Mässa i Högalidskyrkan under pandemin

 

I dag var jag för första gången på mässa sedan pandemin började. Jag tycker om att ta nattvarden. Det är den som hela mässan inramar. Men i dessa tider är det inte riktigt som vanligt.

Högalidskyrkan är stor som en katedral, så att få in 50 personer utan trängsel är inga problem. I bänkarna var psalmböckerna redan utplacerade, bara tre i varje. Det var säkert tre meter emellan. När det var dags för fridshälsning ombads vi att hälsa varandra på behörigt avstånd utan handslag. Nattvarden gick till så att bara brödet delades ut och det under tystnad. Prästen sa inte "Kristi kropp för dig utgiven". Det var väl för att han inte skulle andas på oss. Likväl var det en giltig nattvard. Fika fanns framdukad i vapenhuset, men de deltagande uppmanades att gå ut på trappan när de hämtat sitt kaffe. Detta om corona-anpassningen.

Det var en fin mässa kring "Ett är nödvändigt" som Jesus säger till Marta när hon klagar över att systern Maria inte hjälper till. Hon sitter bara och lyssnar vid Jesus fötter. 

Predikan delades upp på två personer. Diakonen berättade om människor han träffat i sitt arbete som burits av sin tro trots svåra umbäranden. Det kunde vara flyktingar. Men han hade också mött kvinnor som plågats av att vara en Marta som fick ta för stort ansvar för det praktiska. En Maria kunde också känna sig missförstådd.

Prästen nämnde att Marta ofta blivit illa behandlad av kyrkan. Men det var ämnet för en annan predikan, sa han. (Jag har skrivit om det tidigare här på min blogg: "Marta och Maria - bibelverser som provocerar".) I dag ville han att vi hos oss själva skulle söka det som var nödvändigt. Han uppmuntrade oss att stanna upp, lyssna och låta mysteriet fylla oss. Det stora och viktiga är att ge plats åt Guds tilltal.