I coronatider 2020

En bukett liljekonvaljer från hemligt ställe

Det är nästan tre månader sedan jag skrev på min blogg. Så får det inte vara. Eller hur? Jag har inget särskilt att skriva om nu, tycker jag, men gör det ändå.

De senaste åren har mina inlägg handlat om mitt bibelstudium tillsammans med andra i Högalids församling. Nu är det sommar, så vi skulle inte haft några möten ändå, men vi fick sluta i förtid på grund av coronaviruset.

Det finns inga mässor heller att gå på i kyrkan. Jag ser i kalendariet att på söndagarna finns det halvtimmeslånga andakter och musikstunder, men jag har inte kommit mig i väg. Jag har gått in och tänt ett ljus någon gång men inget mer. Jag saknar riktiga mässor, att få ta nattvarden, men det är kanske bland det värsta ur smittsynpunkt. Jag såg emellertid en digital skärtorsdagsmässa från Uppsala. Där deltog några få. De fick bara bröd, drack inte vin. Så tror jag att det alltid är i katolska kyrkan. Men jag längtar tillbaka till vår vanliga mässa med både bröd och vin.

Ensam läser jag inte Bibeln, inte efter att ha avslutat referenslitteraturen om Lukasevangeliet som jag skrev om sist. Av mitt umgänge med den kristna tron återstår för närvarande bara mina små tysta samtal med Jesus. Men kanske är det de som är kärnan?

Mest tacksägelse är det faktiskt. Visst har jag fått ställa in saker, resor och umgänge. Att inte träffa barnbarnen som vanligt har varit det svåraste. De två pojkarna som bor i Stockholm har vi träffat utomhus med föräldrarna. Det är mycket bättre än inget förstås. Men att mysa i soffan med en barnbok har vi inte vågat än. Barnbarnen i Luxemburg har vi inte träffat alls sedan i början av januari - vi fick ställa in resan i slutet av mars - men mycket FaceTime har det blivit. Fyraåringen ringde flera gånger per dag under en period. Visst tycker han om oss, men det tekniska har förstås också en tjusning. Och i kväll var det plötsligt lillasyster som kunde själv! Nu ser vi fram emot att träffas här om en månad.

Något som många har gemensamt med mig i år är att ha varit mycket ute i naturen. Maken och jag har tagit vår lilla bil ut på många utflykter sen i mars. Vi har vandrat i skog och mark i Stockholmstrakten. I Nackareservatet finns många promenadvägar. Sjön Flaten runt har också varit en favorit. En fin promenad längre bort var Strandvägen i Nynäshamn.

Jag har aldrig följt växtligheten så nära som denna vår. Jag kan inte sätta namn på allt, men videungen kom i slutet av mars, almarna slog ut före björkarna, kastanjerna blommade efter det. Och hägg kommer före syrén. Jag fick dock en tillrättavisning på Instagram när jag kallat en brudspirea för hägg. På Facebook påpekade man att min svarthakedopping nog var en sothöna. Man lär så länge man lever. Vitsippor, som varit ymniga på många ställen, plockade jag i början av april. Tussilago fann jag först en vecka senare. Och de blev aldrig många utmed dikeskanterna. Blåsippor såg jag i mängder. Men de är ju fridlysta. Liljekonvaljer plockade jag i början av juni. Nu är det dags för smörblommor, hundkex, rödklöver och midsommarblomster.

Så mycket vackert i Guds vackra natur! Jag har aldrig följt växandet så nära någon vår. Vilken motsats till all smärta och död som gömt sig bakom sjukhusens väggar! Och det är inte slut än.