad. Inget stort och märkvärdigt, bara lite grann så. Som efter ett motionspass men ändå inte.

I dag på första advent var det närapå fullt i Högalidskyrkan. Men inte som det varit tidigare om åren innan man införde två adventskonserter på eftermiddagen som man får hämta gratisbiljetter till.

Det knökfullaste av allt har varit Lucia. När våra barn var små fick många stå utmed väggarna. Nu är det även två Luciakonserter.

Jag går inte i kyrkan varje söndag - långtifrån. Ibland går jag på lunchmässa i Ansgarskapellet på onsdagar. Första advent och påskdagens mässa är dock obligatoriska för mig. Påsken är ju kyrkans största högtid.

När mamma levde gick vi tillsammans. När mina och min systers barn var små gick vi ibland till samlingen kring julkrubban på julaftons förmiddag. Och Lucia brukade vi fira tillsammans i kyrkan. Mina barn fick vara med och tända första adventsljuset i det stora kyrkorummet när de gick i söndagsskolan. När sonen blev större ville han gå på midnattsmässa, men jag var ibland för trött för att följa med efter allt julbestyr.

Nu är ett syskonbarn i Guatemala över jul, där han i ett kristet sammanhang gör fem månaders praktik på en skola. Min egen son ska fira jul i Polen med sin fästmö. Där går man förstås också i midnattsmässa. Hemma inleder man julmiddagen med att bryta oblatbröd som man köpt i kyrkan och dricka vin och önska varandra gott inför året som kommer. "Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem", säger Jesus. Det är en fin tradition man har i Polen.

Åter till Högalid. Vid första advent då många är församlade har prästen ett speciellt tillfälle att nå  ut med sitt budskap. Det tyckte jag kyrkoherde Katariina Sjöblom tog väl till vara på i dag. Det är bara på första advent som man använder sig av predikstolen i Högalidskyrkan. Där uppifrån talade hon om våra hjärtan, Gud och vardagen. Hon menade att vi ofta ser Gud som något ovanför eller utanför oss. Det är fel! Gud är ständigt i vårt hjärta. Det är vi som ibland är utanför. Varje händelse, varje ny situation inbjuder oss att gå in i vårt hjärta och förena oss med det som Gud står för: kärlek, medlidande, glädje. Jag kunde inte låta bli att tacka efteråt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar