Det blir inte så många gånger för bibelgruppen den här hösten. November går bort. Då ska vår samtalsledare och präst Gunnar Lind vara nere i den egyptiska öknen. Han ska undervisa koptiska munkar i själavård och Iotakorset. Det senare är av koptisk tradition men verkar ha tappats bort där. Jag har skrivit här hur positivt jag tyckte det var att få måla in både min glädje och mina tillkortakommanden i korset. Onsdag den 7 december träffas vi igen i gruppen, och det blir den sista gången före jul.
Ännu en ny kvinna har börjat. Hon följer med sin konstnärskollega Maria som har gjort ett uppehåll men kommit igen. Det var så roligt att se den nya deltagaren bli så glad över att återknyta bekantskapen med Bibeln. Hon tyckte mycket om illustrationerna, träsnittsvinjetterna i Bibel 2000. De är gjorda av Kristina Anshelm, enligt Gunnar medlem i Högalids församling.
Ett par nya i gruppen som försvann efter ett par gånger ville inte ha så mycket med Bibeln att göra. De ville bara lyssna. Jag tyckte det var lite märkligt, och det är väl det som lett till att de slutade snabbt. Vi har blivit friare att släppa texten med de nya medlemmarna som är kvar. Det är bra. Vi ska inte vara närsynta. Men det är trots allt ett bibelstudium.
I klostret i Egypten ska Gunnar börja sin undervisning med den förlorade sonen. Det är en mycket tacksam text. Konfirmander brukar få spela upp scenerna, och det blir alltid mycket kreativt. Liknelsen om den förlorade sonen finns i Lukas 15 kap som vi nu hunnit fram till. En av två söner får på begäran ut sin del av farsarvet i förtid. Han ger sig iväg till främmande land och slösar bort hela sin förmögenhet på utsvävningar. Då blir det hungersnöd i landet, och han får vända tillbaka och be fadern om förlåtelse. Fadern bannar inte sin son utan blir glad över att få se honom levande igen. "Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen". Fadern slaktar gödkalven och ställer till en fest. Brodern blir förstås arg, han som hela tiden gått hemma och arbetat och lytt fadern. Han har inte ens fått en killing att festa på med sina vänner.
Innan denna liknelse står i samma kapitel att läsa om det förlorade fåret respektive det förlorade myntet. Gunnar lär oss att budskap som på detta sätt upprepas och inpräntas kallas för semitiska parallellismer. Lärdomen är att Gud blir glad för varje syndare som vänt om till honom. Att synda betyder att vara skild från Gud. Men det som liknelsen om den förlorade sonen innehåller kan vara svårsmält för läsaren. En man i gruppen tycker att de som uppför sig gott och pålitligt också ska ha uppmuntran.
Jag tänker efteråt att Marta och Maria är någon slags kvinnlig motsvarighet. Marta ber Jesus att säga till Maria att hon också ska hjälpa till i hushållet. Då säger Jesus att Marta inte ska göra sig så mycket bekymmer. Maria har valt "det som är bäst", "det enda nödvändiga". Det går inte att ta bokstavligt. Båda delarna, den praktiska och den kontemplativa behövs. Eller hur?
Det finns flera ställen i Nya testamentet, där det verkar som om Jesus menar att man inte ska behöva anstränga sig, som om man kan leva ansvarslöst. Men det handlar om nåden, om att man inte kan kämpa sig fram till Gud och frälsningen. Nåden är gratis, menade Luther som spikade upp teser mot den tidens avlatsbrev. Nästa år är det Luther-år, 500 år efter reformationen. Luther lärde att frälsning inte följer av goda gärningar utan är en fri gåva av Gud. Det är en nåd för den som tror på Jesus och att han har sonat våra synder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar