Jag var en motvillig Marta

Johannes Vermeer, "Kristus i Martas och Marias hus" (1655)
Foto: Josefin Lilja

I bibelgruppen i går gav jag mer av mig själv än jag brukar. Jag tycker det skulle vara berikande om vi alla kunde göra det oftare.

Vår samtalsledare Gunnar berättade att han umgicks med en intellektuell, bibelkunnig man. Denne uppskattade mycket att höra Gunnar prata men undrade: Vad håller du egentligen på med? Den kristna tron kunde han inte gå in i. Vidare fick vi höra om människor på Maria pol som Gunnar träffade en gång i månaden. Det var de som hade räddats just innan de höll på att falla, sade han. Flera vittnade om änglar och andra andliga uppenbarelser medan den andra halvan inte förstod något. Fast respekt hade de för varandra.

Jag tänkte då på hur man blev troende om man inte hade fått någon uppenbarelse. Jag menade att det är ett val man gör. Man börjar tolka händelser i ett kristet perspektiv, och så läggs det ena till det andra.

Sedan blev jag eld och lågor när vi  kom fram till Lukas 10:38-42. De verserna handlar om Jesus besök hos systrarna Marta och Maria. Deras hem i Betania, där de bodde med sin bror Lasarus, var en plats Jesus gärna återvände till. Det är ett bibelställe som jag har sysselsatt mig mycket med. Jag har till och med påbörjat forskning kring det. Det är för att jag har varit personligt berörd av det. Jag berättade för bibelgruppen om att jag varit en motvillig Marta i förhållande till min egen syster. Du är storasyster förstås? frågade Gunnar. Ja, det är jag. Men jag är så glad att jag i dag är helt fri från de negativa känslorna i samband med Marta-rollen. Det beror till viss del på en förändrad situation. Våra föräldrar är borta. I förhållande till dem fick jag eller intog jag Martas plats. I den mån jag har kvar Marta i mig är det något jag bejakar till fullo. Maria har också mer och mer flyttat in i mitt inre. En medlem i gruppen som kände sig mer som Maria tillade att Mariorna får skämmas när de drar sig undan de praktiska sysslorna.

I samband med min forskning skickade jag ett brev till Sara Lidman. Hon hade skrivit en pjäs med namnet Marta. Då berättade hon om att för prästerna i hennes hembygd i Västerbotten var Maria det fina föredömet, men bland folket var Marta favoriten. Maria var den "själsfina" försörjda som inte betalade "livets pris". Jag har också samtalat i telefon med Vibeke Olsson om Marta. Hon sade att hon själv var en Marta. Hon tyckte om att baka och ordna till kyrkliga möten. När jag erbjöd mig att ta hand om fikat i bibelgruppen nästa gång skrattade Gunnar.

Om ni vill läsa mer om Marta och Maria kan ni göra det här på min blogg. Jag har skrivit om min egen Marta-karaktär i den självbiografiska e-boken Det enda nödvändiga. I Dagen hittar jag en intressant artikel som jag hämtat bilden från.