Pandemin och de äldre

I dag, i coronatider, har jag varit på mässa igen. Den mäktiga Högalidskyrkan var förstås ännu glesare besatt än vanligt. Varannan bänk var spärrad med ett blått band och psalmböckerna utlagda med rejält mellanrum. Ingen kör sjöng. Nattvarden bestod bara av brödet och gavs under tystnad. Det var fint ändå att vara där. Min psalmbok innehöll ingen gudstjänstordning, och jag brydde mig inte om att hämta någon. Jag tyckte att jag var med mera när jag inte tittade ner i papper. 

I höst har jag börjat återgå till det normala, trots mina 68 år. Att gå i mässan hör dit. Jag håller avstånd till främmande, men min man och jag har nu några gånger träffat vänner inomhus. Fast bara två åt gången, i dotterns familj alla fyra förstås med barnen.

Något som jag är väldigt glad för är att jag börjat på jympan igen på Friskis & Svettis. Det är mindre grupper där nu. En ledare hade slutat med att springa runt, en annan hade det kvar konstigt nog. Men jag höll mig undan. 

Jag har inte åkt med kollektivtrafiken sedan i mars och inte flugit sedan i februari. Vår lilla bil har varit till stor glädje vid utflykter. Men på fredag ska vi flyga till Luxemburg och sonens familj. Vi ska fira dotterns treårsdag, och storebror har skollov.

Jag är inte rädd för smittan på flyget. Munskydd är obligatoriskt, och i det lilla planet sitter man två och två. Då får man ingen okänd bredvid sig. I Luxemburg ska man bära munskydd på offentlig plats som i affärer och på restauranger när man inte sitter vid bordet. Jag såg på bilder som sonen skickat att de vuxna hade munskydd på ett barnkalas utomhus.

Luxemburg har också fått fler covid 19-fall i höst men man går inte i nuläget ut med nya restriktioner. Det berättade premiärministern igår på en presskonferens. Man vädjar till människors solidaritet. I Luxemburg som i många andra länder ber man inte "les vulnérables", riskgrupperna, att hålla sig undan. Man vädjar i stället till andra att vara försiktiga och ansvarsfulla.

I Sverige uppmärksammas nu mer och mer i pressen hur man har behandlat de äldre under pandemin. Det har funnits riktlinjer från chefsläkare som har uteslutit äldre på särskilda boenden från sjukhusvård. Trots att det funnits platser på geriatriska avdelningar. Vi vet också att de höga dödstalen främst har drabbat de äldre. Folkhälsomyndigheten sade att det inte behövdes skyddsutrustning - för att det inte fanns sådan! Det skulle räcka med att de anställda inte gick till jobbet sjuka. Att de utan symptom kunde smitta ville man inte ta på allvar. Inte förrän i juni kom rekommendationer om visir och annat skydd. 

Vad ska man säga om en sådan hantering? Ohederlig är ett ord. Oetisk är en annan. Från flera håll sades också att de gamla skulle ändå dö inom några månader. Cyniskt är en annan benämning som passar in. Tänk dig själv att du bor på ett äldreboende, kanske är multisjuk men ändå upplever glädje att leva, och då blir fråntagen din rätt till liv! Jag blir mörkrädd. Och Sverige som länge velat vara en humanitär stormakt! 

Behandlingen av de äldre under pandemin andas 30-tal. Omvärlden står frågande inför så många döda. Vid slutet av 1990-talet uppmärksammades de svenska tvångssteriliseringarna utomlands. Ska vi hamna i liknande läge igen - och denna gång för något som hänt alldeles nyss?

Svenska kyrkan deltar inte i debatten nu vad jag kan se. Jag hittar dock ett debattinlägg i Dagens Nyheter den 24 juni från Sveriges kristna råd. Där ställs frågan: "Hur nära är den praktik som vi har sett i Sverige under denna pandemi det som kallas eutanasi?"