Jenny Jägerfeld är en känd författare och psykolog som ger råd till läsarna i Svenska Dagbladet. I sin senaste bok "Hämndprojektet" är jaget en ung kvinna som likt Goethes Faust kan sälja sin själ till djävulen för kunskap. Nico, som hon kallas, är öppen för att prova nya saker. Det kan vara droger eller BDSM. Det senare leder till ett möte som ska bli förödande. Mannen som framstått som så inkännande följer inte överenskomna regler. Nico kastas ner i ett djupt svart hål.Förlaget kallar "Hämndprojektet" för en roman. Att allt vi läser är fiktivt betonar Jenny Jägerfeld i ett efterord. Men jagpersonen är psykolog som författaren, bor som hon i Stockholm, har adhd och är reumatiker. Nico resonerar också kring det i bokens tidplan aktuella fallet med Jean-Claude Arnault. Det handlar om de kvinnor som anklagar honom för våldtäkt fast de frivilligt träffat honom igen efter överfallen. Hon läser en stor mängd litteratur som hon citerar ur och refererar till filmer som behandlar hämndtemat.
Det ovannämnda skapar en förvirring hos mig angånde genren. Är det ett utsnitt ur en självbiografi som till stora delar växer ut till en essä? Berättarens persona ligger nära författarens. Det blir svårt att skilja dem åt. Det är kanske därför som jag blir upprörd över jagets inställning i de ämnen som behandlas. Det går utöver att undersöka olika livshållningar, vilket jag antar att Jenny Jägerfeld vill göra i sina böcker. Utforskandet går omlott med hennes eget jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar