"När kärlek inte har fått vara det viktigaste"

I går kväll talade Else-Britt Kjellqvist i Högalidskyrkans Ansgarskapell om sin bok "I namn av kärlek". Jag har skrivit om den i Litteraturmagazinet. Hennes bok som har flera undertitlar handlar bland annat om ondska som är förklädd till kärlek. En perverterad kärlek kan bli resultatet när människor inte har härbärgerat sina trauman utan i stället utsätter andra för dem. Vi har ansvar för våra handlingar. Det gäller att söka hjälp, att be och samtala annars blir hela livet en vendetta. Det man stoppar undan kommer ikapp en.

Else-Britt Kjellqvist, psykoanalytiker och författare

Det handlar om att bearbeta sin skam men också om att erkänna sin skuld och få förlåtelse. Om man skyller på andra hela tiden och ursäktar sina handlingar med yttre omständigheter förblir man offer hela livet. Och man blir inte god för att man är ett offer. Så sant.

Att härbärgera sina trauman är för Kjellqvist det samma som att bära sitt kors. Det innebär lidande, men Kristus är tillsammans med oss i det. Annars skulle inte människorna mäkta med sina lidanden.

Else-Britt Kjellqvist som varit verksam som psykoanalytiker i tjugo år trodde under lång tid att vi bara hade kropp och själ. Men sedan hon fått erfara Gud förstår hon att Anden också måste tas om hand. Anden kallar hon för "Gudsvinden". Den drar oss med sig i den skapande livsströmmen.

Hon tror inte på arvssynden men håller med om att man kan ärva trauman. En kvinna ur publiken menar att det är det som händer i en släkt "när kärlek inte har fått vara det viktigaste". Mycket starkt och fint sagt, tycker jag. En sådan kedja som gått från generation till generation är viktig att bryta.